Hillevi Norburg

27 oktober, 201527 oktober, 2015

Vit heliotrop

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen. Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen — The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen

20 oktober, 2015

Valldemossa

Så sakteliga börjar jag landa här i Valldemossa. Jag ogillar resandet i sig, men trivs med att vara på nya platser. Här uppe i de mallorcanska bergen är vädret ungefär som en svensk sommar, precis lagom för den som liksom mig ogillar både värme och kyla. Huset vi bor i är fantastiskt, med utsikt över dalen och bergssidorna. Här växlar jag arbetet med översättningen till nöjesskrivandet på romanen och avkopplande läsning. Mitt rum vetter ut mot en balkong, och i detta gränsland mellan ute och inne, mellan iväg och hemma, sitter jag. En betydlig del av dagen ägnar jag åt att betrakta himlen och de ständigt skiftande molnen. Åh, jag skulle kunna ägna en livstid åt dessa moln. När det blåser upp känner man lukten av hav och sälta, och det är något med den grå bergsväggen jag har utsikt över som påminner om västkustens klippor, får mig att känna mig besynnerligt hemma i detta landskap. Själva staden är pittoresk så att det förslår men ändå genuin på något sätt, varje gränd, varje slingrande gata häpnadsväckande vacker. Det finns mycket katter, många har hundar. Jag tänker alltid att det säger något om ett folk om man ser många husdjur, hur man prioriterar i livet och avvägningarna arbete/fritid. Det finns ingen känsla av overklighet över denna plats – snarare är det så att det är Sverige som bleknar. Och trots denna platsens påtaglighet är steget till litteraturen kort – när jag stiger in i Paulina 1880:s blå rum och betraktar krucifixen, låter mig invaderas av hennes religiösa lidelse är det bara ett steg i sidled från Valldemossas i kyrkor i vilkas skuggor vi lever, helgonbilderna i keramik på stadens väggar. Det är som att de inre och yttre livet står varandra närmare – kanske blir det så när att slå upp fönsterluckorna och se ut är en skönhetsupplevelse i sig, man liksom tränas i det sublima från början till slut.

16 oktober, 201516 oktober, 2015

So long, Sverige!

Tack för all respons på Stasimons 10-årsjubileum. Som vanligt: det gör mig glad och ödmjuk. Jag ska ta och trycka upp den där boken, men det får bli om ett litet tag, kanske inte ens klart i år, eftersom jag imorgon flyr jag det annalkande höstrusket för att tillbringa en månad på Mallorca. Tillsammans med några andra översättare och författare har jag hyrt ett hus där och tanken är vi att ska kunna arbeta koncentrerat i ett mer civiliserat klimat. Under dessa fyra veckor, som jag kommer tillbringa i Valldemossa som Chopin och George Sand, tänker jag framför allt ta igen mig efter en riktigt jobbig vår och en arbetsintensiv sommar, men också: 1. Översätta en bok (for business). 2. Skriva klart en roman (for pleasure). 3. Läsa Nietzsches samlade brev (om än i urval) därför att jag tänker aldrig så skarpt som under hans inflytande. Förhoppningsvis har vi ett toppen wifi så att jag kan blogga och instagramma därnere, annars hörs vi den 16 november igen.

14 oktober, 201514 oktober, 2015

Stasimon 10 år

Bästa bokbloggare — *Stasimon: en av landets främsta bokbloggar sedan 2005.*

Det är helt sjukt, men idag fyller Stasimon 10 år! För exakt 10 år sedan satt jag i Göteborg, 20 år och nybliven vuxen, och skrev mitt första inlägg. Jag hade skrivit lite här och var på nätet innan dess också, men där och då tog jag alltså steget till blogg-formatet och har sedan dess har det blivit, med minst sagt tämligen varierande regelbundenhet, 719 inlägg (det här är det 720:e) blandning av ren dagbok och litterära betraktelser. Eftersom jag dessutom tenderar att skriva ganska långt, mycket längre än vad man egentligen ska göra på bloggar, blir det ändå en ganska ansenlig mängd text som ger mig lätt svindel. Och ni läsare har aldrig varit sådär vansinnigt många, genom åren har Stasimons läsarskara hållit sig kring 30-40 personer, några har fallit ifrån, nya tillkommit, och ganska många har varit med på hela resan alltsedan 2005. De gånger läsarantalet krupit högre än så har jag tystnat av ren förskräckelse och prestationsångest – så har de dragit vidare till andra internettets vattenhål, de trogna och initierade stannat kvar. För mig är Stasimon frihet: att skriva slarvigt och snabbt, helt anspråkslöst och kunna följa varje hugskott. Tankar jag börjat tänka här, har jag kunnat tänka fullt ut på annat håll. Jag har träffat så intressanta och begåvade människor genom den här bloggen – och andra har hittat mig. Jag brukar tänka att allt bra som hänt mig har sin upprinnelse i Stasimon. Man skulle kunna tro att det skulle föda något slags prestationsångest – men det gör inte det. Här kan jag vara, och har alltid varit, mig själv fullt ut – med mina intressen, ofullkomliga resonemang och egensinniga karaktärsdrag. Det finns en trygghet att det är detta ocensurerade jag som faktiskt gått hem – att det är jag som jag är och inte någon tillrättalagd bild som skulle kunna demaskeras och avslöjas som bluff. Jag har (nästan) aldrig koketterat eller poserat, jag har bara öppnat dörrar jag i andra sammanhang håller stängda (ibland låsta). Därför blir jag ibland lite ställd när det trillar in ett svar, en välartikulerad kommentar som reagerar på mina skriverier. Jag är hemskt dålig på att svara på dem, jag tänker ut tusen olika svar, skriver dem i tanken eller i ett word-dokument, men inget är riktigt värt läsaren och så blir det inget svar alls istället. Ja, så, jag ber om ursäkt för det och vill understryka hur glad jag blir av all respons; ville jag inte bli läst skulle jag ju inte lägga upp på internet.

Nå, så jag har funderat rätt mycket på hur fira detta första stasimoniska decennium. Den här lilla bloggen betyder mycket för mig, och det gör dess läsare också, så jag skulle vilja vara generös tillbaka. Så. Låt oss öppna ännu en dörr. Ni minns kanske att jag någon gång 2013 skrev klart en roman, skickade in till förlag och blev prompt refuserad. Texten – Mitt hjärta bart – har blivit liggandes sedan dess och nu är min tanke att man kanske kunde låta trycka upp ett litet antal ex som ni, kära läsare, skulle kunna få mot självkostnadspris (ety jag är fattig kulturarbetare, hade jag kunnat hade jag gett er den som gåva), typ en hundralapp inkl. porto. Nå, detta är verkligen att göra sig sårbar, men hur skulle det som inte kostar något vara något värt? Vidare tycker jag ju att det i regel ges ut för mycket böcker och jag känner ett gränslöst förakt för så kallade egenutgivare – men det här, intalar jag mig, är en annan sak. Det är att ge sina vänner ett outgivet manuskript, om än i inbundet format? Jag gör mig heller inga illusioner om texten ifråga, det är en bagatell och menat så. En litterär pralin eller amuse bouche – inget mer. Det är ett slags my favorite things samlade i en text – choklad, dyra skor, smycken, Paris, katter, fabeldjur, symbolister och chansoner. Ambitionen var att låta texten vara ytligt flyktig och låna sin estetik från parfymreklam, i synnerhet Lancômes Trésor in love. Man kanske inte kan bygga 160 sidor roman på 30 sekunder parfymreklam (BONNIERS TYCKTE UPPENBARLIGEN INTE DET), men ja, det här var i alla fall ett försök. Och när det gäller stilen – minns ni när jag bodde i Paris och sedan var tillbaka den efterföljande våren? Jag tyckte att jag hittade en ton på Stasimon som jag gillade och den lånade jag till romanen – varför det är synnerligen lämpligt att romanen ifråga får fungera som bloggens festskrift. Vad tycker ni, låter det intressant? I vilket fall vill jag tacka för de här tio åren och önskar oss tio till i varandras sällskap: ni, jag och Stasimon!

11 oktober, 201511 oktober, 2015

Hur skulle det man inte betalar ett pris för kunna vara något värt?

Tycker inte ni att världen blir allt påtagligare, att det blir svårare att vända sig ifrån den och inåt, bortom? Det känns snarast oansvarigt, rentav oanständigt? Du går från ditt bekväma boende i bostadsrätt i Stockholms innerstad till ditt arbete och möter på centralstationen människor som lämnat allt, förlorat allt – för att komma till vårt kalla land och förvaras i en tröstlös gympasal, till ett land där statsministern låter sätta upp tältläger fast första frosten nalkas: bitande, dödlig. I samma stund, där civilisationen en gång grydde: blod och död, halshuggning och död och tusenåriga monument som sprängs i bitar. Det är ohyggligt, nästan outhärdligt att tänka på. Det är en allt livets, det skönas och det godas, negation, lika svart som mördarnas banér. Det är så att man önskar att en gammaltestamentlig gud skall vakna till liv och stiga upp ur den röda myllan. Trampa, trampa allt i sin väg… jag kan inte sluta tänka på Jesaja:
Vem är han som kommer från Edom,
från Bosra i högröda kläder,
så präktig i sin dräkt,
så stolt i sin stora kraft?
”Det är jag, som talar i rättfärdighet,
jag, som är en mästare till att frälsa.”
Varför är din dräkt så röd?
Varför likna dina kläder en vintrampares?
”Jo, en vinpress har jag trampat, jag själv allena,
och ingen i folken bistod mig.
Jag trampade dem i min vrede,
trampade sönder dem i min förtörnelse.
Då stänkte deras blod på mina kläder,
och så fick jag hela min dräkt nedfläckad.
Ty en hämndedag hade jag beslutit,
och mitt förlossningsår hade kommit.
.
Det där hoplappade trumpetfodralet som färdats över medelhav och längs Europas vägar: fodralet gör liksom verkligheten surrealistisk. Som vore man del av ett större narrativ, historiens pennor hörs raspa, men man själv är för liten och obetydlig för att se berättelsen ety den är alltför stor. När jag en gång började intressera mig för litteraturen, då var det av ren leda (stämning: the rain falls hard on a humdrum town). De världar som blommade i mig tycktes verkligare än själva verkligheten. Jag berömde mig för mitt dubbla seende, jag kunde tillbringa dagar att sitta i min soffa eller ligga på min säng och dagdrömma. De artificiella världarna framträdde för mig klara och tydliga, världen själv var grå och tråkig. Nu brinner världen, och det är svårare att döva sina öron för dess larm, att sjunka ned i boksidorna. Inte för att jag hemsöks av något slags idealistiskt patos om att jag vill ut och göra gott, utan för att världen med sina nyfunna konturer vunnit i, ja, påtaglighet. Men på något sätt förhöjs litteraturens värde i detta tillstånd, den är svårare att tränga in i, visst, men hur kan det man inte betalar ett pris för vara något värt? Man måste ge upp lite av den verkliga världen, av den omtöcknande, ohyggliga, berusande känslan av att vara i all denna påtaglighet, all denna verklighet. Man måste vända den ryggen och den rörelsen betyder något nu när det faktiskt är något man vänder sig bort från. Man går hem från arbetet och tar tunnelbanan hem. Man sätter sig vid skrivbordet, slår kanske upp ett glas champagne och tvättar sitt inre rent från bilden av trumpetfodralet. Ur sitt medvetande utplånar man allt vad flyktingkris och syrienkrig heter: man tar steget till en annan tid, en annan värld – dold och antydd – och låter den för en timme eller två vara verkligare än verkligheten. Och den handlingen är ohygglig – men i all sin ohygglighet sublim och oändligt skön.

2 oktober, 2015

Hemkommen från bokmässan

hillevihellberg — Jag samtalar på bokmässan iklädd fågelmönstrad klänning. Mölndalsvattnet gjorde mitt hår platt.

Jag hade tänkt skriva ett blogginlägg idag men istället blev jag kvar på kontoret till strax efter sju trots att jag lovat mig själv att gå hem senast 16. Det är problemet när ens arbete är så förbannat roligt och förvillande likt ens fritidsintressen. Alltså satt jag och pysslade med Alastors nyhetsbrev – jag lägger så att säga alla mina ägg i en och samma korg. All formuleringsglädje, all tid går till det där lilla förlaget. Idag var en synnerligen lyckat dag, då jag på ett högst naturligt sätt fick använda ordet fantasmagori. I säkert ett par månader nu, sedan jag först lärde mig ordet ifråga, har jag väntat på ett tillfälle att bruka det. Och nu, äntligen!

I övrigt har jag varit sjuk sedan jag kom hem från Bokmässan i måndags (ja, idag var första dagen på jobbet, därav förmaningen om att ta det lugnt). Det var en synnerligen lyckad mässa för vår del: absintminglet häpnadsväckande välbesökt, många spännande möten, ett panelsamtal som gick bra, en framgångsrik stöld av ett ballong-A från N[a]tur&Kultur-festen, god försäljning etc, etc. Inga skador, bara den där förkylningen som fick mig i sitt grepp redan på söndagen. Så, ja, jag har legat hemma på soffan med fönstret öppet (under en filt för den perfekta kombinationen frisk höstluft/värme!), druckit apelsin- och ingefärsjuice (övertygad om att denna mirakeldryck skall göra mig frisk!) och ägnat mig åt att lyssna på Arvo Pärts Stabat Mater och skriva erotiska noveller om Henri de Guise – så som man gör när man är sjuk. Ah, men det jag ville göra var att tipsa om det där nyhetsbrevet. Ni kan läsa det här! och i vänstra, övre hörnet finns en knapp där det står SUBSCRIBE och den kan man trycka på och sedan skriva in sin mailadress och således prenumerera på detta förnämliga nyhetsbrev som utkommer en gång i månaden!

18 september, 201518 september, 2015

”J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse” – om mina stora kärlek till 1500-talets alla kung Henri

Såg ni Wolf Hall-serien? Det var ren njutning, jag tycker man hade lyckats fånga böckernas speciella stämning och rytm. En liksom lite uppbruten syntax och dramaturgi. I övrigt Brody Damian Lewis och kostymer att dåna över. Och mörkret! Det var ju så förskräckligt mörkt förr i tiden, jag tror inte riktigt man förstår det som modern, stadslevande varelse. Nå, jag hade precis sett gaska mycket Game of Thrones (ja, jag erkänner, TV-serier är en del av mitt liv) som ju som bekant delvis inspirerats av den tid i Englands historia som brukar kallas Rosornas Krig och som basically var stridigheter om tronen mellan huset Stark York (vit ros) och huset Lannister Lancaster (röd ros) som pågick mellan 1455 och 1485. Och i den här vevan visade SVT en filmatisering av Shakespeares Henriad (jag såg dock bara Henry IV del 1 och 2 med bland andra Jeremy Irons och för oss GoT-entusiaster ser Jorah Mormont i en liten biroll). När jag läste kandidatkursen i litteraturvetenskap hade jag en kamrat som bestämt hävdade att det fanns två verk man för att doktorera i ämnet bara var tvungen att ha läst: det ena var Shakespeares samlade verk (det andra Prousts På spaning.. För egen del lade jag även till goda språkkunskaper i franska och tyska samt habila i latin och grekiska. När jag 2004 började läsa på universitetet var dessa språkkunskaper obligatoriska på forskarutbildningen – så är det inte längre.) Nå, jag möter i alla fall inga av dessa krav och var innan SVT-visningen helt obekant med dramat Henry IV. Det tillät dock vidare frossande i snuskiga värdshus och värdigt tunga pälsverk samt härlig blankvers. (Det föranledde mig att stjäla ett par rader att bli mitt valspråk under mitt trettiårsfyllande i slutet av augusti:

The tide of blood in me
Hath proudly flow’d in vanity till now:
Now doth it turn and ebb back to the sea,
Where it shall mingle with the state of floods,
And flow henceforth in formal majesty.

Det är något av en vana jag har, att resa som ett mentalt monument över någon av mina åldrar och däri gravera ett stycke poesi. Orden fungerar sedan på en gång som tröst, epitafium och ledstjärna. Hela min tonårstid hade jag ett par rader av Oscar Wilde att upprepa när livet var hårt och kantigt och man skar sig på skärvorna – kanske att jag skriver mer om dem någon gång.)

Henri III och Henri de Guise — Henri III, Henri de Guise och François (Henris yngre bror).

Hursomhelst, all denna konsumtion av engelsk medeltid/renässans kunde fått två följder. Antingen: mättnad, kväljningar, längtan till andra vatten. Eller: ett behov har skapats, i min själ en medeltids/renässansformat hål, ett Henry-format hål utan botten. En ständig hunger som bara kan stillas med mer medeltidshenry. Liksom den där sommaren när jag stod i Drottningholmsteaterns butik med Don Giovanni ständigt spelandes, jag! som inte ens tycker om Mozart! Som, skulle man kunna säga, rent av avskyr Mozart, jag blev tvungen att köpa skivan och spela den hemma på de enstaka lediga dagarna. För att jag inte kunde vara utan de där ställena i operan där jag njöt som allra mest. Som vore man en hund och den där härliga fläcken bakom örat bara kunde klias av just spökkommendörens mörka ”Don Giovanni” ur avgrunden… Och nu är den enda kittling som tillfredställer mig Henrys. Så, jag lyssnar på musiken från serien: sublim! Läser om Shakespeare och upprepar mina utvalda rader för mig: dubbelt sublimt! Och – det var oundvikligt – jag tar steget över kanalen där min jakt på Henrikar fortsätter. För vad är det med detta kunganamn som föranleder så våldsamma, ombytliga tider?

I Frankrike har vi nämligen de tre Henrikarnas krig (la guerre des trois Henri). Efter att den lungsjuke, viljesvage och kanske även galne Charles IX dött blir hans bror Henri III kung. Kriget står sedan mellan honom, Henri av Navarra och Henri de Guise. Och jag kan inte bestämma mig för vilken av dessa Henri som är min favorit. Innan jag läste in mig på kriget (och konsumerade stora mängder dokumentärer och spelfilmer på Youtube) var min favoritkung Henri IV – den gode kungen. Henri IV är liksom urfransmannen, det har säkert skrivits om detta, men jag skulle bestämt hävda att Henri IV är det ideal alla fransmän strävar efter. Han förkroppsligar alla de dygder som den franska identiteten vilar på. Vi tar det från slutet: kriget mellan de tre henrikarna pågår för fullt – Henri de Guise som leder ”den katolska ligan” ser ut att vinna och är omåttligt populär bland folket (i Paris). Henri III har fått fly huvudstaden och bjuder in Henri Guide som, arrogant, kommer varvid Henri III låter mörda honom. Henri III mördas i sin tur av en fanatisk munk men hinner utnämna sin kusin, Henri av Navarra, till sin efterträdare. Och så blir Henri av Navarra, protestanten, Frankrikes konung (efter att han konverterat till katolicismen och fäller de bevingade orden: ”Paris är värd en mässa”).

Nå, vilka är då denne Henri av Navarras karaktärsdrag? Till och börja med är han en god kung som ser efter också de ringaste av sina undersåtar (fler bevingade ord: om jag får leva att bli kung skall det inte finnas en arbetare i mitt rike som inte har en höna att lägga i grytan) – mitt i det högfeodala Europa kan detta inte ses som annat än ett första steg mot egalitarism och liberté, égalité et fraternité (i det lilla Navarra har han levt nära bönderna, som historien går lekte han med sina undersåtars barn och hjälpte till vid när höet skulle slås etc). Han är en galant, en riktig kvinnokarl med en rad erövringar (och oäktingar) på sin lista. Han ger ett bekymmerslöst, easy-going, karismatiskt intryck. Han håller stora baler, han uppvaktar kvinnor, han har älskarinnor etc. Den hälsosamma, livsbejakande virilitet går helt i linje med hans militära framgångar. Han är tapper, lojal och modig. Men ändå något av en pragmatiker som visserligen kan slåss för sina ideal, men ser nyktert på hur uppnå dem. Och till slut: han inför religionsfriheten och gör det fritt för var och en att tro vad den önskar. Är det inte den franska själen förkroppsligad i en man så säg? Henri IV ska man se i ögonblicksbilder, där är han under en skön dams balkong och han reciterar vers till lutans toner (drottning Margot ensam, övergiven, gråter på sin kammare, förbannar sin ofruktsamma livmoder); där är han på slagfältet och han vrålar ordlöst när svärdet skär genom mänskligt kött, blodet smakar järn över hans läppar och hästarnas ögonvitor rullar synliga; där rusar han ut från Louvren, vännerna, hans vänner som kommit med honom till huvudstaden för att fira bröllop, mördade och slängda i floden; och där står han samlad, rent av sammanbiten, och förkunnar ediktet i Nantes, lyfter blicken: inte mera blod nu. Försoning.

Vid hans sida, de två andra Henrikarna som ett slags motbilder, gåtor rent av. De är båda de drivande krafterna bakom den ohyggliga Bartolomeinatten den 24 augusti 1572. Stridigheter hade länge rasat mellan protestanterna, kallade hugenotter, och katolikerna. För att mäkla fred hade ett äktenskap anordnats mellan kungens syster, Marguerite de Valois, och hugenotternas ledare, Henri av Navarra. Det gick dock inte riktigt som någon tänkt sig och det hela resulterade i ett verklighetens Red Wedding: Frankrikes protestanter slaktades mellan den 24 och den 29 augusti. Det började på helige Bartolomeus natt den 24 i Paris där hugenotterna dödades skoningslöst. Så många som 3000 skall ha mist livet den natten; Seine rann röd med blod. Dödandet spred sig ut i landet och totalt dog upp emot 10 000 hugenotter. Jämför med skräckscenerna från Mellanöstern och IS härjningar – 1572 behövde man inte rabbla koranverser utan Fader Vår på latin för att bevisa sin religionstillhörighet. Och i detta kungens broder, blivande Henri III och Henri de Guide som kom av en släkt som länge åtrått kronan.

Marguerite de Valois, kallade Margot, Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.) — Marguerite de Valois, kallade Margot. Henri av Navarras hustru. (Och hennes rödhåriga hovdam.)

Henri III som vill ha sin broders krona, som är sin moder, Katarina av Medicis, favorit. Han får en annan krona, så länge: Polens. Men han är en gåta, Henri III. Skicklig fältherre, hänsynslös och full av ambitioner. Men när brodern död och han står näst i tronföljden återvänder han inte genast till hovet i Paris utan åker till Medelhavet och semestrar. Det är något skevt över Henri III. Skevt säger du? Queert? Han gifter sig inte, har många älskarinnor men ingen officiell? Ligger han med sin syster, Henri av Navarras hustru, den vackra drottning Margot? Henri III tycker om lyx och stora örhängen, han är en lätting och han är det inte, för hans intellekt är knivskarpt och han spelar spelet. Han förespråkar hygien, men tycker inte om jakt, noblessens privilegium, och inte heller krig. När han sluter sina ögon om natten, är det Bartolomeinattens fasor han ser då? Inte Henri IV friska virilitet, han avskyr fysisk ansträngning och är djupt troende. Mot slutet av sin tid späker han sig gärna, ryggen blodig av de katolska gisslet – vilka synder skall såret tvätta själen ren ifrån. Han blundar och Seine rinner röd av blod. Hovet tycker inte om honom – hans religion är makaber, hans örhängen för stora och hur är det egentligen med de där unga männen han omger sig med?

Nej, då tycker hovet bättre om hertigen av Guise. Han plågas inte av ätten Valois klena nerver, han tvivlar inte. Klädd i vitt hör han folkets jubel, de älskar honom – vore det då så orimligt om just han skulle krönas till kung? Henri de Guise tvivlar inte – inte på Gud och inte på sin plats i Skapelsen och Försynens Stora Plan. Han är en den perfekta avvägningen mellan ambition och fanatism. Det senare gör honom oantastlig, det förra driver honom framåt. Henri de Guise drömmer inte om Bartolomeinatten, kropparna utvräkta på gatorna, det var som en medeltida tavla av helvetet eller purgatorium – det var rättrådigt, det var en försmak av vad som väntar andra i livet efter detta. Åh, Henri de Guise, klädd i sin rustning av hårdnackad tro och självförtroende, det gör honom oemotståndlig, visst gör det? Hans enhetlighet, bristen på inre konflikt, det är en låga som lockar tvivlarna som nattflyna till elden. Henri de Guise kan inte älska, han kan inte ömhet – han kan därför inte heller hata, eller korrumperas. Han är i någon mening kysk, han definieras av sin brinnande tro. Eller? Är det en svart tag där i hans vita, glänsande rustning. Är det en ungdomlig passion som fick hans läppar att bränna efter stulna kyssar, som fick honom att viska ord mot hennes bara hud? Prinsessan som han aldrig kunde få, som var ämnad åt en annan prins och inte en hertig som han, de Guise? Hennes blonda hår, hennes hud vit som franska liljor. Nej, Margot kunde aldrig bli din de Guise. När du smög in i hennes rum om natten, smög utan att smyga – det är du för stolt för – och begravde dig djupt i henne drömde du det omöjliga då – drömde du kungakronan och en livstid mellan den vackra Margots särade ben? Smälte begären samman tills du inte kunde skilja det ena från det andra? Och när hon gav till en annan, när hon gavs till Navarra, blev din smärta då så stor att du måste dränka Paris i blod? Ditt andra dop, detta dop i blod och du steg upp pånyttfödd, Margot lämnar du bakom dig. Intalar du dig, och du tänker aldrig på henne mer. Men begäret, begäret, Henri de Guise, det brinner djupt inom dig. Jag kallade det ambition här ovan, det var fel, dina ambitioner föddes ur ditt begär. Du tror att tron utplånat allt annat inom dig, att det är med dess kalla låga du brinner. Och brinner gör du, med den katolska trons vita låga – men också och samtidigt med begärets röda. Som om eld kunde besegra eld, vad trodde du.

Åh, visst eggar de fantasin, dessa tre Henrikar! Om läsarens nyfikenhet är väckt, om hon känner att endast en Henris kittling kan tillfredsställa henne nu rekommenderar jag i första hand filmen La Reine Margot från 1994 som är något av en klassiker. Den bygger dock inte på historiska källor, utan på Alexandres Dumas roman. Detta inlägg illustreras med bilder ur filmen ifråga.

Jag hittade ett litet utdrag ur Marguerite de Valois poesi:

J’ai un ciel de désir, un monde de tristesse,
Un univers de maux, mille feux de détresse,
Un Etna de sanglots et une mer de pleurs.
J’ai mille jours d’ennuis, mille nuits de disgrâce,
Un printemps d’espérance et un hiver de glace ;
De soupirs un automne, un été de chaleurs.

Min är en himmel av begär, en värld av sorg/ Ett universum ont, tusen eldar av nöd,/ Ett Etna av snyftningar och ett hav av tårar./ Mina är tusen dagar av tristess, tusen nätter av onåd,/ En förhoppningarnas vår och isfrusen vinter;/ av suckar om hösten, och somrar av hetta.

14 september, 201515 september, 2015

— Et l’orgueil, ce trésor de toute gueuserie, Qui nous rend triomphants et semblables aux Dieux!

Klockan är strax innan midnatt och jag ligger med fönstret öppet mot Långholmsgatan i det rum som förutom mitt sovrum även är mitt vardags- och arbetsrum (den är liten, min lägenhet). Jag kan bli lite förundrat över trafiken som susar förbi därute, jag menar, det är måndag natt, vem är det som är ute och åker? Riktigt stilla är det bara tidiga söndagsmorgnar, annars alltid detta brus (så är det när man bor mellan broar, antar jag) som jag fått svårt att vara utan.

Jag lyssnar på musik, är behagligt berusad efter kvällens avslutningsmiddag med sommarens arbetsplats. Lite lagom omtöcknad så att alkoholen liksom fungerar som en välvillig stötdämpare mot den alltid alltför kantiga och skarpa verkligheten. När jag i våras sade upp mig från Drottningholm 7 års trygghet för en obestämd framtid sade jag mig att jag ett 1. ägna mig åt storartad litteratur och 2. jobba på min alkoholism – såsom man gör när man är mellan förvärvsarbeten, och det var nästan helt uppriktigt menat. Jag var dessutom i färd med att översätta Vivien då, att förneka sig – vägra kroppen näring och släcka sitt sinne i spritångor, det var min utopi. Nå, nu verkar det inte ligga för mig – jag lyckades inte hålla fast vid arbetslösheten eller anorexin, inte göra alkoholen till en vana.

Men vad ska man göra? Man får helt enkelt inse sina begränsningar… Och tröttheten när man arbetar väldigt, väldigt mycket – den är inte helt olik salongsberusningen? Och ändå tror jag att allt kommer att falla på plats, till slut och på målsnöret. Bokmässan står inför dörren och vi kommer naturligtvis vara på plats alla fyra dagar – kom och hälsa på mig i monter B04:49 om ni skulle ha vägarna förbi Göteborg nästa vecka. Jag kommer också delta i ett panelsamtal på torsdagen, samma kväll är det även absintmingel… Ah, bokmässan. Även jag reagerade på den där annonsen i DN. Det är bara fullbordan av den rörelse som påbörjats för länge sedan där vi gått från verket till personen. Och om det personer vi ska ägna oss åt, varför inte rationalisera och strunta i de förhållandevis inte så publikfriande författarna till förmån för dem som har till enda merit att odla sin personkult, dvs kändisar. Min man frågade om det inte finns författare som skriver, ska vi säga inte-särskilt-sublim?, litteratur men som är bra på att marknadsföra en persona, annonsansikten. Naturligtvis gör det ju det, men en Guillou eller Läckberg är inte publikfriande nog, inte tillräckligt fräscht. Och här en liten utvikning om kulturvärldens dåliga självförtroende: naturligtvis kan vi inte locka folk till bokmässan med… BÖCKER! Kidsen lyssnar ju bara på poddar, eller kollar på vloggar – bara genom att lura in dem med en, eh, annons i DN (?) kan vi få dem hookade på litteratur. Har ni varit på bokmässan någon gång? Det är smockfullt med folk, jag LOVAR. (De flesta är dock vad man brukar kalla kulturtanter, och efter ett antal år i kulturvärlden har jag förstått att det är något JÄVLIGT FEL med kulturtanter eftersom alla alltid vill få in andra målgrupper än just den.) Det måste vara så att folk faktiskt lockas av en mässa full av böcker och seminarier om litteratur, kändisspottingen kan vara kul, men jag törs säga att den är sekundär? Varför är man så snabb att ängsligt underkänna såväl det man försöker sälja in som sin primära målgrupp? Och nej, jag håller inte med Karin Olssons text i Expressen – för vaddå ”förlagen”? Annonsen är bokmässans, och den svenska förlagsfloran är förlösande diversifierad, men man måste kanske se längre än till de stora drakarna – men läser man kultursidorna eller följer kulturprogram i tv och radio framträder inte den bilden, eller hur…?

Är jag bitter? Kanske det. Men betänk hur omöjligt det vore med en bokmässeaffisch som frontar med BAUDELAIRE. Det är ju fullkomligt otänkbart, det vore rentav missledande marknadsföring – för Baudelaire är ju inte där, även om hans BÖCKER är. Och det, kan jag tycka, är en lite sorglig tanke.

14 juni, 2015

Jurassic world: civilisatorisk kräftgång

Ni får ursäkta, jag har tillbringat ett par dagar i sjuklägret med hög feber: här kommer därför en populärkulturell betraktelse. Jag lovar att det inte kommer att upprepas.

Så, jag råkade se trailern för den nya Jurassic Park-, förlåt jag menar, Jurassic World-filmen. Det är ändå något rörande över hur man till synes tagit alla storfilmer från nittiotalet, tillräckligt avlägset nu för att förhålla sig nostalgisk till det, och tryckt in dem i denna nya produktion – fast lagt till datoriserade specialeffekter. Förutom förlagan Jurassic Park hinner jag under trailern också minnas Godzilla (mycket rex-ben blir det, är den så stor att den inte ryms på skärmen?), Mannen som talar med med hästar (fast här är det dinosaurier och påminner kanske mer om Cesar Milan som ger sig i kast med kamphundar), och Titanic (DET FINNS INTE LIVBÅTAR TILL ALLA!).

Provocerande är däremot hur manliga huvudrollsinnehavare castas efter något slags pojkbandsestetik? Istället för Sam Neills väderbitne professor i paleontologi med Indiana Jones-hatt får vi en bildskön snubbe som varit militär (?) och numera alltså är något slags dinosaurieviskare. Ja, för vad är väl ett par högskolepoäng eller en doktorshatt mot den avancerade förmågan att kunna avfyra ett vapen och disciplinera sina dinosaurier. Ordning och reda! Jan Björklundifieringen av samtiden?

Vem vill du helst ha med dig ut i djungeln – professorn eller pojkbandskillen?

Vänta lite nu… Är det Sam Neills gamla jeansskjorta du har på dig Chris Pratt!?

Hursomhelst, vi kan också notera att Chris Pratt (alltså hjälten i Jurassic World) vars yttre bäst kan karaktäriseras som generiskt snygg kille är trettiofem emedan Neill var en MAN och hela 46 bast när han spelade in Jurassic Park. Detta får mig osökt att tänkta på haveriet till film som var den fjärde Indiana Jones-filmen där man också kände sig nödgad att slänga in en generiskt snygg kille för att hålla uppe publikens intresse. Och ja, okej, Harrison Ford vid 66 kanske inte riktigt får pulsen att öka, men då ska man komma ihåg att han var 39 i första Indy-filmen och betraktades väl ändå som het, då, back in 1981?

Kan detta betraktas som symptom för samma röta? Ett slags infantilisering där man idisslar en förgången barndom och upphöjer mental regression till ideal? Då följer det att vi är dömda att leva i en de eviga uppföljarnas tid, ingen, varken skapare eller publik, vill egentligen ha något nytt. De vill ha den förlorade barndomen, och i detta rasande sökande efter just detta blir nostalgi och igenkännbara element hårdvaluta. Vi vill inte se åldrade, härdade män eftersom det är inget som åtrås, vi begär den blankpolerade ungdomen. Såväl i den egna livskurvan som på ett mer civilisatorisk plan vill vi gå i regression: det vill säga bort med bildning och universitetsexamen in med en ädel vilde som han hantera ett vapen. På det sättet blir en film som Jurassic World symptomatisk (det är ju ingen skräckfilm, det är familjeunderhållning!) och visionen som målas upp inte skrämmande, utan en omedveten och outtalad längtan. Vilken längtan? Den att slukas av dinosaurierna såklart! Att vända tidens gång till ett paradisiskt tillstånd inte bara i barndom utan bortom barndomen. Människans hemligaste önskan: en värld utan människor.

27 maj, 201528 maj, 2015

Som inte tycks ha någon annan källa än tingen själva, som man finner i Romantikens tavlor

Det där märkliga ljuset häromdagen, när alla sociala medier-flöden plötsligt översvämmades av regnbågar. Jag var ute och promenerade, ensam, lycklig. Ett ljus som kändes närmast artificiellt, som hade det ingen naturlig källa. Det var inte riktigt som att röra sig bland teaterkulisser, även om det föll snett som över scengolvets trätiljor. Träden på Reimersholme blev inte platta och tvådimensionella – tvärtom – det var som att de fick liv och grenarna att vrida sig om sig själva som äspingar. Grönskan, den tidiga sommarens, lyste allt för stark och det var som om där fanns ljus inuti tingen, redo att spränga fram: fick allt glöda i stillsam brand. Det fick mig att tänka på Romantikens målningar. Ja, och barndomens favoritrum på Bohusläns museum frammanades och med det dramatiska Düsseldorf-måleriet och Marcus Larsons Svenskt vattenfall från 1856. Och när jag gick ut från museet låg romantiken som en slöja över mina ögon och det bohusländska landskapet blev dramatiskt och besjälat. Jag stod vid Silverfallet utanför Ljungskile och tänkte inte ”där är det, det är som på Louvren”, jag lät min blick illuminera det och göra det lika spännande som Larsons svenska vattenfall.

Så märkligt att se naturen härma konsten, att tjugo år senare gå på Reimersholme och påminnas om tavlan som mina gymnasielärare på konstlinjen kunde raljera över och nästan framställa som suspekt i all sin nationalism och hembygdssvärmeri. Idealiserat? Brist på realism? Men det är ju där, ljuset utan källa – över Hornstull, över hela Stockholm och det ritar regnbågar i skyarna! Jag ska inte säga att mina ögon tårades, men jag fylldes av ett vemod. Ögonblicket var så vackert, verket så fulländat, men över innan man knappt insupa dess nyanser. Min promenad fortsatte, de förvridna träden blev till hus och färgerna djupnade. Jag tänkte att det var så vackrare så, ögonblicket som kom och gick. Kanske vackrare än konsten som inte är flyktig utan evig, en fåfäng revolt emot intet som ändå kommer svälja oss alla och allt med oss. Men den tillåter oss att skärpa blicken så att vi i det korta ögonblicket är förberedda på ett ljus utan källa, att vi hinner se det och avnjuta det lite grundligare innan skuggorna faller.