Kategori: Arbetet

Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar – i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag – otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.

Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.

Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.