Kategori: Om litteratur

Jo, det var så att jag tänkte lite på det här med läsning. Det slog på mig på en servering när vi satt tysta och lät tanken vandra: tidigare intresserade jag mig mest av allt för, vad ska vi kalla dem… de eviga frågorna? Det som förbinder oss stackars sublunära människovarelser över stora avstånd och genom alla tider. Sedan dess har en förskjutning skett – nu är det snarare det utmärkande som fångar mitt intresse. Det som är min personliga erfarenhet mest främmande och avlägset – jag närmar mig det främmande för att få min värld att växa.

Det är klart att båda dessa sett att läsa och söka i texterna alltid båda är närvarande, men visst utrymme för att lägga tyngden på det ena eller det andra existerar ändå.

*

För mig är det tydligaste exemplet antika litteraturen, i synnerhet den grekiska. När jag som brådmoget barn tog mig an grekerna gjorde jag det för att bringa ordning i världen jag själv mötte varje dag. De tusenåriga orden var intressanta när de ägde giltighet också för mig. Det är kanske talande att de snarare var filosoferna än poeterna och dramatikerna som jag tog till mig – med hjälp av Sokrates och Aristoteles kunde jag bygga min förståelse för min verklighet och en estetik (under hela tonåren höll jag hårdare på klassicistiska regler än en Racine-epigon på 1600-talet) för de texter jag ville läsa och skriva.

Nu på senare år var det i samband med läsningen av en annan filosof, Nietzsche, som jag på allvar åter konfronterades med grekerna. För att förstå Nietzsches användning av antika tankegångar och begrepp var det nödvändigt att gå tillbaka till källorna. Och Friedrich understryker: ”[…] de kan för oss inte vara vad romarna är. Man lär inte av grekerna – deras sätt är för främmande, det är också för flytande för att verka imperativiskt, ”klassiskt”. Vem har någonsin lärt sig skriva av en grek! Vem har någonsin lärt sig det utan romarna!…” (Jag ska inte ge mig på att reda ut vad Nietzsche menar och hur det är förenligt med han uppskattning av grekiska fenomen.) Jag tycker om tanken på romarna som en brygga tillbaka till grekerna. Jag tänker på en kurs där vi läste tre Phedror, Racines berömda, Senecas lite förbisedda, och Euripides ursprungliga. För varje hopp bakåt över seklerna blir det landskapet mer främmande och exotiskt. Man måste givetvis inte förstå ödesbegreppet eller gudarnas roll i den grekiska världsbilden för att kunna läsa Hippolytos, det är fördelen med klassiker, de kan överträda sin tids begränsningar. Men för den i vilken det bor en upptäcktsresande på jakt efter nya världar är det grekiska ett lockande men ack, så svårtillgängligt landskap.

Det finns en så kallad enkät som cirkulerar på olika bokbloggar. Trettio frågor, en om dagen i en månad. Din favoritbok (Wildes Dorian Grays porträtt), favoritkaraktär (Mallarmés Hérodiade) en bok som inte trodde du skulle tycka om men sedan ändå tyckte om (Joyces Ulysses). Jag blir för rastlös av sådant, tycker ännu sämre om att läsa enkäter än att skriva svaren. Favoritserier? Jag har inte läst serier sedan min fantasyperiod (Robin Hobbs Farseer-trilogi). En annan fråga: en bok som gör mig ledsen, och det slår mig: när grät jag senast över en bok. Det är ett tag sedan, inte så konstigt – jag har (ironiskt nog) inte hunnit läsa så mycket sedan jag började med min master i litteraturvetenskap. Dessutom är mitt läsminne dåligt – de försvinner in i mitt inre bibliotek som saknar katalogkort. Det är en av anledningarna till att jag slutat låna böcker på det verkliga biblioteket, jag behöver den fysiska volymen med sina hundöron, anteckningar och instuckna lappar för att minnas läsningen av dem. Jag söker vidare i minnet. Minns tårar jag försökt dölja på tåg, spårvagnar, tunnelbana. Men vilka var böckerna?*

Jag minns särskilt:

Någon gång i början av 2007 fikade jag med den då nydebuterade Martina Lowden. Efteråt gick vi till en uppläsning i den göteborgska dessvärre nu nedlagda bokhandeln Vänder sig om. Vi pratar om någon bok, och jag bekänner mina tårar. Jag minns blickarna, den distinkta känslan av faux pas. Den unga svenska litteraturen förhåller sig mer ironiskt distanserad till litteraturen och språkets alla möjligheter och omöjligheter, var det inte så? Jag däremot, erkände min svaghet, min oreflekterade läsning av… vilken bok det nu var.

Rekonstruktionen av det fyra år gamla samtalet lyckades. Det var bröderna Goncourts dagböcker vi talade om. Den specifika passagen början av den andra svenska volymen där Édmond beskriver broderns Jules bortgång. Att hela sitt liv levt nära varandra, i ett slags symbios, till att bli den som lämnats kvar med frågan: varför inte jag? Hur kan man göra annat än gråta?

 

Vad avgör att man plockar upp en bok, betalar för den och tar med den hem? Ett lockande omslag, en fin titel något i baksidestexten som känns rätt. Det kan också vara annat, som att man delar efternamn med författaren ifråga. Det var i vilket fall den huvudsakliga orsaken att jag för en tid sedan fick med mig den nyutgivna Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag hade roligt under läsningen. I korthet handlar det om den unga svenskan Maja Grå som kommer till Oxford för att gå en konstutbildning. Maja ha dock förmågan att se vad andra inte kan se. En förmåga som kommer väl till hands då Majas egen mamma som lämnat familjen för något decennium sedan, mördats i Brighton.

I recensioner stöter man ofta referenser till Donna Tartts Den hemliga historien, och visst den kopplingen känns ganska given. Universitetsliv och mörka hemligheter. Kanske Den hemliga historien möter Morden i Midsomer möter John Ajvide Lindqvist? Jag associerar också till Kostovas Svantjuvarna. Gemensamt för den och Den hemliga historien är att det förvisso finns en spänningsintrig, gåtor som behöver lösas eller hemligheter som hotas att avslöjas – det är kanske det som driver läsaren framåt – men huvudparten består ändå av beskrivning av studievardagen. I den typen av böcker är det alltid det som jag finner mest njutbart – oavsett om det handlar om den attiska grekiskan, impressionistiskt måleri eller illustrationer. Jag blir alltid glad när tavlor eller äldre litterära verk får spela en central roll i litteratur. I det här fallet är titeln hämtad från namnet på en tavla av Turner som också spelar en roll för handlingen. Men i den absolut snyggaste passagen är det en tavla av Frida Kahlo som används på ett ytterst suggestivt sätt och gränsen mellan livet, konsten och spökerierna suddas ut.

För egen del handlar det till viss del också om identifikation. Klassisk grekiska har jag aldrig tragglat men väl latin och den speciella tjusning det betyder att lära sig ett utdött språk och snudda vid ett helt annat tänkande är en tjusning jag är väl bekant med. När det handlar om oljemåleriets våndor. När det handlar om förberedelserna för en utställning, vad det betyder att hänga sina verk på ett galleri. När det gäller att stå kvar i ateljén när alla andra gått hem eller att stå i ring kring krokimodellen plågsamt medveten om att bilden framför ögonen inte efterliknar verkligheten i sina proportioner. När det gäller att gå ut och ta en öl med kursarna. Då är det ren och skär nostalgi för mig. Jag spinner som en katt åt sådana passager. Nu måste det inte vara ren nostalgi, jag är också öppen för att närma mig erfarenheter som är mig fullkomligt främmande, men när det gäller mysläsning som denna – då är det ett välkommet inslag. Det är också här jag blir lite besviken på Döden på en blek häst, jag skulle velat ha med utav den där vardagen. Jag ville ha mer, mer, mer. Dessutom blir skräckinslagen så mycket mer skrämmande i en ram av vardaglighet.

Till sist, är det inte en rolig kontrast att Amanda Hellberg själv ser ut som en liten älva och ändå skriver hårresande skräck?

”Instängd i sitt arbetsrum levde han i andrahand genom litteraturen. Lika rörlig i anden som bunden till kroppen: av alla sekelskiftets bokmalar (Marcel Schwob, Élemir Bourges, Anatole France) var Remy de Gourmont den som inte hade något val: utanför böckernas värld var han en lika hjälplös figur som Baudelaires albatross på fartygsdäcket. Besökare berättade att han haltade omkring i sin lilla lägenhet, som uteslutande var inredd med böcker, staplade från golv till tak, klädd i en morgonrock som fick honom att likna en munk.”

I senaste numret av Axess finns en artikel av Kristoffer Leandoer om Remy de Gourmont. Läs, läs, läs!

Så var årets första bok, The Fabric of Night av Christoph Peters, utläst. Jag köpte den i november när jag var i Rom och plötsligt fann mig boklös sedan det gått allt för fort att läsa ut det medhavda biblioteket (ett par långa, ensamma kvällar/nätter på hotellet gjorde väl sitt också). Den matematiskt lagde inser snart att det sålunda tagit mig, en osedvanligt snabb läsare, nästan två månader att ta mig igenom de blygsamma 300 sidorna. Det är förvisso sant att lästiden varit begränsad, julfestligheter och tentaläsning har kommit emellan – likväl känns tidsspannet orimligt långt. Faktum är att The Fabric of Night var osedvanligt svårgenomtränglig och stundom, måste jag erkänna, rent av tråkig. Ett par gånger blir texten allt för informativ, det kan röra sig om ett monuments historia eller ett inlägg i en debatt om samtidskonsten och berättelsen tappar fart för att helt stanna av. Sådana passager tillsammans med romanens förvirrande komposition, först emot slutet började jag förstå de olika tidsplanen och hur olika händelser förhöll sig till varandra kronologiskt, kräver en hel del av sin läsare. En av romanens två berättare ger i sin beskrivning av ett av besöksmålen också en beskrivning av romanen själv:

Despite its small size, the layout of the town is inscrutable. You come to a mosque or a fontain, and you believe you’ve already seen it, but you don’t remember the nearby buildings. The town’s growht has been uncontrolled, but some neighborhoods contains streets laid out on a strict right-angle grid. You get the feeling you’re going in circles. Somewhere, there must be a town center that will clarify the overall architectonic context, but every time you think you’ve found it, the streets leads you out of it again. (s. 218)

Precis sådan är läsaren upplevelse. Man tror sig finna romanens kärna som skall ge de övriga delarna mening bara för att den två sidor senare skall glida en ur händerna. Utifrån anslaget och baksidestexten trodde jag mig ha att göra med ett slags thriller i Patricia Highsmiths eller Alfred Hitchcocks anda. Ett slag Främlingar på tåg där en aningslös människa plötsligt befinner sig i en rasande handlingskedja som inte går att bryta. Till viss del är väl The Fabric of the Night det också. Det börjar med att Albin, som övertalats till Istanbul av sin flickvän Livia i ett sista, desperat försök att rädda förhållandet, blir vittne till ett mord. Från sin terrass har han insyn i ett annat hotells rum och ser då hur amerikanen Miller, som han druckit med kvällen innan, blir skjuten mitt i frukosten. Men när han går över till hotellet för att ge polisen sitt vittnesmål förnekar personalen att det skulle ha skett ett mord där eller att det ens skulle finnas en amerikan vid namn Miller på hotellet. Albin påbörjar då en egen utredning för att få reda på sanningen.

Vad som är sant och vad som är lögn är också ett problem läsaren tvingas brottas med. Alla verkar dölja något och opålitligast av alla framstår Albin. Huvudsakligen är The Fabric of Night en studie av ett alkoholiserat sinne som sakta bryter samman. Albin är därtill (misslyckad) skulptör och brottas med konstnärens alla demoner. Lyckligtvis finns det förutom Albin ännu en berättare. En utomstående, förnuftig bekantskap, Olaf, som Livia och Albin gör i Istanbul och som berättar Albins historia för oss. På det sättet får man Albins person belyst både inifrån och utifrån, mest tvetydiga blir de avsnitt som Olaf inte har någon kännedom av och som förbli tvetydiga och halvt hallucinatoriska. Lägg därtill till att Albins och Olafs berättelser inte följer samma kronologi, skeenden man läser om i ett av Albins första kapitel återkommer i ett av Olafs sista och kastas i nytt ljus först då. Exempelvis får vi då och då glimtar ur Albins allt annat än lyckliga barndom, för att senare få en sådan episod kommenterad av Olaf som fått anekdoten berättat för sig av Livia som tillägger att hon misstänker att Albin bara hittat på historien ifråga. Ständigt rycks fotfästet undan för läsaren. När hon övertygat sig om att mordet på Miller nog bara skett i Albins dagdrömmar händer något i Olafs berättelse som bekräftar mordet.

Utöver Albins utveckling och deckarintrigen finns också en metadiskussion om konst och liv ständigt närvarande. Särskilt bildkonst och fotografi avhandlas, vilket kanske inte är konstigt då författare själv är utbildad konstnär – kanske är det också därför som just de diskussionerna blir lite väl teoretiska även om det blir riktig roligt emellanåt när författaren raljerar över viss samtidskonst.

Det är en roman som ställer en mängd frågor, och ger mycket få svar. När man slår igen bokpärmarna dröjer sig en otillfredsställelse kvar, som sådana böcker oftast gör. Likväl är det också dem man bär med sig, som man funderar vidare på. Jag kan inte säga att The Fabric of Night var en stor läsupplevelse eller att jag ens njöt av att läsa den. Men såhär i efterhand lämnar den mig ingen ro och jag funderar dels på frågor den gav upphov till, dels försöker jag lägga pusslet, tyda symbolerna och förstå lite mer av den.

*

When we walk across the rickety landing stage in Düsünülen Yer and go back on board, it’s four-thirty in the afternoon. The bloated body of a dog, covered with pink festering wounds, is floating between the quay wall and ths ship’s hull. The dog’s eyes are gone and its side has burst open. Its mustard yellow coat combines with the the capsized sky to produce a color scheme thet reminds me of the enameled-tile friezes of babylon. Lions, gazelles, stags, and mythical creatures against a background of overturned blue. A school of little fish, hungry or playful, surges into the dog’s belly from below. “Tomorrow they’ll be on someone’s plate,” I say to Livia, who’s walking right behind me. “Pan-fried whole, with dog flesh in their guts.”

And she groans loudly. Her face is so white that for a moment I’m afraid she’s going to throw up. She swallows hard, but she doesn’t turn away. While she stares att the spectacle, what strikes her most, overcoming even her nausea, is the utter defenslessness of the dog’s carcass. Once she’s on deck, she quickly digs her camera out of her bag, changes the wide-angle lens for at talascopic lens, leans over the rail so far it scares me, and shoots a whole roll of film in two minutes. I keep my hand on her unbearably lovely behind, now only a memory; I can barely hold her. (s.19-20)