Dagbok – Sida 9 – Hillevi Norburg

21 oktober, 201621 oktober, 2016

Sömnparalys

Åh, Mallorca-Hillevi för ett år sedan, varför översatte du så slarvigt? Och Grez-Hillevi i januari, varför putsade du inte texten redan då? Nu sitter jag med vad som bäst kan beskrivas som en hinderbana av svårighet på svårighet. Långa och tröttsamma googlingar (idag blev jag exempelvis expert på nunnedräktens olika delar och vad de heter). Man tycker att ni, mina försvunna dåtidssystrar, kunde lagt lite mer tid och energi på att knäcka de svåraste nötterna. Men icke, jag ser er framför mig. Hur ni rationaliserar: det viktigaste är att få fram en skiss att utgå från, sedan kan man putsa. Och så ett litet leende som dryper av självgodhet och skadeglädje: det där får framtids-Hillevi ta hand om. Ja, jag är här nu, och jag är inte glad.

Lite glad kanske, för att arbetet börjar flyta på. Och det finns en tillfredsställelse i att lösa en svårighet. Och bäst av allt: en kärlek till texten. En liten rysning längs ryggraden och en liten förvissning om att det är en bra text. Jag hoppas att Paulina 1880 når sina läsare, det är en intressant text och det börjar bli en hyfsad översättning av den.

***

Annars känns det som att jag håller på att fälla flera års ackumulerad trötthet som döda hudlager. Plötsligt rusar blodet ut i mentala muskler jag glömt att jag hade. Jag känner mig som en tillfrisknande konvalescent. Lycklig att åter kunna bruka kroppen anstränger jag den och upplever små bakslag när tröttheten kommer tillbaka. Maken håller mig under noggrann uppsikt, uppmuntrar förströelser och kortar mina dagar. Mest av allt ser han till att lyfta sjalen av skam att inte längre orka 9-timmarspass (7 dagar i veckan etcetera) framför datorskärmen. Jag är som på Avalon, i feriket kan jag vila och lägga alla åtaganden, verkliga och inbillade, bakom skyddande dimslöjor. Till viss del, i alla fall, men det är inte att säga lite för att vara jag.

***

Nå, men i denna själens islossning spelar kropp och sinne mig elaka spratt. Häromdagen kände jag mig febrig och trött. Jag satt framför datorn ett par timmar på förmiddagen och gick sedan vid tvåtiden tillbaka till sängen för att vila. Det var, precis som om kvällarna, till en början svårt att slappna av, men sedan slukades jag av sömnen som av en våg. Det var en tung sömn, men inte drömlös. Vänliga drömmar, inga maror som red genom dem. Det som sedan hände, och som jag ärligt talat inte riktigt hämtat mig ifrån, var vad jag efter lite googlande senare tror måste ha varit så kallad sömnparalys. Jag har läst om tillståndet tidigare, när du sover stänger hjärnan liksom ner vissa funktioner, exempelvis rörelser, varför du kan uppleva det som att du i drömmen springer utan att dina ben för den skull vevar i sängen. Under s k sömnparalys vaknar du utan att hjärnan helt ”startat upp” på nytt, du är med andra ord medveten, men du kan inte röra dig – vilket naturligtvis är förenat med ett starkt obehag. Jag har dock alltid trott att det är, hur ska jag säga, förhållandevis transparent tillstånd. Du är vaken, du kan inte röra dig.

Nå, det jag upplevde var att jag vaknade, jag slog upp ögonen och blev liggande eftersom jag inte hade någon brådska att gå upp. Jag blev dock genast akut medveten om att det var någon i hallen utanför sovrummet. Jag kan inte säga att jag faktiskt hörde steg, men jag var övertygad om att någon var där. Fortfarande omtöcknad av sömnen och bara halvvaken (ändock: vaken) tänkte jag först att det var min make, men insåg genast att det var omöjligt, han var på sitt arbete. Allt detta skedde mycket snabbt, och jag kände nu hur närvaron var inne i sovrummet, jag låg med ryggen mot dörren och det var nu jag upptäckte att jag inte kunde röra mig. Totalt adrenalin påslag, panik – närvaron, som jag nu var övertygad var en demon, rörde sig närmare sängen och jag började ropa: Nej! Nej nej nej men naturligtvis hade jag ingen kontroll över tunga eller mun så det blev bara ett oartikulerat ljud. I paniken fortsatte jag ändå att försöka ropa ömsom ”nej” (för att liksom inte bjuda in den demoniska kraften?) ömsom ”hjälp”. Hur länge? Jag vet inte, ett par minuter? Tre? Tio? Det slog mig plötsligt att jag var i Frankrike, varför jag istället ropade ”non!” och ”de l’aide!” – även om resultatet var samma oartikulerade ljud. Nå, men när jag ropade på de l’aide så var det plötsligt som att en dimma lättade, jag hade trott att jag var fullt vaken men nu nådde jag en klarare medvetandenivå. En sömnig katt lyfte på huvudet och blinkade sömnigt mot mig (vilket översköljde mig med lättnad, alla vet att djur känner av demoner!). Ändå rusade mitt hjärta och skräcken pulserade i hela mitt jag. Det som skrämde mig nu var inte den eventuella demonen i första hand utan osäkerheten: är jag vaken nu? Jag steg upp och gick in i badrummet där bilden som mötte mig var betryggande ordinär. Kattens ointresse vittnade också om att de där ljuden jag trott mig åstadkomma bara var inbillade de med.

Vid det laget trodde jag att det rörde sig om en dröm. Jag har en historia av att med jämna mellanrum drömma så kallade lucida drömmar – drömmar där man är medveten och medveten om att man är i en dröm (jag har någonstans läst att personer som spelar mycket dataspel är mer benägna att drömma på detta sätt. Man är liksom van vid att se sig som en avatar, ett slags uppdelning av jaget som är synnerligen användbart i sitt drömliv.) Alltså kan jag stundom styra mitt drömliv rätt bra, återuppta en avbruten dröm, välja dröm etc. I de här lucida drömmarna har det dock det senaste året hänt ett par gånger att jag blir medveten om att jag befinner mig i en dröm, men jag har ingen kontroll över den och den blir till en mardröm varvid jag inte vet hur 1. vakna upp och 2. veta om jag faktiskt vaknat.

Det jag nu tänkte var att upplevelsen var en dröm av den här typen. Uppskakad, ensam, fortfarande lite febrig, satte jag mig genast framför google och sökte på ”drömma att man inte kan vakna” eller liknande och hamnade till slut på sömnparalys. Till skillnad från vad jag trott är tillståndet förutom själva symptomen att inte kunna röra sig nästan alltid förenat med hallucinationer av någon av tre typer: 1. man upplever en (ondskefull) närvaro eller 2. som ett tryck på bröstet, som satt det någonting där eller 3. så har man en utomkroppslig upplevelse. Dagens moderna vetenskap tror sig kunna förklarar såväl forna tiders vittnesmål om nattmaror, succubus och incubus-demoner samt bortförandet av utomjordingar med sömnparalysen.

Själv finner jag det synnerligen obehagligt hur godtyckliga och sköra ens relationer med den objektiva verkligheten är. Man är utlämnad till sina lögnaktiga sinnen och en lika lögnaktig hjärna som ska tolka den bristfälliga informationen som sinnena tillhandahåller.

5 oktober, 2016

Om vad jag gör och om en bok jag läst

En vecka har jag varit här nu. I helgen var vi på IKEA och köpte några sista möbler, grytor, glas. Så fort böckerna kommit upp och alla kartonger från flytten slängts började det kännas som ett riktigt hem. Efter att ha bott på 25 kvadrat och levt med, ska vi kalla det en ansträngd ekonomi, gläder mig jag mig nu åt världsligheter som att kunna röra sig från rum till rum, ta ett bad, sova i en riktig säng, äta tre mål riktig mat om dagen. Det är nästan svårt att hantera, från att få hushålla med knäckebrödskivorna till färskt bröd från bageriet varje dag och café au lait på terrass, om kvällarna lammkotletter eller fiskfiléer. Jag tänker mig att jag under denna tid ska ta upp detta med matlagning igen, hittills går det hyfsat även om jag fortfarande förlitar mig på den Picard som ligger en bit bort.

Min värld är, som ni hör, mycket liten för tillfället. Jag rör mig mest i mina kvarter i 6e. Här finns vackra hus, dyra inredningsbutiker och många pianouthyrare. Jag trodde först att Lyon likt Paris har olika slags handlare samlade i vissa kvarter och att vi hamnat i pianokvarteren av en slump. Så verkar det dock inte alls förhålla sig, det finns gott om pianobutiker utspritt över staden. Känslan av att bo på lite mer civiliserade breddgrader.

Några utflykter bortom 6e har det blivit, i söndags var vi på konstmuseet. Det var för stort för ett besök, vi gick mest igenom för att göra oss en bild av vad som finns i detta mini-Louvren. Kanske att jag köper ett årskort så att jag kan återvända när andan faller på. Höjdpunkterna? En vanitas-tavla med bl a såpbubblor och det är nog första gången jag möter såpbubblor i måleri? Fint var det i vilket fall. En bortskrapat Romeo, en medeltida madonna, myntrummet med sina fantastiska utställningsmontrar, en mumifierad hand, en första kommunion i marmor, en Moreau och framför allt, det enda som riktig tog andan ur en, Lyonsonen och tillika symbolisten Puvis de Chavannes muralmålningar i den stora trappan. Hänförelse.

***

Jag har läst en bok också! En samtidsroman och debut dessutom. Premissen: tänk om Strindberg inte (bara) vara galen och paranoid under inferno-krisen. Tänk om någon faktiskt var ute efter honom? Detta scenario är i sin tur lånat från Lars Gustavssons roman Tennispelarna (som jag dock inte läst), likaså huvudpersonens namn. Redan här, innan jag ens slagit upp pärmarna (som för övrigt är smart och snyggt formgivna, en slingrande grön tapet och i den ett hål, genom den ett ensamt öga som kikar ut, tryckt på bladet inunder, elegant!) är jag såld. Allt skapande är ju någon form av forcerande över gränsen existens/icke-existens. I poetens inre tar något form, det tar klivet ut ur honom och finns plötsligt honom oberoende, det lever upp i andra medvetandens teatrar: hur hissnande är inte detta! Som textmänniska och fantasivarelse är jag oerhört förtjust i verk i verken, dessa tycks mig än renare än faktiska böcker. De är fortfarande bara idé, ande om man så vill, och har inte tvingats ner i verklighetens formpressar. Genom att bara föreställningen om dem existerar är de gränslösa, perfekta. Alltså: den oskrivna boken är den bästa. De är schrödingerskatter som finns och inte finns på en och samma gång, vilket bara ökar deras lockelse. (Här skulle jag kunna tipsa om Kristoffer Leandoers bok De försvunna böckerna bibliotek som berör den här tematiken.) Så, förtjust i dem alltså.

Är det paradoxalt om jag blir lika förtjust när någon tar en av de imaginära böckerna och gör verklighet av dem? Det är något spännande med omkastning av den vanliga ordningen: normalt sett skrivs ett verk, därefter föds en uppfattning kring detta verk. Ofta har man med sig denna uppfattning innan själva läsningen, men den är ändå sprungen ur verket. Den som sätter sig att skriva ner någon annans imaginära verk startar i stället med denna uppfattning, och den blir verkets utgångspunkt. Det är något med denna rörelse, där idealet plötsligt helt håller i taktpinnen så att säga, som tilltalar mig stort.

Hur lyckas Marit Furn med detta i Skuggan? Bra skulle jag säga, det är en intressant text. Språket är precis lagom arkaiserat för att ge läsaren en obestämd 1800-talskänsla utan att för den skull kännas styltigt eller forcerat. Framför allt vinner romanen på författarpositionen, de spridda dagboksanteckningar spionen lämnat efter sig. Det är en ambivalent och opålitlig berättare, effektivt luckras bandet med verkligheten upp och som läsare lyckas man ibland blicka ut ur de omtöcknade berättarmedvetandet, man lyckas tolka händelserna nyktrare än han, ibland delar man hans osäkerhet. Det är skickligt gjort! De narrativa greppen, själva den nämnda premissen, romanens tematik – alla kretsar de kring verklighet/overklighet på ett effektivt sätt. Därtill god Paris- och tidskännedom, alkemistiska och kemiska utläggningar som inger förtroende – det är underhållande läsning! Kanske att romanen mot slutet slår över lite för långt i det fantastiska – men vid det laget är jag redan vunnen och erövrad av romanen så jag sväljer det också.

”Nu framåt kvällen är det bättre. Jag gav mig ut för att få luft och skingra suddigheten. Men den märkliga tanken förföljer mig fortfarande. Finns jag alls? I det mulna novembervädret kaster jag ingen skugga i trädgårdsgruset. Mina steg försvinner i bruset av vinden. Och då jag lutar mig över broarna är vattnet så krusat och grått att ingenting på allvar reflekteras däri. När jag kom hem efter promenaden behöll jag sockorna på och stegade runt i dem en stund. Ljudlöst. Jag hängav mig åt detta tills plötsligt blev rädd.”

29 september, 2016

Loyasse

Jag hade någon idé att jag skulle skriva här varje dag av mina två år i Lyon. Inte nödvändigtvis långt, bara några ord, en anteckning, kanske en bild, någonting. Ett slags dagbok. Kanske som ett försök att gripa tag i den här tiden, jag ser den rinna som sand i timglaset. För jag inbillar mig att denna tid, det är mitt livs bästa. Jag är förälskad i denna stad, i min tillvaro här – i lägenheten och möblerna som omger mig. Skänken i vardagsrummet är en orimlighet där den står på sina för höga och för smala ben (som en tjock dam i högklackat sade S) och jag älskar den. Utanför mitt fönster går skolbarn förbi, det är nästan oktober och tjugoåtta grader. Tanken på att tiden är utmätt, att jag kommer att tvingas lämna detta, det fyller mig med ett slags panik även om jag ser fram emot att vara i sammanhang där mitt ansikte inte är en främlings. Nå, men ambitionen fallerade redan på första försöket: igår började Lyon-tillvaron och ja, inte blev det något skrivet.

Det blev uppackning och en utfärd ut i staden istället. Jag ville till Fourvière-basilikan, dels för att det är dit min längtan går, dels för att jag avlagt något slags löfte om att tända ett ljus vid Jungfru Marias fötter om katterna och jag klarade resan ned välbehållna. Nå, vi klarade oss och jag är inte den som bryter mina löften. Vi åt lunch i Vieux Lyon och gick sedan hela vägen upp genom trädgårdarna. Själva basilikan var som jag mindes den, någonstans övade någon på gregoriansk sång. Färre turister än i juni, antydan till höstfärger och torra löv. Varmt och förlåtande höstljus dom fick tingen att glöda, ingen antydan till kyla, bara ett ljus så mycket mildare än en vårens skarpa. Som gjorde världen sig redo att gå till sängs, allt lite lojt och sömnigt.

Jag hade inte besökt Parc des Hauteurs bakom basilikan, på kullen, så vi promenerade under trädens skugga på breda promenadvägar. När vi nådde änden, en stor korsning. – Kan vi inte gå över, sade jag. – Det är kanske, jag är nästan säker på det, en vidunderlig utsikt över den där muren. Så vi korsade gatan, tog oss till muren och väntade oss Saône och Alperna i ett disigt fjärran. Icke! Precis under oss bredde en annan stad ut sig. Vidsträckt, en syster till Lyon därnere, fanns här Cimitière de Loyasse – som alla katolska kyrkogårdar var den en de dödas stad med vägar och kvarter. Lyon, Loyasse – bara namnen var inverterade versioner av varandra, skugg- och solsida. Mitt hjärta slog och slog och slog. Det enda jag älskar mer än städer är deras kyrkogårdar, och att nu möta en helt oväntat och utan förväntningar… Vi följde muren till dess ingång.

Det är en stor och vidsträckt kyrkogård. Men liksom Père Lachaise är en storstad med sina kullerstensbelagda avenyer fanns det något lantligt, stundom nästan italienskt, över Loyasse. Kyrkogårdens trädgårdsmästare använder inga bekämpningsmedel och mellan gravarna behåller man orörd ängsmark för att främja biodiversiteten. Över gångarna kilade små gröna ödlor, i det torra gräset där man fortfarande kunde ana vissnade ängsblommor fladdrade rödsvarta och vita fjärilar, syrsor spelade och bin surrade. Höga träd bjöd frikostigt på skugga, på deras stammar och över monumenten klättrade murgröna och andra klängerväxter. Och samtidigt: formklippta buskar, barockgeometriska gångar (återigen, mer en italiensk känsla över detta än en fransk.) Det var ett sant romantiskt landskap, något som kunde blommat i Byrons fantasi, tänker jag mig. Själva monumenten var små gravkapell, anspråksfulla pyramider, många små-Fourvièrer. Basilikan själv höjde sig i fjärran, vid en snabb anblick skulle man kunnat luras av perspektivet och trott att den bara var ännu ett gravmonument. Centralt en hög pelare, ett minnesmärke över Lyons brandmän som omkommit i lågorna. Det var rörande såsom kyrkogårdar alltid är rörande. Jag kände ett litet styng av dåligt samvete, att jag så skamlöst lapade i mig den estetiskt fullkomliga upplevelse: fullkomlig för att den vilar på människors sorg. Den vemodiga stämning som jag så ivrigt klädde mig i; blommorna, gravarna, statyerna som mina ögon girigt tuggade i sig, allt är andras sorg och tröst. Jag har inget att där att göra egentligen, en slags känslans parasit som annekterar deras förlust och hänger bilderna av den på min tankens väggar, desarmerad och esteticerad. Och det värsta, själva denna handling, detta övergrepp är för mig en del av njutningen eftersom det alltid finns ett mått av njutning i våldet och för att kanske ingenting är så lustfyllt som att betvinga verkligheten och dess invånare.

934px-plan_cimetiere_de_loyasse_lyon_1898

14 september, 2016

Et in arcadia ego

Kära dagbok,

Häromkvällen var jag på ett mingel där en stor del av mitt stockholmsumgänge fanns representerade. Nära vänner, bekanta, nya bekanta. Det var en ljuvligt mild kväll, man kunde stå barbent på serveringen som låg i en trappa. Det är något så förtjusande urbant med serveringar i trappor, något tilltalande med perspektivet. Teaterkulissens grepp förhöjer verkligheten och man känner, mer än någonsin, påtagligt att det är en stad man är i. Nå, så där stod jag alltså och drack champagne medan månen steg, en antydd septemberkyla i luften, och drabbades av själva stunden. Det var en sommarens sista skälvande suck, och för mig var det också en sista kvällen med gänget. Det var som att det satt ett plåster direkt på mitt hjärta och någon kom och ryckte bort det med en häftig, hänsynslös, rörelse. Hur länge dröjer det till jag står igen, ett glas i handen, och minglar med en vag känsla av att jo, nog tillhör jag ändå något slags sammanhang? När kommer jag att se dessa människor igen? Och när vi ses, vilka kommer vi att vara då? Stockholm andades ljumt mot min hud, och avskedets vemod kom över mig. Jag såg till, mer medvetet än vanligtvis, att försöka byta i alla fall några ord med var och en, hemliga avsked för mig enkom. Eyes, look your last. Arms, take your last embrace. Något sådant. Jag kommer sakna er så.

27 juni, 201628 juni, 2016

Lyon, hänförelsen

Jag blev förälskad. Det är sant att jag var i desperat behov av andrum. Att stressdrömmarna lämnade mig utmattad om morgnarna. Att jag börjat undvika talsituationer för att orden gled undan eller, än värre, byttes mot andra i min överhettade hjärna. Den här våren, det gångna året och faktiskt, de dessförinnan – ja, de har slitit på mig. Någonstans läser jag om irreparabla hjärnskador efter alltför lång tid under stress. Om man som människa konstitueras av ett par, grundläggande rädslor är nog en av mina vansinnet – tappa greppet om sitt cogito och slå in på vägen som leder till ett slutgiltigt nederlag: att jag tar mitt liv som min farbror Max. (Hur långt bort jag är från det ödet slog det mig jag när jag härförleden läste Rilkes Malte Laurids Brigge*, inget stort växer i eller ur mig.)

Därför, ni förstår, var det så viktigt för mig att i alla fall inte avsky staden som skall bli min tillflyktsort och räddning. Och det var… jag vill inte säga ”att komma hem” för jag vet inte vad ”hem” är. Det är något, en känsla, mig lika förvägrad som gudskänslan – kanske är de en och samma. Att komma till Lyon, det var snarare att stiga in i drömmen, i sagan. Precis innan jag åkte hade jag kommit halvvägs i Mari Bacquins Berättelsen om spegelbilden – det höviska och narrativa begäret för att blidka den medeltidsvurmande delen av mig. Den utgår från en fornfransk text Le lai de l’Ombre och använder den för att ”exemplifiera hur den höviska ideologin växte fram och tog plats inom ramarna för det samhällssystem som på medeltiden präglades av feodalismen och religionen. Under ytan, iklädd en konstnärlig form, spirade redan den individualitet som man menar egentligen kommer till uttryck först flera hundra år senare.” Det höviska, denna kod som bygger på ”heder, dygd och passion, men utan moraliska pekpinnar” inte bara intresserar mig, det tilltalar mig. Vi får anledning att återvända till det om jag skriver om boken när jag läst ut den. Men för stunden: ”[Ä]ven om det höviska kärleksidealet var kyskt, var det för den skull inte platoniskt. Det inskrev sig mellan kärleken och begäret, som i ett idealiskt uttryck smälte samman i ett. Ingen kärlek av det här slaget fick alltså vara helt tillfredsställd, utan begäret skulle ständigt stimuleras.” Det är en tid när man finner stolthet och glädje i bristen, när rörelsen, oavsett om det är mot ett kärleksobjekt eller livet efter detta, är konstant. Vår tid präglas av motsatsen, av total mättnad. När man exempelvis debatterar kvinnokroppar på reklampelare och skadligheten i ouppnåeliga ideal har man diskvalificerat sig från allt kvalificerat meningsutbyte eftersom ett ideal per definition ju är ouppnåeliga. Den moderna människans pinsamma försök att avskaffa dessa idealen som sådana vittnar bara om hennes oförmåga att acceptera sin egen bristfällighet – hon är dum och självrättfärdig. Nåväl, jag divagerar. När jag läser om den höviska kulturen är det inte så att jag får något slags epifani: så borde man tänka! utan jag känner igen mig. Tänker redan så.

Samtidigt är jag vagt medveten om att jag applicerar mina egna tolkningar på dåtiden. Att jag läser, inte för att förstå dåtiden (jag är nästan genant ointresserad av förståelse) utan av hunger, för att föda mig och min tanke. Det är något nästan nietzscheanskt i att angripa världen på detta sätt. Ett slags 1800-talsmänniskans, historiekolonialistens, privilegium. Ett privilegium som jag helt skamlöst gör anspråk på. Om jag sedan är en pusselbit omöjlig att lägga i motivet Sverige anno 2016, må det så vara, jag är trött på alla försök till anpassning. Hursomhelst, jag vill bara påpeka att jag är medveten om saken, kalla det sjukdomsinsikt om ni så vill.

För vissa saker utvecklar man en svaghet. Inom sig har man en karta av associationer och konnotationer unika för just en själv. En del saker ingår i större idékomplex som präglas av den kultur man lever i, andra är strikt privata – en del är kanske rentav biologiska. En del av de symboler och företeelser som är viktiga och av olika anledningar starkt värdeladdade är för mig: lejon, medeltiden, den heliga Graal, katolicism, katter, Jungfru Maria, zoologiska trädgårdar, svanar, absint, floder, La Dame à la Licorne, cisterner, franska kungahuset, svärd, trädgårdar i terrasser, magnolia, alper. Lägg allt detta i en jättelik, imaginär kittel och rör runt. Resultatet: Lyon. Och jag blev förälskad. Till detta skall också läggas: en sympatisk stadsbild, vackra hus från favoritperioder som medeltid, renässans och 1800-tal etc. En vidsträckt park med vilda djur, skog och trampbåtar. Det är en stad som doftar av blommande träd och jasmin, människorna luktar gott de med – man passerar en dam, en pust parfym; man passerar en herre, en fläkt myskig rökdoft.

Men mest av allt älskade jag basilika Notre Dame de Fourvière. Naturligtvis hade jag sett den på bild, men det gick inte att förbereda sig på att se den när man korsade Saône från Presqu’îlen mot Vieux Lyon, strålande vit i solskenet, tronande över staden. Som en borg mer än en basilika, som sagans Camelot. Därefter en mödosam klättring uppför sluttningen, trappsteg, rosenträdgårdar, hortensior, helgonsstatyer bland murgröna och järnek. Man kommer upp, flyr hettan och sin igen andfåddhet i kyrkorummets svalka. Basilikan, vit och ren, en återhållsamhet i färg och form – låt den vara vacker inuti hade jag bett, låt det inte bli som i Palma (det kan man läsa om här, scrolla ner till avsnittet om det gotiska kapellet). Turister fanns i Fourvière, men deras röster var dämpade, rörelserna kontrollerade och respektfulla. Från ett intilliggande kapell hördes präströster öva gregorianska sånger. Ornamenten ser nästan ut som William Morris, tänkte jag. Inte helt orimligt, basilikan började byggas 1872 efter det fransk-preussiska kriget, som tack till Jungfru Maria för att hon hållit de tyska trupperna borta från Lyon, och den invigdes 1893. Så om det är något bekant över växtslingorna, ja, då är det för att de är gjorda i kysk art nouveau. Om det är något bysantinskt över de väldiga mosaikerna som dock går i förgyllt blått, ja då är det för att orientalismen låg i tiden. Om den som tillbringar lika mycket tid i 1800-talets litteratur och bildvärld som i verkligheten känner sig hemma i denna kyrka, då är det för att kyrkans gotiska element är 1800-talets vision av gotiken. Du längtar inte till medeltiden, du har en dröm om medeltiden. Men i Fourvière har man av drömmen byggt en katedral. – Här är inte svårt att konvertera, sade min man, lika tagen av kyrkans skönhet. Men jag vände mig mot påståendet, för det jag känner i Fourvière är inte någon gudskänsla. Gud är mig lika främmande som alltid, det är kyrkan jag älskar. Just den här basilikan, hennes sten och hennes mosaiker och fönster. Om ni ser mig där i tyst tillbedjan framför Jungfru Marias staty så är det inte Guds Moder mina tankar går till utan just de välvilliga skönhetsdrag som framträder för min hänförda blick där och då.

Jag tror inte nödvändigtvis att Lyon kommer att göra mig lycklig. Lycka upplever jag tämligen enkelt, det är till sin natur en hastigt övergående känsla. Den där mer långvariga förnöjsamheten är inget jag eftertraktar, hellre aldrig helt tillfredsställas och låta begäret ständigt behöva stimuleras. Och jag tror verkligen Lyon kommer att stimulera min tanke. Nej, låt mig rätt det påståendet: Lyon stimulerar mig redan. Staden får min fantasi att skena, den ger min tanke näring.

***

Tills flytten i september är det dock oklart hur frekvent jag kommer att uppdatera här. På Instagram ägnar jag mig åt något slags mikrobloggande, titta gärna in där om ni vill. Vidare medverkar jag i senaste numret av Tidskriften Staden med en novell som mest är ett slags fan fiction på dekadenterna, huvudsakligen Baudelaire och Huysmans, och samtidigt en liten (erotisk) traktat om (djurs) självmord och med en mer seriös text om dekadenternas relation till färgen gult i Tidskriften Biblis (nummer 74 som utkommer i början av juli).

***

Här är Rilke-passagen som jag tänkte på. Dock i Åke Leanders översättning, den där Ljus klassiker-utgåvan med förord av Erik Lindegren. Jag har för mig att jag läst, eller att någon sagt, att den här översättningen är undermålig. Jag har inget att jämföra med och kan dessutom inte tyska men nog skrev väl Rilke om enhörningar när han talade om La dame à a la licorne och inte noshörningar som Leander skriver?!

”Och då, när det jollrade så varmt och svampigt på den andra sidan: då var det där igen för första gången efter många, många år. Det som hade injagat mig den första, djupa förskräckelsen, när jag som barn låg i feber: det stora. Ja, så hade jag alltid sagt, när de alla stodo kring min säng och togo pulsen på mig och frågade mig, vad som skrämt mig. Det stora. Och när de hämtade doktorn och han var där och talade med mig, så bad jag honom, att han bara skulle göra så att det stora gick sin väg, allt annat gjorde ingenting. Men han var som de andra. Han kunde inte ta bort det, fastän jag då var liten och det borde ha varit lätt att hjälpa mig. Och nu var det åter där. På senare tid hade det helt enkelt hållit sig borta, inte ens under febernätterna hade det kommit tillbaka, men nu var det där, fastän jag ingen feber hade. Nu var det där. Nu växte det ut ur mig som en svulst, som ett andra huvud, och var en del av mig, fastän det ju inte alls kunde höra till mig, eftersom det var så stort. Det var där, som ett stort, dött djur, som en gång, medan det ännu levde, hade varit min hand eller min arm. Och mitt blod gick genom mig och genom det, som genom en och samm kropp. Och mitt hjärta måste anstränga sig mycket, för att driva in blodet i det stora: och blodet räckte nästan inte till. Och blodet gick ogärna in i det stora och kom sjukt och uselt tillbaka. Men det stora svällde upp och växte ut över ansiktet på mig som en varm blåaktig böld och över mitt sista öga var redan skuggan av dess kant.”

23 april, 2016

Matematiker ex machina

Det har gått över två veckor sedan förra inlägget och jag har inte svarat på var och en av läsarnas, av era, kommenterar och glada tillrop: dessa affirmativa ”tja”! Som ett vilt djur ovant vid mänskliga händers vänlighet skyggar jag och dansar nervöst undan. Liksom detta att jag aldrig kan ta emot en komplimang utan tvångsmässigt måste parera det beröm och uppskattning som riktas mot mig – genom kyligt högmod eller desarmerande avvärjande – vet jag inte hur hantera denna uppriktiga vänlighet. Hur denna brist uppstod i mig, denna osäkerhet kom att bli inskrivet i mitt innersta, det är en insikt som undslipper mig.

Eller kanske vet jag. Kanske bor i mig ett ensamt barn som inte kan förmå sig att tro på uppskattningen. Som varje vänlighet är en snillrik fälla, att falla för det på en gång smärtsamt och genant. Kanske är detta min drivkraft, denna brist som tvingar mig att gång på gång försöka bevisa något – för världen men kanske främst för mig. Dömd att misslyckas, givetvis, bristen och hålrummet förmår ingen seger att fylla. Ett svart hål som exploderar i sällsynta fyrverkerier och sedan sväljer sig själv, gång på gång.

Och att jag är så öppenhjärtlig, att jag obekymrat lägger mig på divanen och talar utan att bry mig om att stänga dörren, det beror på att jag är i något slags uppluckring. Att det här året, att åren som föregick det här året marinerat mig i ett syrabad som frätt bort all hud. Kvar ett fåfängt behov att förklara sig.

bild(9).JPG

Så skriver Horace och jag vet inte om man ska glädjas eller förtvivla att också konungen på parnassen plågas av samma känsla. Och ändå en missunnsamhet, för honom fanns tid och möjligheter att ägna sig åt litteraturen. När jag rör mig i de litterära kretsarna känner jag mig som en skugga och jag känner orden, det lilla jag ändå lyckats åstadkomma liksom dunstar från min hud. Hålrummet expanderar och det enda som tänds är svarta stjärnor som glittrar som smärtpunkter.

Och så: en nödraket som stiger i mörkret. En yta som klyvs och friska luften väller in. För aldrig att jag skulle utsätta er, läsare, för mörkret om där inte fanns ett lyckligt slut. Slut? Nej, en lycklig början och en livboj. För återigen räddas jag av min matematiker, han seglar obekymrat in, en solgud som sprider ljuset kring sig. Rörelsen neråt avstannar och detta gudomliga ingripande löser plötsligt allt, ger mig allt jag behöver just nu. Det vill säga: en stabil ekonomisk situation, tid att arbeta med det som är viktigt, distans till min svenska kontext. Det är andra gången han räddar mig; när vi först träffade levde jag i en tillvaro utan morgondag. Framtiden obefintlig, otänkbar. Det finns ett slags destruktiv frihet i att leva så, men han gav mig en rörelse framåt. Han såg mig för det jag var, och det han såg höll han för gott. Nu ger han mig ett nytt landskap, en ny stad. Han ger mig Lyon: för två år ett liv vid ett franskt skrivbord, med promenader längs lejonstadens två floder. Det är en nåd jag inte är värdig, kunde jag skulle jag ge den till andra i min närhet som förtjänat den bättre. Men livet är inte alltid rättvist, till somliga av oss stora lycka.

angel — *Hur jag tänker mig tillvaron i Lyon.*

3 januari, 2016

Regnet i Grez

Idag faller regnet tröstlöst över Grez-sur-Loing där jag under januarimånad har glädjen att vistas tack vare Författarförbundets stipendium. Jag har två rymliga rum i det anrika Hôtel Chevillon vid Place de la République. Utöver det även en liten skrivstudio, även om jag hittills har tillbringat större delen av tiden i mitt vardagsrum med utsikt över takpannor och bortom dem floden Loing. I två dagar har jag varit ensam, tidigare stipendiater har hunnit åka, de nya inte ännu anlänt. Alltså har jag spelat Jussi Björling och barockmusik i de stora gemensamhetsutrymmena: salongen, matsalen, biblioteket. Gårdagens solstrålar har brutits genom det målade glaset och eklärerat min hud violett. Så fick jag tillfälle att göra anspråk på platsen, göra den till min med steg genom mina salar. Nästan två dygn som en Lady of the Manor.

Jag påminns om platsens betydelse för anden, hur den sätter sin prägel på sin prägel på sinnesstämningen. Precis som kläder kan orsaka en inre metamorfos, en ämbetsdräkt eller vacker klänning som får dig att räta på ryggen, gör platsen detsamma. Ljudet av mina klackar ekade i salarna, men salarna ekade också i mig. I det vinterbleka morgonljuset gick jag ner till floden och såg den flyta förbi, jag vilade händerna mot balustradens daggvåta sten, noterade anläggningsplatsen. Glädjen att ha en trädgård som mynnar ut i en flod, att där finns resliga träd och buskage som i sommarvärmen lovar svalka och avskildhet. Glädjen i att den ligger i ett medeltida torns skugga, alldeles intill en uråldrig bro. Efter frukosten gick jag längs leriga promenadstigar ut i skogen, till dammar där svanar, så många svanar, gled förbi. Det var sol, men såväl vatten som himmel var grå som stål eller bly, träden gula etsningar i metallen. För mig är svanar för alltid förbundna med staden Brygge: i mig blommade symbolismens blå blomma och jag återvände lätt om hjärtat till Grez.

Här finns en liten affär, ett apotek, en post och en bagare. Man har allt man behöver: jag har köpt vin och bröd men inte skickat något brev. Idag gick jag en mindre promenad, innan regnet, inne i byn. Jag hittade inskriften till Laure de Berny, Balzacs älskarinna. ”Dilecta de Balzac” står det, dilecta: älskade, så kallade han henne. ”Hon var allt för mig.” skrev han vid hennes död. Jag undrar hur det var att älska Balzac, denne store, fumlige, fåfänge man. Lyste hans genialitet i hans blick? Förde han sina stora händer, naglar med sorgkant, lika skickligt i smekningar som med gåspennan?

Idag faller regnet tröstlöst över Grez. Loing grön och obönhörlig, påminner mig om Rhen i mulet väder. Jag är distraherad, mitt hjärta och mina tankar i Sverige där en nära är sjuk. Det är inte som i Verlaines dikt, jag vet vad som fattas mig. Det finns en plats här, lite högre upp i flodkröken som kallas Le Bout du Monde, världens ände, en vild och ogästvänlig plats omöjlig att ta sig till. Omöjlig, och ändå är det där jag är nu. Allt som återstår är att göra det jag föresatt mig att göra under denna vistelse: sluta något slags fred med min egen röst. Imorgon börjar arbetet på allvar.

24 december, 201522 december, 2015

Ô la belle vie, sans amour, sans soucis, sans problème

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är den tredje och avslutande delen. Jag föreslår att du börjar med d el 1 som du hittar här.)

Ute på boulevarden hade det börjat skymma. Klockan var dock bara fyra, och restaurangen jag valt ut att dinera på öppnade först vid fem, och man kan ju inte gå äta förrän absolut tidigast klockan sex om man skall behålla någon form av värdighet. Jag gick in på boulevard Saint Germain och orsakade stor förvirring när jag gick in på en H&M. Van vid att visa upp min väska på museer var det dock en nyhet att det även här fanns en vakt som ville kontrollera handväskan när man steg in, mina långsamma reaktioner tolkade han som att jag var turist och obekant med franskan (vilket ju förvisso är sant) men på något sätt lyckades jag svara jakande till att jag var från Brasilien (?) varvid än större förvirring vidtog när han försökte reda ut varifrån (Rio? São Paulo?) och jag svarade Suéde. Ett snabbt och skamset varv genom klädbutiken senare stod jag åter ute på boulevarden och övervägde att gå tillbaka till hotellet. Problemet var bara: gick jag tillbaka till hotellet skulle jag säkerligen äta återstoden av baguetten och sedan inte kunna motivera mig att ge mig ut i staden på nytt. Alltså parerade jag det misslyckandet genom att försöka hålla mig i rörelse, reskassan var nästan slut – att sätta sig på en servering en annan omöjlighet. Klockan närmade sig halv fem, museerna hade börjat stänga. Min promenad hade tagit mig till fontänen på Saint Michel. Jag tänkte: ”kyrkorna måste vara öppna, kanske är det vad jag faktiskt behöver. Att sitta i dunklet på en kyrkbänk.” Så valet: Notre-Dame eller Saint-Sulpice? Jag drog fram mobilen och gick in på församlingarnas hemsidor för att försäkra mig om att kyrkorna faktiskt var öppna. Där jag stod och fipplade med min smartphone kom plötsligt en herre – ovårdad, tandlös – fram till mig. En strid ström ord på en grötig franska jag inte förstod följde, och det tog något ögonblick för mig att förstå att han skällde ut mig. För vad? Jag vet inte, hans rotvälska var obegriplig. Var det något med min kappa, att den var vit och Paris hade sorg, jag borde varit klädd i svart? Eller var det bara min uppenbarelse som provocerade, det röda läppstiftet? En ”grosse putain” var jag i alla fall, han spottade på marken vid mina fötter och gick vidare. Uppträdet hade bara tagit några ögonblick, men jag var ändå illa berörd. Han gick mot Seine, det avgjorde saken, jag vände på klacken och gick mot Saint-Sulpice.

Men jag missade att vika av Odéon och plötsligt hade jag hela vägen bort till Café Flore. Hela dagen hade jag varit i rörelse, jag var trött. På hotellrummet fanns baguetten, jag resignerade, tar ett glas istället för de sista pengarna. Gick inte in på Flore utan valde en bar på måfå, Le Bonaparte, för det fina markiserna. Där satte jag mig ute på terrassen under infravärmen och beställde in en Kir Royal – jag fick in lite chips – det blir en lätt middag ikväll tänkte jag nöjt. Det var bara jag och ett chict amerikanskt par i övre medelåldern på terrassen. De var familjära med kyparen som bekymmerslöst skojade med dem på världens kanske sämsta engelska. Man förstod att de var ett slags stammisar, att de besökte Paris regelbundet och bodde på ett hotell i närheten, att de alltid kom till just den här baren. Utanför sänkte sig natten, det hade regnat en skvätt och stadens ljus glittrade på den våta trottoaren. Hade jag haft en cigarett hade jag tänt den nu, jag nöjde mig med att se på folk som gick förbi. Och långsamt fylldes terrassen – inga matgäster, inte ännu. Vänner, kollegor som tog ett glas – bredvid mig ett par ute på sin kanske andra dejt. Bredvid dem en fransyska och en affärskollega, en amerikan eller kanske skandinav som inte bemästrat de kulturella koderna. Han stod inte ut med intimiteten att sitta sida vid sida, detta det franska i att betrakta varandra ur ögonvrån (tänk själva, alla dessa franska ansikten som gör sig så bra i profil, ett evolutionärt resultat av århundraden på café sida vid sida?) vända mot folkvimlet. Han, amerikanen eller skandinaven, drog ut sin stol så att hamnade framför sin franska kontakt. Genast var kyparen där, det gick inte för sig, tyvärr monsieur, stolarna ska stå som de står. Hellre än att sitta bredvid sitt sällskap bytte de bord till de som står längs terrassens ytterkant, tryggt placerade öga mot öga med bordet mellan sig. Och jag betraktade dem, dem och de andra, smuttade på min kir och kände en vag längtan efter en cigarett. Kollade mina konton, och tänka sig!, en fakturas betalning hade inkommit. Lätt rusig av kiren bestämde jag mig för att äta middag ute på den tilltänkta restaurangen ändå, klockan var nästan sju, man kunde äta middag utan att skämmas, jag betalade för mig och lämnade Le Bonaparte.

Redan hemma i Sverige hade jag googlat rätt på ett lämpligt matställe. Jag ville att det skulle vara vackert, jag ville stiga in i 1800-talet och en jugendmiljö av slingrande linjer och blanka spegelglas. Dessutom ville jag att det skulle vara hyfsat nära hotellet så att jag kunde promenera hem. Det blev brasseriet La Vagenende. Och visst, det var vackert. Men man väntar sig ändå någon slags stämning, ett slags livlighet. Att stiga in i La Vagenende var att stiga in i – jag tvekar och vill inte säga gravkammare, stämningen var död men det var snarare som att det bara vara yta kvar. Det var den där speciella stämning som råder på ställen som lever på gammalt renommé. Interiören är tilltalande, priserna höga, men maten når inte upp till standarden, samma sak med servicen. De enda andra gästerna förutom jag själv var ett äldre amerikanskt par som antingen varit gifta så länge att de inte hade något kvar att säga varandra eller bara inte ville störa den kompakta tystnad som härskade på brasseriet. Eftersom jag var ensam satte kyparen mig vid restaurangens enda bord för bara två personer. Det var bara det att detta bord var placerat PRECIS bakom det amerikanska paret. Vilket betyder att vi tre, restaurangens enda besökare, satt hopklämda i ett litet hörn. Jag blev så ställd att jag inte protesterade, eller sade något avväpnande till amerikanerna för att påtala det lustiga i situationen. Så där satt jag och åt min kycklingfricassé med tryffelpotatismos och ett glas rödvin. En lätt känsla av surrealism, amerikanernas mumlande konversation mellan en rätt och en annan. Det var komiskt, naturligtvis, men jag önskade också att det skulle vara över. Förresten skymde den storvuxne och överviktige amerikanen sikten så jag såg inte speciellt mycket av den interiör jag kommit för att se. När frun insisterade på att äta en efterrätt fick jag hejda en suck. Det kom in några fler matgäster, men den månghövdade kyparstyrkan var fortfarande fler än gästerna. Amerikanerna avslutade sin måltid, strax efter dem gjorde jag detsamma och gick från La Vagenende tämligen säker på att jag aldrig kommer att sätta min fot där igen.

Istället för att gå den stora boulevarden bestämde jag mig för att gå småvägar tillbaka till hotellet. Alltså vek jag av bakom Le Procop i den lilla passage som leder ner till en mindre parallellgata. Just här, i passagen, stod en inkastare som undrade om jag inte skulle äta middag på hans restaurang. ”Jag har precis ätit,” svarade jag undvikande. ”Men det syns inte,” svarade han som om mitt uttalande kommit ur omtanke om mitt midjemått snarare än det faktum att jag var mätt. Men det såg ut som ett mysigt litet ställe och jag ville inte riktigt att kvällen redan skulle ta slut så jag sade att jag kunde tänka mig att ta ett glas om det gick bra. Det gick utmärkt, stort leende, dörren på vid gavel, sätt er här på kanten madame, vad får det lov att vara? Jag beställde in en kir och tog fram lite lektyr. Förutom ägaren, han som så framgångsrikt inkastat mig, arbetade där två unga servitriser som behandlade gäster och ägaren med nonchalant ointresse. Ägaren ägnade sin tid åt nämnda inkastning som han excellerade i, jag var bara en av många som han lyckades locka in, och åt att irriterat avbryta tjejernas konversation i baren och se till att de gjorde sitt jobb. Det var som en roman av Balzac. Nå, jag fick min kir och som tilltugg bjöd han på fågelhjärtan i något slags sås, som vore detta den naturligaste sak i världen. När flickan kom med fatet var jag tvungen att fråga på nytt, förstod jag rätt, är det alltså fågelhjärtan? Det var det. Stärkt av det kulinariska mod jag förvånat alla, mest mig själv, med på Mallorca stack jag tandpetaren i ett av de små hjärtana och tuggade i mig det. Det smakade… tja, kyckling. Jag var väldigt mätt, men lyckades få i mig samtliga fem hjärtan med känslan av att vara en Disney-skurk, en Cruella deVille.

Jag insåg också tämligen snabbt att där jag var placerad, längst ut på bänken vid dörren, kunde ägaren byta några ord med mig när han kom in med en inkastad kund, och på vägen ut på gatan igen. Under detta uppbrutna samtal fastslogs att han var halv-grek och halvitalienare, att han inte kunde besöka Louvren då det gjorde för ont att se båda hans hemlands konstskatter stulna till detta främmande land, att jag var väldigt vacker och att det var obegripligt att min man tillät mig att resa ensam. Liksom många andra på den här lilla resan utgick han till en början från att jag var där för klimatkonferensen, jag förklarade att så inte var fallet, att det inte var en jobb- utan en nöjesresa. Detta såg till en början ut att vålla honom visst huvudbry, men sen påminde han sig om att jag var svenska och att man ju vet hur det är med svenskar och frihet – varvid jag fick känslan av att han med ”nöje” nog inte tänkte på den konstutställning jag var där för att se. Nå, jag lät honom komplimentera mitt utseende och bjuda mig på ännu en kir, jag läste vidare i min bok, gjorde några anteckningar om resan så långt. Man serverade mig fler fågelhjärtan, jag tvingade ner ett par. Och plötsligt var kiren slut, jag betalade för en av dem och steg ut i passagen. Restaurangägaren gav mig sitt visitkort: nästa gång ni är i Paris! Jag promenerade mot hotellet och kände mig på något sätt lätt om hjärtat. Stannade till vid Shakespeare & Co. som inte stängd för dagen än, klockan var bara nio. Jag gick in för att titta efter Michel Druons böcker i engelsk översättning men kunde inte komma ihåg hans namn. Istället köpte jag Hillary Mantells novellsamling The Assassination of Margaret Thatcher och gick inte till hotellet där jag packade min väska och läste sedan ut Colettes Chéri som jag haft med mig hemifrån.

Pigg och utvilade vaknade jag nästföljande morgon. Lite sorgsen att det var dags att åka hem. Steg upp, gjorde mig i ordning. Checkade ut, hotelljären undrade om jag varit för klimatkonferensen, och jag: nej, för utställningen på Musée d’Orsay. Hotelljären fann detta utmärkt, det är en bra utställning. Och lade sedan till: ni är alltså alltid så elegant klädd? Och jag, smickrad, tillstod att det var så. Något om att skönhet, en esteticerad tillvaro, gör mig glad och det uppstod något slags samförstånd. Vi småpratade lite till och till slut önskade han mig välkommen tillbaka. Jag gick bort till fontänen på Saint-Michel och åt frukost där på ett litet café: varm choklad, syltbaguette och smörcroissant. Utanför vaknade Paris, handlare öppnade upp sina butiker, bud kom med leveranser, caféets hund, en slags spets, korsade gatan och kissade mot ett träd, väntade sedan in några bilar och kom sedan tillbaka. Istället för att åka metro eller RER bestämde mig för att promenera bort till Place Denfert-Rochereau där Orlybussen går. Detta tillät mig att till en början flanera i min favoritpark Jardin du Luxembourg. Jag noterade nu, vilket jag inte gjort tidigare, att där finns statyer av Frankrikes drottningar och det var en alldeles särskild glädje att gå från staty till staty och känna till namnen, att till och med ha en relation till vissa. Jag är synnerligen svag för tyg skulpterat i sten, det är något med hårda material som ser mjukt och fallande ut. Å andra sidan tycker jag om veck på målningar också, kanske är det för att det är det som skänker motivet liv: ett veck, en liten rynka. Jag kände mig loj, som hade den längtan och brist som byggts upp de fyra långa åren utan Parisbesök stillats. I denna stad vars åldrar aldrig är långt borta, inte heller dess litterära världar som jag trivs så bra. Denna stad där jag alltid är ensam, där jag aldrig är ensam.

23 december, 201522 december, 2015

”Et parleray des six sens, cinq dehors et ung dedans qui est le cuer.” – Jean Gerson, 1402

(Den 1-3 december 2015 tillbringade jag i Paris. Det här är den redigerade resedagboken från denna vistelse, den blev dock för lång för ett inlägg så jag har det delat upp den. Detta är del 2. Jag föreslår att du börjar med d el 1 som du hittar här.)

Det är inte så mycket folk på museet, men det är ändå trångt i utställningen Splendeurs et misères bordellröda små rum. Det är en fin bredd, allt från de stora målarnas bilder av horor och kurtisaner, till flickornas egna visitkort och polisprefekturens register. Det är också bra, informativa texter – jag tänker i Sverige hade de varit mer moraliserande, avståndstagande. Här är det sakligt och litterärt, prostitutionens alla sidor visas upp: från den möjliga klassresan till lyxlivets konkubinage till medicinska modeller av syfilisanfrätta kroppsdelar. Och jag frågar er, har man verkligen levt innan man stått i ett trångt litet rum tillsammans med femton tyska pensionärer och sett på pornografisk film från 1908? Höjdpunkterna? För mig var det föga förvånande det som rörde demi-mondens aristokrati, de stora konkubinerna: ”les grandes horizontales”. Deras puderdosor och piskor, La Païvas säng och skåp, deras porträtt och bilder. Flera Felicien Rops och en Gustav Adolf-Mossa som jag inte sett i verkligheten förut. Gervex Rolla hade jag visserligen sett förut, men jag tycker så mycket om den och kände den här gången som doften av vit heliotrop i näsborrarna och i örat ringde de Mussets verser:

Rolla se détourna pour regarder Marie.
Elle se trouvait lasse, et s’était rendormie.
Ainsi tous deux fuyaient les cruautés du sort,
L’enfant dans le sommeil, et l’homme dans la mort !

I dikten berättas historien om den unge borgarsonen Rolla som förskingrar sitt arv på spel och sin älskarinna, den unga Marie, tills han inte längre ser någon annan utväg än att ta sitt liv med gift. Gervex målning skildrar ögonblicket där insikten slår Rolla: utanför vaknar Paris, älskarinnan ligger loj på bädden efter en natt av vällust. Han: desillusionerad, allvarlig, kanske ångerfull. Hon: ännu oskyldig, ovetande. Tavlan gjorde skandal, inte på grund av den avklädda kvinnokroppen – det var man van vid – utan för att de hastigt slängda klänningslivet i förgrunden antyder att det är en prostituerad som avbildas.

Lite uppskakad blev jag i ett av rummen, när man plötsligt hörde ett avlägset muller. Som en explosion, tänkte jag, nu, nu smäller det. Vi sneglade på varandra, vakterna tycktes försvunne. Kollade Twitter och någon nyhetssida, dålig mottagning därinne, i d’Orsays salar. Jag ska inte ljuga, jag behöll inte min kallsinnighet. Jag gick snabbt genom de sista salarna, ut i den stora salen, inte det upprörda sorl som jag trott mig urskilda, bara en helt vanlig dag på museet. Jag bestämde mig för att gå ett varv till, om inte annat så ser man alltid nya saker när man går en andra gång. Och mycket riktigt, även om det var fler besökare nu (men fortfarande nästan uteslutande pensionärer och asiater) såg jag nya detaljer. När jag nådde de där salarna hörde jag samma muller. Den belgiska pensionärsgruppen som jag nu hamnat i utbytte oroliga blickar tills en man vände sig till sin fru: det måste vara metron. Och jag andades ut, naturligtvis, metron.

***

De röda rummen med de små pornografiska fotografierna, alla denna Toulouse-Lautrec, Degas Absintdrickerska, Picasso – jag betraktade dem alla intresserat (okej, kanske inte Picasso och hans modernistiska fränder) men utan att beröras i grunden. Vi får påminna oss, de senaste utställningar jag har besökt har alla vara symbolistiska och upplevelserna så överväldigande att jag blivit tvungen att gå ut. Den effekten kan jag inte påstå att Splendeurs et misères hade på mig – men det var en njutbar upplevelse och jag köpte några böcker i souvenirbutiken bland annat Mallarmés brev till Méry Laurent. (Jag drömde sedan att jag var Méry och förutom att rita små svalor (som verklighetens Méry Laurent) i mina brev till diktaren skrev jag små verser: Stéphane, vilsne profet/stumme siarpoet etc.) Jag inhandlade även absintpastiller och absintchoklad, men inte absintfontänen för 399 euro. (Av butiksbiträdenas samtal förstod jag dock att, de även dem ganska dyra, absintglasen sålde bra.) Jag gick dock ett litet varv i det övriga museet också, eller, ja, jag gick till symbolisterna. Och därifrån tar jag med mig intrycket av Gustave Dorés L’Énigme. Ett slagfält, 1870 års krig mellan Frankrike och Preussen, döda kroppar och en ängel som bönfallande klamrar sig fast vid en kylig sfinx. Slagfältets obegriplighet, dödens och dödandets obegriplighet: varför gör vi detta mot varandra? Sfinxen förblir outgrundlig. När tavlan såldes åtföljdes de av Victor Hugos versrader: « Ô spectacle ! ainsi meurt ce que les peuples font !/Qu’un tel passé pour l’âme est un gouffre profond ! »

Klockan är halv ett och jag lämnar d’Orsay bakom mig. På en gångbro över Seine slår jag mig ner på en bänk. Ett par amerikaner är på väg över, de oroas av hur bron skakar när båtar passerar under. Paris är grått; dess hus grå, dess kyrkor, dess flod, dess himmel. Det är som en dikt av Verlaine, en grå, men rosatonad, melankoli som flyter fram och ibland gnistrande ljusreflexer på dess yta. Så föreställer jag mig Verlaine, och jag tänker så passande ändå att hans namn rimmar på Seine.

***

I Tuilerierna är allt kalt och bart. Nästan inga flanörer, någon enstaka turist med selfie stick och många joggare, ensamma eller i grupp. När jag flyttade till Paris, för en evighet sedan, var det i januari och Tuilerierna såg ut precis såhär. Jag minns att jag blev besviken, utan sin grönska och sina flanörer är parken bara sand och hårda stammar. Men kring var och varannan klänger numera ett minne och nu njöt jag av ödsligheten. Vid dammen fanns lite folk, barn som sprang, någon styrde en båt över vattenytan. Men också: soldater i full mundering med automatvapen. Tryggheten att de fanns där. Vid Louvren höll man på med någon renovering, jag gick tillbaka till Seine och botaniserade i bokhandlarnas gröna lådor, de få som hade öppet denna decemberdag vill säga. Ett numrerat, sällsynt exemplar av Jean Lorrains Monsieur Phocas. Om jag bara haft råd… Men jag köpte väl Pierre Jean Jouves Histoires sanglantes och anförtrodde bokhandlaren att jag är i färd med att översätta Jouves Paulina 1880. Så roligt, till vilket språk, undrade han. Svenska. Och han berättade om sin kärlek till Skandinavien som han besökt på 70-talet i minivan. Finland var inget vidare, det var bara långa vägsträckor och sjöar. Mycket vackert, men deprimerande men Stockholm var underbart. Han älskade Strindberg och hade hela Strindbergs dramatiska verk i fransk översättning. De franska översättningarna är mycket bra, försäkrade han mig. Han introducerade mig för en stamkund som plötsligt dök upp (”Den här unga damen översätter Jouve till svenska!”) Vi utväxlade ytterligare några ord om Strindberg och Ibsen varvid jag fortsatte längs Seine.

Inga fler fynd, något hungrig, gick jag över till Île-de-la-Cité där jag visste att det finns ett litet crèpe-ställe som är helt okej. Köpte en crème och en baguette stor som mitt lår. Satte mig som vanligt i den lilla parken bakom Notre-Dame och åt min crèpe, halva baguetten. Lite längre bort spelade någon gatumusikant dragspel, jag slöt ögonen och alla träden sköt skott, bladen sprack upp, trädkronorna blommade och luften fylldes av en tung parfym. Den här staden, tänkte jag, alltså den här staden. Jag öppnade ögonen och såg upp mot Notre-Dames strävbågar. Eftersom det är fri wi-fi i alla Paris parker passade jag också på att läsa min mail då av beskedet att dikterna jag på vinst och förlust skickat in till Lyrikvännen refuserats. Kände hettan på kinderna, handflatorna brände och jag tryckte dem mot den svala bänken. Denna bänk som i sin tur figurerar i Paris-romanen som refuserades av, tja, alla, när jag skickade in den för ett par år sedan. Är det inte väldigt grymt, tänkte jag och höll blicken fäst på marken framför mig, är det inte grymt, nästan utstuderat perverst, att jag ska finna sådant nöje i att göra något jag uppenbarligen gör så dåligt? Nej, nöje är fel ord, för skrivandet är hårt och slitsamt arbete, ibland smärtsamt och ångestfyllt. Så låt mig omformulera: varför detta kall när jag är så förfärligt olämpad för det? Varför tvånget att utsätta mig för min egen medelmåttighet?

Något nedstämd gick jag tillbaka till hotellet och lämnade av böckerna jag köpt. Laddade mobilen, vilade en halvtimme. Vaknade till full av ny energi och tillförsikt. Tänkte hinna ännu ett museum och valde min favorit Musée de Cluny på blvd Saint-Michel. Promenaden upp till museet så välbekant. här brukade vi ta bussen hem när vi bodde i Paris. Vi köpte en smörgås eller crêpe och satt i den gömda trädgården bakom där växtligheten är djungellik och luften full av märkliga flyginsekter. En känsla av ”mina kvarter”. Fick jag bo vart som helst i Paris skulle det vara några kvarter bort med utsikt över les Arènes de Lutèce. Medeltidsmuseet, jag älskar den lite anonyma byggnaden, de gamla romerska baden. Betalade min entré och gick in. Men jag var rastlös, förväntan skyndade mina steg. Jag såg fram emot Damen med enhörningen och jag såg fram emot effekten dessa tapisserier har på mig. Min blick gled över de målade kyrkfönstren, helgonstatyerna, korsen. En känsla av vitt, det luktade som i en kyrka, jag kände mig som på väg in i medeltiden – jag ville till Damen, till en kvävd snyftning i bröstet, till att få sina sinnen liksom utslagna och invadera av något, något stort och främmande. I min iver råkade jag ta en genväg – ett misstag! Dessutom var rummet med med de stora gobelängerna precis före Damen stängt för renovering. Alltså blev vandringen allt för kort, känslan hade inte byggt upp tillräckligt och plötsligt stod jag inför Damen, enhörningen och lejonet. Mina sinnen invaderades in, jag stördes av att jag kommit in i rummet från fel håll. Jag satte mig och betraktade tapisserierna – upptäckte nya detaljer, studerade hantverket, läste informationsanslagen. Försökte tvinga mig till begrundan: kontemplerade vapnet, studerade sällskapsdamens slöja. Satte mig framför den sjätte, den mystiska och mindes min förundran, lockelsen de där orden brukar ha på mig. A mon seul désir – till mitt enda begär: löftet om en annan värld, kanske förlorad, men ändå verklig. En värld där orden är laddade med innebörd och mysteriet är ett mysterium man är införstådd med. A mon seul désir – hjärtats gåta, gesternas symbolik, vad gör aporna på tapisserier, den unga enhörningen, figurernas storlek… allt gåtor och studier i skönhet men jag kände mig torrögd och, kanske inte oberörd, men inte som vanligt drabbad i grunden. En familj kom in, mamma, mormor och två barn som hette, jag är helt ärlig, Arthur och Tristan! På medeltidsmuseet, i rummet med Damen och enhörningen! ”Det här är en tapisserie”, sade mamman. ”Vet ni vad det är?” En av pojkarna, mycket allvarlig: ”Det är där man gör bakelser.” Mamman: ”Vad? Nej! Du tänker på en patisserie (konditori), det här är en tapisserie.” Jag satt kvar en stund, men insåg snart att ingen känsla skulle komma över mig.

Så jag fortsatte vidare in i museet, förbi biktstolar i mörkt, glänsande trä. Anade man lukten av rökelse, ett violett ljus genom rosettfönster. Nyss lästa ord ur Joseph Roth Kapucinerkryptan kom för mig: – Den romerska kyrkan […] är det enda som ger form och bevarar formen i denna ruttna värld. Man kan säga att det är en behållare för form. Kanske hade min förväntan inför Damen och enhörningen varit för stor, kanske var det den som omöjliggjort känslan. Nu steg jag ensam in i det gotiska lilla kapellet och lyfte blicken mot dess spetsbågar. Estetiskt sublimt, ja!, och jag väntade på den andra känslan, den av helighet. Väntade… Mitt inre förblev stumt. Jag gick ett varv i det lilla rummet, såg mot fönstren, ornamenten, helgonen och Frälsaren. Och ändå: stum och likgiltig. Som en sträng brustit i mig, som om tonen aldrig skulle höras mer. En lätt panik började röra sig i mig. Tänkte: det är den där förbannade katedralen i Palma. Besöket där i oktober fyllde mig med svart rök, infekterade mig. Jag gick i katedralen bland turister, vissa med audio guide andra ointresserat strosande, lekande och högljudda barn, skolklasser på utflykt och den spanska pråligt guldiga estetik som inte tilltalar mig det minsta. Jag fick som känslan av att detta hus är tomt och dött, allt heligt har övergett detta rum. Övergett eller jagats på flykt? Ett dött, heligt djur och vi äckliga skalbaggar som krälar på dess kropp där gnistan släckts. Myror på en ruin, lika oförstående inför det bortomvärdsliga som myran. Och de, insekterna, inser inte ens vad som gått förlorat! Vad kände jag? En stor förlust kanske. Det lugn, den känsla av helighet som brukar komma över mig i kyrkor lös med sin frånvaro – jag skyllde på turisterna och sorlet och allt det där spanska. (Och sedan, när jag äcklad tvingats gå ut och inväntade mitt sällskap på en liten servering efter att ha gått två varv kring katedralen för att lugna ner mig lite, insåg jag naturligtvis det högmodiga i dessa tankar. Vem är jag att döma! Förlusten, min uteblivna upplevelse – den var min egen.) Men nu, här, på en av de mest laddade platser jag känner till: fortfarande ingenting. Där känslan brukar infinna sig: lika tomt som i den där förbannade katedralen i Palma. Inte nödvändigtvis för att kapellet inte längre förmedlade det, utan för att jag inte längre var mottaglig. Jag har alltid sagt att jag är född tvivlare, och jag har sagt det inte utan stolthet, att den del av själen som tror är sönder i mig. Men något fanns där, något som uppfattade sakrala stämningar det insåg jag nu när också den var borta. Insikten kom med något som liknade panik. Medeltiden, de heliga rummen stängda för mig. Mina händer darrade.

De följande rummen såg jag med oseende ögon. Guldföremål. Moderna tolkningar av Damen och enhörningen av konstelever (jag behöver knappast nämna hur irriterad jag blev av detta inbrott av samtid i den medeltid jag kämpade så hårt för att närma mig.) Bruksföremål – sådant tråkar alltid ut mig. Slevar och kärl. Ett slags spel. Vem bryr sig. Och så, det sista rummet ägnat det militära. Nu ska sägas att det mesta inom detta område nog finns på Armémuseum borta vid Invaliderna, som jag dock aldrig besökt, men i detta lilla rum fanns ändå lite rustningsdelar, till riddare och hästar. Några svärd och bland dem: ett tempelriddarsvärd. Nu ska sägas att jag den här hösten väckt liv i mitt slumrande Graal-intresse och åter läst in mig på Arthur-legenden (allt började med serien Wolf Hall om ni minns, som fick mig att lämna 1800-talet och ge mig av mot 1500-talet, en rörelse som sedan alltså fortsatt vidare bakåt). Från Graal-riddarna har jag sedan rört mig till Tempelriddarna (vilket bara delvis har att göra med att det fanns en trevlig liten butik med såväl svärd som dräkter i Valldemossa) och börja läsa in mig även på detta ämne. Nå, så nu stod jag alltså inför Tempelriddarsvärdet och det gick som en elektrisk stöt genom mig som väckte medeltiden till liv inom mig. Jag fylldes av detta svårgripbara och svårförklarade som på en gång är ett slags förståelse som ett slags vördnad. Det var i ärlighetens namn inte så starkt som andra gånger, men det var där och det var nog.

I museets souvenirbutik försökte jag sedan välja ut en bok att köpa med mig, men eftersom där fanns för många som intresserade mig ungefär lika mycket blev det så att jag till sist gick därifrån tomhänt. Istället promenerade jag över boulevarden till bokhandeln Gibert Joseph. Skönlitteraturen fanns fortfarande en trappa upp, men själva våningsplanet hade möblerats om och 1800-talslitteraturen bytt plats – vilket gjorde mig fullkomlig desorienterad till en början. Jag fann ingenting av Jouve som jag hade tänkt så efter mycket botaniserande köpte jag till slut bara en liten volym av Rachilde. Förutom Rachilde-boken var dock besöket inte fullkomligt bortkastat då jag gjorde en annan upptäckt. Vad har George R. R. Martin, Nicolas Sarkozy och Vladimir Putin gemensamt? Jo, på samtligas lista över favoritförfattare hittar man den franske författaren Michel Druon och hans sju långa volymer långa romanserie Les Rois maudits som handlar om det franska kungahuset under 1300-talet. Nämnde George R. R. Martin har angett den som en inspiration till hans A song of Ice and Fire – ett slags verklighetens motsvarighet till hovintrigerna i Westeros. Hur romansviten börjar? Med tempelriddarnas åldrade stormästare Charles de Mornays avrättning och förbannelse över de franska kungarna. Och sedan går det utför. Boken på Gibert Joseph var dock en samlingsutgåva med alla sju böckerna i och tunna bibelsidor. I pockethyllan saknades första delen så jag gjorde en mental anteckning om att beställa böckerna så fort jag kommit hem – kanske i engelsk översättning eftersom Knight Templars klingar bättre än Templiers.

22 december, 201522 december, 2015

Do you remember Paris?

Hur var Paris, Hillevi? Tja, Paris var Paris. Paris var nöjet att resa, och att resa på egen hand. Det var kort, ett ögonblick bara – så mycket bättre då det kunde fyllas till bristningsgräns. Inga transportsträckor, inga gråa stunder: intryck på intryck. Inför mina resor förbereder jag mig alltid mycket noga. Dels avskyr jag att packa, dels har jag liksom som en föreställning om vistelsen som jag sedan iscensätter. Alltså bestämmer jag gärna vad jag ska göra vilken dag (vad besöka, vilka vägar ta) och kan utifrån detta välja passande klädsel. Alltså köper jag också gärna nya kläder att ha till resan, om jag mot förmodan köper något på själva resan sparar jag det i regel till ett annat tillfälle. Resan präglar på detta sätt de nya plaggen samtidigt som plaggen präglar resan. Vidare gör jag gärna i ordning en playlist som jag spelar i högtalare på rummet eller i hörlurar på stan. En bra resa är en perfekt balans mellan planerade mål och äventyr.

Så Paris: vita kappan från Zara, svarta handskar, en mönstrad sjal, måttlig klack på skorna för att kunna promenera, tunna strumpbyxor; kimonoklänningen med fåglar, figurnära svarta med vitt vallmomönster och svart sammetsklänning att resa hem i; det vanliga röd läppstiftet (Chanel) och den nya, besvikelsen!, eyelinern (Dior); till natten: svart siden och skir, rosa penjoar; smycken: pärlor och art deco. Där var premissen.

***

Orly var trist, men det är något i luften, en atmosfär kanske – det är något med ljuset som liksom är lite grått – och man vet att man står på fransk mark. Det är som en lättnad och jag tog bussen in till Montparnasse. Promenad. Visste ni att nederländska ambassaden låtit skriva hela Rimbauds dikt Le bateau ivre på Rue Férou vid Saint-Sulpice? Är det inte charmerande, vittnar det inte om hur underbart det här landet, den här staden är? En främmande nation bestämmer sig, vi vill hedra den här poeten. Folk, många!, donerar pengar för att göra det verklighet. Och man gör det inte hos sig, i sitt land, man gör det i den främmande nationen. På Rue Férou, varför? För att Rimbaud deklamerade dikten för första gången på den restaurang på Place Saint-Sulpice och att de tänker sig att vinden blåste från torget upp för Rue Férou (varför man läser textstyckena från höger till vänster). Så nära, så självklart är det poesin och det förflutna här. En vän tar mig med och visar: ”det har hänt saker sedan du bodde här, vad roligt att få visa dig något nytt.” Så inte heller är dessa, vad ska vi kalla det, offentliga utsmyckningar?, något som går obemärkt förbi, parisarna noterar och ser, visar upp för de utsocknes. Och jag, som inte varit här sedan 2011, förförd, förälskad på nytt.

Senare, det är fortfarande tisdag, sitter vi på en uteservering och dricker kir på sauvignon blanc och björnbärslikör. En kvinna snubblar och faller handlöst. Ett tiotal personer kommer till hennes hjälp, hon har slagit upp knät, snyftar. Två av brasseriets servitörer bland de som hjälper, man sätter henne på en stol på serveringen, hennes shoppingpåsar placeras på stolen bredvid, man förhör sig om hur hon mår, om inget gått sönder, en servitör bjuder på ett glas vin, man skingras, kvinnan har samlat sig, smuttar på sitt glas. I mig en stilla värme som är lika delar kir på fastande mage som den rörande omtanken främlingar emellan.

***

Jag hittar fram till mitt hotell som ligger mitt emot Notre-Dame. Vinet och likören har gjort mig på svindlande glatt humör, jag hittar inga franska ord för ”Check in”. Hotelljären svarar på engelska, jag säger det går bra på franska, jag fann bara inte ordet för ”check in”. ”Le ’check in’ madame? Le check in det är ju le ’check in’ på alla språk!” Jag rodnar och tar min nyckel upp till första våningen och ett rum med ett häpnadsväckande, myllrande och förtjusande blommönster. Tar av mig kappan, klockan är fem på eftermiddagen. Jag tänker: vilar en halvtimme och sedan går jag ut och äter middag – ätit har jag inte gjort sedan planet där jag hade med mig en smörgås hemifrån. Sträcker ut mig och känner mig trött och lite yr, vilan kommer göra det bättre. Alkoholruset viker undan, men på det kommer migränhuvudvärken. Jag stapplar upp, även om egentligen vet att tabletterna ligger hemma på toalettbordet, där lade jag dem för att packa ner dem i ett annat fack i väskan, men aldrig gjorde. Kollar facket, kollar också alla andra fack – de är inte där. Tillbaka till sängen och nu är den välbekanta och fruktade värken bakom ena ögat där: om jag bara vilar… tänker jag matt men vet samtidigt att det förmodligen kommer bli värre innan det blir bättre. Hatar Paris i den stunden. Hatar Paris för att detsamma hände första kvällen när jag var här 2011. Två timmar av smärta. Hade jag en sked skulle jag trycka ut mitt öga och sedan gröpa ut hjärnan, gröpa skallen tom och ren. Illamående, men jag vet att jag borde äta, att matbristen är en del av anledningen till besvären. Ett apotek, en huvudvärkstablett. Bara tanken på att behöva gå ut, släpa mig ner för trapporna, ut i staden, gör mig helt gråtfärdig. Klockan är åtta och det värsta är över, krönet är passerat. Jag går upp, tvättar av sminket och klär om till nattlinne och penjoar, kryper ner i sängen. Har ont, somnar.

Klockan åtta morgonen därpå vaknar jag som en ny människa. Huvudvärken framstår lika avlägsen som en dålig dröm. Jag är inte ens speciellt hungrig – trots att det gått nära 24 h utan mat känner jag mig snarare vederkvickt och lätt. Paris är morgonkyligt, men jag går med kappan öppen. Går små bakgator och sedan upp till Boulevard Saint-Germain. För frukost går jag till Café de Flore, mindre för att det skulle vara en personlig favorit och mer för att det är något jag känner till. Livligt som alltid, beställer in te, färskpressad juice, de har ingen brioche kvar, så det blir en croissant. Sysselsätter blicken, hjärnan med att läsa Verlaine. I båset bakom mig sitter två franska förläggare och håller hov. De hälsar på bekanta i caféet, här ses man så att säga ”över borden”. Jag läser min Verlaine, ljudar poesin tyst för mig själv för att höra rytmen, melodin, och lyssnar med ett halvt öra på samtalet som pågår bakom mig. ”La France est un pays de blaireaux” (Frankrike är ett grävlingsland, grävling är, som jag förstår det, en term för en osympatisk, dum, konformist?) deklameras det. ”Den franska samtidsromanen borde börja med raden: ’Je suis blaireau’ (Jag är en grävling)” – och på detta följde en ordväxling som jag inte riktigt hängde med i men där den ena parten ständigt slängde ur sig ”ils sont blaireau” eller ”le Français est un blaireau, c’est tout blaireau” och dylikt.

Ett par kom in, mannen kände tydligen förläggarna och han satte sig med dem för att växla några ord emedan hon, sedan kindkyssar utväxlats, satte sig vid ett annat bord. Hon, i 50-55-årsåldern, mycket chic, mycket rak och blond page, basker, dubbelknäppt liten jacka i arméstil, kort, veckad kjol och långa, snygga ben. Välmanikyrerade händer och ringar, en röd liten mun och för mycket mascara, hon drack sitt kaffe koncentrerad – ingen mobil, ingen bok – bara hon och elegant väntan tills mannen kom tillbaka till henne. Samtidigt kom en herre – kort, tämligen mörk, tydlig spansk brytning – fram till de båda förläggarna: ”Mitt namn är XX, vi hade stämt möte här klockan tio.” Förläggarna viker undan sina tidningar, inget tal om grävlingar nu, de svarar tvekande som måste de leta i minnet: XX? Jo, det stämmer nog. För all del, slå er ner.” XX tar plats framför dem. Detta är värt att notera: i Paris sitter man i regel bredvid varandra, par som sitter mitt emot varandra känner inte varandra särskilt väl, eller så är de turister. I Paris ser man varandra i profil som mest, man betraktar människorna som går förbi på trottoaren. Också herrn med page-damen satte sig familjärt vid bordets kortända när han talade med förläggarna. Men inte XX, han sitter framför dem som ett barn inför herrar magistrars kateder, han presenterar sig igen: ”mitt namn är XX. Jag har skrivit den här boken.” Ur sin väska halar han upp något som ser ut som ett akademiskt- eller egentryck. Jag lyssnar bara med ett halv öra, Verlaine ber om min uppmärksamhet. ”Den handlar om Franco. Ni förstår, Franco var i själva verket inte fascist.” Sade han verkligen i det eller är det jag som fyller i minnet. ”Jag skriver om Franco…” Men hur var fortsättningen? Sade han inte något om fascismen, det vore ju, om inte annat, logiskt? Men jag har slutat lyssna, det är jag och Verlaine nu och till frukostens slut. Dags att gå vidare. Jag betalar, och lämnar 3 euro i dricks (servitören hade ett charmerande skägg, jag tänker på min man och saknar), ”Det hade ni inte behövt, Madame”, säger han genuint förvånad. ”Nej, men jag ville”, svarar jag och går. På Boulevard Saint-Germain hinner jag gå tio meter innan en knapp lossnar från min kappa. Jag hör dess fall, går tillbaka några steg och hittar den. Munter till sinnes fortsätter jag nöjd över att hittills klarat dagens situationer på ett tillfredsställande sätt.

Jag kan inte gå sista biten längs med Seine som planerat. En polisman säger åt oss gångtrafikanter att vända om, vägen är avspärrad. En herre som står och väntar vid en busshållplats får svaret: nej, bussen kommer att dröja. Mannen svär inte, blir inte arg, han suckar och kastar ett öga på klockan, tar upp sin resväska och börjar springa mor Boulevard Saint-Germain där bussarna rullar obehindrat.

***

Det är på Musée d’Orsay, hos säkerhetsvakten som vill titta i min handväskas alla fack (”Kan ni öppna, Madame?”), som jag inser att jag på de fyra åren jag inte bott här gått från att vara en solklar Mademoiselle till en lika solklar Madame. Jag vet inte riktigt hur känna mig, gammal? Försöker trösta mig med att jag nu utan hämningar kan börja bära chanelaktiga dräkter och liksom kapitulera inför min egen damighet.