an obsession for freedom

Jag är genuint kluven till detta att lägga ut sina dagboksanteckningar, det känns så fruktansvärt förmätet men samtidigt gör det så gott att vässa sin tankes klor någonstans. Kanske blir jag flitigare.

I Sverige införskaffade jag Per Hagmans nya, Allas älskare, ingens älskling som jag läste ut för några dagar sedan. Och tyvärr, tyvärr för jag ville verkligen tycka om den, är jag nog lite besviken ändå. Det är mycket reflektioner kring politik och flyktingsituationer, om förljugen fair-trade och stockholms-medelklassens inskränkthet. En del träffsäkert och fyndigt formulerat, men jag gäspar ändå för plötsligt känns det som att jag läser en krönika i typ ETC eller dylikt. Metoden att dela med sig av små glimtar av sin utlandstillvaro är jag också personligt kluven till.

På resor och under utlandsvistelser insåg jag snart att det var mycket lätt att skapa effekt genom att beskriva detaljer som på svenska får ett värde av den enkla anledning att de är främmande. Det vill säga, min text blir automatiskt spännande och exotisk när jag beskriver interaktionen med min bagare runt knuten här i Lyon eller när jag går under mörka cypresser i Reggio Emilia. Jag behöver liksom inte göra någonting. Bland annat skrev jag ett kort litet inlägg om hur stora hundarna är i Lyon, till skillnad från andra städer som Paris och Stockholm och förde något litet resonemang kring detta. (För att inte tala om riskerna det medför när man rör sig i stadsmiljö, även om man är ganska duktig på att plocka upp här i Lyon, bättre än i Paris!) Men jag förkastade texten och slängde den, äcklad av hur lätta poängerna jag gjorde var. Det handlar alltså inte om något slags exotiserande (”så lustiga de [infödingarna] är och gör) utan bara en medvetenhet om att företeelser och därmed jag själv och mitt liv blev intressantare av en geografisk omlokalisering.

Vilket naturligtvis är halva nöjet med att befinna sig i utlandet, men som litterär metod finner jag den tveksam. Eller, nu låter det kanske mer negativt än det var menat. Låt oss sammanfatta med att jag ser verktyget Hagman håller, ett verktyg jag själv förkastat, och lite av illusionen bryts. Till saken hör väl också att det blir lite väl många presentationer av udda existenser som liksom bara fyller ut texten, som en lång rollista med tillhörande rollbeskrivningar utan att det för den skull följer någon pjäs.

Eller så är det bara så enkelt att historierna som Hagman delar med sig av inte är lika spännande längre? Det var längesedan jag läste den nu, men det jag minns bäst från hans förra självbiografiska roman var de avsnitt som handlade om hur hans försökte få flyga en falk. En del av tjusning att läsa Hagman, tänker jag nu, är kanske att förundras över en lite ytliga och lätt bedagade ibland glassiga, ibland sjaskiga miljöer. Det är att genom litteraturen smaka på ett liv där man valt frihet över trygghet – utan att det för den skulle blir för romantiserat eller tillrättalagt, man får intrycket av att insatsen är på riktigt. Kanske är jag inte lika lättimponerad längre, kanske finns det för många beröringspunkter för att texten skall kunna ha önskad effekt på mig?

En annan reflektion: de tunna band Hagman talar om, möten mellan främlingar på barer och i kvarteret, är de inte på sätt och vis ett manligt privilegium? Som van ensamresenär är min erfarenhet att det inte alls är självklart att söka upp de folkliga alkisbarer Hagman talar om. När man som kvinna inbjuds till ett samtal över borden på någon restaurang eller café måste man först försöka utreda den underliggande agendan. Eller skvallrar detta bara om min egen ovilja mot oönskad kontakt med andra. De där alkisbarerna och den sortens män som frekventerar dem, hur blir de tillgängliga för en kvinna? För det handlar ju inte bara om att själv vara bekväm med att stiga in där, utan att öppna sig för gemenskapen. Måste den kvinnliga tillgängligheten alltid vara implicit, ibland explicit, kroppslig?

Jag tänker på Lana del Reys musikvideo till låten Ride från 2012 som för mig representerar den amerikanska drömmen om frihet åskådliggjord som en väg som  försvinner in i horisonten mer än gamla rockrävars (även Springsteen ofta spelades i mitt barndomshem, Thunderroad, Born to run!)  eller unga beat poeters (On the road!) visioner. Ur videons inledande monolog:

I was always an unusual girl.
My mother told me I had a chameleon soul, no moral compass pointing due north, no fixed personality; just an inner indecisiveness that was as wide and as wavering as the ocean…
And if I said I didn’t plan for it to turn out this way I’d be lying…
Because I was born to be the other woman.
Who belonged to no one, who belonged to everyone.
Who had nothing, who wanted everything, with a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it, and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me.

Det är inte som Aase Berg skriver i sin recension i DN att: ”En kvinna i hans rotlösa sits romantiseras däremot aldrig, hon betraktas som ett förtappat psykfall. Som kvinna finns det bara ett alternativ till att hamna i facket för krisande och sköra sobrilvrak, och det är att dö med flaggan i topp. Vi vet alla hur det gick för Thelma och Louise.” Den kvinnliga vagabonden existerar, men hennes frihetsutövning ser lite annorlunda ut och upplevs annorlunda därför att hennes begränsningar och samhällets förväntningar på henne ser annorlunda ut. Att en manlig vagabond, Per Hagman-typen om ni så vill, ligger runt är det ingen som höjer på ögonbrynet över. En kvinna sådan den Lana del Rey målar upp som urskiljningslöst ligger med äldre biker-män misstänks genast för att vara ett offer. Men det är precis som att man kan rikta ett deltagande medlidande mot den manlige vagabonden för att han saknar ett hem, en familj, ett tryggt bostadslån. Man ser en brist, man ser ett misslyckande eller ett offer – en negation så att säga och inte att det det snarare är så att man kan välja att leva sitt liv så och därtill vinner vissa saker som är den som valt tryggheten förvägrade.

Hagman skriver underhållande, lite slängigt sådär och med en tydlig röst. En redaktör borde fått honom att stryka de tråkigaste partierna om världsläget, alla de där minikrönikorna. Poängen, Per, hade framgått så mycket tydligare då. Detsamma gäller när Hagman hittar en formulering som han blir lite för förtjust i och sedan hamrar in gång på gång. Detta gäller såväl titelns ”allas älskare, ingens älskling” som uttrycket ”splendid isolation” och de där tunna banden som dyker upp en gång för mycket för att den här läsaren inte skall börja sucka.

Trots att jag säkert låtit grinig i det här inlägget hade jag mer trevligt än inte med romanen. Det är stundom riktigt underhållande och Hagman gör som sagt en del bra poänger. Framför allt, framför allt, tycker jag att han är sympatisk figur, både som ett befriande udda inslag på den svenska litteraturscenen som rent allmänt. Om han koketterar (vilket han gör) så sker det med glimten i ögat och något slags ironisk självdistans. Ja, jag tycker att Per Hagman verkar genuint sympatisk och nu när jag funderar på saken undrar jag om det inte i hans fall är så att texten, som ju därtill är självbiografisk, liksom är underställd hans person. Precis som jag förlåter en vän som tagit ett glas vin för mycket och börjar lägga ut sina politiska teorier sitter jag artigt mig igenom också de passagerna hos Hagman. Det finns tajtare och mer slipade texter, bättre texter helt enkelt, men det som får mig att välja Hagman över dem är att han ställer sig helt nära sin text. Det är inga kverulantiska övningar detta, det finns inga förbehåll – det känns helt enkelt ärligt och sant. Och det är det förnämsta sätt en text kan vara skriven – oaktat vad den sedan berättar.

Copyright/fotograf: Petra Hallberg