Kategori: Betraktelser

 Faraday i sitt laboratorium

Den här Michael Faraday verkar var en skön typ. På frågan om vad den praktiska nyttan med elektricitet var, ställd av William Gladstone som då var något motsvarade en finansminister:

Att perspektiven ändras, att man plötsligt tvingas omvärdera sin plats på tidslinjen som är ens liv, det händer då och då. Jag har tydliga minnen av att i fiktionen, via filmer eller böcker, konfronterats med förhållanden jag funnit fullkomligt osannolika. För att sedan, när jag själv uppnått åldern ifråga inser att det jag för några år sedan fann så självklart att de skulle inträffat, ännu inte hänt (typ första kyssen etc). Tiden har sävligt runnit förbi, man har blivit åldrats och nått den magiska åldern utan att man riktigt visste hur det gått till. 

*

När jag gick i gymnasiet läste jag Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Boken gjorde stort intryck på mig men vad jag minns tydligast nu (nästan tio år senare, herregud) är en kort passage där det talas om att Georges är för ung för att gifta sig (tror jag, som sagt, det var ett tag sedan jag läste boken ifråga), och Georges ålder skrivs även ut: han är 26 år gammal. För mitt 16-åriga jag var det fullkomligt absurt att 26 kunde betraktas som ungt. Att Georges Duroy inte var gift och färdig med det mesta nu när han var, kanske inte en gubbe, men i alla fall en mogen man. (Ännu mer förbryllande var det när man beaktade att 1800-tals människan levde kortare tid, vilket skulle föra Georges ännu närmare sin ålders höst.) Sedan några månader tillbaka befinner jag mig i den prekära situation att jag nu uppnått dessa 26 år och även passerat dem. Ogift, barnlös, ekonomiskt osäker frilansare? Det går helt enkelt inte ihop. För jag känner mig inte så lastgammal som mitt ungdomsjag uppfattade 26, jag är ganska nöjd med att inte ha förlovat mig tidigare, är verkligen inte redo för det där med barn och när det gäller den ekonomiska osäkerheten så tillåter den och har tillåtit mig att syssla med det jag gillar att göra. Framför allt: jag känner mig inte gammal. Det blir ett dubbelseende, jag betraktar mig med den besvikna tonåringens ögon samtidigt som mitt samtida jag inte alls är redo att plocka fler vuxenpoäng den närmaste tiden. Lyckligtvis kan man justera perspektivet, detta görs med fördel genom andra kulturella företeelser. I det här fallet ordinerar jag mig själv ett par avsnitt med Sex and the City som ger det perspektiv bara en berättelse om singelkvinnor i 35-årsåldern kan ge.

Jag är ledig för dagen och lyckades sova till tio. Bästa botemedlet emot sömnlöshet: en rejäl förkylning. Symptomen avlöser varandra. I helgen var det ett hemskt halsont som gav vika för veckans igentäppta näsa och nu när vi närmar oss midsommaren snorar jag mindre men har desto mera feber. Lovely! Imorgon bär det av tillbaka till 1700-talet och där blir jag kvar över helgen. Nåväl. Jag googlar och finner att det vid Lago Maggiore idag är nära tretti grader, öppnar almanackan, räknar dagar och känner leendet rycka i mungiporna. Italien är det land jag helst reser till, trots ständigt hotande Stendhalsyndrom. Men hellre estetisk utmattning än tråkig förkylning – alltid.

*

Eftersom jag faktiskt är ledig lämnar jag Mozart och Gluck bakom mig och sätter på den nyinköpta LP-skivan med utdrag ur Bizets Carmen. Förutom en Trollflöjten-uppsättning av glada amatörer på Ljungskile folkhögskola som jag såg med mamma någon gång på 90-talet är nog Carmen mitt första riktiga operaminne. Det var en uppsättning som visades på TV som jag av någon anledning satt mig att se. Jag var liten och all den förförståelse som numera föranleder alla nya kulturupplevelser var ännu i princip obefintlig. Musiken var kanske det som först fångat barnets intresse men allt eftersom var det historien som fick det att sitta kvar. Jag fascinerades av Carmen och don Josés omöjliga relation, som var på en gång kärlek, passion, hat och besatthet. Jag tjusades av den stilige toreadoren – identifierade mig med än med Carmen, än med don José. Och framför allt, framför allt, var jag fullkomligt oförberedd på slutet. Som vuxen behöver man inte ens vara bekant med historien (även om de flesta väl är det), man känner igen dramaturgin, det här är en historia som inte kan sluta väl. Dessutom är det en opera, och alla vet att alla (eller i alla fall någon) dör i operor. Det åttaårigajaget var inte alls beredd på detta, visst anade hon precis som Carmen olyckan som hängde i luften men trodde honom inte på allvar kapabel till det. Chocken, blandad med uppriktig förvåning kunde läsas i hjältinnans drag och speglades i det betraktande barnet. Jag minns reaktionen som framför allt fysisk, som ett slag i magen, jag tappade luften för ett ögonblick. Och jag tror att det var en sådan där på ytan liten händelse som ändå satte djupa spår och som liksom präglade den mjuka metall som var jag.

*

Jag saknar det här naiva sättet att möte konst på. Ett halvt decenniums humaniorastudier och ovanan att alltid sätta med näsan i någon bok gör att jag ser allusioner överallt. Missförstå mig rätt, jag älskar också det: att se hur konstverken kommunicerar med varandra. Men dessvärre har de gjort mig lite avtrubbad. När jag tidigare i år för första gången såg Händels Alcina på Göteborgsoperan drabbas jag av historien och musikens skönhet. Jag känner det som en inre blödning, operan som gräver ut mig inifrån och den känslan bär jag sedan med mig. Men jag är inte i grunden förändrad som efter mitt första möte med Carmen. Därför är det roligt att ibland roligt att återbesöka barndomens nyckelverk och känna dem eka i det som idag är en själv. Det var den känslan som grep mig när jag, återigen på TV, såg Elina Garanca och Roberto Alagna i Richard Eyres minst sagt fysiska Carmen-uppsättning på the Met från 2010. Det väcker allt åttaåringen upplevde, men nu när jag känner till slutet ligger dess skugga över varje ögonblick av föreställningen. Jag sitter och väntar, bävar, inför finalen. Och den kommer, storslagen som alltid, fantastisk i den här tappningen – att de ens lyckas sjunga (och opera!) när de kastar sig över scenen och varandra. Det är så viktigt när man återser sin barndoms favoriter, att det är i bra uppsättningar som håller måttet så att den kräsna vuxna också ska bli nöjd. Därför blir jag så glad av den här uppsättningen som gör precis det, fångar Carmen och karaktärernas inre konflikter såsom jag tänker mig dem.

Om jag någonsin fick chansen att stå på scen och arrangera en hel show – då skulle jag go for storslaget. Jättescen med stora videoskärmar, ljuseffekter, arméer av dansare, knäppa kostymer och entréer där man firas ned som en gudom. Ni säger: Madonna, ni säger: Lady Gaga. Jag tänker: Mylène Farmer.

Barndomen? Jo, den minns jag också. Jag minns:

Vi plockade famnen full av vitsippor på kullens baksida, där blommorna föll i kaskader på slänten under träden och samlades som en vitskummad damm i dalsänkan. Oroliga fladdrade blicken emot himlen, vårt barnauniversum beboddes av högst verkliga viltvittror med hotande klor och genomträngande skrin. På andra sidan, när inga träd växte, men väl ormbunkar och sisselrot på berghällen, gömde sig Mårran i ett grottskrymsle. Och i tunneln som ledde bäcken under vägen till skolan gömde sig en drake som visserligen aldrig visade sig men som pliktskyldigt åt alla salamiskivor vi lade på stenarna vid öppningen. På ängen jagade vi fjärilar med bara händerna. Lyckades vi få tag på en var vi alltid mycket försiktiga och aktade noga vingarnas tunna pulver därför att det var detta magiska stoft som gav fjärilen dess flygförmåga. Våra amiral-, citron-, och nässelfjärilar samt de mindre blåvingarna lade vi sedan i en rymlig och vackert inredd hink där de fick bo under dagen. I kvällningen släppte vi ut dem igen och de fladdrade iväg. När vi beslöt att behålla krabborna vi fiskat upp fick vi lära oss detta med att vatten måste syresättas för att djur ska kunna leva i dem. Ingen av krabborna överlevde och efteråt släppte vi alltid ut fångsten innan vi vände hemåt efter en dag på stranden. En hel vår tillbringade vi med att medelst långa träpinnar försöka få upp en burk, som säkerligen var av guld, ur bäcken bakom gymnastikhallen. När sommarlovet kom hade vi nått vattenfallet utan att lyckats få upp den och guldburken gick för alltid förlorad.

Och för att spinna vidare ytterligare ett steg på blommor och förgänglighet. Att vidga sin värld med blom- och djurnamn förutsätter att det finns några blommor och djur att kunna namnet på. För det av er som missat den måste jag bara tipsa om om serien Sista chansen att se som går på SVT1 på söndagarna klockan 19 (de tre första avsnitten finns att hitta på SVT Play, även om du inte brukar se program på datorn är det här verkligen värt att göra ett undantag för).

För 20 år sedan åkte författaren Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen-Adams, ja!) med naturfotografen Mark Carwardine på en resa jorden runt där de sökte upp olika utrotningshotade djur. Tanken var att göra om resan och se om djuren fanns kvar, nu 20 år senare – dessvärre hann Adams gå bort för ett par år sedan och istället är den hans vän, den ojämförlige Stephen Fry som är Carwardines resesällskap. Fry är som alltid fantastiskt underhållande, och Carwardines engagemang och stora kunnande är rörande.

Jag har alltid känt mycket starkt för djur och växter, det gör mig fullständigt förtvivlad vid tanken att fantastiska djur och växter försvinner på grund av människan eller andra omständigheter. Men när människan är boven känns det så mycket värre och framför allt onödigt. I första programmet när vi får träffa en liten, pruttande manatunge smälter hjärtat. och brister när entusiasterna som tar hand om den förklarar att det finns spår på dess kropp som förmodligen betyder att tjuvjägare bundit fast ungen. När den lille sedan ropat på mamman kunde tjuvskyttarna döda mamman för köttets skull och lillen lämnades åt sitt öde. Manater, eller sjökor som de också kallas, som är det fredligaste djur man kan tänka sig.

Saken är den att redan det faktum att vissa fantasidjur inte existerar upprört mig sedan barnsben, mer då och mindre nu – men visst hade världen varit roligare om vi haft enhörningar, gripar, drakar eller varför inte dinosaurier. I mångt och mycket är det litteraturens och filmens fel. Jag minns boken Dinotopia som på ett mycket realistiskt vis tecknade ett samhälle med dinosaurier och människor i samexistens. Och en del av upprördheten när djur dödad av tjuvskyttar – då blir jag 6 år gammal inombords och det är BAMBIS MAMMA SOM DÖR. Men allra ledsnast blir jag när jag tänker att framtidens människor, bara någon eller några generationer bort kommer betrakta och kanske sörja de djur jag tagit för givet. I min värld finns det torsk i haven (det finns fisk överhuvudtaget!), tigrar i Indien och en multitud av groddjur. Att tänka att dessa skulle bli lika mytiska som dronten, ja, det skär verkligen i mig. Till den grad att jag ibland tänker att jorden skulle klara sig utan människor helt och hållet, detta trots att den mänskliga artens fortlevnad är den enda möjligheten för att de kulturella minnen i litteraturen, som jag talar om i nedanstående inlägg, skall leva vidare. Till och med det är jag beredd att offra! Då skulle fingerdjuren och manaterna kanske gå under ändå – men de skulle ha en betydligt större chans att klara sig.

Alltså. Jag vill ju inte att detta skall bli en missnöjesblogg. Jag vill att den skall vara glad och lätt och ledig och ibland kanske en smula intelligent. Men nu är jag dessvärre missnöjd igen och skriver i affekt:

*

För det första: ännu en kanondiskussion på universitetet. Professorn säger något om att ett verks historicitet måste tas i beaktande vid upprättandet av en kanon. Det är inget statiskt som vi bara kan ändra genom att skriva fina listor. Genast åker några händer upp i luften. Det går helt enkelt inte att acceptera. För att vi skall godta en kanon måste den med nödvändighet överensstämma med våra värderingar och insikter av idag. Och ungefär då undrar jag: är det verkligen därför vi läser? För att få våra värderingar och vår världsbild bekräftad? Är inte en poäng med läsning… tja, motsatsen? Att lära sig om andra tider, andra världar – att konfronteras med det och stöta sin egen världsbild emot dem? Att nå djupare insikt om den och ibland kanske till och med förkasta den? Hur skall vi kunna förstå dem vi är idag om reviderar vår historia? Hänsynslös imperialism är inget någon förespråkar i våra dagar, därför menar vissa att vissa klassiska verk av författare som Joseph Conrad eller Rudyard Kipling borde strykas ur litteraturlistorna. Istället skall vi läsa de koloniserades egen litteratur. Det kan vi givetvis också göra, men om vi nu inte vill att nationers ego skall svälla över sina gränser kanske det är bättre att studera imperialistens ståndpunkt. Att tränga in i dess mekanismer – är inte förståelse alltid att föredra framför förträngning? Och detta sagt under premissen att litteraturen i vår kanon skall vara uppbygglig. Jag blir alltid mycket misstänksam när moraliska regler är de som skall avgöra vilken konst som är viktig att lyfta fram – det brukar inte leda till att speciellt intressant litteratur premieras. Men sen krävs helt andra kriterier än moralisk uppbyggnad för att jag skall bli intresserad.

*

För det andra: konstartikeln i DN om Nationalmuseums Lust&Last-utställning. Skribenterna hävdar att man:

”Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig.”

Förutom det uppenbara omyndigförklarandet av museibesökaren samt bristen att överhuvudtaget föreställa sig en annan rättfärdig ståndpunkt än den egna – undrar jag lite varför man överhuvudtaget börjar läsa konstvetenskap om man inte känner att konsten förmedlar något i kraft av sig själv? Borde man inte nöja sig med cultural studies eller liknande och helt jämställa allt som konstverket kommunicerar med uttryck för ideologi och maktstrukturer? Vidare: skolas inte konstvetare alls i intentionsproblematik och vad kontextualisering gör med ett verk? Sedan reagerar jag också på det där med patriarkalt och heteronormativt. Om vi har en skön kvinnokropp avbildad för att skapa lust och begär – så kan vi anno 2011 dels påminna oss om verkets historicitet och vilka blickar som fallit på det under årens lopp. Men vi kan lika gärna bortse från dessa och betrakta verket i dess egen rätt – möta det där och då utan hänsyn till något annat än det man har för ögonen. Och år 2011 står det var och en fritt att besöka museer (eller ja, den som kan avstå entréavgiften). Och jag vågar påstå att en flata kan ha lika trevlig stund på utställning som your average heterosexuelle man inför alla yppiga bröst och välsvarvade kurvor – varför o, varför räknas inte denna högst homosexuella blick? De enda som torde bli besvikna är väl de homosexuella männen och de heterosexuella kvinnorna – men vänta, kanske kan man avnjuta och rentav upphetsas av en vackert avbildad kropp som inte överensstämmer med dem man vanligtvis riktar sitt begär emot?! I know I can. Jag tycker ibland att det lite lustigt att de är de som ropar högst emot förtryckande gränser som har den kantigaste världsbilden och de minst rörliga sinnena. Ibland tänker jag att det skulle vara väldigt bekvämt att kunna leva sitt liv så. Naken kvinna = patriarkal blick. Allting är klart och tydligt, det finns inte den minsta osäkerhet i tolkningen. Att självsäkert kunna utbrista: ”Detta är det rätta. Punkt.”