Är det inte lite vår i luften? Lite löften och tillförsikt, värme i solen? Katterna lägger sig i ljuskorridorerna som löper över golvet, solar sina vita magar. Jag är tillbaka i Uppsala och korrläser det sista. Man hittar tillbaka till rutinerna, hittar nya. Längtar efter att isen ska smälta bort så att man kan promenera igen, vågar kanske till och med tanken på vårskor och tunna kappor. Tills dess: nya böcker från rean trots att jag ännu inte läst alla jag införskaffade förra året.

Jag vill ändå säga något om året som gått, som för mig på sätt och vis inte riktigt känns över än, det gamla är inte avslutat och det nya ännu inte påbörjat. När jag tänker tillbaka på det svindlar tanken, det var ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var, så önskar jag mig inför 2012 mer stillhet, ett mellanår att vila i.

*

2011 började med dramatik. Efter att ha firat julafton på djursjukhuset trodde vi att faran var över, men kissen blev snart sämre igen och började året med tio dagar på sjukhus och ovisshet. Mot alla odds blev hon bra igen och vi kunde ta hem henne igen. Lättnade, glädjen, tacksamheten går inte att beskriva i ord. Efter det lugn och stillhet, en uppsats som började ta form. Översättning för nöjes skull och för tankens vigör. 

I april åkte vi till Paris, trots skoskav och migränanfall blev resan skimrande och klädd i försommarvärme. Vi kom hem, vände, åkte en vecka senare till Bryssel. Hälsade på familjen och koncentrerade på att smaka alla Belgiens läckerheter. Minns: Grand Place upplyst i mörkret och medelhavsvärmen, klockan var halv elva och jag hade bara en sjal över axlarna. Vin på en livlig uteservering, barock och gotik runt oss, bladguld och kullersten. Nästan öde tunnelbanestationen och det fullkomligt öde Gare du Nord innan vi hittade en taxi som kunde ta oss hem när sista nattbussen gått. 

Hemma igen började jag snart på Drottningholm. Första visningen satte tonen, en fransk kör på kulturresa tog ton i salongen och sjöng en visa i kanon, på svenska vilket gjorde mig såväl rörd som ödmjuk. Under sommaren jobbade jag egentligen för mycket, och över minnena ligger trötthetens dimma. Också de veckor jag tog ledigt satt tröttheten i lederna, det var som om jag i maj tog ett djupt andetag och andades inte riktigt ut förrän efter september. 

Men ledigheterna: i juni en skrivarkurs utanför Uppsala. Insikten att sinnet måste få vila ibland. Att städerna stimulerar och retar fantasin, men att jag behöver landsbygdens stilla skönhet för att all den där stimulansen skall kunna växa i mig och bli till något. 

I juli: Lago Maggiore norr om Milano. Vad jag behövde just då, lugn och promenader. Tid att läsa böcker. Vin till lunch och middag, på restaurang och på hotellrummet. En dag låg jag kvar och läste ut böckerna jag tagit med. En annan promenerade jag i timmar i den botaniska trädgården. Kvällar med matematikern, glass och pizza. Båtfärder till sjöns öar, slott och trädgårdar som tagna ur fantasin. Salar med sten uthuggen som koraller strax över den klarblå sjön, öppna fönster och den lätta brisen. Dockteatrar stora som riktiga teatrar. Lejon och framförallt enhörningar – de senare mina älsklingsdjur. En vindflöjel som en kamel – även det ett älsklingsdjur. Vita påfåglar överallt i trädgårdarna. Ödlorna som solade sig på de låga murarna, det var som om jag plötsligt befann mig i en av dessa fantasivärldar jag drömt om i barndomen. Inte så mycket de jag hittade i böckerna, utan i tv-spelen. De där gamla äventyrsspelen av peka-klicka-typ. Overklighetskänslan sitter i än. Men också: stunder med matematikern. Att gå i det ljumma sommarregnet längs våt kullersten och äta glass vi hittat i en nattöppen liten gelateria. Sitta på balkongen när regnet öste ner, så att det var som om vi satt innanför ett vattenfall. För en gångs skull röka cigaretter och dricka rosévin. Ingen overklighet där, tvärtom. En stark känna av att vara där och då, att detta är verkligheten och att vi är närvarande i det.

I augusti: västkusten för att hälsa på familjen. Promenader i Ljungskile och Nääs slott. Som vanligt känslan av att vara där allt för kort tid. Hemma igen fyllde jag 26 den 26e. I september fyllde matematikern 25 år och vi hade en stor födelsedagsfest. Den 5e september hade vi varit tillsammans i tre år och det var också då han överraskade med en diamantring och ett frieri.

I början av oktober sade jag adjö till Drottningholm och 1700-talet. Kröp in i den bubbla jag ännu lever i och som spricker om jag talar om den allt för mycket – så det får vänta. Kort sagt: jag ömsade på något sätt skinn och började en ny etapp av livet.

*

För 2012 lovar jag mig alltså att fortsätta på den inslagna vägen. Få ordning på min bokföring. Jag tänker mig också skaffa en ”riktig” hemsida, kanske ett nytt utseende åt Stasimon. Skaffa visitkort. Och sedan: det vanliga. Att vara lite mer social och träffa människor som träffas annat än på boksidor. Bli lite smalare, lite snyggare. Skriva bra, skriva klart. Något sådant.