Kategori: Om litteratur

Publicerat den

Sommarjobb och lite om Liber Amoris


1.

Det är inte många dagar jag har lediga nuförtiden. Under juli månad är det sammanlagt fem dagar som inte behöver tillbringas på slottsteatern. Jag klagar inte, det är ett fint sommarjobb och jag behöver pengarna… Det är bara ett stilla meddelande till de av er som också önskar min fysiska närvaro. Och här blir nog rätt tyst, som det varit den senaste tiden, med ett sporadiskt inlägg då och då. Annars tillbringar jag min pendeltid med att läsa romaner, bästa sättet att använda den annars tomma tiden. Om man inte haft en liten minidator så att man också kunde nedteckna egna ord. Jag drömmer om en rosa Acer Aspire One – nästa månad kanske.

2.

Jag har för ett par dagar sedan läst ut William Hazlitts Liber Amoris. Den stackars kritikern är ömkansvärd i all sin förnedring. Det är kärlekens vansinne, där kärleken inte längre är riktad mot en människa utan en vag drömbild. Där människan blir helt oseende, fången i sin egen passion utan hopp om att göra sig fri, av den anledning att hon inte vill bli fri. En sådan silverkedja bär man med stolthet kring hals, trots att snaran dras åt. Då var den lustfyllda ironin och det vassa föraktet i den följande essän Om nöjet att hata befriande, trots att man vet att dess slutsatser har sitt ursprung i en mycket ensam och trasig människa.

William Hazlitt

Publicerat den

Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus


1.


För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.


Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.

Publicerat den

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Publicerat den

"Att leva är att höja sig, att försöka göra det bästa möjliga av sig själv."


I mig finns inga intressanta tankar just nu. Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen. Lillebror fyllde år och har flyttat hemifrån. Så åkte vi ifrån västkustsvåren till hagelstormande Uppsala. Min matematiker har till sist insjuknat i körtelfeber, jag pysslar om och gör te. Struntar med jämna mellanrum i mina föreläsningar trots att jag redan missat så mycket. Hoppar annat, träffar inte folk. Jag går i antikvariat, till bibliotek. Ligger hemma och läser 1800-talsromaner – inser att litteraturvetarens inställning till litteraturen kanske inte är min ändå. Lägger om livskursen åter en gång – den här gången får beslutet ligga fast.

***

I Uddevalla finns mitt favoritantikvariat. En av böckerna köper jag för att den är fransk och för de rader någon skrivit på titelbladet: Géraldy än en gång – i glädjen över att pennan går att laga. 3.3. -59. Boken är Paul Géraldys Mannen och kärleken där författaren enligt översättaren samlat all sin visdom rörande samspelet mellan man och kvinna. (Man får bland annat lära sig att: ”De verkliga kvinnorna är gjorda för att förföljas, försvara sig… och ge vika.” Bra att veta, liksom.) Boken roar mig, men fascinerar mig inte som de där orden skrivna i blått bläck. Vad betyder de? Vad är det för historia som ligger bakom? Och varför just i den här boken? Lite tar jag åt mig också, låter det bli ett meddelande till just mig: pennan går att laga!!


Publicerat den

Vintern som aldrig tar slut


Igår: snöfall igen. Våren som återigen började kännas som en möjlighet känns återigen hopplöst avlägsen. Utanför mitt stenhagenfönster är Uppsala ett sagolandskap. Höga granar inbäddade i vitt. Bilarna hörs knappt, alla ljud dämpas av snön. Och jag är förkyld igen, halsont och feber. Så jag stannar hemma, skjuter upp det allt mer nödvändiga sommarjobbssökandet. Tillbringar dagen försjunken i medeltidshistoria. Allt är så översiktligt skrivet. Jag lägger namn och årtal på minnet men att tränga ner i tiden, att spela upp den i mitt inre – det går inte. Så annorlunda det var på litteraturvetenskap och till och med idéhistorian. Jag minns när vi läste Romansen om rosen. Genom det allegoriska diktverket såg jag liksom världen ur den medeltida människan och för ett svindlande ögonblick snuddade mitt medvetande vid det medeltida tänkandet. När jag i idéhistorien läste om Pierre Abélard och hans Héloïse kunde jag se dem framför mig, jag andades och levde medeltiden genom deras tragiska öde. Och nu, när jag studerar själva historiaämnet känns det ändock som att historien aldrig varit mig så avlägsen som nu.

Publicerat den

Påbörjad tanke utifrån roman om Bayeuxtapeten och John Ruskin


Idag vädrar jag och det hörs fågelkvitter från trädgården. Våren får hemskt gärna komma nu. Jag är trött på min vinterkappa, på mina vinterstövlar, på all vintersnö och vinterkyla. När jag var mindre tyckte jag om snön, tyckte om hela vintersårstiden. Numera längtar jag mest till våren. Det ser ut som om det blir flytt i maj. Och då (förutsatt att vi får näta in och kattsäkra balkongen) ska vi äta middag utomhus, fyra våningar upp. Solen som sjunker och dagens värme som dröjer sig kvar, precis så. Vi sitter kvar också när det blivit mörkt och vi ätit klart. Småpratar, dricker det sista vinet. Lycka i all anspråkslöshet är kanske den bästa lyckan.

***

Igår var jag tvungen att lämna tillbaka några olästa böcker till Uppsala Stadsbibliotek. I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att låna några nya med mig hem (vilket dock resulterade i viss axelsmärta, vem har sagt att läsande människor inte får någon träning?). Eftersom jag ogillar att låta det som lånats hem förbli oläst satte jag mig i min läsfåtölj och läste en utav nyförvärven. En tunn liten sak: Att uppfinna sanningen av Marta Morazzoni. Jag lånade den då den stod i hyllan för historiska romaner och därtill handlade om estetikern John Ruskin. Ruskin är knappast min favorit bland 1800talsestetikerna, den uppmärksamme Stasimonläsaren vet att jag och mister Walter Pater har ett stadigt förhållande sedan kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap. Nåväl! Ruskin duger dock gott han också.

Boken berättar två parallella historier som får agera klangbotten åt varandra. Å ena sidan är det en drottning i en nordfransk stad som samlar trehundra brodöser att brodera det som skulle komma att bli Bayeuxtapeten. Vi får följa detta delvis genom brodösen Anne Elisabeth från Amiens ögon. Detta sker någon gång på 1000-talet. Den andra handlingen handlar om John Ruskin och den sista resa han gjorde till kontinenten. En resa som gick till Amiens. Det handlar om konsten, om livet och döden – men utan att det blir svulstigt. Morazzonis röst är lågmäld och det är vid detaljerna hon uppehåller sig. Mest handlar boken kanske om tiden och vad den gör mot människan och hennes skapelser. Och det är en ganska dyster bild som tecknas, där förfallet: kroppens, minnets, stadens understryks. Likväl fungerar då Bayeuxtapeten som en kontrast gentemot detta. Detta imponerande verk vars tillblivande är höljt i dunkel och som överlevt sina skapare. Till skillnad från människans grumliga minnesgångar förblir konsten oförändrad men också allomfattande. När Ruskin betraktar madonnan i katedralens sydportal innefattar hon alla picardiska kvinnor. Så som han uppfattar jungfrun uppfattar han sedan också det verkliga kvinnorna.

Ars longa, vita brevis, som det heter. Konsten är konstanten, det enda som består.

Publicerat den

Mitt kungarike för en bok


Ah, jag vill läsa en bok. En bra bok. En bok som jag inte kan slita mig ifrån, som skriver in sig i min själ och vars fiktiva värld blir verkligare än min verklighet. Imorgon börjar bokrean, och det finns en del intressanta titlar (i alla fall hos Hedengrens) men ingen som jag känner är den där fulländade läsupplevelsen bara på beskrivningar och recensioner. Ge mig tips?

Publicerat den

"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större"


Axess chefredaktör Johan Lundberg skriver om s k genuscertifiering – vilket betyder att det ska utdelas något slags certifikat som garanterar att ”en könsmedveten pedagogik integreras i all utbildning”. Rent praktiskt kan det handla om hur ordet fördelas på seminarier. Vilket jag kan tycka en smula märkligt, ska det alltså uppmärksammas vilket kön studenterna råkar tillhöra. Som jag förstått det är språkliga kategorier inte bara skadliga utan direkt förtryckande. Kanske skall man ha någon slags talarordning där studenterna tilldelas ett par minuter var. Minuter som till varje pris måste utnyttjas, tystnad är aldrig självvald utan påtvingad, I guess.

Mitt första år på universitetet tillbringade jag på institutionen för Idé- och lärdomshistoria i Göteborg. Det var en på många sett utmärkt institution, utbildningen var bland den bästa jag upplevt. Vi hade många undervisningstimmar, rutinerade föreläsare (såväl doktorander som professorer) och forskningsanknytningen var hög. Det begärdes mycket av oss studenter, tempot var högt och det var mycket att läsa. Det enda jag upplevde som något plågsamt (ja okej, kursen i post-kolonialism var väld bara måttligt roande den med) var de i varje delkurs insprängda genusmomenten. Jag kan inte hjälpa det, men denna särbehandling av delar av det mänskliga tänkandet, som om det är specifikt fragilt och kräver extra omvårdnad – det får mig att skjuta rygg. Genusstudiet får gärna bidra till att centrala tänkare/författarskap/perspektiv lyfts in och kanoniseras – men kan de inte på lika villkor hävda sig där, ja då kan det kanske undvaras. Man kan också omtolka (manliga) storheter och problematisera utifrån genusteoretiska utgångspunkter – men det är inte givet att det perspektivet intresserar alla och är det universellt mest relevanta. Speciellt inte på grundkursen. Jag skulle vilja att någon förklarade för mig varför det är så viktigt med genusperspektivet. Varför det måste genomsyra all undervisning och forskning. Jag saknar motiveringarna till varför vilket är en smula häpnadsväckande då det ändå är våra universitet vi pratar om här, och humanistiska fakulteter. God argumentation, ifrågasättande och kritiskt tänkande är så grundläggande i den humanistiska forskningen att bristen på diskussion om själva premisserna är högst alarmerande.

Kanske är det något som utmärker vår svenska kultur. I gårdagens Dagens Nyheter fanns en liten replik riktad som svar till ovannämnde Johan Lundberg där en viss Dan Jönsson finner det ovärdigt att diskutera estetiska frågor med sådana som förespråkar en annan konstsyn än han själv, i det här fallet den som företräds av Axess redaktion och väl kan kallas för kulturkonservativ. Vilket i vissa fall kan tyckas en smula missvisande då en sådan åsikt som att konsten ska vara skön och framkalla någon slags skönhetsupplevelse i betraktaren, idag kanske skulle räknas som konservativ. Men det är en annan diskussion. Jönsson drar friskt paralleller till såväl sverigedemokraterna som amerikansk kreationism. O, det är verkligen högt till tak här, och Jönssons argumentation så skarp – den manar till eftertanke! (Therese, som vi har att tacka för det fantastiska omslaget, tar också illa vid sig.) Om det är så en diskussion som kunde handlat om olika estetiska ståndpunkter ser ut i det här landet, på en av de största kultursidorna, då kan jag bara konstatera att Thorilds ord sannerligen gäller i denna nation, och då i deras allra mest negativa och begränsande mening.

Publicerat den

Matematikens inverkan på känslolivet


Eftersom (en) matematik(er) lite oväntat kommit att spela en betydande roll i mitt liv noterar vi följande i boken jag plockade på mig senast jag var på biblioteket:

”Hans högvördighet biskop Dupanloup har skrivit, att ‘matematikstudiet, som dämmer upp känslolivet, kan stundom åstadkomma att drifterna tar sig fruktansvärda utbrott’. Jag kastade min uniform, vilken jag fått tack vare mitt intresse för matematiken minst lika mycket som tack vare min fosterlandskärlek – världen förefaller mig nu knappast stor nog för att mina lidelser skall kunna explodera…”


(Romanen handlar för övrigt om en ung fransman och utspelar sig till en början strax före förra sekelskiftet. Ett av grundteman är homosexualitet – Oscar Wilde och Bosie har redan gjort ett guest appearance. Hitills (30 första sidorna) har utspelat sig på Capri, i Paris, Vesuvius, Venedig och Stockholm. Stilen elegant och väldigt fransk. Jag är förtjust!)

Publicerat den

Den fasansfulla njutningen


De senaste dagarna har jag alltså tillbringat i sällskap med J.-K. Huysmans Là-bas eller I Avgrunden som den svenska översättningen heter. Till en början fann jag den trög, de många redogöranden av diverse satanisters och trollkarlars texter och förfaringssätt imponerade förvisso – men manade inte till större entusiasm. Men efter 70-80 sidor har jag kommit in i stilen, den har helt vunnit mig. Samtidigt som intrigen (i den mån man nu kan tala om en intrig – händelseförlopp är kanske bättre ord) börjar att ta fart. Kanske är jag i det perfekta sinnestillståndet för den här boken. Försvagad av febern är mitt i vanliga fall redan känsliga sinne helt överkänsligt. Det vibrerar våldsamt vid varje liten impuls.

Jag är inte den som lätt upprörs av böcker. Herregud, våldet i den nyligen utlästa American Psycho noterar jag men inte mycket mer. Jag har läst de Sade men mest blivit lätt road av hans tvångsmässiga perversioner och den 1700-talseleganta pregnansen. Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som gör texten så kraftfull. Som gör den vad vissa kanske skulle ha kallat farlig, en gång i tiden.