Baudelaires hatt

Kapitel 13 i Atlantis barer av Durs Grünbein handlar om diktarna och deras dragning till havet och där stöter jag på en gammal vän:

Där är Baudelaire som, på sin första och enda sjöresa i riktning mot Indien, vänder och far tillbaka till Paris. På ön Bourbon (idag La Réunion), berömd för sina vaniljväxter, ramlar han i hamnen från en repstege ner i vattnet och blir uppdragen på land, alltjämt med böckerna under armen. ”Endast hans hatt blev hajarnas rov”, heter det i ett anonymt kolportage för en parisisk dagstidning.

Hatten igen! I den lilla boken Cinq journées avec Charles Baudelaire à Bruxelles av Georges Barral att författaren nämner Baudelaires hatt: ”Likt Nadars har den en excentrisk kontur, som passar hans framtoning som plågad estet. Hatten kom att vara upphov till ett par komiska missöden, då folket i Bryssel skulle visa sig oförmögna att skapa något liknande åt honom.”

*

 

Jag tänker mig en bilderbok, som förtäljer denna hatts (eller snarare dessa hattars) alla äventyr. Nästan lika intressanta, våghalsiga och oemotståndliga som tankarna under den hjässa de täckt.

*

(Ni har väl uppmärksammat att Alastor Press erbjuder Baudelaires Arma Belgien  och Huysmans En Route för det gentila priset 320 kronor. Oemotståndligt, inte sant?)

Vardagsfenix

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.

Hunger

26 december skrev jag:
Jag känner en sådan hunger. En hunger efter litteratur. Jag vill konsumera den, låta den svälla i mitt inre, stiga som feberrosor på mina kinder. Hela hösten har jag läst en och samma bok. Den har haft min uppmärksamhet och nu har arbetet nått ett tråkigt stadium. Jag flyttar komman och slår i böcker. Det är torrt och småttigt men nödvändigt, den här delen av arbetet. Det har med litteraturen att göra, men det mättar inte.
Sedan dess: två böcker slukade. Den värsta hungern stillad, men anden kräver mer. Och sen finns den där förbannelsen: ju mer man läser, desto sämre mättar det. Man blir kräsen; kräver högre höjder och starkare retningar.

En reflektion och löften om framtiden

 
Skriv alltid, alltid upp titlarna på intressanta böcker du stöter på. Du vet att du inte kommer att komma ihåg dem. Glöm inte det nu, glöm inte det nu, glöm inte det nu.
*
(Det är en väldigt mycket jobb och deadlines just nu, återkommer, eller:  kaptenen har inte övergivit skeppet, han gömmer sig i kajutan.)
*
Läste någonstans att den som vill ha en framgångsrik blogg ska ha många bilder och korta texter. Eftersom jag bara är intresserad av välvilliga läsare, dvs de som är kvar trots motståndet i att behöva stava sig igenom ett par hundra ord, är jag snart tillbaka med färre bilder och fler ord.

Den allvarsamma leken

(Men uff… man har inte skrivit på ett tag och blogger ändrar helt utseende? Allt obekant och jobbigt. Att inte ha någon makt över detta, att inte kunna vara den konservativa rutinmänniska man i grund och botten är. Nåväl.)
(För visst var det ett tag sedan sist. Jag har börjat arbeta med hjärnan, förstår ni. Hela dagarna sitter jag framför mitt block, med mina böcker och min dator och arbetar – och allt liksom sker i mitt huvud. Ibland känns det som att lösa korsord. Typ de med fyra prickar i söndags-DN. Och när jag är klar för dagen känns hjärnan helt utmattad och seg. Men en bra utmattning, som kroppen kan kännas när den fått träna. Det är så overkligt, att göra det jag gör. Det jag gjorde som ett nöje på fritiden förut. Men nu, på allvar, på riktigt. Så att andra så småningom kan ha åsikter och bedöma, tanken svindlar.)
Översättning: att lägga örat mot texten och lyssna till melodin där inunder?
(För sen finns ju det andra också, det som inte är roligt. Det som egentligen inte är så svårt, men som man behöver lära sig. Som man inte riktigt vet vem man ska fråga för att få svaren på frågorna. F-skattsedeln och kredit och debet. Misstaget att köpa en bokföringsbok som sedan måste bokföras. Mysteriet kontering. Redovisning av ut- och ingående moms?)
Om det pågående arbetet vill jag inte skriva för mycket här – det blir för påtagligt, för verkligt. Det måste få vara lite mera lek och lite mindre allvar just nu. Den som ger sig till tåls kommer så småningom få allt avslöjat för sig. Tills dess utlovas dock mer aktivitet här i min virtuella hage, en mängd tankekor väntar på att släppas ut på grönbete. I somras läste jag så många böcker, en del riktigt bra och om inte annat måste man väl säga ett par ord om dem.

Wik: en sammanfattning



En vecka på Wik och den där längtan väcks återigen i mig. Längtan till en plats där lugnet råder och jasminen doftar. Först när sinnet lugnas förmår tankarna att stiga upp ur mörkret och kryssa på ytan. Intrycken skärper alla fem sinnen, tillåter dem att kläs i ord. Jag tänker att så ska man bo, så ska man alltid leva.

Först med avstånd tillåts fantasin svepa över minnena och göra av dem något nytt som ingen väntat. Hur var det nu Hume skrev? Den mänskliga fantasin: förmågan att föreställa sig Pegasus? En vanlig häst och sedan örnens vingar – i människotanken skapas fabeldjuret. Förflutenhetens lejon korsar min stig och i dess ansikte anar jag mänskliga drag – otydliga först, skarpa sedan. Från Sfinxens läppar faller både gåtorna och svaren.

Var det därför jag redan i min barndom kunde känna berättelserna blomma i mitt inre? Morgonpromenaderna med hunden längs havet, förbi kyrkogårdens låga mur och blommande syrenbersåer. Som oroliga djur med blanka klor och mjuka pälsar promenerade historierna genom mitt sommarblonda huvud. Så var det då, så är det nu.

Vid dagens slut bär bussen mig tillbaka till stadens centrum, men längtan, den bär jag med mig.

Anteckningsböcker och handskrift

Peter Englund skriver om sina anteckningsböcker – själv använder han det välkända märket Moleskine (men med akademiens sigill och valspråk). Också jag är mycket kräsen med mina anteckningsböcker. Till en början dög endast konstfullt ornamenterade böcker gärna av märket Paperblanks och gärna med juvelprydda katter på. Funktion har dock alltid varit viktigare än form – när det gällde mina skrivböcker. Det vill säga, de var tvungna att underlätta själva skrivandet som är nog så mödosamt ändå. Jag skriver allt av vikt för hand – ingenting direkt på datorn. Vilket, som jag förstått, är ganska ovanligt i vårt tidevarv. Anledningarna är flera: dels är min dator trots sina bärbara anspråk tung och numera höljet dessvärre sönder, vilket omöjliggör att den skulle kunna bli en följeslagare ut i världen. Nu är det dock inte det huvudsakliga skälet då jag när jag är ute snarare tar sporadiska anteckningar än sätter mig och skriver långa textsjok. De huvudsakliga anledningarna är två.

*

Den första är något jag hört folk ange som skäl till att skriva direkt på datorn, på det sättet förmår man skriva i samma takt som man tänker. Trots att jag är uppväxt med dator i hemmet och har skrivit flitigt på den, har jag aldrig lärt mig en korrekt fingersättning utan skriver med pekfingrar och ibland också med ett hjälpande höger långfinger. Jag är inte heller en av dem som instinktivt känner varje tangents plats (en aning har jag såklart) men behöver ändå fästa blicken på tangentbordet för att skriva. Summa summarum: det går betydligt snabbare att skriva för hand. Min handstil är snabb och slarvig, den innehåller tecken för bokstavskombinationer etc. Obegriplig för någon annan än mig – men högst effektiv.

Den andra är att för eller senare skall texten skrivas in i datorn. Det rör sig då ingalunda om blott renskrift utan blir med nödvändighet en första bearbetning. Ibland ser jag bara sporadiskt på kladden och jämför sedan hur jag uttryckt mig i datortexten med handskriften. Förvånansvärt ofta är texten identisk vilket stärker mig i min övertygelse att det är just så texten måste vara.

*

Men om jag förr behövde en tilltalande estetisk yta för att känna inspirationen flöda har mina krav nuförtiden förändrats och på sätt och vis blivit simplare. Eftersom mina anteckningsböcker rymmer mer än anteckningar, de rymmer utkast, prioriterar jag idag hur de underlättar renskrivningsarbetet. Det största problemet vid renskrivning är när boken ligger uppslagen bredvid datorn och ständigt envisas med att slå igen sig. Samma problem upplever jag när jag sitter och skall i skriva på till exempel tåget – det är besvärligt att behöva hålla boken öppen. Onödigt besvärligt. Alltså har jag ställt undan mina vackra anteckningsböcker och skriver numera endast i spiralblock i A5-format där man helt undviker sådana problem. Dessa block är även de noggrant utvalda för sitt lite tjockare papper och framför allt, avsaknad av rader. Jag skriver helst på blanka sidor, mest för att min stil är så liten att det ser konstigt ut på linjerade ark. Men också för att det vita bladet innebär total frihet, och när det gäller skrivandets tillbehör är det en oumbärlig kvalitet.

Arbetsdagen:


Skrivkramp.

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Idé! Jag låter nya kapitlet börja med ett brev!

Öppnar dokumentet.

Tittar på dokumentet.

Ångrar mig.

Skrivkramp.

Skrivkramp.

Skrivkramp.