Estelle

När diskussionen kring monarkin blossar upp tycker jag mig uppfatta en underton om att: i valet av statschef bör folket få vad det förtjänar. Bästa sättet att säkra detta är att låta folket själv välja statschef. Detta är helt riktigt. Vad man däremot missar är att en bördsmonarki och ärvda titlar är ett utmärkt och beprövat skydd mot att få det man förtjänar. Om folket skulle få vad det förtjänade skulle vi ha en autistisk apa som statschef.
*
Nu kanske en elaksinnad republikan skulle hävda, kanske med en mycket osmaklig anspelning på Hans Majestät Konungens läs- och skrivsvårigheter, att steget är försvinnande litet mellan apan och den nuvarande statschefen. Även republikanen måste dock påminna sig om att det skulle röra sig om ett steg nedåt, istället för vår monark skulle vi till exempel kunna få en Sarkozy.
*
Notera också att de som skriker högst för monarkins avskaffande och republikens införskaffande sällan återfinns bland så kallat ”vanligt folk”, utan bland de som redan har en privilegierad ställning i samhället. Det är de privilegierade fullkomligt outhärdligt att det finns ett privilegium som för alltid är dem förvägrade.

Vårtecken

Är det inte lite vår i luften? Lite löften och tillförsikt, värme i solen? Katterna lägger sig i ljuskorridorerna som löper över golvet, solar sina vita magar. Jag är tillbaka i Uppsala och korrläser det sista. Man hittar tillbaka till rutinerna, hittar nya. Längtar efter att isen ska smälta bort så att man kan promenera igen, vågar kanske till och med tanken på vårskor och tunna kappor. Tills dess: nya böcker från rean trots att jag ännu inte läst alla jag införskaffade förra året.

Först: känslan av att det går bra nu. Översättningsuppdraget som snart är klart, nya arbetsuppgifter på Drottningholm och känslan att bottna i sig själv. Sedan: hur lite det är värt, hur jag om jag kunde skulle byta det mot…, hur det betyder ingenting… när man sent på lördagskvällen får ett samtal om sin mamma. Om ambulanser, respiratorer och ett kritiskt tillstånd. Den sex timmar långa bilfärden från Uppsala till Göteborg där allt reducerats till en enda fråga: livet eller…? det andra som är för smärtsamt att formulera, att ens tänka.
Och nu: några dagar senare har stormen lagt sig. Mamma har fått komma hem och det har blivit lite lättare att andas för oss alla. Likväl, man vill inte utmana ödet och börjar för säkerhets skull dagen med en stilla bön om hälsa och snabba tillfrisknanden.

Vardagsfenix

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.

Att nedskriva offentligt framtvingar genomförande*

Idag börjar februari och jag täckte att med den nya månaden kommer också möjlighet till nystart. Hitta till en glänsande ny disciplin och oanvänt skinande arbetsrutiner. Det går väl sådär, klockan är 11, jag är ensam hemma ho min pappa och fortfarande iklädd pyjamas… Förutom lite mer motion, vilket eftersatts under hösten/vintern, tänker jag ålägga mig två utmaningar: skriva varje dag här på Stasimon, samt skriva minst litterära 750 ord om dagen. 
I övrigt tänkte jag att min vår till ska handla om franskspråkiga symbolister. Jag tycker överhuvudtaget att t ex kulturdebatten borde handla mer om franskspråkiga symbolister och mindre om… typ Slussen(?)** Annan möjlig utmaning: att bli franskspråkig symbolist?
*Vedertagen bloggsanning.
**Jag har dålig koll på samtida kulturdebatter eftersom de handlar i allt för liten grad om franskspråkiga symbolister.

På tal om Bysans

Är det inte lite roligt och väldigt talande att ordet byzantine används i den negativa betydelsen, något som är överdrivet byråkratiskt eller beräknande och intrigant. Franska byzantin å andra sidan kan användas i en positiv betydelse och stå för något spetsfundigt eller lyxigt.

Vår i Istanbul

Det verkar som om det till påsk blir en vecka i Istanbul ändå. Tills dess hoppas jag hinna fördjupa mig lite i osmanska riket, efter att ha tillbringat hösten med det bysantinska.

Årskrönika

Jag vill ändå säga något om året som gått, som för mig på sätt och vis inte riktigt känns över än, det gamla är inte avslutat och det nya ännu inte påbörjat. När jag tänker tillbaka på det svindlar tanken, det var ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var, så önskar jag mig inför 2012 mer stillhet, ett mellanår att vila i.
*
2011 började med dramatik. Efter att ha firat julafton på djursjukhuset trodde vi att faran var över, men kissen blev snart sämre igen och började året med tio dagar på sjukhus och ovisshet. Mot alla odds blev hon bra igen och vi kunde ta hem henne igen. Lättnade, glädjen, tacksamheten går inte att beskriva i ord. Efter det lugn och stillhet, en uppsats som började ta form. Översättning för nöjes skull och för tankens vigör. 
I april åkte vi till Paris, trots skoskav och migränanfall blev resan skimrande och klädd i försommarvärme. Vi kom hem, vände, åkte en vecka senare till Bryssel. Hälsade på familjen och koncentrerade på att smaka alla Belgiens läckerheter. Minns: Grand Place upplyst i mörkret och medelhavsvärmen, klockan var halv elva och jag hade bara en sjal över axlarna. Vin på en livlig uteservering, barock och gotik runt oss, bladguld och kullersten. Nästan öde tunnelbanestationen och det fullkomligt öde Gare du Nord innan vi hittade en taxi som kunde ta oss hem när sista nattbussen gått. 
Hemma igen började jag snart på Drottningholm. Första visningen satte tonen, en fransk kör på kulturresa tog ton i salongen och sjöng en visa i kanon, på svenska vilket gjorde mig såväl rörd som ödmjuk. Under sommaren jobbade jag egentligen för mycket, och över minnena ligger trötthetens dimma. Också de veckor jag tog ledigt satt tröttheten i lederna, det var som om jag i maj tog ett djupt andetag och andades inte riktigt ut förrän efter september. 
Men ledigheterna: i juni en skrivarkurs utanför Uppsala. Insikten att sinnet måste få vila ibland. Att städerna stimulerar och retar fantasin, men att jag behöver landsbygdens stilla skönhet för att all den där stimulansen skall kunna växa i mig och bli till något. 
I juli: Lago Maggiore norr om Milano. Vad jag behövde just då, lugn och promenader. Tid att läsa böcker. Vin till lunch och middag, på restaurang och på hotellrummet. En dag låg jag kvar och läste ut böckerna jag tagit med. En annan promenerade jag i timmar i den botaniska trädgården. Kvällar med matematikern, glass och pizza. Båtfärder till sjöns öar, slott och trädgårdar som tagna ur fantasin. Salar med sten uthuggen som koraller strax över den klarblå sjön, öppna fönster och den lätta brisen. Dockteatrar stora som riktiga teatrar. Lejon och framförallt enhörningar – de senare mina älsklingsdjur. En vindflöjel som en kamel – även det ett älsklingsdjur. Vita påfåglar överallt i trädgårdarna. Ödlorna som solade sig på de låga murarna, det var som om jag plötsligt befann mig i en av dessa fantasivärldar jag drömt om i barndomen. Inte så mycket de jag hittade i böckerna, utan i tv-spelen. De där gamla äventyrsspelen av peka-klicka-typ. Overklighetskänslan sitter i än. Men också: stunder med matematikern. Att gå i det ljumma sommarregnet längs våt kullersten och äta glass vi hittat i en nattöppen liten gelateria. Sitta på balkongen när regnet öste ner, så att det var som om vi satt innanför ett vattenfall. För en gångs skull röka cigaretter och dricka rosévin. Ingen overklighet där, tvärtom. En stark känna av att vara där och då, att detta är verkligheten och att vi är närvarande i det.
I augusti: västkusten för att hälsa på familjen. Promenader i Ljungskile och Nääs slott. Som vanligt känslan av att vara där allt för kort tid. Hemma igen fyllde jag 26 den 26e. I september fyllde matematikern 25 år och vi hade en stor födelsedagsfest. Den 5e september hade vi varit tillsammans i tre år och det var också då han överraskade med en diamantring och ett frieri.
I början av oktober sade jag adjö till Drottningholm och 1700-talet. Kröp in i den bubbla jag ännu lever i och som spricker om jag talar om den allt för mycket – så det får vänta. Kort sagt: jag ömsade på något sätt skinn och började en ny etapp av livet.
*
För 2012 lovar jag mig alltså att fortsätta på den inslagna vägen. Få ordning på min bokföring. Jag tänker mig också skaffa en ”riktig” hemsida, kanske ett nytt utseende åt Stasimon. Skaffa visitkort. Och sedan: det vanliga. Att vara lite mer social och träffa människor som träffas annat än på boksidor. Bli lite smalare, lite snyggare. Skriva bra, skriva klart. Något sådant. 

Based on a true Story

Med varje bok ingår författare och läsare en överenstämmelse. Bryter författaren emot denna kommer läsaren att känna sig bedragen. Detta säger egentligen ingenting om bokens förtjänster, inte heller läsaren har gjort något ”fel” – ingen tycker om att känna sig lurad. Den som förväntar sig en deckare men förvägras ett brott kommer att känna sig snopen, den som läser en ”sann” berättelse som visar sig vara uppdiktad likaså. Och den som läser en bok av en kvinna, bara för att upptäcka att den skrivits av en man kommer också känna att ett förtroende brutits. Inför läsningen av en bok spelar allt man vet om en författare och dennes tidigare produktion roll, likaså det man på förhand fått veta om boken (genom baksidestext, omslag, recensioner etc.) 
Det flesta läsare kan anpassa sig när informationen kring ett verk ändras, även om det kan lämna en svag, bitter smak då det ställer boken i ett nytt sken som anses sannare en den lögn under man först läste den. Ilska uppstår särskilt när vad man uppfattar som vittneslitteratur visar sig vara falskt, där själva vittnandet om missförhållanden ger verket värde (som i alla dess based on a true story-böcker som blir angelägna först när de är sanna men i övrigt lider av bristande kvalitéer, samma gäller för kändisars självbiografier). Ilska kan också uppstå, och då ofta hos den bildade medelklassen, inte sällan hos självaste litteraturkritikerna, när det visar sig att ett verk man höjt till skyarna (vilket sällan eller aldrig är fallet med true story böckerna och kändisbiografierna) visar sig vara ”falskt”. 
Ett exempel gavs i ett Babel-avsnitt för ett tag sedan, Helene Hegemann med romanen Axotl (jag drar mig också till minnes den där bloggen Black Ascot som visade sig vara ett pr-grepp), för att nämna ett exempel. I Hegemanns fall förnärmas kritikerna inte i första hand för att delar av texten citerats från en blogg, utan att det inte är självupplevt. Ilskan i det här fallet, i mötet med en roman, beror således inte på att romanen i sig brustit i avtalet – utan kritikernas ilska visar att de som läsare uppfattat boken på detta andra sätt, som en typ av vittneslitteratur. Upprördheten bottnar således i självinsikten att det man fann lockande med boken var en ung flickas, underförstått sanna, sexuella erfarenheter och drogberoende. Istället för att ta till vara på denna nya självkännedom och rannsaka såväl moraliskt sinne som estetisk smak, utagerar kritikerna och kritiserar författaren för löftesbrott. Men det skall sägas, det är alltid obehagligt att inse att man är en sådan som stannar för att titta vid olycksplatser, en sådan som gottar sig i andras fall och förnedring.

Det beständiga

När ett njutningsmedel väl har upptäckts, är det antagligen outrotligt. Det är det beständiga hos människosläktet. Europas och Orientens politiska historia visar i varje fall att det är lättare att få folk att ge upp sina ståndsprivilegier eller att byta religion än att få dem att sluta dricka kaffe.
ur Cigaretten efteråt av Horace Engdahl.

Hillevi Norburg

Litteratur & elegans. Konst & dekadens.

Hoppa till innehåll ↓