Kategori: Om litteratur

På två dagar har jag läst ikapp ganska duktigt till tentan imorgon. Jag har lagt tyngden på sekundärlitteraturen och poetiktexterna. Det viktigaste måste ändå vara att kunna det stora dragen och sedan kunna exemplifiera med några författare. Alla tidsperioder har dessutom en eller flera författare som jag gillade sen innan eller börjat gilla (utom möjligen den italienska renässansen, vi har inte läst Machiavelli). Dessutom har jag stor nytta av min idé- och lärdomshistoria. Det som egentligen ställer till problem är Sverige. Lyckligtvis är svenskar rätt dåliga på att skriva. Kan jag Stiernhielm, Kellgren och Bellman borde jag klara mig. Konstigt nog är jag inte speciellt nervös, detta är märkligt då man beaktar i vilket tillstånd jag befann mig innan förra tentan och då hade jag läst mer. Kanske är det för att den här delkursen har tassat in på tider som alltid intresserat mig. Eller så är jag helt fel ute och kommer att ångra att jag inte hetsläste ännu mer.

Igår läste jag dock om Racine i Litteraturens historia i världen och blev sugen på att läsa det drama vi skulle ha läst av honom: Andromake. Vilket jag också gjorde. Det var en märklig upplevelse då jag inte alls varit förberedd på att bli särskilt berörd. Jag har tidigare varit ganska okänslig för dramatik, men sedan jag började läsa litteraturvetenskap är detta andra gången ett drama verkligen berör mig. Att det skulle vara en naturalist och en franskklassicist hade jag aldrig kunnat ana.

I Andromake händer ingenting, i alla fall inte på scen. All dramatik sker inom personerna och utanför scenen. Det får mig att inse en brist i mitt eget skrivande. Mina karaktärer är alldeles för ärliga, mot sig själva och varandra. Racines drama blir så laddat just för att de stackars karaktärerna för sig själva och andra bakom ljuset (vilket får mig att tänka på Ibsen och hans problematik livslögn/sanningskrav). Det som tilltalar mig är också det olösliga problemet i Andromake, det finns inte ens hopp om en lösning. Orestes älskar Hermione som älskar Pyrrhus som älskar Andromake som i sin tur älskar Hector som är död. Det är en ekvation som inte går att lösa, de är fast i sina passioner. Här har kärleken blivit till en slags besatthet, det finns inget friskt i den. Deras förnuft säger dem att de borde besinna sig, men det är också allt förnuftet förmår – reflektera, i bästa fall. Då är stoltheten intressantare då den har en dubbel funktion. Å ena sidan är den en starkare kraft än förnuftet då det gäller att distansera sig från den älskade. Men den fungerar också som incitament att vinna den älskade då det endast är genom att förenas med den älskade de kan berättiga all förödmjukelse de utsatt sig själva för.

Det är detta jag tycker är så starkt och det är något liknande jag vill göra i Det tudelade trädet, nästa romanprojekt. ”Något liknande”, det är snarare helt och hållet samma sak jag vill göra. Jag tycker om att tänka på mina texter som undersökningar, och i detta fall är det just kärleken som skall vivisekteras. När går kärlek över i besatthet och varför? Stolthetens roll i detta kan också vara värd att utreda. Racine tycks mig vara en värdig läromästare i detta företag.

Låt oss börja med rötterna, influenserna. Ibsen har tagit intryck av det klassiska dramat Konung Oidipus, skrivet av Sofokles. Även där spelar blindheten och seendet en stor roll. I Konung Oidipus är det den blinde som skådar sanningen. Den blinde siaren Teresias är den ende som vet hela sanningen. Och när Oidipus själv får sambanden klara för sig sticker han ut sina ögon. Att se får en dubbel innebörd. Å ena sidan den faktiska, fysiska synen. Å andra sidan ser man sanningen.
Synen i Ibsens pjäs spelar en central roll. Inte minst för att han låter synen, den svaga synen, bli en länk, en ledtråd till släktskapet, mellan Hedvig och grosshandlare Werle.

Hjalmar är till en början blind för sanningen, hans blindhet sträcker sig även till hans självbild (rörande sin egen person klarnar det aldrig för Hjalmar under dramat).
Gregers ser sambanden, klart och tydligt. Men han förmår bara en slags värdering av dem: de är fel och Hjalmar och Gina lever en livslögn. Han är blind för allt annat än hans ”absoluta sanningskrav”. Han är oförmögen att tänka praktiskt, pragmatiskt, detta gestaltas kanske i hans försök att tända en brasa och det slutar med översvämning. Gregers livshållning överensstämmer inte med den verklighet han lever i. En annan nyckel till detta får vi hans bakgrund, han har tillbringat åtskilliga år utanför samhället, ensamhet. Väl tillbaka ser han inte Hjalmar för den Hjalmar är ut som den idoliserad, romantiserade bilden av Hjalmar som hängt med från studieåren. Gregers ställer orimliga krav på Hjalmar, orimliga då Hjalmar bara är en människa. Gregers är också oförmögen att se vilka konsekvenser hans handlingar får. Gång på gång sätter han igång kedjor av händelser, när de inte utfaller som han trott står han naivt rådvill. Här finns dubbelheten, Gregers både ser (sambanden) och inte ser (konsekvenserna).

Gina vet sanningen men väljer, likt Iokaste i Konung Oidipus, att blunda för den. Grosshandlare Werle har fysiskt sämst syn av dem alla, han är nästan blind, men den som känner sanning bäst. Han vet allt om affären med Hjalmars far, Hedvig osv. Hedvig själv till sist kommer att få allt sämre syn. Hon får heller inte sambanden klara för sig. Han anar och spekulerar men sanningen är dold för henne.

Häri kan utläsas en hel del. Det faktum att Hedvig inte ännu ser dåligt och föräldrarnas omsorg om ögonen. (Hjalmar som sedan ändå låter henne arbeta i det skumma ljuset.) Skall det läsas som att det är hennes oskuldsfullhet som skall skyddas? Hon skall skyddas från sanningen? Hedvig dör innan hon förstår sitt rätta ursprung, men framför allt dör hon innan världen hunnit fördärva henne. Av alla i pjäsen framstår hon som den enda sympatiska, helt godhjärtade. Hon har ännu inte omfamnat Gina och Hjalmars livslögn. Men vi vet att precis som tiden kommer att göra henne svagsynt och till slut blind kommer världen att fördärva henne och lögner. När Hjalmar förskjuter henne är det enda hon har barnets förklaring och hon följer ett barnets logik.

Kanske skall man läsa det som så att tragedin inte ligger i att Hedvig dör, utan i att hon måste dö.