Kategori: Dagbok

Publicerat den

Bokslut


2010 var året…

som började med en tidsbegränsad flytt. För några månader kunde jag kalla Paris gator för mina. Jag gick på museum, satt på caféer, drack så mycket kir att jag började överväga att skriva en parisisk kir-guide, överkom den mentala spärren som tidigare inte tillåtit mig att besöka de stora modehusens boutiquer. Jag köpte mina finaste och dyraste skor någonsin, jag köpte kilovis med böcker och arbetade med min uppsats och min franska. En minnesbild: vi är uppklädda till middag, matematikern och jag. När vi stiger av bussen öser regnet ner. Vi korsar Boul’ Mich’ springandes och fortsätter in i den öde Luxembourgträdgården, stannar till under ett träd och hämtar andan för ett ögonblick. Sedan springer vi från träd till träd för att undkomma det värsta av regnet. Passerar Medicifontänen och drabbas av skönheten när de tunga dropparna bryter ytan och den omgivande vegetationen böjer sig för regnets tyngd. Men tiden flög förbi och snart satt jag på ett flyg på väg hem till Sverige med en tjock klump av saknad i magtrakten. Därefter: ännu en sommar i 1700-talet på Drottningholm. Kunglig glans på teatern i och med bröllopet men den personliga höjdpunkten var nog ändå att min visning spelades in för fransk radio. Jag fyllde kvartssekel och firades kungligt. Hösttermin, mer franska och mer Nietzsche. Stundom fascinerande arbetsdisciplin. Två underbara veckor i Rom, en avslutande helg med matematikern, och Påvens välsignelse.

2011 hoppas jag…

på mer arbete, mer nöje och dramatiska förändringar. Skriva klart uppsatsen och ta ut min masterexamen. Efter det följer förhoppningsvis ett förvärvsarbete. Redan inplanerat finns resor till Göteborg för att se Händels Alcina och ett längre besök i staden jag saknar så, Paris, vilket också tillåter ett besök hos mormor i Bryssel. Jag hoppas på flytt till huvudstaden och viktnedgång som tar mig till figuren jag hade 2008. Och jag hoppas bli klar med översättning och andra litterära projekt.

Publicerat den

Celine

En lång djursjukhusvistelse och avslutad antibiotikakur senare återstår bara att vänta och se. Och hoppas. Hoppas så innerligt att infektionen är kväst och borta för gott så att vi, missen och jag, får ett par år till tillsammans.

Publicerat den

Ett nytt år

Kära läsare. Jag hoppas att det är under lugna och trevliga former det nya året inträtt. Det kan dessvärre inte sägas för bloggens författaren. Utöver de två mindre uppsatser och den muntliga tentamen som väntar nästa vecka, blev den äldsta katten sjuk redan under julhelgen. Julaftonsnatt fick vi åka till djursjukhuset och i säng kom vi först vid halv fyra-tiden på morgonen. Därefter verkade det som om hon blev bättre men de senaste dagarna har hon återigen blivit sämre. Vänder det inte under helgen blir det att åka till veterinären igen på måndag. Tills dess, tills saker lugnat ned sig och är utom fara, får Stasimon ligga i vila.

Publicerat den

Ett liv utan rädsla


Nej, jag vill inte prata om människor som spränger sig i luften. Eller att jag och matematikern kunde varit där, just där, när det skedde. Jag vill låta det stilla livet fortsätta som det gör och prata om sådant som att det optiska fenomenet ”vädersol” också heter ”chien du soleil” på franska. Baka lussekatter som blir misslyckade men går att äta ändå. Reflektera över att sådant som att 1600-talsfranska är mycket enklare att förstå än 1700-talssvenska. Eller att frakturstil är strängt taget omöjligt att läsa. Och ta viktiga beslut om huruvida det är möjligt att ha på sig högklackat i det här vädret. Allt det som upptog mig i förrgår skall uppta mig också idag. Allt annat vore att låta detta, det stillsamma liv som är mitt, sprängas bort.

Publicerat den

Medvetet arbete och arbetsam omedvetenhet

Porträtt av författaren som ung

Vid badrumsspegeln blir jag stående inför min egen bild. Är detta en arbetsnarkomans ansikte, frågar jag. Har jag inte låtit också den här terminen fyllas av böcker och ensamhet? Var det inte så att de intensiva romveckornas myckna gemenskap kändes ovana och nästan obekväma? Jag som en gång hade kalendern fullskriven med möten, fikaträffar och aktiviteter möts av blanka datum. Studierna har som vanligt underordnad betydelse. Allt arbete går långsamt (det är sant att jag är trött) men det är å andra sidan ovanligt noggrant. En termin kvar av studier, sedan: frihet. Och med frihet menas: rörlighet. För intellektet, i läsvanor, i arbetsuppgifter.

*

I drömmen skriver jag en dikt. Jag ser min hand pränta orden på ett glänsande papper. När mitt medvetande flyter upp ur djupen emot vakenheten vägrar jag släppa pappret och försöker memorera de tre verserna. Jag inser att jag lämnat sömnens domäner och i nästa ögonblick att jag inte kan minnas den sista versen. Under tiden det tar mig att nå skrivbordet har jag också glömt den andra. Skriver för andra gången ner första versen, förvånad, inte över dess kvalitet som lämnar mycket att önska, utan över att mitt undermedvetna inte släpper pennan ens i sömnen.

*

Dikt (första versen) jag ordagrant drömde den 10 december 2010

Huruvida världen som vi känner den faller eller står
beror på våra handlingar, våra viljor
det hoppas jag du förstår
innan allting slås i spillror.

Publicerat den

Colosseum


Vid monumentet steg ur minnet ord som inte var mina.

Type of the antique Rome! Rich reliquary
Of lofty contemplation left to Time
By buried centuries of pomp and power!
At length- at length- after so many days
Of weary pilgrimage and burning thirst,
(Thirst for the springs of lore that in thee lie,)
I kneel, an altered and an humble man,
Amid thy shadows, and so drink within
My very soul thy grandeur, gloom, and glory!

Vastness! and Age! and Memories of Eld!
Silence! and Desolation! and dim Night!
I feel ye now- I feel ye in your strength-
O spells more sure than e’er Judaean king
Taught in the gardens of Gethsemane!
O charms more potent than the rapt Chaldee
Ever drew down from out the quiet stars!

Here, where a hero fell, a column falls!
Here, where the mimic eagle glared in gold,
A midnight vigil holds the swarthy bat!
Here, where the dames of Rome their gilded hair
Waved to the wind, now wave the reed and thistle!
Here, where on golden throne the monarch lolled,
Glides, spectre-like, unto his marble home,
Lit by the wan light of the horned moon,
The swift and silent lizard of the stones!

But stay! these walls- these ivy-clad arcades-
These moldering plinths- these sad and blackened shafts-
These vague entablatures- this crumbling frieze-
These shattered cornices- this wreck- this ruin-
These stones- alas! these grey stones- are they all-
All of the famed, and the colossal left
By the corrosive Hours to Fate and me?

”Not all”- the Echoes answer me- ”not all!
Prophetic sounds and loud, arise forever
From us, and from all Ruin, unto the wise,
As melody from Memnon to the Sun.
We rule the hearts of mightiest men- we rule
With a despotic sway all giant minds.
We are not impotent- we pallid stones.
Not all our power is gone- not all our fame-
Not all the magic of our high renown-
Not all the wonder that encircles us-
Not all the mysteries that in us lie-
Not all the memories that hang upon
And cling around about us as a garment,
Clothing us in a robe of more than glory.”

The Coliseum av Edgar Allan Poe


Publicerat den

Bonne nuit


Oj, vad trött jag är just nu. Och ändå är det så mycket som måste göras klart. Pengar skall växlas, litteratur läsas, en karta införskaffas och 800 franska ord skrivas. Två dagar kvar, sen byter jag snö och kyla mot Tiberns stränder och förhoppningsvis lite mildare medelhavsvindar. Jag reser till den eviga staden och utlovar inspirerad renässanstider här på Stasimon.

Publicerat den

Orchidaceae


Min största glädje just nu är att den orkidé som vi fått utav matematikerns högstadiefröken (säger man ens så nuförtiden? vad annars? lärarinna?) överlevt 1. katterna 2. sedvanlig vanskötsel. Orkidéer har aldrig varit mina favoritblommor men det har visat sig att de är de enda blommor/växter som mina katter lämnar i fred.

***

Faktum är att jag inte kan betrakta orkidén utan att dra mig till minnes Huysmans beskrivning i Mot strömmen:

Den påminde om en träsko, om en liten skål över vilken en människotunga var uppvikt, med senan undertill spänd, så som man kan se den på illustrationerna i böcker som behandlar åkommor i halsen och munnen; två små jujuberöda vingar, som tycktes lånade från ett barns leksaksmölla, fulländade den groteska uppsättningen under tungan, färgad som drägg och skiffer, samt ett glänsande etui vars innertyg dreglade ett visköst klister.

***

Visst var det i ett avsnitt av Morden i Midsomer som mordgåtan kretsade kring ovanliga orkidéer en gång? Det var en gul blomma som hette eller såg ut som en toffel och var hemskt ovanlig. I kategorin ”yrken som tilltalar mig men som dessvärre inte finns längre eller av annan anledning är mig ouppnåeliga” hittar man just orkidéjägare. Tänk att färdas jorden runt i jakt på sällsynta blomster. Jag ser mig i sällskap med infödingstolken talandes med lokalbefolkningen i bortglömda avkrokar. Visst har de sett den blomma jag beskriver, den växer längst in i djungeln/högst upp på berget/bara i spindelinfekterade grottor. Varvid en halsbrytande färd mot den åtråvärda blomman väntar för att den så småningom skall finna sin väg till världsmarknaden och inbringa mig stora rikedomar. Trots min växande förmögenhet ger jag dock inte upp mitt våghalsiga yrke, det är inte pengarna som lockar utan jakten själv.

.