Har jag blivit dummare?

Under min vistelse här i Paris ha jag återupptagit arbetet med en roman jag påbörjade i höstas hemma i Uppsala men som under den omänskliga arbetsbördan studierna innebar inte hann färdigställa. Jag har väl en tredjedel råmanus klart i dagsläget. Då jag besökt hemlandet och min mor och hennes sambo sedan varit besök lades arbetet på is under ett par veckor. I dagarna har jag ägnat mig åt att städa min hårddisk, inte minst få ordning i mina virtuella research-anteckningar och skriva in dem i dokument ordnade efter eror och teman. Exempelvis har jag numera ett textdokument med alla detaljer om tåglinjer mellan Frankrike och Belgien under andra hälften av 1800-talet. Jag har också samlat på mig ett väldigt bildarkiv som jag dock inte städade utan blott separerade från mina privata fotografier. (Nödvändigheten att skaffa en extern hårddisk och göra någon form av back-up känns mer och mer brådskande. Om datorn kraschar, hur många timmars arbete kommer inte gå förlorade?) Under detta städande snubblade jag också över andra textdokument, fragment till framtida romaner. Små texttablåer och diktrader som fått samla damm ett par år. Insikten kom omedelbart och utan nåd. Det brukar sägas att man idealiserar sina tidigare skriverier, det man upplevde som gudabenådat i tonårsåren är några år sedan mest pinsamt. Döm då om den förfäran som kom över mig när jag såg att dessa fragment, skrivna när jag var runt tjugo, är så mycket bättre än det jag arbetat ihop idag när jag närmar mig tjugofem. Det är inte blott stilen som degenererat, även om det är det som först slår ögat, utan även innehållet. Det är förtjusande små filosofiska resonemang, när producerade jag sist en filosofisk tanke? Det är referenser och subtila allusioner till författare och verk jag idag nästan måste slå upp för att kunna förstå och ta till mig. Har jag slutit mig kring mig själv? Var finns glädjen i att läsa de gamla mästarna och skamlöst väva in deras visdomar i mina texter? Har jag glömt dem alla?