Paris när hon är som vackrast hittar du inte vid de stora monumenten. Du är för van vid vyerna, har sett dem minst en miljon gånger på vykort, filmer, böcker, etcetera. De är för stora, de övermannar ditt stackars sinne och du kan inte njuta dem i deras monstruösa storhet. En detalj här och var möjligen, en harmonisk valvbåge, ett blankt fönster. Jag har en alldeles egen vy i den här staden. Den vackraste av dem alla, och jag ser den nästan varje dag.
*
Du går in mot Paris längs rue Patay, alldeles i 13e arrondissementets utkant. Det är morgon och vid de små serveringarna håller man på att ställa fram stolar och bord på trottoaren. Grönsakshandlaren har redan ställt fram sina grönsaker. Men tänk dig nu för all del inte detta som den pittoresk liten parisgata, vi är inte på rue Mouffetard, utan i utkanterna. Här är slitet och på gränsen till ruffigt. Husen är ömsom sekelskiftes, ömsom nybyggnationer i betong. Du går upp för den lätt sluttande backen och höjer blicken från asfalten. Där, rakt framför dig, som en hägring dyker hon upp. En kyrka, varken stor eller liten, men på vad som känns som ett väldigt avstånd. Gatan du går tillåter dig att se henne och för varje steg du tar ser du lite mer av henne. Hon är döpt efter jungfrun av Orleans; Jeanne d’Arc. Det är som ett fönster in i en svunnen tid. Eftersom kyrkan ligger på ett litet torg badar hon alltid i ett annat ljus än det som råder på gatorna mellan de höga husen. Det är som om det ligger ett ständigt dis över henne, som om hon är en teaterkuliss någon ställt upp vid gatans slut. Varje dag ser hon lite annorlunda ut, ibland skimrar hon i rosa, ibland i blått. Ibland har hon samma dystra blygrå färg som himlen över henne. Om du varit impressionist skulle du ha uppvaktat henne som Monet uppvaktade katedralen i Rouen. Men Jeanne är inte överväldigande som monsieur katedralen; hennes skönhet anspråkslös och förtjusande där hon kokett vänder dig ryggen vid gatans slut. Få är dem som lyfter blicken och skådar hennes skönhet. Hon är din alldeles privata älskarinna.
Hillevi Norburg 
Och hur hänger detta samman med din hypotes om att du blivit dummare? Hur kan den som för en blogg åstadkommer detta tro, att den dalar litterärt?
Det finns tydligen en tanke och en metod hos alla människor som skapar, vad det skapade än må vara; nämligen att, så snart man åstadkommit något med stor ansträngning, och betraktar sin skapelse, glömmer denna ansträngning, och drabbas av stor besvikelse över insikten att man då inte kan upprepa vad man gjort. I själva verket är det dock en enorm utveckling att man utan denna ansträngning kommer ens i närheten av sin tidigare skapelse. Varför anstränger man inte sig lika mycket? Enkelt; man har lagt bakom sig den alltför stora ödmjukhet man hade inför sitt skapande när man ännu var oerfaren. Du är på väg framåt!