Den blinda sanningen – om seendets roll i Vildanden

Låt oss börja med rötterna, influenserna. Ibsen har tagit intryck av det klassiska dramat Konung Oidipus, skrivet av Sofokles. Även där spelar blindheten och seendet en stor roll. I Konung Oidipus är det den blinde som skådar sanningen. Den blinde siaren Teresias är den ende som vet hela sanningen. Och när Oidipus själv får sambanden klara för sig sticker han ut sina ögon. Att se får en dubbel innebörd. Å ena sidan den faktiska, fysiska synen. Å andra sidan ser man sanningen.
Synen i Ibsens pjäs spelar en central roll. Inte minst för att han låter synen, den svaga synen, bli en länk, en ledtråd till släktskapet, mellan Hedvig och grosshandlare Werle.

Hjalmar är till en början blind för sanningen, hans blindhet sträcker sig även till hans självbild (rörande sin egen person klarnar det aldrig för Hjalmar under dramat).
Gregers ser sambanden, klart och tydligt. Men han förmår bara en slags värdering av dem: de är fel och Hjalmar och Gina lever en livslögn. Han är blind för allt annat än hans ”absoluta sanningskrav”. Han är oförmögen att tänka praktiskt, pragmatiskt, detta gestaltas kanske i hans försök att tända en brasa och det slutar med översvämning. Gregers livshållning överensstämmer inte med den verklighet han lever i. En annan nyckel till detta får vi hans bakgrund, han har tillbringat åtskilliga år utanför samhället, ensamhet. Väl tillbaka ser han inte Hjalmar för den Hjalmar är ut som den idoliserad, romantiserade bilden av Hjalmar som hängt med från studieåren. Gregers ställer orimliga krav på Hjalmar, orimliga då Hjalmar bara är en människa. Gregers är också oförmögen att se vilka konsekvenser hans handlingar får. Gång på gång sätter han igång kedjor av händelser, när de inte utfaller som han trott står han naivt rådvill. Här finns dubbelheten, Gregers både ser (sambanden) och inte ser (konsekvenserna).

Gina vet sanningen men väljer, likt Iokaste i Konung Oidipus, att blunda för den. Grosshandlare Werle har fysiskt sämst syn av dem alla, han är nästan blind, men den som känner sanning bäst. Han vet allt om affären med Hjalmars far, Hedvig osv. Hedvig själv till sist kommer att få allt sämre syn. Hon får heller inte sambanden klara för sig. Han anar och spekulerar men sanningen är dold för henne.

Häri kan utläsas en hel del. Det faktum att Hedvig inte ännu ser dåligt och föräldrarnas omsorg om ögonen. (Hjalmar som sedan ändå låter henne arbeta i det skumma ljuset.) Skall det läsas som att det är hennes oskuldsfullhet som skall skyddas? Hon skall skyddas från sanningen? Hedvig dör innan hon förstår sitt rätta ursprung, men framför allt dör hon innan världen hunnit fördärva henne. Av alla i pjäsen framstår hon som den enda sympatiska, helt godhjärtade. Hon har ännu inte omfamnat Gina och Hjalmars livslögn. Men vi vet att precis som tiden kommer att göra henne svagsynt och till slut blind kommer världen att fördärva henne och lögner. När Hjalmar förskjuter henne är det enda hon har barnets förklaring och hon följer ett barnets logik.

Kanske skall man läsa det som så att tragedin inte ligger i att Hedvig dör, utan i att hon måste dö.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s