Okej att staden förstört min hy och mitt hår, men igår hittade jag en fin kappa på rean så nu står det 1 – 1

Dessutom har jag nytt nagellack med fint pärlemoskimmer, så tillvaron är faktiskt alldeles utomordentlig. Annan bra sak: när vi diskuterar nya översättningen som jag lite nervöst lämnat in och förläggaren säger att jag inte behöver oroa mig för han ”litar på min smak”. Då tänker jag på mitt 17-åriga jag för snart tio år sedan. Hon som skickade sina texter till en kille hon var så himla kär i, kär på riktigt och för första gången. En kille som var lite äldre, som skrev han också. (Detta var killen som när mitt självmedvetna tonårsjag frågade varför han inte kunde tycka om henne lika mycket som hon tyckte om honom, var det kanske de där extrakilona? svarade: ”Njae, figuren är det väl inget fel på, men din karaktär…”) I alla fall, det utbyttes texter, viktiga texter, det allra bästa jag kunnat uppbåda och killen säger, killen vars åsikt är viktigast av allas i hela världen, killen säger: ”Jaa, det är inte det att du inte kan skriva, problemet är att du har dålig smak…” Det tog ÅR för självförtroendet att hämta sig från det där. Och nu, total revansch. Jubel!