Känslan av att får vara med; jag förundras över hur ofta min värld reduceras till en skolgård.
Ja-sägandet
Igår på ett översättarmingel: Är jag väl fåfäng om jag njuter av den där subtila förändringen när namnen Baudelaire och Gourmont faller över mina läppar? Det där lilla omvärderandet av mig i all min ungdom och röda läppstift. Vågar jag säga att det kanske till och med är en viss respekt jag möts av? Och att jag för en gångs skull inte skyggar undan, utan vågar känna lite, lite stolthet. Att ansträngningarna gett mig den rätten?
*
Att jag var där? En del av den nya ambitionen att säga ”ja”. Ja till livet, inte i någon flummig självhjälpsanda eller abortmoståndarmening – utan jag tänker mig den strikt nietzcheanska betydelsen. 2009 producerade jag nog mina bästa akademiska texter under min korta universitetsbana. Jag skrev då följande om Dionysos-begreppet och med det ja-sägandet hos Nietzsche:
Hon [människan] är jasägande, det vill säga hon bekräftar den tragiska filosofin så till vida att hon inte förnekar någon del av livet – och hon vet att genomskåda de lögner man presenterat för henne. Att inte förneka någon del av livet betyder alltså inte att hon okritiskt skall bejaka allt, det som förnekar själva livet ska hon också genomskåda och förkasta. Hon omfattar till varandra motsatta förmågor – hon har förmågan att vara ett och dess motsats. Dessa förmågor kan sedan samexistera och samspela inom henne. Mest centralt av dessa förmågor är förintandet och skapandet – nejgörandet och jasägandet. De förutsätter varandra och går framför allt inte att skilja ifrån varandra. Exempelvis är allt skapande intimt förbundet med smärta: ”För att skapandets lust skall finnas, för att viljan till evigt liv ska bejaka sig själv, måste det också evigt finnas ’föderskans smärta’…” (AS [Avgudaskymning], 5, s. 6) Hon behöver sitt affirmativa jasägande för att acceptera smärtan, och sin nejgörande sida då skapande sker på något annats bekostnad, hon behöver ”lusten att förinta”. Allt detta ryms i bilden av Dionysos som slits sönder och kommer igen.
*
Den personliga tolkningen blir: att kasta sig ut i smärtan. Att våga magplasken – men också låta sig översköljas av bekräftelsen. Att låta sig slitas sönder och fogas samman igen. (Kanske inte helt nitzscheanskt i den sista meningen där, passivformen rimmar illa med filosofen ifråga. Det borde såklart vara: sliter söner och fogar samman – men där är vi kanske inte riktigt ännu.)
Melitta och Arcas i Neuilly 1905
Jag har så trevligt med boken jag läser just nu, Wild Heart: a Life – Natalie Clifford Barney and the Decadence of Literary Paris. Barney rör sig i kretsar, det vill säga förra sekelskiftets litterära salonger, jag gjort mig tämligen hemmastadd i de senaste åren. Att läsa flera biografier som behandlar samma tid och samma kretsar är lite speciellt, perspektivet som förskjuts – huvudperson blir sidofigur och vice versa. Roligt då att min gamle vän och ämne för den nu bortom all räddning havererade masteruppsatsen Pierre Loüys dyker upp. Här beskriver Colette (Arcas) hur hon och amerikanskan Eva Palmer (Melitta) framför ett stycke skrivet av Louÿs i Barneys trädgård – det gick sådär, scenskräcken drabbade dem båda och ”each fell back upon her respective accent: twangly, slightly nasal American and rough, rolled-R Burgundian.” Colette berättar:
Eva Palmer, white as a sheet, stammered out her words. I was so stiff with stage fright the the rolling r’s of my Burgundy accent became positively Russian. Pierre Loüys, author and guest, listened. Or perhaps he did not listen, for we were undoubtedly pleasanter to look at then to hear. But we believed that the whole of Paris under it sunshades and its hats, which were immense that year, had its eyes upon us. After the performance I plucked up the courage to ask Loüys if ”it hadn’t gone too badly.”
He answered gravely: ”I had experienced one of the greatets emotions of my life.”
”Oh! dear Loüys!”
”I assure you! The unforgettable experience of hearing my work spoken by Mark Twain and Tolstoy.”
Synligheten
Ibland tänker jag att jag har något av ett ansvar för de här böckerna jag ägnar den mesta av min tid åt. Att jag borde ställa min egen person till deras förfogande. Det vill säga förutom att göra själva arbetet, dvs översättandet, också använda min egen presumtiva synlighet till att synliggöra dem. Detta, måste erkännas, tar lite emot för mig. En stor del av mitt medvetna liv, som mest under viktiga, formbara år, har jag strävat efter motsatsen – den totala osynligheten. Då var det en överlevnadsstrategi, att klara sig igenom högstadiet var detsamma som att hålla sig under radarn. Den där gången en av killarna som hängde utanför uppehållsrummet spottade en snusprilla i mitt hår såg jag genast sambandet med den provokativa Sagan om ringen-tunikan med huva och läderband jag bar. Värre än äcklet när tobaken skulle tvättas ur håret var misstanken om att själva incidenten skulle dragit uppmärksamhet till mig. Lägg därutöver även till en naturlig blyghet, så inser läsaren att synlighet går emot djupt rotade instinkter. Att gå emot dem, det är alldeles oavsett böckerna också att vända sitt ansikte mot solen – att sträcka ut den böjda ryggen. Allt detta för att säga: ni hittar mig numera även på Twitter.
Leda och löje
Meningslösheten i att klottra på internet – vilket intresse har världen om att besöka mitt inres irrgångar? Känslan av att inget som kommer ur mig har någon relevans. Att jag i bästa fall är en vägg i ett nedsläckt rum på vilken projektorn kan projicera sina bilder. En camera obscura som tillåter andras ord för ett ögonblick väckas till bilder. Det ändamålsenliga i att jag blev översättare, en som upplåter sig åt någon annans tankar, tänker dem igen fast på det nya språket. Jag är ett instrument, ingen maestro. I mötet med andra: le och låtsas vara en hel människa; att du består av mer än ekande salar och gravvalv där enstaka tankars väldiga grå djur rör sig.
*
Ibland vill jag skriva mitt namn i eld över Stockholms himmel. Andra dagar, när jag måste framträda i olika sammanhang, vill jag dra mig tillbaka i ett Des Esseintes juvelprydda sköldpaddsskal. Min person vilar på kvicksand, inget är solitt och när jag räcker fram en hand och låter tandradens vita glittra förbi – vilket är då detta jag? Kan jag vara lika öppenhjärtig här, på säkert avstånd och i monologform, om jag också ska existera i den yttre världen?
*
Öppenhjärtig? Om det finns en kärna rör sig Stasimon ibland nära, men lika mycket lämnas därhän – aldrig att man lär känna en människa genom hennes texter. Man lär känna hennes texter. Vidare: när jag häromdagen funderade på vad jag skulle kunna säga om jag skulle presentera Gourmonts stil tänkte jag: ett akvarium, men när du ser närmare inser du att det är tomt, fiskarna och undervattensväxterna bara målade på glaset. Tänker nu: det kunde lika gärna varit mig jag talade om.
*
(Återigen en dissektion av den egna tillvaron. Den här självupptagenheten gör mig illamående, och ändå är den det enda jag förmår. Jag vill inte kokettera eller tigga bekräftelse, – men – läsare! finns här något för er att hämta? Borde jag sudda ut mina konturer, hänge mig åt att skriva om det jag läst? Även de senare dock förbundet med rädslan att göra sig löjlig, att anklagas för att göra sig märkvärdig… Gör jag mig löjlig?)
C’EST DE TA BOUCHE
C’est de ta bouche que je suis amoureuse. Elle est comme une pomme de grenade coupée par un couteau d’ivoire. Je baiserai ta bouche.
– Salome
Barnahandlerskan
Vid nästan tretton års ålder är Silfwerblomman redan mer utsvävande än den uslaste av vällustingar, och med sitt bleka hår och sin flöjtlika röst kommer han endast att behaga vår indier med de rosenröda fransarna ännu mer. Jag är också övertygad om att Silfwerblomman snart kommer att få se hur denne pojke med genomskinliga ögonfransar och elfenbenshy, även om han ännu har ont om kroppsbehåring, har ett märke på manslemmen i form av en liten misstänkt fläck som, med Djävulens hjälp, mycket väl skulle kunna avslöja sig vara en mycket otrevlig sak innan båten når Asiens kust. Men om man var tvungen att tänka på allt…
Halvvägs in i läsningen av Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan (en förtjusande liten volym, perfekt för en dekadent eftermiddag) kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: varför så lustfyllt, varför en skönhetsupplevelse, när innehållet stundom är så veritabelt vidrigt. Det räcker inte att svara med Wittkops språk, som är elegant, precist, prytt med en lagom mängd 1700-talsornament. Jag tänker att svaret jag en gång gav apropå en liknande upplevelse av fasansfull njutning, Huysmans I avgrunden, kan sägas gälla också här:
Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som ger texten dess styrka.
Om omläsningar och Madame Bovary
Det är förvånansvärt sällan jag läser om böcker. Kanske är det den där känslan av att tiden är begränsad och bokfloden närmast oändlig vilket oundvikligen medför att alla titlar på att läsa-listan omöjligen kommer kunna avverkas som gör att det tar emot att syna redan lästa sidor.
Inte helt oproblematiskt att tala om dessa ”lästa sidor” dock. När kan vi säga att sidan egentligen är läst. Detta att ta sig från en första sida till den sista; boken läst, klart och väldefinierat. Likväl drar man sig till minnes alla dessa böcker som lästes under den litteraturvetenskapliga grundkursen – första sidan, visst, också den sista och de flesta däremellan. Men hastigt och kursivt, är boken verkligen läst? Och om man nu läst en första gång, men noggrant och eftertänksamt – en ytterligare läsning eller flera utforskar mer om verket. För att inte tala om de där omläsningarna där det är som att läsa en helt ny bok, är det en ny bok?
De böcker jag kommit närmast är givetvis de jag översatt. Varje ord måste nogsamt övervägas och framför allt måste betydelsen slutas. Det går inte att lämna en passage i den egna tanken tvetydig, översättaren måste tolka texten, tolka alla delar av texten, och på detta bygga sin egen text. För vad är en översättning annat än en mycket noggrann läsning där läsaren ord för ord anger vad det är han sett i texten?
Detta kan också ge oss anledning att återvända till redan lästa, vad vi än menar med ”lästa”, verk. De kommer i en ny översättning, de är i en mening ett nytt verk. Alltså föranledde Anders Bodegårds prisade översättning av Madame Bovary att också den här läsaren återvände till en del av den franska landsbygden hon inte besökt på över tio år. Första gången jag läste Madame Bovary var jag i de övre tonåren och börjat att genom ortens välsorterade antikvariat börja bekanta mig med litteraturhistoriens stora namn, som alltid med en viss förkärlek för det franska. Jag minns att jag tyckte om den, men att jag ändå upplevde ett visst avstånd till berättelsen och dess karaktärer, och att detta avstånd låg i språket.
Jag vet inte om det beror på mig eller Bodegårds översättning men det första som slår mig är hur lättläst Madame Bovary är. I en sittning har jag plötsligt läst 50 sidor och jag tvingar mig till att dra ner på lästempot. Det här är en njutning man vill dra ut på. Och jag förvånas över att jag fortfarande överraskas av hur bra litteratur det här är. Återigen påminns jag om vikten av att gå tillbaka till källorna efter utflykter i sällskap med samtidens författare och andra. Om inte annat så för att finstämma sin litterära perception, påminna sig om exakt hur bra god litteratur kan vara.
*
[Emma tilldelas sista smörjelsen]: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit av högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut på fotsulorna, så snabba förr i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå.
Får inte hon, madame Bovary, sitt straff kanske?
*
En betydande skillnad mellan min första och andra läsning av Madame Bovary är att jag första gången inte läste klart Emmas dödsscen. Jag tyckte det var alltför obehagligt och fortsatte till de avslutande sidorna om apotekaren Homais fortsatta liv och öde. Den här gången läste jag den ohyggliga scenen och berördes mindre av den utförliga beskrivningen av dödskampen och desto mer av maken Charles bottenlösa sorg som jag fann nästintill outhärdlig. Överhuvudtaget kände jag i den här läsningen en stor sympati för Charles. Jag tänker att han liksom Emma är en missanpassad i landsortshålans borgerskap. Emma är det för att hon har en föreställning om att hennes liv skall vara lite större, lite vackrare än vad det är. Charles för att han tror lite för gott om världen.
Man kan såklart avfärda honom som en idiot, det är inte ett positivt porträtt Flaubert målar upp – men sen är ju porträttet av Emma inte det heller. Och där står paret Bovary närmare varandra än romanens övriga karaktärer som antingen väcker sympati eller så gör de det inte alls. Så trots att de är varandras antiteser – den drömmande Emma och den fullkomligt fantasilöse Charles – delar de ödet att bli offer för ett spel vars regler de inte inser förrän allt är försent. Som om det inte vore nog måste också det gemensamma barnet, produkten av dem båda, gå under.
*
– Inte sant, sade hon och borrade in sina stora vidöppna svarta ögon i honom.
Annars: sinnligheten. Och tingligheten. Som Danius skriver i sitt förord: ”Hos Flaubert animeras föremål och kroppsdelar om och om igen. Stildraget är en nyckel till hans litterära metod och återfinns i både romanerna och novellerna. Kjolar kivas. Hattband fladdrar. Korsettband väser. Solljus penetrerar. Näsborrar skälver. Halsar skjuter upp. Polisonger slinker fram. Händer rör sig över bordsdukar. Ting och kroppsdelar förses med liv och börjar agera. Ting förmänskligas, människor förtingligas. Ser man till satsbyggnaden betyder det att föremål behandlas som subjekt, och när de väl blivit subjekt får de predikat. Det är som i en close-up, långt innan filmen introducerades. Resultatet är en märkligt utjämnad värld, där människor inte verkar ha mer handlingsförmåga än föremål. Och om mänskliga subjekt ofta behandlas som objekt gäller det särskilt hans kvinnogestalter, i synnerhet Emma Bovary.” I detta ligger ögat för detaljer, Flauberts vardaglighet, men en vardaglighet som är den moderne läsaren främmande. Bodegård har respekterat detta och förenklar inte texten med förklarande eller modernare ord, till hjälp erbjuds läsaren dock ordförklaringar längst bak i boken. På detta sätt är 1800-talets landskap bara ett steg bort, översättare litar på läsarens förmåga att hoppa över sekeldiket men lämnar för säkerhets skull den där extra hjälpen som dock inte stör läsningen i form av noter i själva texten (själv upptäckte jag inte förteckningen förrän jag kommit till slut i min läsning och kunde då nyttja den till att kontrollera några av de latinska citaten jag var osäker på).
*
– Jag är trött, sade hon.
– Såja, en bit till! sade han. Håll ut!
Men hundra meter längre fram stannade hon igen; och tvärs genom slöjan som föll snett ner över höfterna från hennes herrhatt framträdde hennes ansikte i en blåaktig genomskinlighet, som om hon hade simmat i havsblå böljor.
*
Oavsett om man redan är förtrolig med Madame Bovary och Flaubert eller aldrig ens öppnat en bok skriven av nittonde seklets namnkunniga fransmän finns all anledning att ge sig i kast med den här nyöversättningen.
Tåg till Trieste
Omsorgsfullt slitsar han upp min bultande hals. Jag förvandlas till ett vitt sto, en vildhäst som springer med manen fladdrande som vingar för vinden. Men inte ens som vildhäst är jag riktigt fri. Jag är fast i en glänta. Det är en liten, vacker glänta som är täckt av snö och omgiven av mörka tallar, svarta träd som står som ett fängelsegaller omkring mig. Jag springer i cirklar som en vansinnig medan manen flyger åt alla håll, det bränner i strupen och hjärtat värker och sprängs i miljontals små bitar till ljudet av glas som splittras, för mitt hjärta inuti vildhästens kropp har blivit ett isblock som rämnar.
Nä, det faller mig inte riktigt i smaken, det här. Det är något med det stundom pratiga språket, överlastat av bilder och symboliska drömmar. Det tillrättalagda i berättelsens dramaturgi (mannen som visar sig vara ett svin så att vi inte behöver känna någon skuld när vi längtar efter den forne älskaren). Det där när fruar eller flickvänner lägligt dör och kan skrivas ut ur historien. Enda gången det riktigt bränner till är med den rumänske fadern som flytt till Amerika, missar revolutionen och dör utan att ha fått återse landet. Och längtan till dessa Karpater som jag mött tidigare i litteraturen och som jag en dag skulle vilja se i verkligheten, kanske. Framför allt blir jag intresserad av vad det gör med människor att leva i ett, Ceaușescus angivarsamhälle. Det jag tar med mig från Tåg till Trieste är i första hand lusten att läsa Herta Müller.
Kort och ofta(re)
Nå, kanske också dags att skaka lite liv i Stasimon. Jag tänkte att jag skulle ha ambitionen att skriva något om alla böcker jag läser. Tänkte att jag skulle påminna mig om att det inte alltid behöver vara längre texter; en iakttagelse, en reflektion, ett citat – det kan också ha sitt värde.* När allt kommer omkring, här på nätet sysslar vi ju ändå mest med ”okritiska upprepningarna av [förlagens] säljtext”. Så, anything goes.**
*Dvs: sänka kraven. Vi vet redan att alltför höga krav = tystnad. När man inte vältaligt kan presentera ett fullständigt resonemang kan man kanske tillåta att dela med sig av en tanke i flykten, inte sant?
**Eller för att omformulera: uppdatera lite kortare, lite oftare.
