Ordlekar. De är översättarens verkliga mardröm. I värsta fall är de helt enkelt oöversättliga, arbetar man med en kommenterad utgåva kan man i alla fall skriva en liten not om den betydelse som gått förlorad. Idag handlade det om en intrikat lek med termer från heraldiken. Det här är ganska typiskt för Bloy, helt plötsligt leker han med termer från ett specialområde, det kan vara heraldik som nu, men också säg katolsk teologi eller 1880-talets idiomatiska uttryck. På franska betyder ”en abîme” eller ”mise en abîme” det som (om jag förstått saken rätt) kallas hjärtsköld eller hjärtvapen, det vill säga en liten, avgränsad sköld på den stora skölden. ”Abîme” betyder dock också ”avgrund”, jämför med engelskans ”abyss”. Nu är den här heraldiska bibetydelsen inte avgörande på något sätt, men det är en konnotation som ändå ger texten viss färg. I det här fallet hittar jag dessvärre ingen bra lösning, att smyga in någon sköld eller dylikt blir en mycket mer påtaglig markering än den franska textens mycket subtila allusion. Det är inte roligt, men ibland måste man göra dessa omöjliga val. Liksom i diktöversättningen här nedan måste man som översättare bestämma sig för om man vill behålla ordleken, eller bilden den frammanar.
13. Ledigt bunden? Obundet fri?
Att översätta poesi är det svåraste. Det är som det svåraste korsord du någonsin försökt dig på. Det är också det det som ger dig mest. Det är en närläsning utan genvägar. En läsning där du måste väga melodi mot bildspråk mot form. Denna avvägning är det svåraste av allt. Personligen är jag exempelvis dålig på att höra skillnad på betonad och obetonad – så när jag läser bunden form är antalet stavelser, om de är stigande eller inte fallande, mindre viktigt. För min make, matematiker skall tilläggas, upplevs en avvikelse från mönstret lika graverande som säg ett slutrim som saknas, vilket jag i min tur kan finna mer störande. Det finns ytterligare en svårighet – idag kan en strikt bunden form med slutrim och allt kanske kännas arkaisk, det som egentligen skall underlätta blir ett hinder för den moderne läsaren. När det kommer till den poesi jag intresserar mig för – föra sekelskiftets franska – upplever jag ibland att jag för att framkalla samma upplevelse av texten på svenska som på originalets franska hellre rör mig mot en metriskt bristfällig rytm. Men kanske är det så att det är lättare att göra avkall på melodin, på konnotationerna än på det enkelt verifierbara antalet stavelser och rim?
***
På franska upplever jag ofta den bundna formen som mer otvungen – språket är inte lika melodiskt som vårt nordiska. Den bästa dikten på vers är ju den som är fullkomligt otvungen, vars rytm faller sig fullkomlig naturlig. Flödande driver den läsaren med sig utan att man egentligen reflekterar över den eller börjar skandera. Därav fröjden att läsa exempelvis Stagnelius, som också utnyttjar svenskans melodiska kvaliteter till fullo. Och därför är också dikt i bunden form ofta överlägsen den fria versen. Den som skriver på vers ställs inför stramare ramar, han måste noggrannare väga sina ord. Ofta heter det att poeterna är de bästa översättarna, och det är fullkomlig sant. De har öra och öga för nyanser; de har framförallt förmågan att hitta orden och böja dem efter sin vilja. Faran för den översättande poeten ligger kanhända i att dämpa sin egen röst. Å andra sidan, vad är väl en poetröst annat än resultatet av lyhört lyssnande till andra? I mötet med ett annan författarskap, där det intimaste av möten är översättningen, smittas poeten genast av dikten han sysselsatt sig med. Läser du Mallarmé i Ekelöfs översättningen hör du naturligtvis Mallarmé sedd genom Ekelöfs ögon. Men: läs sedan Ekelöfs egen diktning och du kommer finna Mallarmé – en Mallarmé kanske uppbruten till sand och stoft, till atomer, men närvarande i den arkitektur som är Ekelöfs diktning. För visst är det väl så litteraturen fungerar, vi äter de gamla mästarnas kött; det är från dem vi får vår näring eller de inpräntas i vår dittills färglösa, oformliga estetiks dna.
***
Nu är ju jag ingen poet, men har likväl översatt lite poesi. Jag vill med ovanstående resonemang inte underminera min egen position som översättare – eller för den delen underkänna all poesi översatt av andra än poeter. Jag tänker att när det kommer till just poesiöversättning finns det fog för flera översättningar av samma dikt. Här rör det sig ju om en tolkning, eller ännu hellre: resultatet av en läsning. Det är att säga: på detta sätt uppfattar jag denna text. Med de olika tolkningarna kan vi bara röra oss runt själva dikten. Översättningen, kan bli själva nyckeln, en ingång (en av många), till dikten på sitt originalspråk.
***
Här följer två diktöversättningar. Det är från ungefär samma tid, runt 2011. Den första är i bunden form och ingår i min första publicerade översättning: Arma Belgien av Baudelaire. Den andra är ett utdrag ur en tolkning på fri (men om jag få säga det själv: ändå rytmisk) vers av Pierre Louÿs som varken är fullbordad eller utgiven. Louÿs-dikten är snarare resultatet av det haveri som var min masteruppsats i litteraturvetenskap där jag alltså för att fullfölja uppsatsskrivandet kände mig nödgad att först förstå texten. Vilket för mig betydde (betyder) översätta den.
***
Belgarna och Månen av Charles Baudelaire
Man aldrig har en ras så löjlig sett
som dessa belgare. Inför det sköna
de rullar ögonen och börjar stöna.
Allt som oss fröjdar lamslår deras ätt.Ett vackert ord och ögat det blir grått
och matt som på den fisk man nyss har fräst
De skrattar högt när rörande dikt man läst
som för att visa hur de fullt förstått.Som gasten, belgaren skyr allt vad ljuset heter;
Och stundom, under himlavalvets eter
det har jag sett, i plågor hålls han vakenI vidrigheten som ägs av spyan och av dyn,
av pilsner och genever fylld, blicken upp mot skyn,
han skäller högt mot Månen, sittande på baken.
***
ur Pervigilium Mortis av Pierre Louÿs
Slå upp dina ögon mot mig, så ledsna och så ömma,
Speglar för min stjärna, upplysta fristäder,
Dina ögon mer högtidliga av att se sig dyrkade,
Tempel där tystnaden bär lyssnandets hemlighetVilken ö alstrade för oss strofer ur havet?
Våg där böljan rullar sig om dyningen på en våg,
Våra kvällars vågor ger upp andan mot världen
Och fyller oss igen med sitt hudfärgade vatten.En fläkt av lycklig ö och sandelträ lyfter
Ditt hår, oräkneliga vingar, och undflyr oss
Från natten till rosen, vällukt, i natten,
Bortom ditt bröst, tvåfaldigt och rent, drömmarnas Delphi.Tala. Din röst böjer sig med din mun. En gud
Viskar till den melankolins ord
Förhastade av att vara lika älskad som vacker
Och som i ivern känner avskeden skälva.Din röst, det är en förlorad barndoms suck.
Det är din ömtålighet som darrar när den dör.
Det är ditt kött som, alltid stolt att blomstra,
Ständigt i skuggan, tror sig till hälften nedsänkt.
12. Bloy-dagboken, sid. 39
Det är så fint att Bloy liknar sitt alter-ego Marchenoirs ENDE VÄN vid en ”lyckosam testikel” utan vilken Marchenoirs ”virila överlägsenhet förmodligen hade varit ofruktsam”.
11. Bloy-dagboken
Idag gick jag till kontoret och frilansplatsen jag hyr där för att komma igång med Bloy-översättningen på nytt. Det är en otacksam text att arbeta med såtillvida att den är mycket lång (400 sidor) och dessutom mycket svår – arbetet kryper fram, och det första utkast jag producerar är fullt av ord i rött som markerar osäkerheterna, det som måste arbetas om.
Jag har redan levt ett bra tag med denna text – en del texter hittar man tonen direkt, man ligger den nära själv. Så var det med Baudelaire, så var det med Gourmont. Med Bloy har det varit svårare, mitt temperament är honom fjärran. Långsamt invaderar den en, en bläckdroppe i ett vattenglas: svarta slöjor i det transparenta och sedan blir allt opakt och infärgat. Jag tänkte, för att det roar mig och för att det förhoppningsvis också kommer att motivera mig när arbetet känns särskilt tungt, att börja föra ett slags dagbok över detta arbete. (En idé som faktiskt föddes långt innan jag blev tvungen att fylla var dag med ett nytt inlägg, men som inte satts i verket bara.)
Det är en text som inbjuder till ett sådant företag. Som upphäver gränsen mellan dikt och liv. Det är inte dagens fadda autofiktion. Ingen barndom eller vuxenblivande som tuggas och idisslas igen och igen. Det är en eld så stark, en indignation över att den mänskliga tillvaron är en avgrund och så ovärdig: att människan i så mycket väljer det ovärdiga. Det är en eld med svarta lågor som förbränner allt det rör vid – ovänner, inbillade fiender och, framför allt, det egna jaget. Det enda vi, på våra lymfatiska och nordliga breddgrader, skulle kunna sägas ha som påminner om detta är möjligen Strindberg där också den personliga indignationen ibland används till bränsle för det skönlitterära verket.
Vi får se om denna dagbok kan ge mig något, jag hoppas det, och, i bästa fall, även er.
8. Remy de Gourmont hittar en eländig katt
”Häromdagen hittade vi, i en salong öppen i jämnhöjd med trädgården, en katt, hoprullad till ett litet nystan, men vilken katt! En utmärglad sak, skabbig, som livet så tömt på krafter att den tycktes likgiltig för allt, förutom förnimmelserna i stunden, i denna stund att, vilket var över förväntan, en regnig dag lyckas hålla värmen. Den var hungrig också, men då den inte var en av dessa katter som bara behöver stryka sig mot sina härskarinnor för att få saker att lapa eller saker att äta, tänkte den inte vidare på det. Dess förvåning var synbart stor när den fann sig omringad av en grupp människor som bjöd den på mjölk och bakelser. Den var inte rädd, den var överraskad liksom vi skulle bli om vi gick på en öde väg, törstiga och hungriga, och ett dukat bord dök upp framför våra fötter. Folk skrämde den inte för man hade antagligen aldrig gjort den något ont, men utövade heller ingen lockelse på den, eftersom man aldrig gjort den något gott. I mig väcker djuren nästan mer medlidande än människorna, eftersom djuren är om möjligt än mer handfallna inför olyckan. De har inte möjligheten att förbanna sina bröder eller samhället, vilket ändå ger viss förströelse. Vilka reflektioner skulle en människa inte gjort, om hans liv inskränkts till samma kringflackande och utsvultna tillvaro som denna eländige katts! Jag ser emellertid en punkt på vilken kattens tillvaro är bättre. Om det var en människa som slunkit in i salongen och sjunkit ned i en fåtölj, är det föga sannolikt att man skulle ha bjudit honom på mjölk eller bakelser, och man skulle inte lutat sig över honom för att beundra blänket i hans ögon.”
Eftersom jag inte hade någon inspiration att skriva något eget idag översatte jag istället denna lilla text av Remy de Gourmont som publicerades 1912. Om du liksom jag är förtjust i såväl män som katter kan du klicka dig vidare till denna roliga sida som postar bilder på män och katter i samma poser.
Arbetsflit
Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.
*
Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:
Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.
Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.
*
Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.
Den erotiserande blicken
Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.
Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?
Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:
Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut. Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.
Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.
Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?
Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.
När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.
Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.
Varumärket?
Ibland tänker jag alltså att det är en plikt att ställa sin person i böckernas tjänst. Två anledningar: Mellan liv och dikt finns inga vattentäta skott. Det du känner till av omständigheterna kring ett verk (biografiska detaljer om författare, tiden det skrevs under etc. etc.) kommer färga hur du upplever verket i fråga. Ligger det då inte i konstnärens intresse att använda sig även av dessa verktyg för att fullborda sitt verk, upplevelsen av detsamma? Är de inte att betrakta som element som måste läggas till rätta och tillhör således, om än i dess periferi, verket? Vill man förbli sitt verk troget, är det inte rentav nödvändigt?
(Detta trams om att vara ”sann” mot sig själv, eller ”ärlig” i sitt samröre med världen. För det första: som om det fanns en kärna huggen i sten. För det andra: ”lögnen” är inte sällan långt sannare än verkligheten. Och Oscar säger: ”Den enda sorts lögn som är fullständigt oklanderlig är lögn för lögnens egen skull, och som jag redan påpekat är det högsta stadiet inom detta område lögnen inom konsten.”)
Likväl vill man inte att dessa verkets omständigheter ska överskugga verket. En alltför färgstark personlighet, en alltför tydlig röst lägger sig i vägen. Hellre några enstaka penseldrag, ett slags stämning – alltid fattigare än verket självt. En klangbotten ur vilken verkets melodi kan växa sig stark. Konsekvens. Ett namn som förbinder texterna och får dem att tala med varandra, att färga av sig på varandra.
Så om jag nu skulle bygga mitt namn till ett, för att tala i samtidstermer, varumärke… Vilka drag skulle jag då vilja måla? Om man till exempel måste begränsa sig till ett enda begrepp, ett ord? Jag skulle kunna tänka mig… demonisk. Min (olyckliga?) könstillhörighet till trots: kulturhistorien är full av demoniska män men desto färre kvinnor. Men för er, och för världens spruckna spegel, klär jag mig så gärna i Salomes slöjor, tar upp Delilas sax och borstar ut Liliths lockar. Vidare: fattar pennan och slår upp mina böcker.
Demonisk?
Rapport från en översättares skrivbord
Dagens första ljusglimt var inte arbetsrelaterat utan en artikel som dök upp mitt fb-flöde. I indiska Roopkund finns en grund, frusen sjö (i folkmun kallad ”Mystery Lake” eller ”Skelettsjön”) där 200 människoskelett upptäcktes på 1940-talet. Man trodde först det rörde sig om Japanska soldater från andra världskriget men med modern teknik visade det sig att kvarlevorna varit förrädiskt intakta i den kalla omgivning och var så gamla som 1200 år. Den färskaste teorin om vad som hände de 200 människorna är att de överrumplades av en hagelstorm med ovanligt stora isklumpar som ledde till dödliga skador. Idag är sjön ett välbesökt turistmål. – Den trogne läsaren känner säkerligen till min fascination för det kuriösa och jag blir alltid förtjust när verkligheten så att säga överträffar dikten. För att veta mer och se bilder, läs här och här.
*
För en gångs skull lyckades jag komma ihåg att slå på tv:n strax innan 13.00 och höra nobelpristagaren i litteratur avslöjas. Jag har läst någon novell av Munro men kan inte säga att jag kände någon större upprymdhet eller besvikelse. Roligt att novellformen lyftes fram. (Är det ett sammanträffande att detta sker precis just nu när jag tagit upp novellskrivandet, eller försöker Försynen ge mig ett tecken?)
*
Sen blev jag glad på riktigt när jag för en gångs skull fick använda mitt favoritord eustarium.
*
I samband med passagen med eustariet fick jag också bekanta mig med ålar för att få ordning på några ålrelaterade termer. Ålar är verkligen djupt fascinerande varelser. Det är något storlaget i deras migration till det så poetiskt klingande Sargassohavet norr om Kuba där de leker och fortplantar sig. De genomgår en mängd olika förändringar, så olika att de kallas olika beroende på ålder och levnadstadium (jmfr med fjärilens pupp- och larvstadier). En fara med det här arbetet är att man plötsligt finner sig fördjupa sig i en för arbetet fullkomligt oväsentlig detalj – men jag tänker mig att det kanske kan ursäktas som allmänbildning? Nå, när jag således forskade vidare i den här (ganska basala) ålkunskapen stötte jag på detta med brunnsålar. Tydligen var det ganska vanligt att man fångade in en ål och släppte ned den i brunn för att den skulle hålla rent i brunnen. Det gjorde den då åttaårige Samuel Nilsson i en brunn i skånska Brantevik år 1859. Och där har ålen levt alltsedan dess. Den lär vara ganska förkrympt och ha osedvanligt stora ögon, men verkar i övrigt vara vid god vigör. Läs mer om Branteviksålen och se ett litet klipp från Mitt i naturen med den här.
*
Till sist har jag också idag lärt mig flera nya ord. Av dem lägger jag ”stråhane” på minnet. STRÅHANE är en nedsättande benämning på ÖVERMODIG eller SKRÄVLANDE eller STRIDSLYSTEN men LITEN eller SVAG MANSPERSON(?), förekommer även som tilltalsnamn, ex. Sannder Stråhane.
Om Twitter, djurs självmord samt en ny kontorsplats
När jag nu efter ett par månaders närvaro på Twitter gör en liten utvärdering kan jag konstatera att det mediet passar mig tämligen illa. Att jag är fullkomligt ointresserad av aktualiteter, dålig på att fatta mig kort och blir stressad av att föra dialog ligger mig definitivt i fatet för att riktigt kunna uppskatta formen. Ett flertal inlägg här har exempelvis börjat som något jag i korthet försökte formulera som en tweet. Likaså har den kondenserade formen krävt ett annat slags klarhet i tankarna vilket betyder att det ibland helt enkelt skulle gått snabbare att helt sonika skriva ett litet inlägg här. Det kanske största problemet är min brist på omedelbarhet – jag tänker gärna på ngt lite då och då, över en längre tid. Jag funderade exempelvis länge över det eventuella sambandet mellan sekelskiftets främsta societetsflata Natalie Clifford Barney, Liane de Pougys biografiska skandalroman Idylle saphique och den viktorianska erotiska klassikern Flossie (det finns inget, reddes det sent omsider ut på Bokmässan).
Likväl vill jag inte helt avfärda mediet ifråga. Jag har haft såväl nöje som nytta av att läsa i mitt flöde. Igår uppmärksammades jag på det mycket intressanta ämnet: självmord i djurriket. Känner läsaren exempelvis till att det i Skottland finns en bro, Overtoun bridge, där ungefär en hund i månaden oförklarligt hoppar över räcket, vissa mot sin död?
In the past half-century, some 50 dogs have leapt to their deaths from the same historic bridge. During one six-month period last year, five dogs jumped to their deaths. All of the deaths have occurred at virtually the same spot, between the final two parapets on the right-hand side of the bridge, and almost all have been on clear, sunny days.
Läs mer här
Vidare läsning i ämnet berättar om boskap som kastar sig utför stup, strandade valar och hjortar som för att undkomma jakthundar störtar sig ned i avgrunder. Det intressanta är inte bara de kuriösa historierna, utan snarare vilka frågor det väcker om våra föreställningar om vad som är mänskligt. Inspirerad av ämnet lyckades jag under kvällen sedan författa en kort, erotisk(!?) och (om jag får säga det själv) ganska utmärkt novell med utgångspunkt i nämnda frågeställningar och kuriösa anekdoter.
Framförallt var det trevligt att hitta tillbaka till någon form av skönlitterärt skrivande. Jag är lite kluven till hur mycket av min dyrbara tid jag egentligen bör viga åt just skrivandet. Å ena sidan borde jag söka fler inkomstmöjligheter utöver de stora, men dessvärre inte alltid så lukrativa, översättningsprojekten. Å andra sidan har min käre make för tillfället en tjänst, vilket kanske tillåter att jag ägnar viss tid åt den verksamhet som är förknippade snarare med lust än intäkter.
Vidare har jag hyrt in mig på ett kontor, vilket i och för sig medför en kostnad, men jag tänker att det kommer betala sig då det kommer bli enklare att disciplinera sig där varvid mer kommer att bli gjort. Hittills har jag dock inte suttit på plats ännu då matematikern befunnit sig i södra Frankrike på konferens och jag kan omöjligen åka till IKEA välja ut en kontorsstol utan hans moraliska stöd, än mindre frakta hem den. I hans frånvaro har jag således gjort upp en lista på saker som jag kommer att behöva på detta, mitt nya kontor. I skrivande stund består den av följande: en större bildskärm, nämnda kontorsstol, ett trådlöst tangentbord, en sladd(??) för att koppla samman min MacBook och bildskärmen, en stor tekopp, en fin teburk (med te i), högklackade skor att ha inomhus, min krukväxt (som just nu står i matematikerns arbetsrum på universitetet för att katten inte skall äta upp den), en anslagstavla, en ram till San Michele-planschen från Capri som jag tänkte sätta upp, Svenska akademiens ordbok, samt det mycket precisa ”något fint man kan använda som bokstöd”.
