Kategori: Betraktelser

Publicerat den

Kort om uppehåll och mumier


1.

Det är så svårt att ta upp tråden igen efter en lång frånvaro som denna. Som att plötsligt inse att aj, det ha nog gått en månad för länge för att det skall vara fullt möjligt att svara på ett sedan länge mottaget brev. Varje ord känns plötsligt så viktigt, så laddat. Som alla ord gör efter en lång tystnat till skillnad från de som yttras i ett stilla flöde och vars mening drunknar i ordfloden. Istället: kistans lock öppnas. Den förtorkade mumien uppenbaras. Allas blickar hänger vid de spruckna läpparna redo att kasta sig fram för att sina händer fånga upp de ord som kan tänkas falla mot kryptans golv.

2.

Det var ett kraftfullt och dramatiskt bildspråk. Sedan en tid tillbaka är jag mycket intresserad av just mumier. Tidigare har de för mig blott varit slitna inslag i halvtaffliga äventyrsfilmer och romaner. Men sedan jag i Louvrens salar plötsligt fann mig blickande ner på en mumie, ett flera tusen år gammalt, balsamerat lik – har ett stilla intresse flammat upp. En mumie, förstår jag nu, inrymmer flera av de element som upptar mig allra mest; sedan länge försvunna civilisationer, uppror emot förgänglighetens natur (eller om det är naturens förgänglighet) samt försöket att greppa den omöjliga tanke som döden och ordet aldrig innebär. Och de där stela fingrarna, de stela fingrarna. Spåren av vätska vid halsen, vätskan vid halsen.

3.

Men ja, bildspråket. Förutom mumieintresset kan som anledning framläggas att jag för ett par dagar sedan av en i det här sammanhanget oväsentlig anledning, tittade igenom gamla anteckningsböcker. Där fann jag i vad som liknar en passage till en ännu oskriven roman eller möjligen en lika oskriven essä, en mening som jag sedan dess kontemplerat och försökt utvärdera. Romantikens teser är gravkammare täckta utav pretentiösa hieroglyfer. Menade jag det när jag skrev det eller var det blott tänkt att läggas i en fiktiv romankaraktärs mun? Jag vet inte och försöker därför snarare avgöra om den 1. betyder något och 2. huruvida detta något är att betrakta som sant eller ej.

Om inte annat så är i alla fall tystnaden att betrakta som bruten.

Kattmumie

Publicerat den

Jeanne, mon amour

Paris när hon är som vackrast hittar du inte vid de stora monumenten. Du är för van vid vyerna, har sett dem minst en miljon gånger på vykort, filmer, böcker, etcetera. De är för stora, de övermannar ditt stackars sinne och du kan inte njuta dem i deras monstruösa storhet. En detalj här och var möjligen, en harmonisk valvbåge, ett blankt fönster. Jag har en alldeles egen vy i den här staden. Den vackraste av dem alla, och jag ser den nästan varje dag.

*

Du går in mot Paris längs rue Patay, alldeles i 13e arrondissementets utkant. Det är morgon och vid de små serveringarna håller man på att ställa fram stolar och bord på trottoaren. Grönsakshandlaren har redan ställt fram sina grönsaker. Men tänk dig nu för all del inte detta som den pittoresk liten parisgata, vi är inte på rue Mouffetard, utan i utkanterna. Här är slitet och på gränsen till ruffigt. Husen är ömsom sekelskiftes, ömsom nybyggnationer i betong. Du går upp för den lätt sluttande backen och höjer blicken från asfalten. Där, rakt framför dig, som en hägring dyker hon upp. En kyrka, varken stor eller liten, men på vad som känns som ett väldigt avstånd. Gatan du går tillåter dig att se henne och för varje steg du tar ser du lite mer av henne. Hon är döpt efter jungfrun av Orleans; Jeanne d’Arc. Det är som ett fönster in i en svunnen tid. Eftersom kyrkan ligger på ett litet torg badar hon alltid i ett annat ljus än det som råder på gatorna mellan de höga husen. Det är som om det ligger ett ständigt dis över henne, som om hon är en teaterkuliss någon ställt upp vid gatans slut. Varje dag ser hon lite annorlunda ut, ibland skimrar hon i rosa, ibland i blått. Ibland har hon samma dystra blygrå färg som himlen över henne. Om du varit impressionist skulle du ha uppvaktat henne som Monet uppvaktade katedralen i Rouen. Men Jeanne är inte överväldigande som monsieur katedralen; hennes skönhet anspråkslös och förtjusande där hon kokett vänder dig ryggen vid gatans slut. Få är dem som lyfter blicken och skådar hennes skönhet. Hon är din alldeles privata älskarinna.

Publicerat den

Demonduvan

När jag vaknade idag satt en väldig duva på den franska balkongens räcke utanför mitt fönster. Det var inte blott dess storlek som skilde den från sina artfränder utan även dess färgsättning. Den vanliga stadsduvans mjuka grå var hos detta exemplar mörkare; djupt stålgrå som gränsade till svart. Och dess ögon var, jag svär!, lysande röda. Till en början verkade den inte medveten om min närvaro utan blickade in i rummet ur olika vinklar med ryckiga fågelrörelser. Trots sin monstruösa uppenbarelse som minde om sändebud från det hinsides framförde den intet meddelande. Inga ”nevermore” ekade i mitt tomma sovrum. Till sist tycktes den upptäcka mig och fångade min blick. Hur lång tid jag fann mig fastlåst i denna blick vet jag inte. Min frihet vann jag vid en ofrivillig och kattlik rörelse som fick duvan att flyga bort.

Publicerat den

Om ett par Chanelskor

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är vita med höga klackar och gjorda av finaste kalvskin. Längst fram är de svarta och de har tre remmar med lekfulla blomknäppen. På klappen finns två välkända c:n vända från varandra. Det är inte viktigt. Det måste inte synas att det är Chanelskor. Men det viktigt att det är Chanelskor.

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Jag vill inte ha dem som att jag är sugen på något till middag ikväll. Inte heller som att jag gärna skulle vilja flytta till Stockholm. Eller som jag vill ha kryddväxter på min balkong. Eller som att jag önskar att jag inte blev så blank i ansiktet framåt eftermiddagen. Det är en helt annan sorts vilja; en längtan, nästan ett behov. Jag tänker på de där skorna och det knyter sig i bröstet på mig.

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Att inte ha råd, för det är ju vad det handlar om. Att inte ha möjligheten att kunna tillåta sig en omprioritering i finanserna gör mig gråtfärdig. Gråtfärdig som när jag står i en för trång hiss. Gråtfärdig som när man inser att låset till toalettdörren inte går att få upp. Jo, så är det. Det är klaustrofobi när den är som värst. Den fattiges ofrihet.

*

Då och då konfronteras jag med de här känslorna och jag tvingas att rannsaka mig. Jag har aldrig blivit uppfostrad att lägga vikt vid materiella statussymboler – min bror och jag uppmuntrades till andra värderingar. Ändå har vi båda, lillebror och jag, dragits till exklusiva kläder o dyl. Jag måste ställa mig frågan: den känsla av förtvivlan som Chanelskorna uppväcker i mig är inte resonlig. Man kommer bara så långt med resonemang om bättre kvalité och färre skoköp som dyrbara investeringar. Några tydliga svar kan jag inte ge, bara en vag tanke.

*

Jag antar att den som inte alltid haft det gott ställt kan reagera på två sätt. Antingen genom att hålla i de dyrbara pengarna. Samla dem på hög inför framtida olyckor. Att aldrig låta siffrorna gå i rött. Eller så reagerar man på motsatt vis, man spenderar dem i samma takt som man får in dem. När man väl kan passar man på. Att jag tillhör den senare kategorin förklarar kanske Chanelskorna.

*

Skor från Chanel är mer än ett par skor. Det är inte heller ett tomt, statusfyllt varumärke. Märket är inte till för världens ögon. Det är att unna sig omöjligheten och överskrida sin egen ekonomiska ram. Det ligger ett skimmer över namnet Chanel och detta skimmer har den magiska egenskap att det smittar av sig på ägarinnan. Det är inte märket, det är inte priset. Det är samma skillnad som den mellan att glida fram i en Jaguar eller en Volvo (om än av sportbilstyp).

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är en längtan, en dröm, en stilla galenskap.

Publicerat den

Musée Rodin

Efter att ha gått vilse en stund hamnade vi av en slump framför Musée Rodin och då det var soligt och fint bestämde vi oss att gå in. Det var gratis för studenter under 25 så vi promenerade in. Vi gick först in i huset och tittade på byster, händer etc i olika material. Jag kände en viss besvikelse då jag trott jag skulle tycka bättre om Rodins statyer. Men jag fann dem, i brist på bättre ord, klumpiga. De påminde om de människor man ser i tavlor av Matisse. En speciell, stiliserad, kroppstyp som inte riktigt tilltalar mig. Jag föredrar slankare siluetter. Det var dock häftigt att se dessa muskulösa kroppar, förvrängda, häva sig upp ur marmorblocken. Och statyerna av Paolo och Francesca, den kändaste kallad Kyssen, var riktigt fina. Det fanns en spänning mellan de två kropparna av sten, återhållen passion som för ett ögonblick tillåts blossa upp och som vi vet, kommer att skänka de älskande en evighet i helvetet. I övrigt är verk såsom Tänkaen, Borgarna i Calais och Helvetesporten imponerande men inte drabbande som Kyssen. I övrigt var den stora behållningen också själva huset som museet låg i och parken omkring. Huset heter Hôtel Biron och är ett mycket elegant bostadshus från 1700-talet. Mycket nyklassicistiskt och huvudsakligen inrett i vitt med höga fönster och kolonner. Men inte så stort som offentliga byggnader tenderar att vara, mer en förtjusande liten villa. Och sedan en vackert komponerad trädgård. En park bakom murarna mitt i Paris. Det var som om vi inte längre var i staden, eller snarare som att man stigit in i en gömd liten värld.


Publicerat den

Carnavalet #2

Franska revolutionen var rikligt representerad, och det var fullt av döda kroppar. Det är något speciellt med döda kroppar i måleriet, de äger ett slags mjukhet som skiljer sig så från de levande kropparna. Jag associerar denna mjukhet med den mjukhet en gurka äger som man glömt för länge längst ner i kylfacket. Skulle man så lite som peta på dem skulle de sjunka ihop och ur dessa döda kroppar rinna ruttna och jästa kroppsvätskor. Ser man på dessa tavlor riktigt känner man den sötaktiga och kväljande lukten av död. Jag tog, som synes, väldigt illa vid mig av dessa tavlor men känner ändå viss tillförsikt då jag inser att konst ändå kan ha den effekten på människosinnet, om än ett känsligt sinne.

Publicerat den

Om Carnavalet #1

Om Carnavalet kan sägas att det är gigantiskt. Dessutom är tavlorna inte speciellt luftigt hängda utan man har snarare valt att utnyttja utrymmet maximalt. Och då menar jag maximalt. Trapphusen är fulla av tavlor. Vi hittade till och med en liten servicegång som inte ledde någonstans med några ensamma landskapsmålningar. Detta får till följd att man bombarderas med intryck och det är fullkomligt omöjligt att ta till sig allt. Det är dessutom uppbyggt som en labyrint så man tappar helt uppfattning om vilken våning man är på och åt vilket håll man ska gå för att gå dit man vill. Utöver detta är det inte hängt så att man kan gå i kronologisk ordning. Man står framför en tavla av Napoleon och i nästa ögonblick är man i ett rum med stenstatyer och yxskärvor från gallisk tid. Med detta sagt är Carnavalet ändå fantastiskt. Man får bara gå dit flera gånger och bestämma sig för vad man tänker se, och inte spendera två timmar där som vi gjorde. Höjdpunkterna för mig var nog att se Prousts rum, ett rum iordningställt med hans tillhörigheter sådant det sett ut, en balsal från sekelskiftets New York (som tydligen hämtats hit) med fantastiska målade väggpaneler som gav en illusionen av att vara i ett märkligt och mörkt fantasilandskap, och sedan såklart: entrén till monsieur Fouquets butik i art nouveau-stil gjort av Alphonse Mucha. Jag har tidigare sett den på bilder (som den Mucha-fantast jag är) men det var något helt annat att stå där i verkligheten. Det var så att jag liksom tappade andan och ögonen tårades för det var så vackert. Låt mig förklara. Art nouveau är som bekant ett överflöd av organiska former, slingrande växter etc. Räta vinklar lyser med sin frånvaro. I en målning gör sig sådana dekorativa växtslingor såklart mycket bra, också ett foto av en sådan interiör lurar ögat och man associerar om än omedvetet till den tvådimensionella bildkonsten. Det går helt enkelt inte att återge intrycket ett sådant rum ger. Där alla former är mjuka, träet i möblerna härmar det verkliga träets och man får nästan intrycket av att ha att göra med levande snarare än döda föremål. Om jag ska göra en populärkultursreferens var det närmast som att ha somnat och vaknat i alvernas rike, typ Riverdell eller Lothlorien. Och när jag blott var ett litet flickebarn var drömmen inte att gå genom garderoben och hamna i Narnia utan att få leva i en plats som just Riverdell. Funktionalism existerar inte i art nouveau; det är framför allt dekorativt. Jag har aldrig sett något liknande, det är en utstuderad fantasi – en dröm.

Publicerat den

Att sväva i stenens mitt

En hel del av min parisiska tillvaro ägnas åt läsning. Läsning till uppsatsen men också och kanske främst: ren nöjesläsning. Efter den gångna terminens hetsiga tempo, allt skummande inför seminarier, känns den långsamma och onyttiga läsningen som ren lyx. Antikvariaten, bokhandlarna, bouquinisterna vid Seine är guldgruvor. Jag skulle kunna ruinera mig flera gånger om på bara bokinköp. Men hur var det Baudelaire sade: man klarar sig utan mat i veckor, utan poesi: aldrig!

**

Senast läste jag en förtjusande liten roman av Björn Larsson. Tidigare hade jag läst hans novellsamling Filologens dröm som jag uppskattat. Så när jag skulle välja något att ta med på färden från Pocketshop på Arlanda valde jag en av hans romaner, Drömmar vid havet. Eftersom jag är en oförbätterlig bovaristisk läsare och därutöver känsligt lagd rördes jag till tårar både en och två gånger.

**

Stycket här nedan fastnade särskilt. Inte för att det är remarkabelt mycket bättre än andra stycken i boken, utan för att jag fann dem tala till mig personligen och den uppgift jag står inför. Så långt från alla litteraturvetenskaplig praxis man bara kan komma är att dra fram sin egen personliga upplevelse. Att bryta ut ett stycke ur texten och sätta det i en helt annan kontext än ursprungstexten, att lägga det i det färgbad som är läsaren. Att förvränga innebörden till en annan, låta orden handla om något annat än det de handlar om i romanen. Inte för att tolkningen har stöd i den övriga texten, utan för att den har stöd i dig. Likväl.

**

(Som parantes kan nämnas att det knappast är ett ovanligt fenomen sett till den hela läsande befolkningen. För den enskilde läsaren är sådana ögonblick mer sällsynta. Om man inte som var vanligt under antiken och medeltiden slå upp en bok på måfå, Aeneiden eller Bibeln, och läsa en rad eller två som en profetia för dagen. Bästa exemplet i våra dagar är kanske horoskop som dock skiljer sig i det att de skrivs för detta ändamål.)

**

”Med en erfarenhet som Peter Sympsons var det vanligtvis inga större svårigheter att bortse ifrån ytan, att åtminstone för en stund göra sken av att den inte fanns, för att sedan låts sig sjunka mot stenens kärna. Men just med de klaraste och blankaste ädelstenarna, de vars slipning var så perfekt att man inte kunde upptäcka minsta orenhet ens med lupp, just de stenarna var också de i vilka det var svårast att sväva. Ögat hade inget stöd i stenens mitt, blicken mötte inget motstånd och det krävdes stor koncentration för att plötsligt inte bara se genomskinlighet.”

**

Och jag tänker att ja, precis så är det för mig just nu. Jag läser mitt uppsatsämnes juveler till dikter och faller igenom. Det finns inget fäste för blicken, inget att ta tag i. Det överväldigar och det kastar omkull den ovarsamme läsaren. Två saker kan jag göra. Jag kan släppa allt, kapitulera inför dikten. Sväva tyngdlös i dess mitt utan egna tankar, utan analys. Eller så behöver jag ett verktyg, något som kan precisera blicken – en utgångspunkt. Jag tänker mig att jag vill både och. Kapitulera men ändå registrera.

**

Nu när jag läser om utdraget och mitt eget resonemang slår det mig att man skulle kunna (Gud förbjude!) läsa det som att det perfekta kanske inte är att eftersträva. Att det behövs någon liten orenhet för att det ska bli intressant. Pas du tout! Inte alls! En sådan estetisk skulle jag inte skriva under på. Det är måhända svårt att hitta den punkt där man finner sig svävande i ädelstenens mitt, likväl är det den mest fullkomliga av upplevelser.

Publicerat den

Tidsmaskinen


Den här hösten har jag läst två av mina kurser för samma professor, varav den första var teorikursen. Jag måste erkänna att när det kommer till litteraturvetenskap är teorin inte min starkaste sida. Trots ett par uppsatser och år samt otaliga kurser i ämnet har jag bibehållit ett förhållandevis naivt sätt att förhålla mig till litteratur. Akademiska krumbukter får inte bli ett ändamål i sig, blott verktyg för intressanta analyser etc. Som vanligt har jag svårt att motivera mig till att lära mig och förstå saker som inte intresserar mig särskilt. Detta för att belysa att jag redan från början var något oengagerad i kursen. Detta tillsammans med att jag fann mig i ett nytt socialt sammanhang och att professorn ifråga ställde höga krav på oss (seminarierna påminde ibland mer om ett muntligt förhör än något annat) är de ända förklaringar jag kan ge till det märkliga som hände mig i den där seminariesalen. Jag blev, av någon anledning, fjorton år igen.

Mellan mitt 24åriga jag och mitt tio år yngre dito finns väldiga skillnader. Idag är jag övertygad om mitt eget intellekts briljans och visar gärna upp det till allmän beskådan (och beundran) på seminariearenan. Vant lutar jag mig tillbaka på den retoriska skolning jag genomgått för att framföra min argumentation på ett elegant och övertygande sätt. Jag dras fortfarande med en naturlig blyghet men det är inget som lätt överkommes med en lätt ansträngning. Så till mitt yngre jag, och för att ni skall förstå henne måste färdas tillbaka till ett högstadieklassrum…

Det är mattelektion. Vi ser henne sittande näst längst bak i klassen, inte vid bänken vid fönstret men den bredvid. Lärarinnan har ställt en fråga, och vi ser hur flickan krymper på sin stol. Blicken stadigt fästad på skrivboken framför sig, kanske låtsas hon skriva av ett tal från tavlan – allt för till varje pris undvika frågan. Om det dessutom är ett av de tillfällen då man måste resa sig från sin bänk, uthärda kamraternas blickar den mödosamma vägen fram till tavlan och sedan ta kritan i sin hand, darrigt pränta svarssiffrorna som hon tror är rätt men som kan vara fel… Det är nästan outhärdligt, hon kan höra hur det susar i öronen, hjärtat slår snabbare och snabbare – bara lärarinnan tar någon av dem som räcker upp handen. Och om hon skulle få frågan, då skulle hon svara rätt, som vanligt. Men hon skulle i all sin nervositet snubbla på orden, och sedan skulle hon tänka på det, på det skamliga snubblandet, resten av den dagen. På utvecklingssamtalen är lärarinnan uppgiven när hon säger att jo, H. är duktig och möte mer än väl betygskraven. Det är bara det att du måste ju räcka upp handen när du kan. Att du kan, det vet jag för du svarar rätt när jag frågar dig rätt ut eller när du får en skrivning. Och på högstadiet räckte det alldeles utmärkt och flickan kunde fortsätta att öva sig i osynlighet.

Men så: universitetet. Och här är aktivt deltagande i seminarierna obligatoriskt. Och det går som läsaren förstår alldeles utmärkt när jag är mitt vanliga jag. De krävdes en rad yttre faktorer för att väcka fjortonåringen i mig, och nu är hon här. Inte i samma styrka, såklart, men som ett eko jag inte kan skaka av mig. Det slog mig idag, när jag fick en fråga jag inte ville ha, när jag inte kunde ge ett tillfredställande svar då jag helt enkelt inte var förmögen att ens förstå vad som frågades efter, och hur jag efteråt kände en bekant självförebråelse stiga inom mig – det slog mig att vi må utvecklas och bli till nya individer men de stadier, de jag, vi trott lämnat bakom oss bär vi med oss. De ligger sovande och trygga någonstans i magtrakten men när vi minst anar det kan något få dem att öppna sina ögon, sträcka på sig och se sig yrvaket om. Så frigör de sig från den vrå dit vi förpassat dem och tar sig friheten att skåda ut genom våra ögon och reagera på världen på det enda sätt de är kapabla till. Och är vi i det ögonblicket sårbara, vilket vi förmodligen är annars hade vi aldrig släppt fram en skugga ur det förflutna på detta sätt, då ekar deras reaktion i oss. Den blir vår egen.