Finns det en bättre känsla än den när man närmar sig fullbordan av ett projekt? När texten du burit i ditt huvud i månader är på väg att ta steget ut i världen. Du är inte riktigt där än, du ser bara ljuset i slutet av tunneln. I detta ljuvliga gränsland av fullbordan, ansträngningarna är bakom dig, men ännu inte på den sida av utgivningen som domineras av ångest inför eventuell kritik. Är inte löftet av glädje ibland så mycket mer tillfredsställande än glädjen själv? Jag vet euforin i mitt sinne när boken, något som inte fanns och nu finns, ligger i min hand. Den där tyngden, den där doften av nytryck och existens är berusande och förväntansfull väntar jag den.
– Läst Bibeln? Nej, men jag har sett filmen…
Alltså den där Bibel-serien som gick i påsk. Var det bara jag som blev oerhört provocerad av den där lilla brasklappen i början? Något i stil med: Det här kanske upplevs som våldsamt men vi måste vara trogna Bibeln, underförstått som vara en ganska blodig historia. Jo, fast sen visade de sig ju att de var ganska selektiva i vad de valde att lyfta fram. Lots incestuösa förhållande till döttrarna eller att han erbjöd Sodoms folk dem istället för änglarna att skända kom inte med. Så, inget dubiöst sex (eller sex överhuvudtaget) men massor med våld. Utdragna stridsscener där det i själva Bibeln bara är sekundärt (typ Sodoms förstörelse, två änglar som mejar ner sodomiter (?) känns inte helt relevant). Är det verkligen så att den moderna tittaren inte klarar av att se en serie om Bibelns berättelser utan att få regelbundna doser action att förströ sig med?
*
Som en parentes kan också nämnas att det alltid är lika spännande att se vilket av evangelierna filmmakarna tänker följ. (Man skulle kunna skapa som ett litet evangeliebingo. ”Där förmörknades himlen – kryss på Lukas.” Eller: ”Det är fullbordat – ett kryss på Johannes!”) Här valde man att lösa vilka som blir Jesu sista ord på korset genom att låta honom uttala alla på korset. Man valde dock att runda av med det tämligen hoppfulla ”I dina händer överlämnar jag min ande”, effekten blir lite dystrare om man istället skulle valt att avsluta med Matteus och Markus ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. UPPDATERING: Nu har jag läst på lite (tack Wikipedia!) och det verkar vara i enlighet med vedertagen kyrklära att man utgår från alla sju saker Jesus yttrar på korset, även om alla sju inte återfinns i ett och samma evangelium. Således skall man kanske se dem mer som kompletterande varandra. Men sen tillhör jag kanske inte målgruppen då jag ännu inte riktigt förstått en så grundläggande sak som det här med treenigheten: ”Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.” Va?
*
Två avsnitt GT och tre avsnitt Jesus?
I bokhandeln
Tänk, att jag vet precis vilka texter som får mig att tänka. Som startar språket och låter det löpa fritt. Banorna redo, tankarna väntade. Jag vet vilka som är stumma, lämnar kanske inte hela mig oberörd, men den del av mig som skapar nytt. Trevligt att tugga utan att svälja, ibland. Men i längden – hur många ögonblick utan språk och tankar har man egentligen råd med?
Violencia
Nu är det rykande sol. Vi sitter i den plommonveka trädgården. Jag flätar hennes mörka hår, repar upp, flätar på nytt och fortsätter så. Det finns honung i luften. Vi tar varsitt glas rödvin ur en kristallkaraff, skålar, röker krusbärscigaretter. Hon kattslingrar sig runt mig, har orkidéblicken och silvrar av sig på mig samtidigt som hon skissar på en dikt […]
Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken, den är av en typ som gör mig ängslig. Recensionerna som jag tittat på (först efter läsningen, som jag brukar göra nuförtiden) är genomgående positiva. Den är prosapoetiskt skriven och ovanligt vackert formgiven. Det är febrigt och överdådigt, konkret men ändå abstrakt. Eller, abstrakt men ändå konkret? Det är en text som litar på sin läsare, våldsam och stiliserad som de brutala tuschstrecken på framsidan.
Ett genomgående grepp är att sammansätta ord i nya oväntade, ska vi kanske säga halsbrytande, kombinationer. En teknik som understryker det poetiska i texten, precis som vissa liknelser eller bara vissa rader inte till en början känns självklara i narrativet, vilket betona nödvändigheten att läsa den här texten som poesi, att ta sig poesiläsarens friheter. Nå, det där sammansatta orden och oväntade bilder då. Latinlärarbuskarna och molnen insmorda i fett. Häri ligger, jag vill inte kalla det en svårighet utan snarare just något som gör den här läsaren till en ängslig läsare. Å ena sidan kan jag frossa i språkglädjen (Vid besök hos ett Diktoniusträd bör man bära en kjol gjord av solförmörkelser), det är ett oväntat språk men ändå väldigt precist. Även om uttrycken inte går att visualisera direkt ger de en specifik känsla för företeelsen. En plommonvek trädgård eller en orkidéblick, du vet inte exakt vad det betyder men det första ledet fungerar som ett slags infärgning på de andra som öppnar upp associationer som alla laddas i det sammansatta ordet. Texten blir således ytterst koncis. Viktigt att notera är också att dessa kombinationer oftast känns helt nya, att det är just en orkidéblick och inte säg en rosenblick gör hela skillnaden. Rosenblicken är vi så vana vid att vi inte skulle stanna upp vid den, någon infärgning skulle inte ske.
Nå, likt förbannat kunde jag under läsningen inte helt skaka av mig den uppblossande ängsligheten. Dess orsak står, tror jag, att finna i just de här oväntade sammansättningarna och bilderna. Känslan av att det är ett enkelt grepp att foga ihop två vitt skilda ord och låta det bli något nytt och chockerande. Kort sagt, billiga trick för att ge sken av mer substans och konstfärdighet. Frågan jag som läsare ställer mig: är det här för lätt gjort, är den här bilden intressant på riktigt eller bara oväntad och ny? Att jag inte avfärdade boken meddetsamma som effektsökeri tyder på att det fanns substans att finna ändå. Att jag nu kan gå tillbaka till den, gräva lite i bilderna och få något ut av det – det är också ett gott betyg. Vidare finns här annat att fundera över, som språket, litteraturen (det dryper av litterära allusioner) och själva skrivandet. Psykisk sjukdom, relationer, barndomstrauman. Imaginära djur, katter… Det finns flera bottnar och omläsningsfaktorn, skulle jag säga, hög. Jag tror att en text skriven med de här stilgreppen alltid riskerar att till en början få en kritisk läsare emot sig, en som i någon mening inte vill låta sig luras av trick och glitter. Som inte vill ta oreflekterat vill ta den till sig bara för att upptäcka att det som glimmade var kattguld.
*
Bokdjuret kommer att vara ett sken snarare än ett djur. Vissa bokdjur blir skimrande, andra påminner om belysningen på en bar vid stängningsdags. Det kommer också att finnas mörka djur med ytterst tunna sidor och omslag i upplösning. Slutligen har vi det grönbladiga bokdjuret som låter sig läsas om eftermiddagarna vid 15-tiden. Denna uppfriskande art ska stråla av innerlig skenbarhet. De livsbejakande marmeladdjuren kommer att vistas i brittisk barrskog. De kommer kännas igen på färgen (citrongul till mörkt orange) och de doftar honungsmelon och grapefrukt. De kommer att ha något av otyglad realism över sig. De ska också ha ett flammande sinne, det ska vara svårt att göra dem besvikna. Syltdjuren är mörkare (björnbärslila och marinblå) och doftar brieost och fikon. Om man vill klia dem kan man tro att de ska vara fuktiga och kalla. Det är tvärtom: de är sakliga och släta, förvarar sylten inombords. Varje syltdjur kommer bära minst en novell inom sig. Decemberdjuren fryser inte. De ska ha en oerhört tjock päls. Ingen kan veta var dessa djur befinner sig de andra elva månaderna. Man kommer att tro att de kan flyga. Djuren föder små diktfragment som alla handlar om vinter. Sammetsdjuren blir troligen nattaktiva rovdjur. Deras lena yta, som inbjuder till smekningar, ska dölja farligheten. De har stora klor, tar sig snabbt upp i träd och spanar efter byten. Likt en uv kastar det sig ljudlöst ned om det känner lukten av en marijuanasork. Supdjuren har ett trubbigt intellekt, men besväras inte av det. De är intresserade av droger, vilka sorter som helst.
*
Och det måste väl också sägas att detta är en ovanligt rolig debut. Jag tänker mig att den också kan fungera som en ingång till poesi för den mindre vane poesiläsaren, det finns ändå en intrig som ett slags trygghet, hyfsat korrekt syntax etc. Alltså kan jag inte annat än rekommendera läsarskaran att ge sig ut och införskaffa den här lilla volymen. Oavsett hur det slutgiltiga omdömet sen än faller tror jag att Violencia kommer att ha väckt både en och två tankar – vad mer önskar man av en bok?
19 februari
Alltså, februaritröttheten. Jag arbetar en halvtimme och känner mig sedan redo för te och skorpor följt av siesta på soffan. Den mentala kapaciteten på minimum – som om tankarna rörde sig i vatten, huvudet fyllt av vatten.
Senaste: nya bokus
Nyheter dygnet runt! – låter det som ett motto för en bokhandel det?
På nya bokus.com hittar du:
– En större och snabbare nyhetsavdelning
– De absolut senaste boksläppen
– De färskaste kundrecensionerna
Jag orkar knappt ens formulera allt som är fel med den här inställningen. Men för att ändå säga något: Som om det finns någon som sitter i bokfloden och liksom känner att nä, nu har jag ju läst allt jag vill läsa av det som kommit ut hittills, nu måste jag ha något NYTT! Jag bryr mig inte om vad, men det måste kommit ut idag!
Under arbete
Hej bloggen, det var ett tag sedan, jag vet. Jag sitter med det något plågsamma arbetet att skriva efterord till översättningen jag pysslat med de senaste månaderna. Med översättning finns det något mycket befriande i att det du försöker formulera redan finns, du behöver inte ta ansvar för det – bara säga det en gång till, fast på målspråket. Det finns såklart det där att vara originalet troget, att förvalta det väl – men av någon anledning är det inte lika obehagligt som att själv göra sig synlig i text. (Detta gäller inte skönlitterära texter dock, som bara kan generera smak- och hantverksomdömen, av någon anledning är det värre när det handlar om kunskap och slutsatser. Med andra ord: jag har tydliga mindre problem med att vara obegåvad än dum). Och nu är det så mycket värre sedan jag genom den där SvD-artikeln insett att det faktiskt finns dem därute som läser det jag sitter och svettas över här hemma i soffan. Likväl betyder att jag överhuvudtaget kan med att dela med mig av det här att jag närmar mig slutet. Vi ses igen när det är över, i väntan på det får ni en fin pegasus av Odilon Redon (den påminner mig lite om enhörningsfontänen på Isola Bella)!
Arma Belgien i SvD
Carina Burman skriver om Arma Belgien och En route i gårdagens Svenska Dagbladet! Jag håller såklart inte med om slutsatsen (en otjänst att ge ut en bok som Arma Belgien!), men jag tycker att bokens förtjänster ändå lyser igenom i artikeln och framför allt tycker jag att det är väldigt roligt att böckerna ägnas så stort utrymme!
Kass kvinnosyn?
Jag blir så trött på sånt här. Är det inte väldigt lätt att ta fram valfri bok, räkna antal kvinnor och sedan ta fram de stora pekpinnarna? Och här inte för att kvinnorna framställs på ett stereotypt sätt utan för att de helt enkelt är alltför frånvarande. Jaha, och det kan man ju möjligtvis tycka är beklagligt, men att gå till att ifrågasätta ett författarskaps existensberättigande? Och hela tiden den här premissen: vad har flickor att hämta i den här boken som handlar om raketer och skrot? Där det inte finns någon kvinnlig förebild? Ständigt detta att förebilden måste ha precis samma attribut som en själv. Som jag minns det var pojkarna lika inspirerade som vi av Pippi Långstrumps egensinnighet när vi gick på sakletarfärder, och jag, jag läste med behållning Tintin och samlade tillsammans med killarna delar att bygga rymdraketer med. Vidare led jag nog betydligt mer av att vara ett tjockt barn än flicka – och när såg man senast en tjockis i hjälterollen, va? Vidare tycker jag att man får hålla ordning på sina päron och äpplen. Att inte ha med kvinnor i sina barnböcker är kanske beklagligt (även om man suckar: men läs något annat då, förälder, det är ingen som tvingat dig att gå ut och köpa Skrot-Nisse-boken) men ger det verkligen uttryck för en kass kvinnosyn. Det här är en kass kvinnosyn:
Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden, Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro. Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få känna dem.» [De vill alltså ligga med dem, min kommentar.] Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig och sade: »Mina bröder, gören icke så illa. Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män, eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
Jag kan hålla med om att man med gott samvete kan hoppa just det avsnittet i söndagsskolan eller på kyrkans barntimmar, den här gammaltestamentliga synen på kvinnan är så att säga kass.* Att däremot ta anstöt av att Lööf ”utelämnar halva befolkningen”, då har man gått runt och bara väntat på något att ta anstöt av (och sedan skriva på sin blogg, kanske). Mer anstötligt tycker jag nog det är att gå runt och tro att halva befolkningen är så begränsad att den bara kan finna sina förebilder i det som liknar dem. För, herregud, en blicka kan väl inte inspireras av skrot, apor, raketer och gubbar – för henne måste det vara regnbågar, blommor och enhörningar.
*Jag vill bara tydliggöra: visst tycker jag att det finns mycket att göra i jämnställdshetsväg. Men jag blir så vansinnigt trött på att 1. den här misstron till flickors förmåga och 2. synen på att samhället liksom ska kläs in i vadd där ingenting som inte bekräftar den egna världsbilden får existera. Man har problem i ett samhälle där det inte finns EN ENDA barnbok med tjejer i huvudrollen. Det finns idag MASSOR. Var en fri människa, välj dem istället! Istället för det här moraliserande över en författares verk och imaginära universum. Det är hans, han får inreda det hur han vill. Och 3. känslan av att upprördheten bottnar lika mycket i genuin indignation som glädjen över att ha hittat något att uppröras av.
(När det gäller Bibeln menar jag inte heller att den ska plockas ur biblioteken eller låsas in där de unga barnahjärnorna inte kan komprometteras, utan att man med fördel kan vänta att läsa Gamla Testamentet med sitt barn tills det är lite äldre och man tillsammans kan diskutera ett avsnitt som det ovan. Det som sen händer, när Lot flyttar till en grotta med sina båda döttrar och där gör dem med barn, kanske man bäst väntar med till vuxen ålder.)
Okej att staden förstört min hy och mitt hår, men igår hittade jag en fin kappa på rean så nu står det 1 – 1
Dessutom har jag nytt nagellack med fint pärlemoskimmer, så tillvaron är faktiskt alldeles utomordentlig. Annan bra sak: när vi diskuterar nya översättningen som jag lite nervöst lämnat in och förläggaren säger att jag inte behöver oroa mig för han ”litar på min smak”. Då tänker jag på mitt 17-åriga jag för snart tio år sedan. Hon som skickade sina texter till en kille hon var så himla kär i, kär på riktigt och för första gången. En kille som var lite äldre, som skrev han också. (Detta var killen som när mitt självmedvetna tonårsjag frågade varför han inte kunde tycka om henne lika mycket som hon tyckte om honom, var det kanske de där extrakilona? svarade: ”Njae, figuren är det väl inget fel på, men din karaktär…”) I alla fall, det utbyttes texter, viktiga texter, det allra bästa jag kunnat uppbåda och killen säger, killen vars åsikt är viktigast av allas i hela världen, killen säger: ”Jaa, det är inte det att du inte kan skriva, problemet är att du har dålig smak…” Det tog ÅR för självförtroendet att hämta sig från det där. Och nu, total revansch. Jubel!
