Kategori: Skrivandet

Publicerat den

Anteckningsböcker och handskrift

Peter Englund skriver om sina anteckningsböcker – själv använder han det välkända märket Moleskine (men med akademiens sigill och valspråk). Också jag är mycket kräsen med mina anteckningsböcker. Till en början dög endast konstfullt ornamenterade böcker gärna av märket Paperblanks och gärna med juvelprydda katter på. Funktion har dock alltid varit viktigare än form – när det gällde mina skrivböcker. Det vill säga, de var tvungna att underlätta själva skrivandet som är nog så mödosamt ändå. Jag skriver allt av vikt för hand – ingenting direkt på datorn. Vilket, som jag förstått, är ganska ovanligt i vårt tidevarv. Anledningarna är flera: dels är min dator trots sina bärbara anspråk tung och numera höljet dessvärre sönder, vilket omöjliggör att den skulle kunna bli en följeslagare ut i världen. Nu är det dock inte det huvudsakliga skälet då jag när jag är ute snarare tar sporadiska anteckningar än sätter mig och skriver långa textsjok. De huvudsakliga anledningarna är två.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.

Publicerat den

Har jag blivit dummare?

Under min vistelse här i Paris ha jag återupptagit arbetet med en roman jag påbörjade i höstas hemma i Uppsala men som under den omänskliga arbetsbördan studierna innebar inte hann färdigställa. Jag har väl en tredjedel råmanus klart i dagsläget. Då jag besökt hemlandet och min mor och hennes sambo sedan varit besök lades arbetet på is under ett par veckor. I dagarna har jag ägnat mig åt att städa min hårddisk, inte minst få ordning i mina virtuella research-anteckningar och skriva in dem i dokument ordnade efter eror och teman. Exempelvis har jag numera ett textdokument med alla detaljer om tåglinjer mellan Frankrike och Belgien under andra hälften av 1800-talet. Jag har också samlat på mig ett väldigt bildarkiv som jag dock inte städade utan blott separerade från mina privata fotografier. (Nödvändigheten att skaffa en extern hårddisk och göra någon form av back-up känns mer och mer brådskande. Om datorn kraschar, hur många timmars arbete kommer inte gå förlorade?) Under detta städande snubblade jag också över andra textdokument, fragment till framtida romaner. Små texttablåer och diktrader som fått samla damm ett par år. Insikten kom omedelbart och utan nåd. Det brukar sägas att man idealiserar sina tidigare skriverier, det man upplevde som gudabenådat i tonårsåren är några år sedan mest pinsamt. Döm då om den förfäran som kom över mig när jag såg att dessa fragment, skrivna när jag var runt tjugo, är så mycket bättre än det jag arbetat ihop idag när jag närmar mig tjugofem. Det är inte blott stilen som degenererat, även om det är det som först slår ögat, utan även innehållet. Det är förtjusande små filosofiska resonemang, när producerade jag sist en filosofisk tanke? Det är referenser och subtila allusioner till författare och verk jag idag nästan måste slå upp för att kunna förstå och ta till mig. Har jag slutit mig kring mig själv? Var finns glädjen i att läsa de gamla mästarna och skamlöst väva in deras visdomar i mina texter? Har jag glömt dem alla?

Publicerat den

Dionysoshuvud

Dionysoshuvud

Tankar som spindeltrådar
över skrivbordets matta glans
filologens egen väv

Genom fönstret skymta
stjärnors kalla sken
själlösa fenomen

Det knackar på dörren
i sin famn postmannen bär
ett Dionysoshuvud

Publicerat den

Om Udolphos mysterier, fantasin och Pegasus


1.


För ett par dagar sedan läste jag ut andra delen av h:ströms fina utgåva av Ann Radcliffes Udolphos mysterier. Jag inhandlade boken (böckerna egentligen, den kommer i två volymer) på bokrean av det enkla skälet att jag fann typsnittet så fantastiskt vackert. Sedan tidigare är jag även bekant med den gotiska romanen och har länge tänkt läsa bok ifråga. Mina förväntningar var dock rätt låga och det var mest för att ha läst den än av genuint intresse som jag satte mig att läsa. Så fel jag hade! Redan efter de första sidorna var jag hopplöst fast. Boken utgavs 1794 så tempot i romanen är betydligt långsammare än vad en modern läsare är van vid – nu är jag dock knappast vad som avses med ”modern läsare” då jag hellre läser böcker från artonde och nittonde seklet. Med det sagt är dock också jag känslig för alltför sega passager. Döm då om min förvåning när jag med sann glädje slukar det många och långa landskapsbeskrivningarna. Det ligger, som så ofta, helt i språket. Radcliffe är en fantastisk stilist och hennes språk klart och träffande. Miljöbeskrivningarna stannar inte upp skeendena utan för dem stadigt framåt och låter de gotiska inslagen bli så mycket tydligare. Hade jag som läsare inte fått följa med på hjältinnan Emilys tvåhundra sidor långa resa i romanens början, innan hemskheterna tagit sin början, skulle hennes senare längtan till dessa stunder inte så effektiv kunnat delas av mig, läsaren.


Det är inte helt utan sorg jag konstaterar detta, då ett sådant berättartempo idag hade varit helt omöjligt. Vid sjuttonhundratalets slut betraktades detta dock som oerhört rafflande och det blev en sin tids bestseller med oändligt många efterföljare. Det blev också ett populärt motiv i bildkonsten. Förutom det vackra språket så har Udolphos mysterier också en förtjänst i sin hjältinna, som ingalunda är ett komplett inkapabelt våp utan en efterhand ganska handelskraftig ung dam som i slutändan inte räddas utav sin hjälte utan efter noga betänkande aktivt väljer honom. Det är också en roman som andas sent sjuttonhundratal – landskapen inspirerar karaktärerna till ädla och sublima känslor. Till skillnad från det depraverade stadslivet, företrädesvis det i Paris, som korrumperar även den ädlaste karaktär. Det romantiska ligger helt i naturromantiken. De gotiska skräckelementen å andra sidan får alltid i slutändan en rationell (om än ibland långsökt) förklaring.

2.

Om Ann Radcliffe vet man nästan ingenting. Några biografiska fakta finns knappt att tillgå. Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter Udolphos mysterier utspelar sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som säkerligen var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken). Det många och utförliga naturbeskrivningarna skrevs utifrån målningar från trakterna och reseskildringar hon läst eller fått berättat för sig. Utifrån detta exempel kan vi fundera över vilken roll erfarenheten egentligen spelar för författaren. Det naturliga borde vara att desto fler erfarenheter, desto bättre roman. Har man sina fakta klart för sig är det enklare att skriva en trovärdig text. Låt oss kontemplera detta en sekund. Jag har ingen möjlighet att bedöma huruvida Radcliffes naturskildringar överensstämmer med verkligheten – jag har aldrig varit i Frankrike. Utförligheten i dem fick mig att anta att författaren var bekant med dessa trakter och jag köpte den rakt av. Någon som själv besökt södra Frankrike skulle dock höja på ögonbrynen vid direkta felaktigheter. et krävs dock något av en entusiast för att veta om en speciellt trädsort inte växer på en specifik plats, vilket dock är en ganska ytlig kunskap som är lätt att kontrollera, utan att själv behöva vistas i trakterna.

Likaså kan den som förvisso är bekant med ett landskap misslyckas med att förmedla detta i skrift. Och en uppradning av välkända fakta är knappast vad som ger en landskapsskildring själ. Här skulle jag vilja drista mig till att påstå att en alltför djup kännedom av något kan vara direkt skadligt för den som vill skriva en engagerande litterär text. När kunskapen tryter är det fantasin som fyller i. Och då är författaren helt i sitt esse. Och dessa fantasier, som ter sig helt trovärdiga för läsare, kan sålunda komma den riktiga naturupplevelsen närmare. För den som skildrar sin fantasi går direkt till att skildra en fiktiv upplevelse, det tyngs inte av en mängd fakta som den erfarne kanske skulle känna sig nödgad att ha med – allt för att skilldra landskapet som den riktigt är. Vi kan här dra oss till minnes hur filosofen David Hume menade att idéer uppstår. Vi ser en häst och en fågel och utifrån detta kan vi kombinera dessa två idéer och skapa en ny – idén om Pegasus. Låt oss dock anta att vi är experter på hästens fysionomi och vet därför att vingar är oförenliga med hästens skelettdelar. Våra kunskaper begränsar oss så att vi aldrig kan drömma om mytiska sagoväsen som bevingade hästar.

Publicerat den

"J’étais certain de conquérir Paris"


(Andra gången jag skriver det här inlägget, min dator är i sanning döende. Åh, som jag önskar mig en ny. En liten och rosa som väger nästan ingenting så man kan ta med sig den överallt.)

1.

Okej, mer meningslöst vardagsbloggande, för att komma igång. Jag har varit i staden och gjort mina ärenden. Det regnade såklart, men jag kände mig ändå ganska chic i lackpumps och nya kavajen. Dessutom hade jag äntligen lyckats laga fållen på favoritkjolen. Med mig hem fick jag bland annat makrillen, vinet samt två förtjusande kjolar. Sommarrea och skatteåterbäring är alltid en tacksam kombination. För tillfället ser jag till att med stor framgång låta bli att diska, dammsuga och våttorka golvet. Lägenheten börjar sakta men säkert bli klar nu. Häromdagen införskaffades gardinstänger och kristallkrona. Nu står gardiner och ny badrumsmatta på tur. I övrigt har jag bara två verkliga problem i mitt liv just nu.

2.

Det första: Vi har parkettgolv i hela lägenheten, och det repas väldigt lätt. Vilket gör mig oerhört nervös och får mig att sätta dubbla möbeltassar på alla möbelben. Däri ligger dock inte problemet utan i det enkla faktum att jag inte vågar gå med mina skor inomhus. Att städa blir, bara för att nämna ett exempel, så mycket roligare om man gör det i en söt kjol och högklackat. Eller är kanske kilklack, hemska tanke, lösningen?


Lösning från La Redoute?


3.

Det andra: Det var ju den där romanen som skulle vara klar i augusti. Lagom till min bästa väns 25-årsdag och min egen 24-årsdag (eller börjar jag närma mig de åldrar då jag i egenskap av dam bör ljuga om min ålder? Eller ska jag nöja mig med att jag i alla fall fortfarande får visa legitimation på Systembolaget, allt annat hade varit förolämpande?) Nåväl, det återstår en hel del att skriva av Romanen. Kanske 98% eller så. Vilket fått mig att ifrågasätta huruvida jag överhuvudtaget borde ägna mig åt skönlitterärt skrivande. Senast jag skrev något lät det:

Svart, trängande som en sjukdom virvlade den parisiska nattluften ner i hans lungor. Efter timmar instängd i en kupé, undantaget enstaka och ostadiga promenader längs de angränsande gångarna, på tåget från Köln borde dessa första andetag skänkt honom svalka. Så var icke fallet. Allt han kände var den franska huvudstadens kväljande lukter. Dessa lukter som uppstiga varhelst för många människor och annat kreatur trängts ihop på en allt för liten yta. Röken från fabriker bortom förstäderna. Väskan i hans hand var tung, lämnade vita avtryck i handflatan. Han andades långsamt ut, trött av resandet. Här stod han alltså i civilisationens mitt, Upplysningens moder och Europas hjärta – allt han såg var mörker.

Bakom honom reste sig Gard du Nords mäktiga glasfasad, den han vid sitt första besök i Paris vänt sig om att betrakta i stum triumf. Då hade stadens vimmel och raka boulevarder, dessa preussiskt raka streck som var baron von Haussman välvilliga arv till parisarna, fått hans unga hjärta att slå lite fortare. Det hade svämmat över av gatusorlet och blänkande solkatter i fönstren. Han hade sett solen, tyckte han, sådan den gamle upplysningsfilosofen Condorcet beskriver den, som en manifestation av den upplysta samtiden. Ljuset, det underbara ljuset mot hans ansikte. Han befann sig på en bergstopp och för hans fötter låg framtiden utbredd. Detta trodde han Paris lovat just honom, Namn Efternamn, den blyge apotekarsonen från provinsen. Nu, tre år senare visste han att det var en chimär, ett vackert spektakel för utlänningar och landsortsbor. Allt i Paris var falskt och spelat. Tomma gester och meningslösa åtbörder, inget mer.


4.

Av dessa två problem bekymrar jag mig helst för det första som känns förvisso komplicerat men kanske inte fullt så livsavgörande som det andra.

Publicerat den

Aldrig har Göteborg känts så avlägset

Bokmässan har kommit och gått. Fröken blev kvar på östkusten i år. Jag byter svettiga mässhallar mot stadspromenader i klar höstluft. Sedan jag bestämt mig att hoppa av franskan har jag helt slutat gå på föreläsningarna. Jobbsökandet tar tid, men inte all tid. Jag tillåter mig ett lugnare tempo ett par dagar, åker till Uppsala. Och imorse. Klockan är strax tio, jag har precis ätit chokladpraliner till frukost. Står i en dusch som inte är min egen men vid handfatet finns en tandborste som är det (min alltså). En handduk är mig tilldelad, den är min och ändå inte. Där, under rinnande vatten och löddrande tvål påbörjar jag en tanke. Den avslutas inte förrän jag ligger på sängen i väntan på att håret ska torka. Jag skriver inget i anteckningsboken, behöver inte. För den här gången har jag hittat rätt. Äntligen, äntligen. Idén breder ut sig framför mig, triumfen sjunger i mitt bröst. Jag har gått runt, rastlös men helt låst. Ett trassligt garnnystan. Och nu reder allt ut sig, faller på plats. Jag har intrigen, platserna, mina huvudpersoner, språket. Allt ät klart. Bara att skriva. Känslan går inte att beskriva.

(Kära läsare, förlåt mig min självupptagenhet. Vid tillfälle skall jag åter ägna mig åt essäer och dylikt som kan vara av större intresse för er än mina personliga vedermödor. Ha tålamod med mig, helt enkelt.)

Publicerat den

Feber och klarhet


Jag har legat i oförskämt hög feber sedan söndag. En ovanligt brutal förkylning, som dessutom vägrar ge med sig. Jag sover dåligt, vaknar genomsvettig. Halsen gör ont, tankarnas grumlas i värmetöcknet. Jag missar en föreläsning, missar flera. Folk börjar höra av sig, undra vart jag tagit vägen. I Uppsala och blir ompysslad är svaret. Sjuk. Feber. Feber. Feber. Allt jag planerat för veckan är inställt. Korrekturet, i synnerhet min egen artikel som jag borde ägnat föregående helg åt ligger i in väska – det finns ingen möjlighet att arbeta.

Likväl. I detta töcken når jag en plötslig klarhet. När febern rasat färdigt, kuvats av febernedsättande medicin, slås jag av en slags insikt. Det är när jag hör min egen hesa röst läsa en gammal novell, känslan att erfara de nu flera år gamla orden, som jag inser vilken väg jag måste gå. Och att jag är fel där jag är just nu. Det är dags att förkasta ytterligare lite trygghet. Det är dags att lämna den akademiska världen. Den passar mig förvisso ytterligt bra, men det är inte vad jag vill. Inte just nu i vart fall. Tanken skall släppas fri att fokusera på det jag väljer att rikta min blick mot. Jag släpper inte bildningsidealet, studierna kommer fortgå. Men mest av allt: tid och energi till skönlitterärt skrivande. Den här gången får jag inte misslyckas!

Publicerat den

ur La Culture des Idées


Om det fanns en skrivarkonst, då skulle det vara själva konsten att känna, konsten att se, konsten att lyssna, konsten att använda alla sina sinnen, antingen på riktigt, eller i fantasin; och en teori om stilens nya och allvarliga tillämpning skulle innebära att man söker visa hur genomtränga dessa två åtskiljda världar, sinnesintryckens värld och ordens värld. Det finns där ett stort mysterium, då dessa två världar är oändligt långt ifrån varandra, det vill säga parallella: kanske skall man se det som ett slags trådlös telegrafi: man konstaterar att de två tavlornas nålar påverkar varandra ömsesidigt, och det är allt. Men detta ömsesidiga beroende är långt ifrån perfekt eller lika klart i verkligheten som i en mekanisk liknelse: faktum är, orden och våra sinnesintryck överensstämmer bara mycket lite och mycket illa; vi har ingen möjlighet att, annat än kanske genom tystnaden, uttrycka våra tankar. Enbart i livets omständigheter, där är såväl ögonen, som händerna, som den stumma munnen mer uttrycksfulla än allt tal. 

ur Rémy de Gourmonts La Culture des Idées,
i undertecknads egen översättning 

Publicerat den

Kört?


Hur kunde jag hamna på dessa villovägar? Hur kunde jag ge upp det jag tror på? Att sjunka så lågt. Att prostituera mig. Att förråda allt i hopp om silvermynten. Att anpassa sig för publikens förmodade smak. Inte konstigt att glöden falnar, att gnistan dör. Jag förbannar förlaget, jag förbannar den forne vännen!

Likväl är det lite märkligt att jag är så oförmögen att producerar text som handlar om samtiden. Ligger det mig för nära? Är det vad som gör att allt jag skriver som utspelar sig i våra dagar blir tråkigt och fult? Eller har jag tappat det? Skulle jag inte kunna skriva historiskt heller om jag satte mig ner idag? Är det som man säger: kört?

Publicerat den

Om inspiration och Salome


Jag trivs så bra just nu. Nya lägenheten är underbar ( – en del av mig längtar till hösten då Malm flyttar ut och jag får ha den för mig själv). Det går bra med uppsatsen även om det är ont om tid. Jag fick tillbaka hemtentamen på kursen och trots febern som härjade i mig när jag skrev den var det uppenbarligen nog till att få ett B. Det ger mig själförtroende i arbetet med uppsatsen. Men mest av allt smittar glädjen att arbeta med dikter, att fördjupa sig i texterna till andra områden. Jag blir inspirerad, kreativ. Alla dessa spår jag inte kan undersöka i den här uppsatsen. Ska jag fortsätta med den magisteruppsats, en master, doktorera? Jag vill läsa mer, franska, litteratur, latin. Bredda mig, fördjupa mig. Jag vill översätta, jag vill skriva. Allt för att jag trivs så bra i sällskap med John Gray, Huysmans, Wilde, Verlaine, Mallarmé!

Jag har precis skrivit en liten passage om Wildes Salome i förhållande till en av Grays dikter. Nu ska jag fortsätta med Mallarmés ”Hérodiade”. Jag hade velat säga något om Flauberts Salammbô också men den fanns inte tillgänglig på biblioteket.


För den som inte vet eller vars minne sviktar är Salome en biblisk karaktär. I utbyte för sin dans får hon önska sig vad hon vill av sin styvfar, konungen Herodes. På sin moder, Herodias, inrådan ber hon om Johannes Döparens huvud på ett fat.

Salome av Pierre Bonnaud


”Ah! I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth. There was a bitter taste on thy lips. Was it the taste of blood? . . . Nay; but perchance it was the taste of love. . .They say that love hath a bitter taste. But what matter? what matter? I have kissed thy mouth, Iokanaan, I have kissed thy mouth.”

ur Salome av Oscar Wilde

Salome av Gustave Moreau