En lång text där jag är trött och läser samtidslitteratur

Utbrändhetens första symptom var att jag slutade blogga.

När folk i min närhet påpekar att jag jobbar för mycket, eller i alla fall borde försöka vara ledig någon dag ibland brukar jag le och tänka att jag är gjord av stål. Det är naturligtvis inte sant, jag är bara mjukdelar. Nu är jag kanske inte utbränd, men överarbetad. Jag tänker hela tiden att jag ska ta mig samman och få något skrivet – men jag har verkligen inte orken att formulera något vettigt. Så jag får ingenting vettigt gjort, sedan jag kom hem från Grez har jag inte översatt eller skrivit något alls (förutom en halvlång artikel som kommer i Biblis sommarnummer) och ingenting gör mig så stressad och ledsen och uppgiven som det. Så det har blivit ett par inlägg som jag sedan inte kunnat förmå mig att lägga upp eftersom de bara handlar om hur trött och ledsen och uppgiven jag känner mig. Kanske blir också den här texten liggande, vad vet jag. Så läsare, ha överseende med mig om detta blir en lång och ofokuserad text. När jag är trött blir det svårt att abstrahera och destillera. Orden ligger i fingertopparna, tanken i den närmaste framtiden och alla de konkreta uppgifter som väntar.

När jag först kom hem till ett februarigrått Stocholm och Loing glittrade i mina ådror gjorde jag felet att tro att problemet var platsen. Jag längtade tillbaka till mer civiliserade breddgrader och skrev följande inlägg som alltså aldrig lades upp på Stasimon:

Cry me a river, build me a cathedral

Sedan jag kom tillbaka från Grez har det grytt som en känsla av olust. I mig har floden Loing glittrat och runnit med minnen av stenhus och grönskande trädgårdar. Mörkret och kylan har inte berört mig särskilt, jag har burit något och jag tror att detta något är ett form av beslut. Det fanns en tid när Stockholm var mina drömmars mål, nu är jag här och min längtan drar vidare, växer sig större. Till civilisation och platser med en historia annan än den i detta det fjällhöga nord. Tala svensk historia och jag somnar inombords, uttråkad och distraherad. Bara antyd en Henri, en hertig av Guise, Lutetias romerska ruiner eller feodalherrarnas fanor och min fantasi tar fyr.

Tankar på platsens betydelse för sinnet har alltid sysselsatt mig. Vad gör det med en människa, har jag tänkt, att växa upp i en skandinavisk skog av barr och silverlavar, den påtagliga lukten av mossa och harsyrans syrliga smak på tungan? Bohusläns karga klippor och saltsmak på torra läppar när höststormarna drog havet över våra nakna ansikten. Något, ett sinne för dramatik och melodram kanske? har det gett oss. Detta, och ändå sprungen ur Bryssels solvarma storstadsgator, Brygges döda kanaler där svanarna seglar fram och katolska kyrkans rökelsetunga marmorrum. Där är min barndom, de yttre förhållanden som etsat mitt mjuka koppar.

Där, i Grez, läser jag en bok om de engelska sekelskiftets författares och konstnärers hem. Jag besöker Mallarmés och hela tiden tänker jag på den belgiska konstnären Fernand Khnopffs villa som Bryssels stad valde att riva, belgare, obegripliga folk!, 1936. Utifrån bilderna, texterna jag läst om det: ett slags yttre manifestation av Khnopffs inre. På en gång katedral och ateljé speglar det stämningarna i hans målningar. Det är som Proust säger, en stor konstnärssjäls hem och ateljé blir redan under dennes levnad till hälften museum. Konstnären/poeten blir där han utför sitt verk mindre människa och mera Konstnär. Han flyter ut i sin verk, och de båda – verk och konstnär – sätter sig i sin tur i väggarna. Och för konstnären blir denna manifestation av det inre en förutsättning för att fortsätta verka. Vad är ett stort konstnärskap egentligen mer än ett sätt att betvinga verkligheten? Att forma den efter sin vilja?

Den längtan känner jag, att låta mig smittas av en plats. Att på den bestämda platsen bygga mig ett slags hem som samtidigt är en motståndshandling mot en outhärdlig värld. Hyra ut stockholmslägenheten? Söka sig till Seines stränder där svanarna sakta seglar förbi. Ett par luftiga rum med utsikt där man andas en annan frihet än den svenska? Ensamhet, arbete, frid.”

Ja, jag längtar alltid till Frankrike och Paris. Men väl där längtar jag snabbt någon annanstans. Det jag i första hand längtade efter var livet där: arbetet. Det meningsfulla arbetet, icke att förväxla med det lönsamma. Det har varit ett par intensiva, mödosamma år, och jag inser att jag måste lägga om kursen om jag inte ska bränna min själ till grunden. Som det är nu hoppas jag att jag med lite omtanke, lite näring och en kanna full av böcker skal få den att växa igen – en dag kanske också blomstra.

Jag har varit dålig på att läsa böcker den senaste tiden (och med det menas: de senaste åren?) och känt att jag antingen måste läsa sådant som direkt är relaterat till arbetet eller ännu hellre: har jag ork att läsa borde jag också kunna arbeta. Nöjesläsningen förvägrade jag mig, och så försökte jag driva idéer ur brända, förtorkade jorden. Alltså läser jag igen, och det med god aptit. I ett sällsynt anfall av att vilja hålla sig à jour (samt för mig ovanligt icke-katastrofala ekonomiska förutsättningar) inhandlade jag Horace Engdahls Den sista grisen. Och njae, jag måste säga att den inte lämnade några djupare intryck. Kanske gör tröttheten att jag är mindre receptiv än vanligt, men jag tänker mig att den goda aforismen säger något om det mänskliga, något om det eviga. I Den sista grisen tycker jag att Engdahl står i samtidsmyllan upp till knäna. Istället för självständiga utsagor, är aforismerna svar på frågor man ser dryftas på kultursidorna. Det är ju inte dåligt, och ibland glittrar det till på riktigt. Men det är bildat och egensinnigt och bra – sympatiskt kort sagt. Och jag vill ju inte vara negativ för det är som att man ska vara jävla tacksam bara för att någon kan citera på tyska eller drömma om Virginia Woolf. En kulle blir inte ett berg bara för att den står på en platt slätt. Och jag bläddrar i mitt tummade exemplar av Beröringens ABC där Engdahl (våga vägra den där pinsamma banaliseringen av det kulturella samtalet där man är du och förnamn med de förmodade intellektuella giganterna. Det kan bara vara i en så infantil kultur som den svenska där den yttersta hedersbetygelsen är att bli nämnd med sitt förnamn en Astrid, en Horace, en Carola) tar sig ett antal författarskap i skarpsynta essäer. Den jag läst och läst om är såklart ”Ofödelsedagar” om Mallarmé och jag hade önskat fler betraktelser som de som står att finna där än om hur jobbigt det är att bli gammal och tillvaron som mer eller mindre hyllad kulturpersonlighet – det senare än tämligen snäv grupp. Nå, ett par gånger nickade jag i medhåll: här är en tanke också jag tänkt! Till exempel detta:

bild 2(1)

Och ja, det är ju därför jag skriver denna blogg och aldrig kunnat motivera mig till att hålla någon form av dagbok. (Det är med stor sympati jag tänker på Ludvig XVI som dagen för Bataljens stormade i sin dagbok präntade ett klangfullt: Rien. Ingenting. Den uppgivenheten inför den rusande tiden, den turbulenta omvärlden. Att stänga dörren om sig och inför arket och ensamheten bara känna leda. Ingenting.) Kanske har jag missuppfattat hela genren aforism, den kanske bara går ut på att formulera inte helt originella tankar men göra det med elegans. Innehållet underställt formen med andra ord, och nog skriver Engdahl elegant alltid. Men jag, svältfödd på litteratur, vill för varje sida jag läser utforska nya marker, den här själen behöver potent gödsel om den skall repa sig och, tja, Den sista (eller är det siste, jag kan inte läsa skrivstilen och orkar inte googla) grisen var inte mer än en angenäm kittling.

bild-1

Jag var ju Umeå för någon helg sedan på Littfest där Alastor hade ett bokbord. Det var min första färd längre norrut än Uppsala och jag tog tåget. Jag skulle verkligen vilja skriva något insiktsfullt om den norrländska himlen, för det var den som gjorde störst intryck på mig. Men det känns som att allt jag i mitt nuvarande tillstånd skulle kunna få ur mig är plattityder som var storögd Norrlands-resenär redan tänkt och uttalat innan mig. Det är något med himlen som gör att den på en gång känns högre samtidigt som man är den närmare. Att himlasfären är tunnare, att dess färger är skira och tunna. Transparenta pasteller i ljusblått och rosa – jag lovar om man kunnat resa in i Platons idévärld och stött på en vinterhimmels idé är det en sådan himmel man skulle funnit. Vass och krispig som skaren på snön.

Av Umeå såg jag inte mycket. Jag tyckte om trähusen som andades sekelskifte och påminde mig om mitt Bohuslän, Marstrand kanske. Älven var väldig och frusen, vid en kyrka blev jag stående inför bibelverserna, märkligt rörd. Kvällarna tillbringade jag på hotellet där jag också åt – tröttheten ger samma avtrubbning som alkohol, och jag bryr mig inte om att gripa ögonblicken. Träffa nya människor, knyta kontakter, samla erfarenheter – låt mig bara få sova.

Nå, förutom de 30 kg (jag önskar verkligen att det var en överdrift) Alastor-böcker jag släpade runt på i min resväska inhandlade jag även hastigt tre pocketböcker på centralstationen att ha något att läsa den långa resan upp. Den första: en thriller som hette typ Kvinnan på tåget (inhandlad för sin titel, javisst. Hade dessutom fått någon utmärkelse så why not.) och den var en helt okej thriller. Förutsägbar i sin oförutsägbarhet, men precis som att jag också kan roas av korsord som egentligen är för lätta för mig kan jag gilla detektivromaner där det finns en lösbar gåta att lösa. Det var också en ganska träffande bild av alkoholberoende och minnesluckornas fasa. Den andra boken minns jag inte vad den hette men jag köpte den för att det var en kriminalroman som utspelade sig i Kanada. Eftersom livsomständigheter fått mig att tänka mycket på Kanada den senaste tiden kändes det passande och jag tänkte att den skulle vara lite som Morden i Midsomer, fast i Kanada och att det kunde vara lite mysigt. Ni förstår hur trött jag var för att det skulle låta lockande, som att behöva få sin mat tuggad för att hjärnan tappat alla tänder. Hursomhelst, boken var mycket värre än så och efter drygt tio sidor, tio sidor där jag fått lägga ifrån mig volymen ett antal gånger bara för att mitt blodtryck gick upp, insåg jag att det inte skulle gå. Den var för dålig. Intrigen för sökt, stilen för hurtfrisk och karaktärerna sådana klichéer att jag mådde lika illa som om jag satt i mig alla de varma camembert-mackor (pga Kanada) som hunnit inmundigas på dessa femton sidor. När jag sedan skulle åka hem med mina kanske 25 kg böcker eftersom dekadenslitteratur inte gått hem fullt så bra som jag önskat i Umeå, kunde jag helt enkelt inte förmå mig att denna förskräckliga bok skulle ytterligare öka min börda så jag lämnade helt sonika kvar den på hotellrummet.

Den tredje boken var även det en deckare: Madonnan i Notre-Dame skriven av en fransman som enligt baksidestexten vid något tillfälle i sitt liv arbetat i den berömda katedralen. Ett faktum som underströks tillsammans med en uppmaning om att romanen till stora delar utspelas där och att både vana kyrkobesökare och turister kommer att känna igen sig. Men den som väntade sig något liknande Victor Hugos Ringaren i Notre-Dame eller Huysmans La Cathédrale bedrog sig gruvligt. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att man kommer närmare parisatmosfären i Umberto Ecos Foucaults pendel som ju också börjar på ett parisiskt museum. Det jag menar är, om du skryter med din goda kännedom av en plats behöver vi lite mer detaljer än sakristian och nattvakternas ronder eller namnet på parken bakom katedralen. Också den här boken stod till axlarna i samtidsdyngan. Allt skulle kommenteras: liderliga präster, ett korrupt polis- och rättsväsende, konflikter mellan araber och kristna, fucking kriget i Algeriet och den vite mannens synder lyckades man med lite god vilja och ett skohorn trycka ner i den alltför lilla skon. En ansats till genusmedvetenhet där manschauvinistisk (så typiskt fransk att det nästan blev parodiskt) grisighet kritiserades men där mycket uppmärksamhet samtidigt ägnas det kvinnliga offrets med vax förseglade och ”egendomligt hårlösa och barnsliga” kön. Jag är underwhelmed.

Som trogna läsare av den här bloggen vet skrev jag i slutet av 2013 klart en roman som jag skickade till några förlag varvid romanen prompt refuserades. Nu menar jag inte att denna roman är ett stycke odödlig litteratur, jag tänker mer på den som en förnöjsam bagatell med sina alldeles egna brister. Men i stunder som dem med de här tre pocketböckerna bränner minnet av de där refuseringarna i mig och jag undrar: är det mig det är fel på? Är jag galen? är världen?

Jag skulle också vilja försöka mig på en liten observation. (Btw, mycket imponerad att du, käre läsare, hängt med hela vägen hit. Strax över 2 000 orkeslösa ord där jag mest klagar över trötthet och ondgör mig över samtiden har du tagit dig igenom. Det skulle vara roligt, som en lite undersökning, om du som läst hela vägen skulle lämna en liten kommentar här nedan. Ingen reflektion, bara ett litet ”Tja!” eller nåt för jag är uppriktigt nyfiken! Nå, tillbaka till nämnda observation.) Jag, ska vi kalla det en teori? låt oss kalla det för en teori, om att en anledning till att jag är så förtjust i sekelskiftet är att alla konstyttringar då följde ett slags poesins logik. Och inte bara konstyttringar förresten, har ni läst filosofiska texter från den tiden? naturvetenskapliga? handböcker? Det är en sann estetisk njutning – och det är som att alla är tränade i ett poetiskt tänkande. Att betrakta en tavla av Moreau är inte helt olikt att läsa en dikt – symbolerna finns där att tolka. Man rör sig längs konnotationstrådarna, tavlan skall inte ses bokstavlig, inte heller är symbolerna slutna utan öppna som metaforer. Jag skulle kunna, borde, utveckla detta vid tillfälle. Nu är jag för trött. Hursomhelst. I denna vår tid där vi avsagt oss våra själar och reducerat oss till kroppar (DET har jag iaf skrivit om tidigare) följer konstyttringarna inte poesins utan snarare filmens. Som betraktare befinner vi oss alltid utanför, första regeln man lär sig i skrivhandboken är: show don’t tell. När vi läser en bok spelar vi helst upp den som en film i vårt huvud. En vän som skriver i den kommersiella genren berättade att läsarna vill ha så lite detaljer och miljöbeskrivningar som möjligt. När det väl fattat hur scenen ser ut vill de ha handlingen – det ska hända grejer!

I en scen i Kvinnan på tåget, mot dramats avslutande (så SPOILER-varning I guess) beskrivs den psykopatiske mördarens kroppsspråk som blir märkligt, nästan obegripligt (han blåser upp kinderna, andas ut, sätter sig – ngt sådant) om man inte sett på tv-serier de senaste åren. Då blir beteendet istället psykopatmördare 1.0 – kanske bäst åskådliggjort av Andrew Scott som Moriarty mot Cumberbatch Sherlock Holmes (ni som kan serien vet vad jag menar med kinderna!) Det är detta beteende som signalerar mördarens galenskap, hans megalomana vanföreställningar etc. men som behöver sitt ramverk för att blir begripligt. Det är lite som att man ser ut som ett riktigt asshole om man äter på ett äpple – tack vara ett antal filmer och serier som etablerat detta. Äter ngn ett äpple i en text idag kommer vi alltså tänka mindre på Eden och mer på alla populärkulturella assholes och douchebags som setts tugga på äpplen. Ett annat exempel på denna i mitt tycke olyckliga trend i samtidslitteraturen finner vi i en annan bok jag nyligen köpt men inte läst klart. Nu känner jag att jag måste berätta historien om den boken också, ha överseende kära läsare, jag orkar. inte. filtrera.

Såhär var det: jag gick på bokrean med målet att inhandla ”lättsmält underhållnings-litteratur” för att liksom sparka igång läsandet igen. Sagt och gjort. Eftersom jag gillar medeltiden och rosornas krig i synnerhet inhandlades en misstänkt guldig roman Rosornas krig: Stormfågel. Såhär i efterhand förstår jag ju att det inte bådade gott när författaren i baksidestexten deklarerade att han läst George R. R. Martin Games of Thrones och att ”det sades hela tiden att den var inspirerad av Rosornas krig.” Varvid författaren bestämmer sig för att skriva sin egen historia, baserad på de historiska skeendena. Det jag gillade med GoT när jag läste böckerna för typ femton år sedan var att det trots fantasy-element handlade om politiska maktspel, dessa har Martin gett tyngd och realism genom att gå till historien. Den här författaren däremot, han gillar Game of Thrones och vill göra sina egen variant. Men han är ingen Hilary Mantel (vars två Wolf Hall-böcker jag lyckligtvis också inhandlade på rean, DÄR har vi en intressant historisk roman) och skriver ngt slags äventyrsromaner som får mig att tvivla på att han faktiskt LÄST Game of Thrones utan bara SETT tv-serien. Hans prosa är inte bara platt och träig, karaktärerna klichéer och den historiska känsligheten noll – han skriver saker som ser häftiga ut i det där inre ögat. Som litteratur sett blir det dock bara fånigt.  Vid ett tillfälle övar en äldre riddare svärdsfäktning med några yngre män (för det var så man bondade på medeltiden, det är säkert!), Englands blivande drottning kommer ut på borggården och riddaren hejdar sig genast och faller på knä och det gör han såhär: ”Han tog ett steg mot henne och föll på ett knä med svärdet framför sig likt ett stående kors.” Visst ser ni det framför er? Det hela känns väldigt Brian de Guilbert i Ivanhoe sådär, det ser häftigt ut. Att det sedan beskrivs övertydligt (vi fattar väl att det ser ut som ett kors om han har det framför sig?), utan historisk förankring, och framför allt utan förståelse för skeendet. Gesten betyder ingenting för författaren, han ser den utifrån precis som läsaren. Han är som ett barn man lämnat utan tillsyn på ett museum. Han tar fram svärdet och kör obetänksamt ner klingan i marken, han ser att det liknar ett kors men vet inte vad Korset innebär. Och sådär fortsätter det, prinsessan anländer till sitt bröllop och då hänger alla adelsmän på kyrkoplanen utanför där man kan gå och småprata med varandra och med henne. Det är varm, hon blir rörd och svettig och då RINNER HENNES SMINK. Ja, av ren självbevarelsedrift läste jag inte ut den här romanen heller. Jag har alltså ingenting emot underhållningslitteratur, men den får gärna vara skriven av vuxna för vuxna. Nej, jag tar tillbaka det. Det finns utmärkt litteratur som opererar på flera plan man som vuxen kan ha glädje av trots att den riktar sig barn primärt. Vad jag inte står ut med, det är smörja.

Smörja har dock den fördelen att den gärna blir övertydlig. Det som även utmärker den mer kvalitativa litteraturen blir tydligt i smörjan eftersom det i den senare är bristfälligt utfört, det skaver i prosan och vi blir medvetna om vilka stilgreppen den tarvlige författaren bristfälligt försöker använda sig av.

Jag hade tänkt avsluta resonemanget lite mer elegant, men kom av mig och tänker istället ägna resten av aftonen åt att tänka på Brian de Guilbert.

bild 1

Spara

Spara

Château-Landon: à cause du sommeil et a cause des chats

bild 4

15 januari. Halvtid. Att två veckor redan gått, femton dagar förflutit. Krönet är nått, nu följer nedstigningen, den allt brantare backen mot den dag jag måste packa väskan och åka härifrån. Så länge man har större delen av tiden framför sig går det att skjuta upp tanken, nu kastar framtiden sin skugga över mina dagar.

Maken var på besök, tillsammans tog vi bussen till ändhållplatsen: Château-Landon. Jag hade studerat tidtabellen, bildgooglat. Ni vet hur vissa ortsnamn liksom bär på ett löfte? Hur de första bilder man får upp i sin webbläsare överensstämmer, rentav förhöjer, detta löfte. På vägen dit passerar vi byar, småstäder av arbetarkaraktär, lite nedgångna – jag tänker att löftet om ett vackert äventyr var falskt. Längs med Loing har man grävt en snörrät kanal; glasbruk, stenbrott, övergivna bensinmackar och byggvaruhandlar. De få individer som sitter på bussen ser ut som en karikatyrer av fransk provinsialitet. Med fem minuter kvar till vår destination lämnar bussen plötsligt den lilla dalen kring Loing och vägen stiger. Vi kommer upp på en platå, förutom oss är det bara en person kvar på bussen, en vithårig liten åldring av obestämt kön som bär en tuffsig liten hund i en korg. Platta odlingar breder ut sig åt båda hållen, det var länge sedan vägen asfalterades här, bussen skakar och framför oss, byggt på en liten höjd som en medeltida fästning väntar Château-Landon. När bussen i halsbrytande fart tar sig upp för en slingrig väg bland stenhusen, förbi torget, då vet jag att instinkten talade sant, här väntar ett äventyr.

Det är bergsluft i Château-Landon, här blåser friska vindar. Som i alla små byar häromkring härskar stillheten. Vi hälsar på de få människor vi träffar på gatan – det kommer naturligt, det är nog att som främlingar mötas på en och samma gata för att en gemenskap ska uppstå. På turistkontoret, där en par gubbar sitter och hänger vid den ansvariga damens bord får vi tag på en karta och en föreslagen promenad som tar oss runt alla byns sevärdheter. Vi börjar med kyrkan, den är från tidig medeltid, mjuka, romanska linjer. Ödmjuk i sin enkelhet, kitschig med sina målade trästatyer som känns mer tjugonde seklet än något annat, sina missmatchade inredningselement – men även i detta uppriktig. Det är en levande kyrka, om än tom nu ekar gudstjänsterna psalmerna från sekler och åter sekler i stillheten. Den medeltida vigvattenskålen måste läcka, istället har man ställt ett vanligt dricksglas däri. Som vanligt finns en minnestavla över de som dödats eller anmälts saknade i något av de båda världskrigen, byns söner och döttrar, deras namn förevigade i stenen, i detta som är byns hjärta och minne. Alltså: dödade, saknade och nederst: offer för zeppelinarna. Bara två namn där: Georges och Marie. I min fantasi kryssar luftskeppen över Château-Landons torn, ett kärleksmöte i det brinnande kriget, en stulen stund som slutar i sorg.

Jag vet inte hur jag ska beskriva atmosfären i byn, det är som att medeltiden plötsligt blev påtaglig. Allt är vackert, vi går längs med strömmen som löper nedanför byn. Château-Landon är torn, efter torn, efter torn. På bergssidan klättrar husen: vackra, anspråkslösa stenhus. Trädgårdar i terass, terrasser med trädgårdsmöbler för varma dagar i solen. På slättsidan trädgårdsodlingar och dungar. Inget grönskar nu men jag ser nypontörnens buskar, föreställer mig rosorna om sommaren, över bäcken lutar sig tårpilar. Allt är vackert. Trappor av sten och små broar, valv över trapporna som leder upp till byn. En kvarn och ett väldigt kloster, idag dessvärre något så prosaiskt som ett äldreboende. Det är för stort, detta kloster. Det är något högmodigt över det, dess väldiga kor och meterlånga glasfönster. Genom dem ser jag att det som måste varit kyrkorummet styckats upp i våningar, jag räknar till tre, sedan tar stenväggen vid och vad som gömmer sig i klostrets mage får man gissa. Över allt detta ett silvrigt, rinnande ljus som eklärerar tingen som det skymning och morgon på en och samma gång. Vi rundar klostret på en skarpt sluttande väg och går in i dess trädgård. Här står man uppe på befästningarna igen, utsikten är hänförande. Här finns ett stort stenbord i en halvcirkelformad del av trädgården, det känns nästan hedniskt, och man får känslan som att här finns mysterium att invigas i. Tillbaka på höjden promenerar vi runt i byns kärna, stenhus, medeltid, som trädgårdar med noggrant underhållna blommor och andra växter. Ett kommunalt bibliotek, en slaktare, frisersalonger med skyltar från anno 1900.

Vi äter lunch på ett litet hotells restaurang på torget. För inte ens hundra kronor var får vi trerätters, rejäl husmanskost, och varsitt glas vin. Det är tomt i övrigt, personalen står i baren på andra sidan receptionen, skrattar. Så betalar vi för oss, bussen går strax, och vi lämnar Château-Landon för att fortsätta eftermiddagen i Fontainebleau. I bussen vänder vi oss mot varandra i något slags tacksamhet att få ha delat detta med en annan person. I den andres drag anar man fortfarande lite av ljuset som föll över medeltidsstaden, det är på en gång ett kvitto på att upplevelsen var sann och en lättnad; det vackra äventyret är tungt att bära, tillsammans kan vi dela bördan som det allt för underbara ändå är.

Och så var det det här med katterna. Till min stora besvikelse är det hemskt dåligt med felina däggdjur här i Grez – i Château-Landon såg vi en hel drös. Vilket i mina ögon bara gör byn än mer sympatisk. I flera fönster på gatuplan såg vi matskålar. Men så påminde en vän mig om Algernon Blackwoods novell Ancient Sorceries. I novellen kommer en timid liten engelsman till en by på franska landsbygden.

”The little town climbed in straggling fashion up a sharp hill rising out of the plain at the back of the station, and was crowned by the twin towers of the ruined cathedral peeping over the summit. From the station itself it looked uninteresting and modern, but the fact was that the mediaeval position lay out of sight just beyond the crest. And once he reached the top and entered the old streets, he stepped clean out of modern life into a bygone century. The noise and bustle of the crowded train seemed days away. The spirit of this silent hilltown, remote from tourists and motor-cars, dreaming its own quiet life under the autumn sun, rose up and cast its spell upon him. Long before he recognised this spell he acted under it. He walked softly, almost on tiptoe, down the winding narrow streets where the gables all but met over his head, and he entered the doorway of the solitary inn with a deprecating and modest demeanour that was in itself an apology for intruding upon the place and disturbing its dream.”

He stepped clean out of modern life into a bygone century… Det är något märkligt med byns invånare dock. Och innan Vezin steg av tåget varnades han en medpassagerare, fransmannen talade för hastigt för att V. riktigt skulle hinna uppfatta mer än de sista orden: A cause du sommeil et a cause des chats. På grund av sömnen och katterna. Och det är något märkligt med invånarna, med dem och med byn – de är, ja, som katter. Det är ett synnerligen effektivt grepp att ge människor ett annat djurs beteendemönster. Kanske har man sett de youtube-klipp eller vines där folk beter sig som hundar – den sökta effekten där är komiken. I Ancient sorceries är det ett stigande obehag. Som kattentusiast reflekterar jag vid denna omläsning hur väl fångat kattbeteendet är, och det med små medel (det är inte så att folk går runt och klöser på möbler). Det är kattens sätt att komma in ett rum, kattens lättja och nonchalans, kattens oberoende och inneboende mystik. Därför är också den första hälften av novellen den obehagligaste och effektivaste. Vi får följa Vezin där han utforskar den lilla staden, hur han faller för dess förtrollning – lugnet och stillheten, den medeltida känslan – som läsare blir man lika intresserad, lika förtjust. Därefter det vaga obehaget att allt inte riktigt står rätt till. För Vezin sker det när han ska köpa något i en affär och inser att affärsbiträdet liksom bara spelar, att hennes riktiga liv och syfte är ett annat. Han sätter sig i en park och genast är den full med folk, han reser sig och som av en händelse går de också. Eftersom byns kattlika beteende redan tydligt etablerats vid det här laget kan jag inte låta bli att le, som kattägare vet man att man inte kan slå sig ner någonstans utan att katterna som av en händelse och bestämt sig för att ligga just där (exempelvis på tangentbordet, på boken man håller på att läsa), och ändå ge sken av att det var ett beslut fullkomligt oberoende av en eget handlande.

bild 1(1)

”And, now that my eyes were partly opened, I noticed other things too that puzzled me, first of which, I think, was the extraordinary silence of the whole place. Positively, the town was muffled. Although the streets were paved with cobbles the people moved about silently, softly, with padded feet, like cats. Nothing made noise. All was hushed, subdued, muted. The very voices were quiet, low-pitched like purring.”

Velin upptäcker snart att han själv faller in i samma beteendemönster, går aldrig rakt in i ett rum utan stryker längs med väggarna. Från detta mysteriösa, ganska behagliga spinnande i solen-tillvaro övergår novellen i en mer renodlad skräcknovell och det ska firas häxsabbat och Satan tillbedjas. Och det går väl för sig, det är en tämligen effektivt skriven skräckvision, det är på den föreställningen som novellens premiss liksom vilar. Som det heter i novellens slut: ”Lycanthropy, or the power to change themselves into wolves, was everywhere believed in, and the ability to transform themselves into cats by rubbing their bodies with a special salve or ointment provided by Satan himself, found equal credence.”

Mest effektiv måste en text, i synnerhet en spöksaga, vara när läsaren upplever samma känslolägen som protagonisten. Det ÄR något tilltalande, förföriskt rentav med den där franska byn, dess invånare och i synnerhet den svarta lilla katten/unga kvinnan Ilse. I säg filmmediet hade Vezins och Ilses möte aldrig kunnat gestaltas lika effektfullt. I en mörk korridor snuddar Vezin vid något som han upplever som en len katt, och på samma gång är det en kyss på hans läppar. Vi tränas i att tänka filmiskt, i scener och bilder, men litteraturen tillåter oss att tänka symboliskt. Där kan ett mötet på en gång vara kyss och smekning av kattpäls. Detta dubbla seende, som poesin tillåter oss, där en sak kan vara och samtidigt en annan skulle jag säga är den värdefullaste egenskap läsandet kan ge oss. När jag nu ser tillbaka på besöket i Château-Landon kommer mina upplevelser där alltid att färgas av novellen jag sedan läste om. För: när jag läste texten var Château-Landon färskt i mitt minne, bilderna som projicerades i mig lånade verklighetens medeltida torn och gränder till sceneri. Och nu, när jag tänker på Château-Landon kan jag inte fullt skilja verkligheten från dikten, Ancient Sorceries kastar sin skugga över mina minnen. Inte i den mening att jag tror ha gnidit mig med brännande salva och hört lockropen att fira sabbat. Utan såtillvida att mina intryck: förtrollningen, tystnaden, invånarna och framför allt stämningen flyter samman med de jag föreställde mig under läsningen. Vad är efterkonstruktion och vad upplevdes där och då. Men sedan, vaddå ”där och då”? Ofta är det först efteråt, när man hunnit reda ut sina intryck som man liksom bestämmer sig för vad det var för förhärskande atmosfär som rådde, vilka detaljer det är som kommer att präntas in i minnet. Och för mig var Château-Landon att stiga in i en annan tid, det var skönheten i trädgårdar man ordnat i terrasser, medeltidens överjordiska stillhet och katter. Spinnande, vänliga katter som lät sig klappas, som betraktade oss med katters naturliga överlägsenhet; välvilliga konungar som beviljade oss ofrälse en audiens genom besöket i deras stad, genom att stryka över deras solvarma, spinnande kattpälsar.

bild 2

”But, long before that, I remember pausing somewhere on the road and looking back to where the hill-town of my adventure stood up in the moonlight, and thinking how exactly like a great monstrous cat it lay there upon the plain, its huge front paws lying down the two main streets, and the twin and broken towers of the cathedral marking its torn ears against the sky. That picture stays in my mind with the utmost vividness to this day.”

”Titus, reginam Berenicen, cui etiam nuptias pollicitus ferebatur, statim ab urbe dimisit invitus invitam.”

Alexandre-Cabanel-xx-Boniface-and-Aglaia-xx-Cleveland-Museum-of-Art

En liten, anspråkslös rad hos historikern Suetonius och utifrån den bygger Racine hela sin sublima tragedi Bérénice. Titus, den romerske kejsaren, skickade bort Bérénice, drottning av Palestina, trots att han älskade henne och trots att det ryktades att han lovat att gifta sig med henne. Racine, liksom Shakespeare, är i första hand en stor psykolog och lämnar medvetet alla yttre omständigheter därhän och riktar in sig på detta trots att han älskade henne som rymmer en värld av smärta.

I korthet: Titus fader Vespasianus är död, Titus äntligen kejsare. I fem år har han och drottningen Bérénice älskat varandra, hon har lämnat sitt land och lever isolerad, utan vänner, i Rom. Hennes dagar är väntan på den älskade, långa, evinnerliga dagar men nu, nu kan hon krönas kejsarinna. Lismarna samlas redan vid hennes fötter, världen är hennes för hon är älskad av en kejsare. De har längtat, tillsammans drömt om den här dagen, äntligen fria att älska varandra och förenas öppet i äktenskap. Min Titus inser, en kejsare är inte fri, han äger inte sitt liv, det är Roms. Och Rom hatar kungar – och därmed också drottningar. Upphöja henne han älskar och bryta Roms lagar, eller  välja plikten och krossa det älskade hjärtat? Och där är hela dramat, ett par plågsamma möten; förnekelse; ohygglig insikt och till sist stoisk acceptans. Racines pjäser är koncentrerad smärta, skriven på sublim alexandrin. Precis som hos Shakespeare är det en vers som ligger melodisk och naturlig i munnen, om den inte deklameras på teatralisk draaamaten-vis blir det aldrig styltigt – det bara förhöjer effekten. Det slipar den kniv som Racine kör in i hjärtat och sakta vrider om.

Alexandrinen vibrerar av en smärta, en förtvivlan och en passion som gör det nästan omöjligt att läsa. Man tvingas vända bort blicken, ögonen blir fuktiga, hjärtat krackelerar i takt med Bérénices och Titus repliker. Man kommer till femte scenen i fjärde akten, (och jag läser orden på ett tåg som bär mig bort från mannen jag älskar, för oss är det inte ett ”för evigt”, men just där och då fungerar jag lite bättre som en resonanskammare för den franskklassiska drottningens smärta):

Pour jamais ! Ah, Seigneur! songez-vous en vous-même
Combien ce mot cruel est affreux quand on aime ?
Dans un mois, dans un an, comment souffrirons-nous,
Seigneur, que tant de mers me séparent de vous ?
Que le jour recommence et que le jour finisse,
Sans que jamais Titus puisse voir Bérénice,
Sans que de tout le jour je puisse voir Titus ?

(För alltid! Ah Kejsare! tänk själv på/ hur grymt ordet är när man älskar?/Om en månad, om ett år, hur kommer vi inte lida då,/ Kejsare, när så många hav skiljer oss åt?/ När dagen gryr och dagen dör/ utan att Titus får se Bérénice/ utan att jag på hela dagen får se Titus?)

Det är något med det franskklassiska dramat som tilltalar mig alldeles särskilt. Hos Shakespeare finns mer dynamik, det är rörigare: rörligare. Hos Racine är det som att ett helt känsloförlopp detonerar i ett fruset ögonblick. Det påminner om det antika dramat, dramats figurer är låsta i sitt öde. Men om det för grekerna snarare rörde sig om ett Ödets eller Gudarnas nycker är det hos Racine snarare den egna naturen som är hindret. Man har hamnat i en olöslig ekvation, det finns ingen räddning – bara smärta och stilla katastrof väntar; så mycket värre för att du själv måste välja den. Och det är det enda valet du kan göra.

Titus vacklar, han erbjuder sig att lämna allt och följa henne i exil till världens ände. Men vad kan han erbjuda, en ömklig kejsare utan kejsardöme? Och där är smärtpunkten, där talar dramat som utspelar sig vid ett romerskt kejsarhov och som skrivits på 1600-talet direkt till oss. Det är en mänsklig erfarenhet, men kristalliserad och vässad: tydliggjord. Ända sättet för mig att älska dig är att bli en spillra, att bli en annan – men kommer han att kunna älska dig, du att älska honom? Svaret anas och det är ett nej. Vad du än väljer ger du upp kärleken, den modige gör det med svärdet: han genomför brytningen och väljer plikten men vet också att han därmed är död inombords. Den fege gör det med en kyss: försjunker i vällustens bäddar, men dödar sig och sin kärlek med den handlingen.

Vit heliotrop

guerlin

Guerlins parfym ”Helitrope Blanc 000” skapades 1870 och var en riktig innedoft 1878-1883. Viktorianerna var överhuvudtaget mycket förtjusta i att ha heliotrop i sina parfymer, och namnets ”000” betyder att blomextraktet i parfymen hade tredubbel styrka. Bara namnet ”Vit heliotrop” vittnar dock om ett mått av artifice emedan blomman heliotrop är lila – själva namnet är också namnet på en ljuslila färg och en ädelsten med samma färg.

Det går mode i allt, så ock i dofter och blommor och heliotropen upplever idag knappast stor popularitet. Denna solblomma som enligt vad jag kan läsa mig till i parfymform luktar vanilj men ändå förvånansvärt friskt är idag tämligen bortglömd. Guerlins parfym lär vara som att lukta på sprudlande champagne i ett kupat glas. ”Heliotrope Blanc 000 shows another side of the story: all the freshness of a perfect cologne yet powdery and easy on the nose with a real bouquet and longevity. And not least; not as much a melancholic sigh from time long past, as a happy spring greeting.” Mitt möte med den vita heliotropen sker dock inte på parfymhyllan, utan föga förvånande i litteraturen. Jag läser Teleny – som ibland tillskrivs Oscar Wilde med vänner, Vertigos översättning gjord av KG Johansson – och plötsligt ser jag vita heliotroper överallt. Jag får som känslan av att jag träffat på dem tidigare, heliotroperna, och undrar plötsligt om det finns en gömd symbolik som går mig förbi. En väldigt massa googlande senare är jag inte mycket klokare, den där lite anonyma blomman som mest ser ut som det blomster vi kallade hundkäx i min barndom, visar sig vara förrädiskt undflyende.

Jag får röra mig bakåt, till tidigare översättningar. I Remy de Gourmonts Färger finns en heliotrop. Det är i det dekadenta prosafragmentet Den dåliga blomman där den namnlöse berättaren går förbi en blomsterhandel och känner en ”grym doft”, varvid han stiger in och efterfrågar:

– Madame, jag ber er, ge mig denna blomma, ensam i sitt slag och trefaldig som doftar av tre lukter, rosens, heliotropens och jasminens, denna väsentliga och grymma blomma vars absurda och avlägsna doft gör mig så illamående.

Han hittar den till slut, den dåliga gula lilla blomman. Vi måste påminna oss om att blommorna – vällustiga, dånande, döende – är något farligt. De ligger poesin nära vid förra sekelslutet, kopplingen är stark och närvarande – här kan vi peka på det uppenbara som Baudelaire Det ondas blommor eller lord Tennysons omdöme om den nya franska (symbolistiska) diktningen: ”poisonous honey stolen from the flowers of France.”

heliotrope

Någon särskild betydelse för den vita heliotropen hittar jag dock inte. Jag får som känslan av att den kanske är viktigare i en brittisk kontext – att den på något sätt är besläktad med den gröna nejlikan. Jag hittar Arthur Symons dikt som heter just White Heliotrope, här i min (hmm, improviserade) svenska översättning (ni hittar engelska originalet strax under):

Vit Heliotrop

Ett feberrum och en vit bädd,
på stolen tumlar kjolens tyg,
och boken öppen som i smyg;
i hatt och hårnål är dess sida klädd.

Spegeln har sugit dina drag,
ner i sina dolda djup, vet
den vaktar nu i hemlighet
blott minnen av ditt behag.

Och du ligger där halvt naken;
sneda ögon ser mig vaka,
och min blick ser trött tillbaka,
öm av att ha hållits vaken.

Detta (att frukta, nej jag tror: hoppas?)
lockar minnets gast med framgång
den dag min näsduk någon gång
med Vit Heliotrop på nytt parfymeras.

GervexHenri_Rolla

(White Heliotrope: The feverish room and that white bed,/ The tumbled skirts upon a chair,/ The novel flung half-open, where/ Hat, hair-pins, puffs, and paints are spread;// The mirror that has sucked your face/ Into its secret deep of deeps,/ And there mysteriously keeps/Forgotten memories of grace;// And you half dressed and half awake,/ Your slant eyes strangely watching me,/ And I, who watch you drowsily,/ With eyes that, having slept not, ache;// This (need one dread? nay, dare one hope?)/ Will rise, a ghost of memory, if/Ever again my handkerchief/ Is scented with White Heliotrope.)

Kanske är de efterföljande vita heliotroperna blott hänvisningar till denna dikt? Till detta kärleksmöte med – vad? en prostituerad, sminket antyder det, eller är det en utomäktenskaplig affär – i vilket fall kommer paret inte att ses igen. Det är en dikt om melankoli och åldrande, om kärleken och skönhetens efemära natur. Det är en dikt som känns andas något av en ”risque”-stämning – det där feberrummet andas tungt av sex och vag fara. Till och med i detta tillstånd av efteråt och mättnad rör sig det slumrande begäret: den halvnakna kroppen i den vita sängen, hennes outgrundliga ögon som ser ”strangely” på de trötta, mörbultade diktjaget. Hon är en sfinx, från hennes hud stiger den vaniljdoftande heliotropen.

Är det här heliotropen blir en så sexig doft? Var den vanlig bland Londons prostituerad, gick man längs brittiska Imperiets huvudstads gator och slogs av doften av vanilj – drömde gentlemannen om Java, Bali, andra exotiska platser när han jagade längs gatorna för att stilla sitt kötts svallningar? Och in på scenen träder nu: Teleny.

”Dessutom var hans klädsel, om än oklanderlig, en aning excentrisk. Den kvällen hade han till exempel en bukett vita heliotroper i knapphålet, fastän kamelior och gardenior var på modet just då. Han förde sig verkligen som en gentleman; men på scenen – liksom gentemot främlingar – var han en aning högdragen.”

Jag har alltså bara läst de första kapitlen – men i dem är heliotropen allnärvarande. Den är närmast synonym med Teleny, det är hans signaturdoft. I denna förtjusande erotiska bögroman blir kontrasten mellan de kyskt vita blommorna och den sprudlande vaniljdoften närmast symbolisk. Låt oss påminna oss om att Teleny utges 1893, Guerlins ”Heliotrope blanc 000” har varit ut mode i nära ett decennium. Det är precis så länge att den inte riktigt hunnit bli populär (eller vintage) igen. Det är en kanske lite tantig doft, den kanske är lite billig, kanske är den dåliga kvinnors doft. Symons dikt trycks 1895 eller 1897. Varför är Heliotrope blanc plötsligt så närvarande i litteraturen på 1890-talet? Såhär fortsätter de i Teleny (och nu blir det värre, känsliga läsare varnas – å andra sidan, är man inte villig att bege sig ner i undervegetationen ska man kanske inte läsa Stasimon alls?):

”– Säg mig vilken är er favoritdoft?
– Vit heliotrop.
Utan att svara tog han fram sin näsduk och gav mig den så att jag kunde lukta på den. [—]
– Ni förstår, jag bär alltid en bukett vita heliotroper, låt mig ger er denna, så att dess doft påminner er om mig i kväll och kanske får er att drömma om mig.”

Och mycket riktigt drömmer berättarjaget, Camille Des Grieux, den natten. Men inte om musikern Teleny, utan istället presenteras läsaren en scen, en studie i incest deluxe, där Camille, som inte har någon syster, drömmer att han lägrar sitt syskon. När han närmar sig: lukten av, ni vet redan, heliotroper:

”Jag närmade mig tyst sängen, smygande på tå som när en katt tänker kasta sig över en mus, och kröp sedan upp mellan hennes ben. Mitt hjärta bultade snabbt av iver att se det som jag så starkt längtade efter, medan jag närmade mig på alla fyra, med huvudet först, steg en stark doft av vita heliotroper in i mina näsborrar och berusade mig.”

Ah, jag vet inte! Ska vi avfärda spåret som några författares förtjusning i just en blomma, en parfym? Möjligen och i bästa fall ett exempel på intertextualitet där det inom en grupp uppstod som en fallenhet för att sammankoppla erotiska möten och heliotroper. Eller är det så att man, om man bara tog på sig deerstalkern och greppade förstoringsglaset skulle kunna finna att heliotropen som symbol är mer utbredd än så? Kanske kan man till och med röra sig utanför litteraturens gränser, liksom med den gröna nejlikan? Spelar det någon roll att heliotropen förutom att vara populär i såväl viktorianernas parfymer som rabatter dessutom var mycket giftig? Eller att heliotropens namn kommer av grekiskans ”helios” därför att blommornas små ansikten följer solens gång över himlavalvet och att en av Wildes och aesthetic-rörelsens favoritblommor var solrosen.  Jag har inga svar att ge er i detta, bara dessa frågor – dem och löftet om att jag från och med nu skall ha ögonen öppna när det kommer till vita heliotroper. Står de så bara i en rabatt, är gömda under ett fång kaprifol eller stiger som doft ur en vit näsduk ska jag inordna dem i mönstret som kanske kommer att klarna, med tiden, eller förbli lika undflyende som minnet av den doft texterna talar om.

The Heliotrope Dress – titeln syftar här förmodligen på färgen
The Heliotrope Dress – syftar här förmodligen på färgen

”I perish, let them live.”

a_bruges_une_eglise

A CRUCIFIX

TO ERNEST DOWSON

A gothic church. At one end of an aisle,
Against a wall where mystic sunbeams smile
Through painted windows, orange, blue, and gold,
The Christ’s unutterable charm behold.
Upon the cross, adorned with gold and green,
Long fluted golden tongues of sombre sheen,
Like four flames joined in one, around the head
And by the outstretched arms, their glory spread.
The statue is of wood; of natural size
Tinted; one almost sees before one’s eyes
The last convulsion of the lingering breath.
”Behold the man!” Robust and frail. Beneath
That breast indeed might throb the Sacred Heart.
And from the lips, so holily dispart,
The dying murmur breathes ”Forgive! Forgive!”
O wide-stretched arms! ”I perish, let them live.”
Under the torture of the thorny crown,
The loving pallor of the brow looks down
On human blindness, on the toiler’s woes;
The while, to overturn Despair’s repose,
And urge to Hope and Love, as Faith demands,
Bleed, bleed the feet, the broken side, the hands.
A poet, painter, Christian,—it was a friend
Of mine—his attributes most fitly blend—
Who saw this marvel, made an exquisite
Copy; and, knowing how I worshipped it,
Forgot it, in my room, by accident.
I write these verses in acknowledgment.

(Dikten är hämtad ur diktsamlingen Silverpoints av Wildes protegé John Gray ”le plus Décadent des Décadents” (den dekadentaste av dekadenterna). Om dikten känns bekant beror det på att den, trots att så inte anges, är en översättning av Verlaines Un crucifix.)

Salomes missriktade begär

Det har alltid provocerat mig lite, detta att Herodes i Wildes Salome betraktas som en viktig roll. Att spänningen är mellan honom och Salome. Men i den treenighet som utgör de tre olika temperament är dramats spänningspunkter (vi känner för övrigt igen mönstret från Dorian Grays porträtt och Dorian/Lord Henry/Basil). Herodes är den åldrande mannens begär och törst efter skönhet – hans figur åskådliggör det faktum att han trots sin världsliga makt aldrig kan äga ungdom och skönheten (jämför här med relationen Oscar/Bosie).

Lika provocerande blir det när man läser Salome som en tjurig tonårsflicka, eller ett redskap för moderns hämnd. Man ställer sig frågan: när blev det så svårt att läsa något symboliskt. Och vi har goda skäl att läsa Salome i termer av symbolism. Det är den miljö Wilde skriver verket i, på franska och i Frankrike bland symbolisterna. Det är dit hans livsresa så småningom skall ta honom, efter fängelsevistelse och exil. Vidare, Wilde väver in citat från huvudsakligen Gamla Testamentet, i synnerhet Höga Visan – vilket också torde ge oss en ingång till en fruktsam läsart. Jag ogillar i regel att använda mig av biografiska argument för en läsning, men i Wildes fall är liv och verk så nära sammanbundna att det känns ursäktligt. Så, man kan också anta att kontinenten, den franska kontexten för Wilde är sammanbundna med 1. den symbolistiska diktningen (verket är dedikerat till symbolisten Pierre Louÿs) och 2. katolicismen, som Wilde drogs till under hela sitt liv och skulle komma att konvertera till på dödsbädden.

Salome-Herodes-Iokanaan framträder då som tre temperament – som alla kan stå att finna i en och samma människa: i detta fall just Oscar Wilde. Vad Herodes står för har vi redan angett, och han är, skulle jag alltså påstå, den minst viktiga. Iokanaan är den rena tron, en närmast gammeltestamentlig sådan. Obarmhärtig, okuvlig och fördömande. Men också i viss mån oförstående, hans blick gör inte skillnad på mor och dotter. Han är tron, inte som ideal utan sedd från den fördömdes perspektiv.

Identifikationen hamnar därför närmast i Salome-figuren. Kallad för den främsta av sekelskiftets femme fataler är hennes funktion dock något annorlunda än den vanliga typen. Femme fatalen lockar traditionellt en man i fördärvet genom sin skönhet. Om vi väljer att se de huvudsakliga spänningspunkterna som Salome-Herodes stämmer detta. Han faller för hennes dans och fås på detta sätt att döda en helig man och därmed fördöma sig själv. Men om vi däremot ser spänningspunkterna som Salome-Iokanaan, det är ju mot honom hennes begär är riktat, blir hon mycket riktigt fatal för honom men inte för att hon lyckas förföra honom. I denna mening liknar hon mindre sekelskiftets femme fatale och mer en karaktär i ett grekiskt ödesdrama.

För vad är det Salome begär? Är det mannen? Hon säger det. Replik efter replik talar honom om Johannes Döparens kropp. Om vi, moderna läsare, bara kan läsa vad som står utskrivet och explicit är det ju det – en tonårsföreälskelse, en liderlig kvinna. Men om vi istället tänker oss det hela som symboliskt, som utmejslade typer som står för olika viljor eller förhållningssätt i människans jag blir bilden en annan.

Det Salome begär är kyskheten, det hon åtrår är renheten. Och häri ligger hela tragedin. Hon ser Iokanaan-som-symbol men kan inte läsa honom, hon vet bara att hon vill ha honom, att hon måste ha honom – och dömer dem därmed båda till förintelse. Det är därför hon så rasande tar sig an hans kropp, hans hår, hans röda mun och förskjuter dem i nästa andetag. Genom sitt begär blir de aska under hennes blick, inte ens när hon trycker sina läppar mot det avhuggna huvudets blodiga läppar inser hon sitt misstag. Det är Wilde inför korset som ser kyrkans liturgi och symboler, som dyrkar dem, men bara av estetiska skäl, och det är Wilde som vet att detta är fel. I hans hjärta dansar Salome och hon tar av sina slöjor en efter en i hopp om att beveka den korsfästes blick, när det hon borde göra är att ta upp doket.

Sekelslut, skrivna i terror och blod

1ermai1891

Vad är fin de siècle-känslan? Går det att förstå den om man också inte har kännedom om tiden den uppkom i? Jag är inte den som vill rättfärdiga kännedom om dåtiden med argument om nuet – men likväl kan jag inte låta bli att dra paralleller mellan förra sekelskiftet och vår egen tid. Politisk turbulens, ett samhällsklimat där yttrandefriheten inte för en självklar tillvaro, terror… jo, kanske finns det något att lära. Men kanske, när världen som vi känner den (det vill säga: trygghet, välstånd, fred) vittrar och rasar omkring oss, kanske betyder det att oron kan så lika fruktbart som då, för hundra år sedan. Kanske kan vi blomstra kulturellt, så som allt blomstrar så vackert i ruiner och skymningstider?

Fin de siècle-ackordets grundton är Pariskommunen, det revolutionära välde som rådde i Paris mellan mars och maj 1871. Kanske bör vi här påminna oss om vad Kommunen, mindre känd än 1789 års revolution och påföljande Skräckväldet, är. Frankrike förlorar i september det avgörande slaget vid Sedan. Kriget är förlorat, andra republiken är förlorad och den 1 mars marscherar preussiska soldater på Champs-Elysées. Två mentaliteter utkristalliseras: en nationalistisk som törstar efter militär vedergällning, och en revolutionär. I mars briserar konflikten, revolutionärerna är oeniga med regeringen Thiers som stöds av monarkister och bonapartister. Detta leder till att Kommunen utropas, två dagar efter att val hållits den 26 mars. Ett val som firades som pacifistisk och lycklig tilldragelse driver konflikten mellan de två fraktionerna och resultatet: inbördeskrig. Nationalisterna och trupper från Versailles går in Paris under en vecka (21-18 maj) känd som La semaine sanglante (den blodiga veckan) och slår ner revolutionärerna och deras sympatisörer, fler än 30 000 dör på Paris gator under den här veckan. Där börjar sekelslutet: folklig feststämning som går över i blodbad.

Efter att Frankrike förlorad kriget mot Preussen och andra kejsardömet och Napoleon III störtats är upplevelsen inte den av ett militärt nederlag, utan en civilisations slut och början på något nytt. Inte utan optimism, man sätter sitt hopp till vetenskapliga framsteg: teknik, uppfinningar, läkarvetenskapen. 1875 utropas tredje republiken, det gäller nu att bygga en ny, stabil, republik. Tänk er att det i detta sammanhang ett estetiskt angreppssätt som naturalismen föds. Zola liknar författarens arbete vid läkarens, samhället måste undersökas, vetenskapligt. Men allt närmare vi kommer sekelslutet, allt mer falnar optimismen. Dess motsats, pessimismen, blir allt mer tongivande och flirtar med dekadensen.

Efter Kommunen har de följande regeringarna svårt att vinna legitimitet. Allt fler samhällskritiska röster gör sig hörda, makten (såväl den politiska som den styrande klassens moraliska) svarar med begränsningar i yttrandefriheten och censur. Samtidigt sker andra, med detta motstridiga, sociala framsteg (kostnadsfri skolgång, fackförbundens blir allt mer tongivande). !879 blir Marseljäsen nationalsång, vilket ändå visar på viljan att skapa enighet trots att allt snarare går mot upplösning: den psykologiska förlusten av fasta referenspunkter (exempelvis vetenskapens misslyckanden) och i synnerhet anarkismens framväxt.

Den Tredje republiken hotas nämligen ständigt, huvudsakligen av boulangisterna och anarkisternas attentat. General Boulanger (1837-1891) ledde en rörelse som krävde att ta tillbaka Alsace och Lothringen som förlorade i kriget mot Preussen. Han lyckas erhålla posten som krigsminister 1887 och grundade då ett eget parti, Boulangisterna, med anhängare bland vitt skilda grupperingar som radikaler, monarkister och bonapartister. Det vill säga, hans popularitet berodde på att han tilltalade alla som hyste något som helst missnöje – om de sedan var socialister eller nationalister spelade mindre roll. (I februari 1888 invaldes han i deputeradekammaren, men entusiasmen hos hans anhängare upplevdes som ett hot mot regeringen och han uteslöts ur armén. I januari 1889 fick han nästan 60% av Paris röster, jublande folkmassor drog genom huvudstadens gator och Boulanger hade här kunnat gripa tillfället, en oblodig statskupp och makten och hela härligheten hade varit hans. Så skedde inte, han firade segern hos sin älskarinna. Det folkliga stödet falnade, Boulanger blev obekväm och fick till sist dra sig tillbaka från det politiska livet och fly till Bryssel.) Boulangismen var dock större än människan Boulanger, den var ett uttryck de folkliga förhoppningar som på samma gång också var ett hot gentemot republiken.

Boulangismen och dess kris rörde sig dock inom institutionerna, hotade dem så att säga inifrån. De anarkistiska attentaten präglade snarare den politiska klassens medvetandesfär (som utsattes), liksom folkets. De underblåser det osäkra läget och förkroppsligar viljan att, brutalt och hämningslöst, motarbeta bourgeoisiens ekonomiska och moraliska värden. Efter första maj tåget 1891, som slås ned under blodiga former av polisen som öppnar eld in i folkmassan med flera döda till följd, förvärras läget snabbt. Kändast torde vara anarkisten Ravachol (1859-1892), han och hans anarkistgrupp genomför flera bombdåd i centrala Paris i mars 1892 – han åker fast och giljotineras i den 11 juli samma år. Han är inte den enda anarkist som avrättas, vilket i sin tur leder till en våldsspiral med mer missnöje och fler attentat. Anarkisterna har visst folkligt stöd; Ravachol romantiseras man skriver om gamla revolutionsvisor, exempelvis La Carmagnole som får namnet La Ravachole (1894):

Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son, vive le son, (Leve ljudet, leve ljudet,)
Dansons la Ravachole, (Låt oss dansa Ravachole,)
Vive le son (Leve ljudet,)
D’l’exposion! (Av explosionen!)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Tous les bourgeois goûtront d’la bombe, (Alla borgarna ska få smaka bomben,)
Ah, ça ira, ça ira, ça ira, (Åh, det ska gå, det ska gå, det ska gå,)
Touts les bourgeois on les saut’ra… On les saut’ra! (Alla borgarna spränger vi… spränger vi i luften!)

Mot slutet av 1800-talet ljusnar läget igen, ekonomin går bättre. Uppfinningar gör det dagliga livet lättare, fackrörelsens framryckningar och de första socialistiska partierna gör tillvaron drägligare för den arbetande klassen och med det kommer framtidshopp. Det Frankrike som besegrades vid Sedan känns plötsligt avlägset: nu har man självförtroende igen, man är en mittpunkt i den civiliserade världen. Ekonomiskt kanske det vidsträckta brittiska imperiet och de nya stortyska riket fortfarande är överlägsna, men det är till Paris all världens intellektuella och konstnärer söker sig. En känsla som understryks med de stora världsutställningarna.

Och visst finns denna framtidstro speglad i litteraturen och konsten – men det är inte den som intresserar oss, eller hur? Vi söker oss till de som är främlingar i denna nya sköna värld som växer fram (och som ändå kommer att gå under om ett decennium eller två, i skyttegravarnas lera), de som inte kan tvätta själen ren från pessimism och spleen. Det vill säga: dekadenterna som går att söka något vackrare i de artificiella paradisen, eller symbolisterna som går att söka något sannare i en orfiskt framsjungen värld. Som söker andra uttryck: en baudelairsk dandys ironiska ytlighet eller en huysmansk estets katolska hänförelse.

”Det var hennes öde att älska honom” – om slumpartad förälskelse och undergång

`I am half sick of shadows,’ said
The Lady of Shalott.

Ni vet hur man ibland snubblar över något som man en gång intresserade sig för – man undrar häpet: hur kommer det sig att jag inte tänkt på detta den senaste tiden? Hur kunde det falla ur de givna ämnen som man har färskt i medvetandet. För mig var en sådan stund när jag läste Annas fina inlägg på Skönhetskabinettet om bland annat Tennyssons dikt The Lady of Shalott. Hur, hur, hur kan det komma sig att jag inte tänker mer på The Lady of Shalott? Tennyssons dikt är sublim, det effektfulla omkvädet som återkommer likt en poesk korp, den medeltidsromantiska inramning – omöjlig att föreställa sig annat än pre-rafaelitisk – och den alltid lika förtjusande bilden av den vackra döda i vattnet (oavsett om det är nämnda Lady, Shakespeares Ofelia eller en Seines inconnue).

waterhouse-the-lady-of-shallot

Jag började förhållandevis tidigt att intressera mig för Arthurlegenden. Vilket bara delvis har att göra med tonåringens svärmande för sagor och medeltid. Riddare, Sagan om ringen och Avalons dimmor – visst där har jag mina rötter. Det fanns också en lockelse i att läsa riktigt gamla texter, litteraturens förmåga att överbrygga tidsavstånden och jag tog mig igenom en Malorys Le Morte d’Arthur och en del sekundärlitteratur. Då mest intresserad av undergången och Mordred-gestaltens parricid. Och från det vidare mot de renhjärtade riddarna och den heliga graal – en väg som så småningom ledde till Lohengrin, Wagner och min favorit, ”le seul vrai roi de ce siècle” som Verlaine kallade honom (som jag ju också borde tänka på oftare!) Nå, i dessa tidiga studier, sprungna helt ur lust snarare än lärosätens krav, var jag tämligen ointresserad av såväl Guinevere och Lancelot. Vad mig anbelangade kunde de gått brinna med Paolo och Francesca i Dantes inferno – jag har alltid tillhört Team Arthur. Och som sagt, jag var mer intresserad av hur det goda och sköna kan besegras – inte av pur ondska – utan missriktad ambition och ressentiment. Inte konstigt: det är syndafallet som litterärt tema. För visst är det fängslande, innocence lost ett av våra grundläggande villkor oavsett om man tänker på den förlorade barndomen och vuxenblivandets alla förlorade illusioner eller för all del om man lever i en tidsepok några decennier efter ett Auschwitz att förhålla sig till.

Och i detta en fager riddare och en drottnings hastigt uppväckta åtrå, en förstulen kyss – nej, det tycktes mig vara av underordnad vikt att studera och förstå. Men man blir äldre, man börjar intressera sig för nyanserna. Man läser Proust. Och plötsligt står man öga mot öga med en Lancelot. Han heter naturligtvis något annat, det är Frankrike och sekelskifte, han heter monsieur de Laléande.

Franskt-640x575

Innan jul gav det fina lilla förlaget Novellix ut fyra franska noveller. När jag väl överkommit mitt ressentiment över att inte ha fått översätta någon av dessa ypperliga texter (ve!) uttryckte jag en önskan om att läsa dem, varvid de fann sin väg hem till mig genom min bättre hälfts försorg, inslagna i ett förtjusande litet paket. Bland dessa fanns Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar i ypperlig nyöversättning av Alan Asaid. Själva novellen har jag läst tidigare, i två andra översättningar faktiskt, då jag i ett svagt ögonblick funderade på att översätta Prousts samling noveller Les Plaisirs et les Jours. Hursomhelst, novellen avslöjar den s k romantiska kärleken för vad den är, egentligen, ett slags psykos som föder sig själv och har mycket lite med begärsobjektet eller verkligheten att göra. Proust är en utmärkt psykolog och beskriver så pregnant förälskelsens slumpartade natur, det plågsamma i att söka upplysningar om den älskade, hur man gladeligen förnedrar sig, hur förälskelsen invaderar ens hela väsen och infekterar allt. Den blir världens mått, om du tidigare haft en raffinerad musiksmak ersätts den av vad som kan kopplas till älskaren. Allt blir symboler och talismaner: ”Då och då, men inte så ofta att melodin förlorade sin betydelse för henne, stängde hon in sig i sitt rum dit hon låtit flytta pianot och spelade den om och om igen, med slutna ögon för att bättre kunna se honom, hennes enda glädje, lika berusande som desillusionerande; ett opium hon inte kunde klara sig utan.” Samma psykologiska insikt och skärpa ser jag för övrigt i Barbey d’Aurevillys skrift om Lauzun och La Grande Mademoiselle vid Ludvig XIV:s hov – den återfinns i min översättning av Om dandyismen och följer på texten om Brummell. Det som gör Prousts novell så elegant och framför allt tydlig är ehuru att denne Laléande är en tämligen slätstruken figur. En medelmåtta, och Proust konstaterar:

Om hon älskat monsieur de Laléande för att han var vacker eller spirituell, hade man kunnat hitta en ännu vackrare, eller ännu mer spirituell ung man. Om det hade varit hans godhet eller hans kärlek till henna som gjort att hon fäst sig vid honom, hade någon annan kunnat försöka älska henne med än större tillgivenhet. Men monsieur Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, försummande eller trofast. Det var alltså honom i sig som hon älskade, inte de förtjänstfulla eller tilldragande egenskaper som man i lika hög grad kan finna hos andra; det var just honom hon älskade, trots alla hans brister, trots hans alltigenom slätstrukna natur; det var hennes öde att älska honom trots allt. Men detta han – visste hon egentligen alls vad det var?

Det är samma hjärta som i Verlaines berömda dikt, det som gråter utan skäl – här älskar det utan skäl. Och vidare: ”Och genast väcks hon av känslan att de två världarna – verklighetens värld och hennes egen längtans värld – i själva verket existerar sida vid sida, och att det är lika omöjligt för dem att smälta samman som för en kropp att smälta samman med sin skugga.” Precis detta är vad legenden och dikten om The Lady of Shalott åskådliggör. Ladyn i sitt rum är själva sinnebilden för väntan – och längtan. Liksom alla längtar ut ur sig själva, till världen men framför allt till en älskad famn. Misstaget, det ödesdigra, är att tro att det är möjligt att tillfredsställa denna längtan, att man kan överträda gränsen till drömmen. Nå, låt mig omformulera, ”misstag” antyder att det finns något val att göra, så är det naturligtvis inte. För den en Lancelot rider förbi, vars blick han fångar och vars intresse han väcker… för henne är plötsligt spegeln sprucken – kvar väntar melankoli och undergång.

Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

Bilder av Flauberts och Wildes Salome

bokmässa1

Vardag igen, äntligen. Det är något med den där bokmässan, man blir så mätt på människor – hur sympatiska de än må vara. Man blir så matt av bokdrivorna, laviner av dessa böcker som bara har mycket lite att göra med det jag kallar litteratur. Det kanske låter som något slags snobbism, men är det egentligen inte – jag förstår det bara ärligt och uppriktigt inte, det där, innanför de där pärmarna, är mig helt främmande. Nå, i vilket fall är jag nu tillbaka i Stockholm och på kontoret. Jag har frigjort mig från så mycket annat arbete som möjligt för att kunna använda denna höst till översättning och kanske, om ödet så vill, färdigställandet av romanen. Återstår att välja verk och författarskap att ägna sig åt; Bloy väntar på mig, Vivien likaså. Och ändå… kanske är det något annat, mer dekadent, som lockar mer?

***

I arbetet med Salome hade jag först tänkt inkludera en nyöversättning av Flauberts novell Hérodias. Tillsammans med Salome-passagerna i Mot strömmen den kanske viktigaste texten/källan för Wilde. I slutändan blev tiden för knapp, och, för vi ska väl vara ärliga, så var texten tämligen, ja, tråkig, att arbeta med. Fokus ligger hos Flaubert på Herodes och miljöerna, Johannes Döparen och Salome spelar tämligen perifera roller. Vidare är det min uppfattning att det är lättast att översätta de författare vars temperament ligger en närmast. Jag kan hitta Baudelaires tonfall direkt, exempelvis, vi förstår varandra. Svårare då med perfektionisten Flaubert, jag uppskattar att läsa honom, men att penetrera den där mot juste-stilen, jag blir för rastlös. Att följa den där blicken som zoomar in, stannar vid tingen, besjälar dem och redogör för dem, underbart att läsa, men jag leds vid tanken på att behöva skriva det själv. Hur långt jag kom? Tja, inte mycket längre än inledning. Här i dess mycket oslipade form:

Machairous citadell reste sig öster om Döda havet, på en konformad bergstopp av basalt. Den omgavs av fyra djupa dalar, två på sidorna, en framför och den fjärde bortom. Hus trängdes mot dess fot, omringade av en mur som följde den ojämna terrängen; och staden förbands, genom en väg som skar en sicksackande skåra i klippan, med fästningen, vars höga murar mätte hundratjugo alnar, fulla av vinklar och skottgluggar, och, här och där, torn, likt taggar i denna krona av sten som hängde över avgrunden.

Inuti fanns ett palats smyckat med pelarhallar, täckt av en terrass avgränsad av en balustrad i sykomorträ där ett solsegel spände mellan för ändamålet uppställda master.

En morgon, innan dagningen, gick tetrarken Herodes Antipas dit, lutade sig mot räcket och såg ut.

Bergen precis under honom började blotta sina krön, emedan större delen av dem, därnere i avgrunderna, ännu låg i skugga. Dimslöjor svävade och revs itu: Döda havets konturer blev synliga. Gryningen, som dagades bakom Machairous, spred ett rödaktigt sken. Snart belyste den sanden på stranden och kullarna, öknen och, i fjärran, alla Judéens bergstoppar, och den slätade ut deras skrovliga och grå ytor. En-Gedi i mitten, avtecknade sig som ett svart sanddrev; Hebron i sänkan välvde sig som en kupol; Eskol hade sina granatäppleträn, Sorek sina vinrankor, Karmel sina sesamfält; och där behärskades Jerusalem av Antonia-tornets ohyggliga kub. Tetrarken vände blicken åt öster för att betrakta Jerikos palmer; och han tänkte på sitt Galiléens andra städer: Kapernaum, Endor, Nasaret, Tiberias som han kanske aldrig skulle återse igen. Likväl rann Jordanfloden över den torra slätten. Alldeles vit, bländande som ett snötäcke. Sjön tycktes nu gjord av lapis-lazuli; och vid dess sydspets, mot Yemen, såg Antipas det han fruktade. Bruna tält stod utspridda; män med spjut gick runt bland hästarna, och slocknande eldar lyste som gnistor på marken.

Det finns en annan anledning också, att jag i slutändan inte ville ha den med. För den finns i äldre översättningar, jag hade kunnat välja någon av dem om jag absolut velat ha den med i ett appendix. Men jag kände också att texten för Wilde bara varit en språngbräda, att den gett honom premisserna och scenen – men inte dramat. Fokus ligger som sagt någon annanstans. Om Flaubert är en skildrare av det yttre, intresserar sig Wilde för det inre, hans Salome är i princip ett symbolistiskt drama (jag skulle kunna utveckla min tanke kring pjäsen, och kommer att göra det, senare). Där Flaubert är utförlig, i sin skildring av Salomes dans, höjdpunkten, och uppnår något slags skräckel-effekt med kvinnodjuret som kryper som en skarabé över scenen, lämnar Wilde oss med orden ”Salome utför de sju slöjornas dans”. Inget mer om vad denna dans inbegriper, mer än dessa sju slöjor som är hans egen uppfinning och därefter Salome-figurens eviga attribut. Till huvudrollsinnehavarinnan att skapa sin egen Salome, till läsaren att föreställa sig denna dans, så mycket mer lockande då den är dubbelt beslöjad, av de tygsjok som skrivits ut och genom avsaknaden av beskrivning. Jag är rädd för att Flauberts novell, så fast förankrad bland tingen får effekten av ett facit. Aha, det var så det var, det var det som skedde, tänker vi om än omedvetet. Wildes antydda bilder så mycket skörare än de som huggits liksom i Machairous sten av Flaubert. Det är inte den vägen jag vill att läsarens tolkning skall gå. Så även om jag bifogat avsnittet där Salome dansar i bokens kommentarer väger jag upp det med Huysmans och beskrivningen av Gustave Moreaus tavlor. Det är mot den bildvärlden vi måste röra oss, tror jag.

Mot:

The Apparition

och:

Hon var inte längre bara danserskan som genom liderliga höftrörelser drog ett rop av begär och brunst ur en gammal man; som bröt konungens motståndskraft och tyglade hans vilja med hjälp av sina skälvande bröst, sin ormande midja, sina darrande lår; nu var hon, på något sätt, det symboliska förkroppsligandet av den eviga Lustan, den odödliga Hysterins gudinna, den fördömda Skönheten, överlägsen alla andra genom katalepsin som stärker hennes kött och spänner hennes muskler; ett monstruöst Vilddjur, ointresserat, oansvarigt, okänsligt, och, likt antikens Helena, förgiftar hon alla som närmar sig, alla som ser henne, alla som rör henne.

Och ändå, hos Wilde är hon dock människa. Eller en aspekt av att vara människa – ah, men det vill jag utveckla i en egen text!

***

Litet tillägg: Moreaus Salome är ju inte riktigt Wildes heller. För mycket symbol. Bilderna nedan tycker jag illustrerar hur jag uppfattar Flauberts respektive Wildes Salome: