Carnavalet #2

Franska revolutionen var rikligt representerad, och det var fullt av döda kroppar. Det är något speciellt med döda kroppar i måleriet, de äger ett slags mjukhet som skiljer sig så från de levande kropparna. Jag associerar denna mjukhet med den mjukhet en gurka äger som man glömt för länge längst ner i kylfacket. Skulle man så lite som peta på dem skulle de sjunka ihop och ur dessa döda kroppar rinna ruttna och jästa kroppsvätskor. Ser man på dessa tavlor riktigt känner man den sötaktiga och kväljande lukten av död. Jag tog, som synes, väldigt illa vid mig av dessa tavlor men känner ändå viss tillförsikt då jag inser att konst ändå kan ha den effekten på människosinnet, om än ett känsligt sinne.

Om Carnavalet #1

Om Carnavalet kan sägas att det är gigantiskt. Dessutom är tavlorna inte speciellt luftigt hängda utan man har snarare valt att utnyttja utrymmet maximalt. Och då menar jag maximalt. Trapphusen är fulla av tavlor. Vi hittade till och med en liten servicegång som inte ledde någonstans med några ensamma landskapsmålningar. Detta får till följd att man bombarderas med intryck och det är fullkomligt omöjligt att ta till sig allt. Det är dessutom uppbyggt som en labyrint så man tappar helt uppfattning om vilken våning man är på och åt vilket håll man ska gå för att gå dit man vill. Utöver detta är det inte hängt så att man kan gå i kronologisk ordning. Man står framför en tavla av Napoleon och i nästa ögonblick är man i ett rum med stenstatyer och yxskärvor från gallisk tid. Med detta sagt är Carnavalet ändå fantastiskt. Man får bara gå dit flera gånger och bestämma sig för vad man tänker se, och inte spendera två timmar där som vi gjorde. Höjdpunkterna för mig var nog att se Prousts rum, ett rum iordningställt med hans tillhörigheter sådant det sett ut, en balsal från sekelskiftets New York (som tydligen hämtats hit) med fantastiska målade väggpaneler som gav en illusionen av att vara i ett märkligt och mörkt fantasilandskap, och sedan såklart: entrén till monsieur Fouquets butik i art nouveau-stil gjort av Alphonse Mucha. Jag har tidigare sett den på bilder (som den Mucha-fantast jag är) men det var något helt annat att stå där i verkligheten. Det var så att jag liksom tappade andan och ögonen tårades för det var så vackert. Låt mig förklara. Art nouveau är som bekant ett överflöd av organiska former, slingrande växter etc. Räta vinklar lyser med sin frånvaro. I en målning gör sig sådana dekorativa växtslingor såklart mycket bra, också ett foto av en sådan interiör lurar ögat och man associerar om än omedvetet till den tvådimensionella bildkonsten. Det går helt enkelt inte att återge intrycket ett sådant rum ger. Där alla former är mjuka, träet i möblerna härmar det verkliga träets och man får nästan intrycket av att ha att göra med levande snarare än döda föremål. Om jag ska göra en populärkultursreferens var det närmast som att ha somnat och vaknat i alvernas rike, typ Riverdell eller Lothlorien. Och när jag blott var ett litet flickebarn var drömmen inte att gå genom garderoben och hamna i Narnia utan att få leva i en plats som just Riverdell. Funktionalism existerar inte i art nouveau; det är framför allt dekorativt. Jag har aldrig sett något liknande, det är en utstuderad fantasi – en dröm.

Om Rossetti och wombats


Dante Gabriel Rossetti, en av det prerafaelitiska brödraskapets förgrundsfigurer är en av mina favoritpersoner. Lite lagom byronsk sådär, trés 1800-tal och utomordentligt stilig. Förutom sitt måleri skrev han också hyfsad poesi (dock inte i samma klass som systern Christina Rossetti).


När Rossettis hustru Elizabeth Siddal gick bort (hon tog en överdos laudanum efter att ha fått missfall) föll han i depression och utvecklade ett slags besatthet av exotiska djur i allmänhet, och wombaten i synnerhet. Han tillbringade timmar vid ”Wombats lair” på London Zoo och tvingade sina bekanta att möta honom där. Så småningom skaffade hans sig också husdjurswombats (som dock inte blev allt för långlivade i det engelska klimatet). I ett brev till brodern skrev han att ”The Wombat is a Joy, a Triumph, a Delight, a Madness!” vid den första wombatens ankomst.

Jag finner det så förunderligt att Rossetti skulle fastna för ett så klumpigt och nästan löjeväckande djur som wombaten. Från hans tavlor med sina gracila skönheter vore steget närmre till smidiga kattdjur eller kanske möjligen exotiska fåglar med färggranna fjäderskrudar, vad vet jag. Men ett tjockt, färglöst litet djur som wombaten? Det är en gåta!

***

Jag kan se honom i det stora huset, bara han och tjänstefolket kvar. Hustruns rum förblir stängt, den dörren skall inte öppnas mer. Och så anländer wombaten, vilken glädje! Det lilla djuret får sova på bordet vid middagsbjudningar. Det är alltid med honom. (Det sover säkert i hans säng om nätterna, vid fotändan kanske). Rossetti som sitter i sin fåtölj, stryker över wombatpälsen. Han sluter ögonen och lutar sig tillbaka. Överväldigas av ömhet för det klumpiga lilla djuret.

***


I never reared a young wombat

To glad me with his pin-hole eye
But when he was most sweet and fat
And tail-less he was sure to die

– D. G. Rossetti, 1869

P.R.B.


Dagens stora händelse är såklart att Nationalmuseums prerafaelitutställning öppnade idag. Nu sitter jag och ångrar att jag inte gick på vernissagen. Ibland känns det befriande att bo i periferin, andra gånger vansinnigt irriterande. (Eeh, ”periferin”? 40 minuters tågfärd från hufvudstaden kanske inte är periferin? Hur länge bodde jag egentligen i Stockholm?!! Typ ett halvår (innerstaden alltså, Storstockholm bodde jag ändå något år. Men Storstockholm är ju inte riktigt Stockholm)? Men äh. Jag är ju helt skadad. Stockholmsskadad.) Hursomhelst, läs Thereses fina artikel om prerafaeliterna här, utställningen pågår till slutet av maj så det finns tid också för oss som inte har lyckan att bo i hufvudstaden att planera in ett besök.

Påbörjad tanke utifrån roman om Bayeuxtapeten och John Ruskin


Idag vädrar jag och det hörs fågelkvitter från trädgården. Våren får hemskt gärna komma nu. Jag är trött på min vinterkappa, på mina vinterstövlar, på all vintersnö och vinterkyla. När jag var mindre tyckte jag om snön, tyckte om hela vintersårstiden. Numera längtar jag mest till våren. Det ser ut som om det blir flytt i maj. Och då (förutsatt att vi får näta in och kattsäkra balkongen) ska vi äta middag utomhus, fyra våningar upp. Solen som sjunker och dagens värme som dröjer sig kvar, precis så. Vi sitter kvar också när det blivit mörkt och vi ätit klart. Småpratar, dricker det sista vinet. Lycka i all anspråkslöshet är kanske den bästa lyckan.

***

Igår var jag tvungen att lämna tillbaka några olästa böcker till Uppsala Stadsbibliotek. I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att låna några nya med mig hem (vilket dock resulterade i viss axelsmärta, vem har sagt att läsande människor inte får någon träning?). Eftersom jag ogillar att låta det som lånats hem förbli oläst satte jag mig i min läsfåtölj och läste en utav nyförvärven. En tunn liten sak: Att uppfinna sanningen av Marta Morazzoni. Jag lånade den då den stod i hyllan för historiska romaner och därtill handlade om estetikern John Ruskin. Ruskin är knappast min favorit bland 1800talsestetikerna, den uppmärksamme Stasimonläsaren vet att jag och mister Walter Pater har ett stadigt förhållande sedan kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap. Nåväl! Ruskin duger dock gott han också.

Boken berättar två parallella historier som får agera klangbotten åt varandra. Å ena sidan är det en drottning i en nordfransk stad som samlar trehundra brodöser att brodera det som skulle komma att bli Bayeuxtapeten. Vi får följa detta delvis genom brodösen Anne Elisabeth från Amiens ögon. Detta sker någon gång på 1000-talet. Den andra handlingen handlar om John Ruskin och den sista resa han gjorde till kontinenten. En resa som gick till Amiens. Det handlar om konsten, om livet och döden – men utan att det blir svulstigt. Morazzonis röst är lågmäld och det är vid detaljerna hon uppehåller sig. Mest handlar boken kanske om tiden och vad den gör mot människan och hennes skapelser. Och det är en ganska dyster bild som tecknas, där förfallet: kroppens, minnets, stadens understryks. Likväl fungerar då Bayeuxtapeten som en kontrast gentemot detta. Detta imponerande verk vars tillblivande är höljt i dunkel och som överlevt sina skapare. Till skillnad från människans grumliga minnesgångar förblir konsten oförändrad men också allomfattande. När Ruskin betraktar madonnan i katedralens sydportal innefattar hon alla picardiska kvinnor. Så som han uppfattar jungfrun uppfattar han sedan också det verkliga kvinnorna.

Ars longa, vita brevis, som det heter. Konsten är konstanten, det enda som består.

A vicious undertow


Det har varit lite mycket bitterhet här det senaste (tycker ni inte?). Jag går inte runt och är speciellt bitter nuförtiden. Eller arg. Eller sorgsen. Ibland kan jag känna mig lite… tom bara. Mitt liv går så snabbt just nu, det är ingen konstighet att ögonen tåras i vinddraget.

Och likväl, ibland stannar allt. Som för någon vecka sedan. En väninna tog med mig på en konstutställning. När jag gick på gymnasiet var jag en van utställningsbesökare, sedan dess har det blivit allt mindre. I vilket fall: Konstakademins lokaler. Vi marmor och statyer. En lätt utandning, ett: här kan jag vila. Sedan: samtidskonst. Såklart, liksom. Jag tycker sådär om det. Det är ok, inget speciellt. Ett rum är nedsläckt: en video. Vi sjunker ner i en svart lädersoffa. Och sen blir vi kvar, ser den två gånger om. Kan inte gå därifrån. Bilderna och musiken. Suggestivt och… så vackert. Det är en stämning där, en estetik som talar direkt till mig. Jag sitter i den där soffan i tjugo minuter utan att andas. En svindlande känsla, en nästan fysisk njutning. Det är så sällan något, vare sig bok eller konstverk lyckas ta mig så med storm. Jag är van, avtrubbad och blasé. Min sinnestämning stavas spleen. Men i tjugo minuter sitter jag i det där rummet och jag tänker inte en enda tanke. Jag är förtrollad och uppslukad. Det var det här Schopenhauer menade när han menade att det är genom konstupplevelsen som vi för ett ögonblick kan befria oss från den betvingande Viljan.

Konstnären heter Jesper Just. Kolla in hans hemsida här. Konstverket heter ”A vicious undertow”. Den som är i Stockholm bör göra sig själv en tjänst och gå och kolla in det på Konstakademin. Läs mer på www.carnegieartaward.com