Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus


1.


För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes
Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.


Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Aldrig har Göteborg känts så avlägset

Bokmässan har kommit och gått. Fröken blev kvar på östkusten i år. Jag byter svettiga mässhallar mot stadspromenader i klar höstluft. Sedan jag bestämt mig att hoppa av franskan har jag helt slutat gå på föreläsningarna. Jobbsökandet tar tid, men inte all tid. Jag tillåter mig ett lugnare tempo ett par dagar, åker till Uppsala. Och imorse. Klockan är strax tio, jag har precis ätit chokladpraliner till frukost. Står i en dusch som inte är min egen men vid handfatet finns en tandborste som är det (min alltså). En handduk är mig tilldelad, den är min och ändå inte. Där, under rinnande vatten och löddrande tvål påbörjar jag en tanke. Den avslutas inte förrän jag ligger på sängen i väntan på att håret ska torka. Jag skriver inget i anteckningsboken, behöver inte. För den här gången har jag hittat rätt. Äntligen, äntligen. Idén breder ut sig framför mig, triumfen sjunger i mitt bröst. Jag har gått runt, rastlös men helt låst. Ett trassligt garnnystan. Och nu reder allt ut sig, faller på plats. Jag har intrigen, platserna, mina huvudpersoner, språket. Allt ät klart. Bara att skriva. Känslan går inte att beskriva.

(Kära läsare, förlåt mig min självupptagenhet. Vid tillfälle skall jag åter ägna mig åt essäer och dylikt som kan vara av större intresse för er än mina personliga vedermödor. Ha tålamod med mig, helt enkelt.)

Feber och klarhet


Jag har legat i oförskämt hög feber sedan söndag. En ovanligt brutal förkylning, som dessutom vägrar ge med sig. Jag sover dåligt, vaknar genomsvettig. Halsen gör ont, tankarnas grumlas i värmetöcknet. Jag missar en föreläsning, missar flera. Folk börjar höra av sig, undra vart jag tagit vägen. I Uppsala och blir ompysslad är svaret. Sjuk. Feber. Feber. Feber. Allt jag planerat för veckan är inställt. Korrekturet, i synnerhet min egen artikel som jag borde ägnat föregående helg åt ligger i in väska – det finns ingen möjlighet att arbeta.

Likväl. I detta töcken når jag en plötslig klarhet. När febern rasat färdigt, kuvats av febernedsättande medicin, slås jag av en slags insikt. Det är när jag hör min egen hesa röst läsa en gammal novell, känslan att erfara de nu flera år gamla orden, som jag inser vilken väg jag måste gå. Och att jag är fel där jag är just nu. Det är dags att förkasta ytterligare lite trygghet. Det är dags att lämna den akademiska världen. Den passar mig förvisso ytterligt bra, men det är inte vad jag vill. Inte just nu i vart fall. Tanken skall släppas fri att fokusera på det jag väljer att rikta min blick mot. Jag släpper inte bildningsidealet, studierna kommer fortgå. Men mest av allt: tid och energi till skönlitterärt skrivande. Den här gången får jag inte misslyckas!

ur La Culture des Idées


Om det fanns en skrivarkonst, då skulle det vara själva konsten att känna, konsten att se, konsten att lyssna, konsten att använda alla sina sinnen, antingen på riktigt, eller i fantasin; och en teori om stilens nya och allvarliga tillämpning skulle innebära att man söker visa hur genomtränga dessa två åtskiljda världar, sinnesintryckens värld och ordens värld. Det finns där ett stort mysterium, då dessa två världar är oändligt långt ifrån varandra, det vill säga parallella: kanske skall man se det som ett slags trådlös telegrafi: man konstaterar att de två tavlornas nålar påverkar varandra ömsesidigt, och det är allt. Men detta ömsesidiga beroende är långt ifrån perfekt eller lika klart i verkligheten som i en mekanisk liknelse: faktum är, orden och våra sinnesintryck överensstämmer bara mycket lite och mycket illa; vi har ingen möjlighet att, annat än kanske genom tystnaden, uttrycka våra tankar. Enbart i livets omständigheter, där är såväl ögonen, som händerna, som den stumma munnen mer uttrycksfulla än allt tal.
 

ur Rémy de Gourmonts La Culture des Idées,
i undertecknads egen översättning
 

Kört?


Hur kunde jag hamna på dessa villovägar? Hur kunde jag ge upp det jag tror på? Att sjunka så lågt. Att prostituera mig. Att förråda allt i hopp om silvermynten. Att anpassa sig för publikens förmodade smak. Inte konstigt att glöden falnar, att gnistan dör. Jag förbannar förlaget, jag förbannar den forne vännen!

Likväl är det lite märkligt att jag är så oförmögen att producerar text som handlar om samtiden. Ligger det mig för nära? Är det vad som gör att allt jag skriver som utspelar sig i våra dagar blir tråkigt och fult? Eller har jag tappat det? Skulle jag inte kunna skriva historiskt heller om jag satte mig ner idag? Är det som man säger: kört?

Om inspiration och Salome


Jag trivs så bra just nu. Nya lägenheten är underbar ( – en del av mig längtar till hösten då Malm flyttar ut och jag får ha den för mig själv). Det går bra med uppsatsen även om det är ont om tid. Jag fick tillbaka hemtentamen på kursen och trots febern som härjade i mig när jag skrev den var det uppenbarligen nog till att få ett B. Det ger mig själförtroende i arbetet med uppsatsen. Men mest av allt smittar glädjen att arbeta med dikter, att fördjupa sig i texterna till andra områden. Jag blir inspirerad, kreativ. Alla dessa spår jag inte kan undersöka i den här uppsatsen. Ska jag fortsätta med den magisteruppsats, en master, doktorera? Jag vill läsa mer, franska, litteratur, latin. Bredda mig, fördjupa mig. Jag vill översätta, jag vill skriva. Allt för att jag trivs så bra i sällskap med John Gray, Huysmans, Wilde, Verlaine, Mallarmé!

Jag har precis skrivit en liten passage om Wildes Salome i förhållande till en av Grays dikter. Nu ska jag fortsätta med Mallarmés ”Hérodiade”. Jag hade velat säga något om Flauberts Salammbô också men den fanns inte tillgänglig på biblioteket.


För den som inte vet eller vars minne sviktar är Salome en biblisk karaktär. I utbyte för sin dans får hon önska sig vad hon vill av sin styvfar, konungen Herodes. På sin moder, Herodias, inrådan ber hon om Johannes Döparens huvud på ett fat.

Salome av Pierre Bonnaud


”Ah! I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth. There was a bitter taste on thy lips. Was it the taste of blood? . . . Nay; but perchance it was the taste of love. . .They say that love hath a bitter taste. But what matter? what matter? I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth.”

ur Salome av Oscar Wilde

Salome av Gustave Moreau

Läsa, skriva och lite om mina hårkval

Jag har så mycket att läsa. Fördjupningen, fördjupningen i fördjupningen och litteratur till uppsatsen. Lyckligtvis har jag i alla fall läst de två romanerna vi ska ha läst till nästa seminarium: Mörkrets hjärta och Dorian Grays porträtt. Räcker nog att skumma dem lite och kolla in sekundärlitteraturen. Någonstans i allt detta läsande ska jag hinna skriva en c-uppsats. Kul att både fördjupningskursen och uppsatsen är kul, annars hade det aldrig gått.

Hittade en konstig hemsida förresten. You2Book som är någon slags av version av skrivcommunity som lockar med att boken man lägger upp kan bli publicerad av en riktigt Förläggare (förläggare, alltså, inte förlag). Vad nu det innebär. Har försökt hitta om de har något slags avtal med något förlag, men inget hittat. Sen finns det ju en till ”hake”. Tanken är att man ska skriva en roman med andra entusiaster. Dvs du börjar på en roman och någon annan tar vid. Faktum är att man max får skriva tre kapitel till en och samma bok. Och om flera har skrivit ett fortsättningskapitel är det sajtens medlemmar som får rösta vilket som ska ingå i den färdiga boken. What?! Är det någon som ens inbillar sig att det kan komma god litteratur ur detta? Bland annat kan man läsa att: ”Tänk också på att följa jargongen i den aktuella boken. Boken blir mer ”lättläst” om språket/jargongen är samma igenom hela boken”. Nähä. Menar du det? Jag har vid tillfälle skrivit noveller med bekanta – då har vi dock hela tiden fört en diskussion om vart intrigen ska leda, vad det är vi förmedla etc. Likväl är det nästan omöjligt att helt sammansmälta två språk om båda är någorlunda originella. Det utmärker ju liksom bra författare. Jag behöver inte nödvändigtvis kolla bokens rygg för att veta om det är Balzac eller Dostojevskij jag läser.

Jag skulle såklart kunna tänka mig att leka lite med det. Helst med eget utvalda medförfattare – en rolig skrivövning sådär. Men då utan att behöva riskera att det blev publicerat.

***


Nu till något helt annat. Jag behöver hjälp. Kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med mitt hår. Det första alternativet är att bara färga om det igen – jag har hittat en ny sorts henna som verkar bra och som skulle vara kul att pröva. Och jag trivs bra i röd/rödbrunt, känns tryggt sådär. Å andra sidan. Det skulle ju vara kul med lite förändring. Jag tänker mig min naturliga hårfärg fast kanske med lite blonda slingor så det blir lite ljusare. Problemet: hela mitt hår minus en centimeter längst in är hennafärgat. Henna går inte att tvätta ur. Ska jag låta håret växa ut lite och sedan någon gång i sommar klippa mig super kort för att få bort hennan? Försöka färga över med en brun färg som ligger relativt nära min egen och hoppas att det täcker hennan? Tänk om det blir en kemisk reaktion som förstör håret helt. Ah, beslutsångesten.

***

(till timmy: ziggynostalgi)

Göteborg-Stockholm

Hemma igen och det är rätt skönt. Göteborg var underbart, men jag drabbades av Stockholmslängtan. Det blev rätt intensiva dagar, och kanske lite för lite sömn. Ah, men jag klagar inte, det var en liten sejour jag verkligen var i behov av.

Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)

En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.

Nu ska jag skriva.

Veckoslutet


För första gången på hur länge som helst kändes tentan faktiskt lätt. Vilket inte bådar gott, då jag säkert hade så dålig koll att jag inte ens insåg att jag visste alldeles för lite. Eller inte? Jag blir alltid orolig när jag har haft tenta, tror att jag blivit underkänd och så visar det sig till slut att jag ligger i toppen av betygsskalan ändå. Familjemedlemmar och andra närstående är allmänt trötta på det personlighetsdraget. Kanske blir det här den gång då min oro visar sig vara rättfärdigad? (Någon gång ska jag skriva dåligt på en tenta med flit så att folk ska börja tycka synd om mig igen när jag säger att det gått dåligt..) Om det nu gick bra så beror det på att jag började plugga inte bara en dag utan två innan tentan. Plus att jag faktiskt skrev svar på alla intsuderingsfrågor. På datorn. Väldigt ambitiöst sådär.

Sämre gick det på förlaget. Alla föll inte ner i brygga av pur beundran som jag, kanske inte väntat mig, men i alla fall hoppats. Okej, jag kan skriva under på kritiken (i alla fall det mesta) men bekymrades något (eeh, dagens understatement?) av att jag inte fick någon positiv kritik alls. Vilket alla de andra fick. Buhu.

Så jag vart lite deppad. För att uttrycka sig milt. Och så bestämde jag mig för att jag helt enkelt inte har ”it”, det blir ingen författare av mig. End of story.

Inte riktigt, va. Istället tänkte jag över kritiken lite och kom fram till att jag ska lägga mitt älskade Trädet på hyllan ett litet tag. Fortsätta med kontinuerlig research och när det dyker upp bra scener och meningar skriva ner dem. Grejen är väl att jag verkligen tror berättelsen har potential men att jag inte är tillräckligt bra än för att göra den rättvisa. Plus att jag märker att där bekanta köper berättelsen som historiskt autentisk är förläggare lite mer svårflörtade. Vilket är helt förståeligt. Men shit, jag är bara 22 och ärligt, vilken 22åring kan redogöra för tågförbindelserna Frankrike-Belgien anno 1862, eller den belgiska lilla staden Grimbergens historia? osv. Där har det inte ens med ålder att göra, men tänk vad jag skulle kunna om säg ett par år och några resor ner till G. till? Det får bli ett ongoing project.

Till dess behöver jag ett annat projekt. Vi får se vad det blir.

Annars är ett stort bekymmer just nu avsaknad av pengar. Närmare bestämt en miljon sådär. Känns att om man ska hitta en hygglig lägenhet i Stockholm så ska man köpa en. Alltså behöver jag drygt en miljon, kanske lite till. Så kan jag få mig en liten etta i någon trevlig närförort (typ Midsommarkransen). Å, la belle vie. Bara 20 minuter till universitetet… Söndagspromenad på Djurgården som inte måste bli en hel dagsutflykt. Så, ingen snäll miljonär därute som vill sponsra en fattig konstnär? Avgiften kan jag betala själv…

I helgen har jag prövat läsa lite s k chick lit – Denise Rudberg och Plum Sykes. Det ledde till enda sak och det var ett plötsligt missnöje med min garderob. Jag vill också ha Manolo-skor och klänningar från Valentino! Jag är helt enkelt inte gjord för det liv i halvfattigdom som jag lever. Jag är precis sådär lagom excentrisk och dekadent för att riktigt kunna njuta av världsliga tillgångar. Planen var ju från början att gifta sig snuskigt rikt, men sen gick jag ju och föll för en fattig filosof. Slutsats: måste skriva en bestseller. Eller: få ett August-pris. Eller: vinna på Triss.

Suck.