Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Sverige 2011

Egentligen hade jag tänkt göra en deal med den där världen som man ser genom fönstret vid mitt skrivbord. Inte ett ord till innan det blir vår. Men våren låter vänta på sig, vilket dagens häftiga men tack och lov korta, snöfall vittnar om. Har vädrets makter inte ambitionen att ens försöka tänker inte heller jag hedra överenskommelsen.

*

Igår var det säsongspremiär för SVT:s litteraturprogram Babel. Jag tittade en stund men tröttnade snart. Ett inslag var att låta olika svenska författare för att, som det heter, ”fånga Sverige 2011”. Och då blir jag lite trött. Om det finns någonting som jag skulle kunna fånga på egen hand – är det inte just Sverige 2011? Jag vaknar upp i Sverige 2011, när jag ser ut genom mitt fönster ser jag Sverige 2011, när jag slår upp tidningen möter mig Sverige 2011, när jag slår på tv:n, när jag går ut och äter, när jag står i Ica-kön. Överallt Sverige 2011! Det finns så många andra tider och kulturer vars enda sätt för oss att möta är genom litteraturen. Jag kan såklart se en poäng i att stanna upp och granska den egna tiden, den egna kulturen – för mig uppstår problemet när det tillåts dominera på bekostnad av, tja, allt annat. Är det inte en ytterst självupptagen tid vi lever i?

Publicerat den

Hillevionerna


Enligt Plinius den äldre var hillevionerna ett folk som bebodde ön Scatinavia, vilket skulle vara södra Sverige, romarna hade inte kommit speciellt högt upp så man antog att det rörde sig om en ö, och inte en halvö. För att komma till Scatinavia fick man först passera andra öar där det skulle finnas människor med öron så extraordinärt stora att de täckta huvuddelen av kroppen som i övrigt naken (där har vi en trevlig bild att visualisera) och på grannöarna fanns människor med hovar till fötter (i typ… Danmark då?). Själva stycket om hillevionerna (som alltså har normalstora öron) är kort:

”Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Inguaeonum, quae est prima in Germania. mons Saevo ibi, inmensus ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, quarum clarissima est Scatinavia, inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius, quod notum sit, Hillevionum gente quingentis incolente pagis: quare alterum orbem terrarum eam appellant. nec minor est opinione Aeningia.”

Det är alltså bara det sista som rör hillevionerna. Det fastslås att Scatinavia är den största av öarna, att man inte utforskad den till fullo och att den del man utforskat bebos av hillevionernas nation som man inte vet så mycket mer om än att den består av 500 byar och att ser på sin nation som en ”egen värld”.

Det är dock bara Plinius som använder sig av namnet hillevioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet menade forskare att det kunde röra sig om en felskrivning, en sammanblandning av ordet ille och (S)uiones. En annan förklaring skulle kunna vara att hillevionerna var en tidig befolkningsgrupp som bodde i Halland, då skulle de också kunna vara samma folk som Jordanes hallins. Idag menar de flesta forskare att Plinius hillevioner och Tacitus suiones eller svioner nog är samma folkslag.

Annan öronmänniska
Publicerat den

Hört i veckan


Saker man alltid kan säga på seminarium i valfri kurs i litteraturvetenskap om valfritt författarskap, från Shakespeare till Pär Lagerkvist till Jan Guillou:

”Han försöker rama in en tomhet – skriva en språklöshet.”

Visst är det fascinerande att alla författare i alla tider insett postmodernismens underbara sanningar om språkets begränsningar, revolterat emot det och till slut sökt den stora tystnaden! Lustigt att bibliotekens hyllor ändå står fulla med böcker fyllda av just språk. Det är inte förutan att man önskar att en och annan som idag högt deklarerar sig har nått dylika åsikter accepterade konsekvensen av en sådan insikt och istället för att skriva sin språklöshet nöjde sig med att utöva den.

Publicerat den

Mina blommor


Jag är uppriktigt förtvivlad över att mina blommor börjat dö. Mina hyacinter är nog bortom all räddning – jag har tidigare aldrig uppmärksammat att blomster faktiskt kan lukta dött och visset. Orkidén fäller ihop sina blommor till små kapslar som sedan faller av. Vet någon i läsarskaran hur råda bot på dessa sjukdomstecken. Jag har prövat att vattna, låta bli att vattna, att använda vattensprutan, att andas på dem för att de skall få sig lite koldioxid till livs – inget hjälper…

Publicerat den

Ett liv utan rädsla


Nej, jag vill inte prata om människor som spränger sig i luften. Eller att jag och matematikern kunde varit där, just där, när det skedde. Jag vill låta det stilla livet fortsätta som det gör och prata om sådant som att det optiska fenomenet ”vädersol” också heter ”chien du soleil” på franska. Baka lussekatter som blir misslyckade men går att äta ändå. Reflektera över att sådant som att 1600-talsfranska är mycket enklare att förstå än 1700-talssvenska. Eller att frakturstil är strängt taget omöjligt att läsa. Och ta viktiga beslut om huruvida det är möjligt att ha på sig högklackat i det här vädret. Allt det som upptog mig i förrgår skall uppta mig också idag. Allt annat vore att låta detta, det stillsamma liv som är mitt, sprängas bort.

Publicerat den

Medvetet arbete och arbetsam omedvetenhet

Porträtt av författaren som ung

Vid badrumsspegeln blir jag stående inför min egen bild. Är detta en arbetsnarkomans ansikte, frågar jag. Har jag inte låtit också den här terminen fyllas av böcker och ensamhet? Var det inte så att de intensiva romveckornas myckna gemenskap kändes ovana och nästan obekväma? Jag som en gång hade kalendern fullskriven med möten, fikaträffar och aktiviteter möts av blanka datum. Studierna har som vanligt underordnad betydelse. Allt arbete går långsamt (det är sant att jag är trött) men det är å andra sidan ovanligt noggrant. En termin kvar av studier, sedan: frihet. Och med frihet menas: rörlighet. För intellektet, i läsvanor, i arbetsuppgifter.

*

I drömmen skriver jag en dikt. Jag ser min hand pränta orden på ett glänsande papper. När mitt medvetande flyter upp ur djupen emot vakenheten vägrar jag släppa pappret och försöker memorera de tre verserna. Jag inser att jag lämnat sömnens domäner och i nästa ögonblick att jag inte kan minnas den sista versen. Under tiden det tar mig att nå skrivbordet har jag också glömt den andra. Skriver för andra gången ner första versen, förvånad, inte över dess kvalitet som lämnar mycket att önska, utan över att mitt undermedvetna inte släpper pennan ens i sömnen.

*

Dikt (första versen) jag ordagrant drömde den 10 december 2010

Huruvida världen som vi känner den faller eller står
beror på våra handlingar, våra viljor
det hoppas jag du förstår
innan allting slås i spillror.

Publicerat den

Vid Caracallas termer

Betraktande Caracallas termer, dessa väldiga ruiner, försöker jag låta platsen ta mig tillbaka genom århundradena. Jag vill se de byggas upp för mina ögon, mosaiken smycka väggarna, bassängerna tömmas på ogräs och turister för att fyllas med klart vatten. Jag vill tänka bort alla magväskor och paraplyer, se togor och kroppar utan klädnad. Min föreställningsförmåga är i regel stark, så sent som några dagar tidigare kunde jag i en katedral framkalla renässansens Rom. Det är som att se dubbelt, lägga negativ på negativ. Med hjälp av nutiden fyller fantasin i dåtidens detaljer. Men under min vistelse i Rom lyckas jag inte ta mig till antiken. Colosseum? För mycket folk, för många kamerablixtar. Ett monument som är allt för välkänt – ett musikstycke som spelats för ofta i alltför många sammanhang. Bättre förutsättningar i termerna, dem känner jag inte sedan tidigare. De är förhållandevis välbevarade, det finns utrymme för utforskning.

*

Likväl kan jag inte heller här frammana kejsarrikets romare. För ett ögonblick lyckas det nästan, jag anar fontänerna, ångan som stiger, men sedan är bilden bortjagad. Å andra sidan, det är lätt att se 1700- och i synnerhet 1800-talets människor. Jag ser dem promenera bland ruinerna, hur de speglar sin egen tid (britterna sitt eget imperium) i antikens byggnader. Unga europeiska herrar ute på sin Grand Tour med västerlandets historia i bagaget – ser de romarrikets människor där jag förblir blind? Jag tror det, i monumenten ekar Cicero, Seneca. Lucretius, Vergilius, Horatius – de är förberedda. På en kullvällt pelare sitter Shelley, om jag kisar anar jag Goethe vid en annan tid. På Café Gréco kommer plötsligt Voltaire in i pudrad peruk. Men inte bara de utländska gästerna ser jag, på Palatinen betar fåren bland ruinerna, herden betraktar dem lojt. För honom är ruinerna inga monument, de är stilla lämningar av en flydd tid att vila sina trötta ben. Inget att beundra eller reflektera över. På dem kan barnen leka och klättra. Trotsande de sjukdomsbärande myggen kan djärva kärlekspar mötas under månens sken.

*

Så vari ligger felet? Beläsenhet, för det första. Det behövs byggstenar och spackel att fylla i hålen i ruinerna. Men visst är det så att steget är längre att ta, ett sekel eller två millennier – båda är möjligt men det andra föranleder fler problem. Jag tror det var i samband med SVT-programmet ”Hej litteraturen” som programledaren i någon intervju sade något om att programmet antiken varit svårt att göra för att (och nu citerar jag ur minnet) ”det var så himla längesen”. Då log jag åt uttalandet, men nu i Rom ekade orden sanna. Låt mig förtydliga: att läsa Vergilius eller en grekisk tragedi är ingen ansträngning. De var människor, vi är människor – de problem som diskuteras är angelägna än idag och den moderne läsaren kan utan problem läsa med stort nöje och nya insikter. Allt som krävs är läsförmåga och kanske lite läsvana.

Men. Att verkligen förstå antikens människor, det är en helt annan sak. Förstå allt från världsbild till vardagsbekymmer. Läsa texten inte för egen förkovran utan för att försöka se genom deras ögon – det gör sig lättare med Oliver Twist än med Konung Oidipus. Trots att det var Rom vi talade om märker jag att exemplen jag ger är grekiska – och ja, det grekiska är än mer främmande än det romerska. Som jag kom att tänka på i en kommentar till föregående inlägg skriver Nietzsche någonstans att man måste ta vägen om romarna för att förstå sig på grekerna – desto mer jag tänker på det ju mer låter det rimligt. Bara en sådan sak som språkets gränser; hur uttrycka det vi saknar ord för? Wittgenstein hade rätt när han sade att ”mitt språks gränser, är min världs gränser”, inte sant? Latinet lever i våra moderna språk, det är inte svårt att förstå hur det är uppbyggt (speciellt om man har ett romanskt språk i bagaget) men grekiskan? Långt mer främmande. På det viset också mer spännande, kanske. Outforskad mark. Minns jag fel eller finns det inte i Donna Tartts Den hemliga historien en beskrivning av grekiskan som ett främmande och kargt landskap? Och hur främmande det än är löper det genom vår kulturs historia.

*

Inte sällan får jag frågan vad jag ska ha min kära masterexamen i litteraturvetenskap till, den som förhoppningsvis blir klar till sommaren. Förvåningen följer på att jag inte alls önskar doktorera, skriva journalistik eller jobba i bokbranschen. Så varför fem års trampande i universitetets korridorer? Svaret har jag precis gett. Beläsenhet är nyckeln till en större förståelse för svunna tider och för nuet som följt på dem. Framför allt, världen blir större. Ett besök i Caracallas termer tar mig inte bara till år 2010:s ruiner utan till 1800-talets dito och en dag kanske också till 200-talets romerska bad i all sin glans.


Publicerat den

Phèdre (Cabanel nr. 3)


Phèdre, 1880

Phèdre är kanske min favoritpjäs av Racine (den eller Andromaque). Här syns dramats hjältinna blek och döende. Hon har ännu inte tagit giftet hon tar i sista akten men hennes annalkande död har varit förutbestämd sedan dramats första vers. Av vad jag läst om tavlan verkar de flesta vara överens om att Phèdre här vilar, tyngd av sitt brott.

Phèdre är kanske en av de mörkaste historierna att finna i det antika berättelsestoffet. Phèdre är dotter till Pasiphaë och Minos, syster till Ariadne med det berömda nystanet, och som blivit hjälten Thésée andra hustru. Thésée har redan en son, den stolte Hippolyte som Phèdre blir vansinnigt förälskad i. Hippolyte har dock ett rykte om sig att inte intressera sig för kvinnor alls utan jagar hellre skogarna. När bud kommer om Thésée död bekänner Phèdre sin kärlek och erbjuder honom kronan men avvisas av den förfärade Hippolyte. Thésée återvänder och det innebär att Phèdre är dubbelt skyldig. Hon är skyldig till otrohet och trots att det inte finns några blodsband mellan henne och Hippolyte är hon också skyldig till incest enligt den tidens sed. Brottet är ohyggligt. För att gömma sin skuld och sin skam anklagar Phèdre Hippolyte för att ha försökt våldföra sig på henne. Thésée skickar iväg sonen och ber sin far, Neptune, att straffa honom. Hippolyte anfalls av ett havsmonster, kastas av sin vagn men fastnar i tyglarna varvid han släpas över den steniga stranden och dör. När nyheten når slottet ångrar Thésée bittert sina förhastade handlingar och Phèdre tar gift.

Som modell för sin Phèdre valde Cabanel en rik bankirs hustru. Vid 1880 års salong fick han kritik för att han avbildad Phèdre som han gjort – bräcklig och banal på än och samma gång. Man kritiserade också tavlans ovidkommande detaljarbete. Idag är det kanske just detta som är dess styrkor (se hur lejonskinnet viker sig i vänstra hörnet). Jag tänker mig att tjänaren längst till höger kommer för att säga att Hippolytes kapten återvänd och att han och Thésée väntar henne. Och då vet hon, hon visste innan också men närde ändå ett fåfängt hopp om att det kanske skulle ha löst sig ändå. Det är det hoppet som fick henne att bekänna sin kärlek istället för att ta sitt eget liv och dö med sin hemska hemlighet. Nu är Hippolyte verkligen död, som för hennes hand. Om ett ögonblick stiger hon upp och tar giftet, sedan går hon ned till Thésée för att rentvå den älskades namn och bringa lögnen i full dager.

Publicerat den

Le farceur

Jag förmodas ägna mina dagar åt min masteruppsats vilket jag också gör när jag inte är upptagen med att kolla mailen/läsa bloggar/vara i Rom/måla naglarna/etcetera. När någon frågar mig om föremålet för min uppmärksamhet, den franska sekelskiftesförfattaren Pierre Louÿs, kan jag sällan låta bli att dela med mig av någon av de många anekdoterna kring hans excentriska liv. Till exempel var han till en början bästa vän med den idag mer berömde André Gide. Det var en stormig vänskap och Louÿs brukade utsätta sin vän för diverse spratt (en gång skickade han upp en prostituerad endast iklädd en oknäppt kappa till den strängt kalvinistiska Gide att ringa på hans dörr och erbjuda sina tjänster). Ett av hans favoritskämt var att stämma träff med Gide vid ett torg eller café för att sedan inte dyka upp och istället spionera på den allt mer otålige Gide uppkrupen i någon trappuppgång.

För ett par dagar sedan hade vi det första seminariet i den doktorandkurs jag läser (i egenskap av masterstudent har jag tillgång också till dessa). En av doktoranderna sysslar med Gide och hade därför stött på Louÿs. Inte minst i Gides brev till honom där Gide undrar varför Louÿs inte dykt upp till avtalat möte…

Publicerat den

L’Art Pompier (Cabanel nr. 1)

I jakt på en bild att illustrera inlägget om det franskklassicistiska scenrummet snubblade jag av en händelse över den franske konstnären Alexandre Cabanel (1823-1889). Han var en på sin tid berömd konstnär som bland annat gjorde flera av sin tids celibritetes porträtt. Jag kände inte till honom sedan tidigare vilket kan bero på att han tillhörde den konstrikting vilken dess samtida belackare kallade ”l’art pompier”. Detta var den officiella, akademiska konsten i 1800-talets Frankrike. Cabanel var exempelvis Napoléons III:s favoritmålare. Konstriktningen har sedan fått stå tillbaka till förmån för naturalism och impressionism (som Cabanel givetvis var djupt kritisk emot) som växte fram under samma tid och som fick konsekvenser för 1900-talets modernism. På senare tid har man dock börjat uppvärdera det akademiska måleriet, bland annat presenteras det numera på Musée d’Orsay tillsammans med de stora impressionisterna och naturalisterna.

Att det fick öknamnet l’Art Pompier (brandmannakonsten) beror på att den franska brandkåren i 1800-talets Frankrike hade hjälmar med panache som påminde om de grekiska hjälmar som ofta förekom i konstinriktningens motiv då man gärna målade klassiska och religiösa motiv. Pompier liknar såklart också ordet pompös, associationer som säkert spelade belackarna i händerna.

Stilig var han också…