Författare: Hillevi

Publicerat den

På tal om framtiden


En reviderad dikt från juli 2004:

I.

Jag vaknade imorse och trodde igår varit dröm. En dålig dröm. Men blott dröm. Sedan såg jag tårarna som ännu inte torkat på mina lakan och jag förstod att ingenting förändras. Igår var när drömmen dog.



II.

Ingenting har egentligen hänt och ändå är allt annorlunda. Den framtid som för några ögonblick såg så ljus ut är återigen som den var innan igår. Framtiden är alltid bara en. Det är vi som förändrats. Men så mycket värre det känns idag då vi igår var så uppfyllda av hopp.



III.

Är det inte märkligt? Vi gör idag val vi rättfärdigar med tanken på vad morgondagen kan ha i beredskap. Men det enda vi med säkerhet kan veta om framtiden är att vi inget med säkerhet kan veta om framtiden. Vi väljer olyckan idag i hopp om att kunna köpa oss fria från olyckan imorgon. Sådan är vår tragedi.


Publicerat den

Om dåtiden och om framtiden

Ur en anteckningsbok:

Skulle sålunda dåtiden fungera som ett slags hjälpmedel – ett filter att skåda sin samtid igenom? Missförstå mig inte, jag är den första att skriva under på at historielöshet bidrar till att dåtidens misstag återupprepas. Men är det inte lite typiskt för vår samtid; att studera historien kan inte vara ett ändamål i sig, utan endast ett medel. Faktum ä att dåtiden är långt mer intressant än både samtid och framtid. Samtiden är över på ett ögonblick och allt för nära för att vara överskådlig. Framtiden är bara en – till skillnad från dåtiden som ständigt skiftar. Den måste vi tolka, omtolka om igen. Dåtiden framträder som ljus genom ett prisma vars färger stråla i olika nyanser beroende från vilken vinkel våra blickar möter det. Är denna till synes bedrägliga natur icke önskvärd – ett hinder som förvägrar oss att skåda vad som egentligen hände? Så länge tillförlitliga källor finns kan vi bilda oss relativt goda uppfattningar om händelseförlopp. Kanske är det snarare deras inbördes förhållanden som skiftar. Det är kausalsambanden som framträder i nya ljus. Nya uppgifter som upptäckes och omformar hela vår bild av ett skeende. Vårt tänkande utvecklas och vi ser nya saker i källorna. Hur fantastiskt är inte det? Denna outsinliga källa som aldrig förblir densamma!

Men jag ser att du inte kan släppa tanken på att framtiden bara är en – du vill inte tro det! Du säger: framtiden är full av möjligheter, olika händelsekedjor – skiftande i takt med att vi väljer olika vägar att gå i vårt nu. Men framtiden ligger fast. Den är blott resultatet av alla tidigare händelser. Såsom dina handlingar och ”val” bara är resultatet av tidigare händelser – hela vägen tillbaka till universums födelse. Till tidens uppkomst. Den så kallade ”fria viljans”-problem är således ett pseudoproblem. En följd av ett tusenårigt missförstånd, en fåfäng tilltro till människans förnuft och suveränitet.

Publicerat den

Göteborg-Stockholm

Hemma igen och det är rätt skönt. Göteborg var underbart, men jag drabbades av Stockholmslängtan. Det blev rätt intensiva dagar, och kanske lite för lite sömn. Ah, men jag klagar inte, det var en liten sejour jag verkligen var i behov av.

Dagarna är som vanligt för korta – allt jag vill få gjort får jag inte gjort. Måste börja hantera min tid lite mer effektivt. Hur ska jag annars få ihop två hemtentor (den första redan nästa vecka), en kandidatuppsats (det blev dearest John Gray, fransk symbolism och hermeneutiska tolkningar) och en ny roman (jag har lovat Affe det första utkastet på hennes födelsedag i början av augusti). (Och så ska jag väl uppdatera Stasimon liiite oftare dåra.)

En ny roman tänker läsaren bekymrat. Ännu ett projekt, skall hon då aldrig hålla på med något länge nog att hon blir klar med det. Ja, invändningen är såklart befogad. Men låt mig förklara. Det var häromkvällen som jag satt med Bichette-texten och läste igenom de tre sidor jag skrev strax innan jag åkte till Göteborg. Tonen i dem var annorlunda – bättre skulle jag vilja säga. Men annorlunda jämfört med det jag skrivit innan. Skulle jag skriva om texten, anpassa till denna nya ton? Nej, jag tror inte det skulle blivit riktigt bra ändå. Av samma anledning som jag skjuter på arbetet med Det tudelade trädet lägger jag nu Bichette på is. Inte för att jag tröttnat på dem, utan av den enkla anledningen att jag känner jag ännu inte har de språkliga verktyg de båda texterna kräver. Istället ger jag mig i kast med ännu en övningsroman. Den här gången ingen historisk text, utan något som ligger mig nära. Och det är så lätt! När man inte i varannan mening måste konsultera sin referenslitteratur. Alltså, jag älskar att arbeta på det sättet, men jag måste koncentrera mig på mitt språk och berättarteknik just nu. Så att jag i alla fall har de verktygen redo när jag ger mig i kast med de historiska texterna.

Nu ska jag skriva.

Publicerat den

Dubbelgångare

Hela mitt liv har jag vant mig vid att vara ett original. ett one of a kind. Icke mer. I den nya klassen är jag en dubblett. En sån där som behöver förtydligas med ett extra epitet – nya, lilla, rödhåriga, unga, vår eller mer efternamnets första bokstav. I värsta fall får jag en ful förkortning, om hon inte redan har det. För i den nya klassen har jag en namne.

Jag upptäckte det är jag skulle kontrollera i adresslistan. En sån där lista som går runt vid första lektionstillfället så att alla kontaktuppgifter är de rätta. Herregud, de har ju skrivit fel efternamn på mig, tänkte jag och log. Fel adress och telefonnummer med insåg jag i nästa ögonblick och redan där väcktes misstanken. Blicken letade sig upp ett snäpp och där, precis över namnet jag precis inspekterat, fanns mitt. Rätt stavat, rätt adress, allt. Det var bara det att det fanns en till i klassen som också bär mitt ganska ovanliga förnamn. Det förnamn som annars varit synonymt med en specifik människa: jag.

Publicerat den

Kandidatuppsatsen, Wilde och en dikt av John Gray

Hej läsaren.

Det var ju ett tag sen vi hördes – jag vet att det är mitt fel, men du är inte speciellt aktiv i kommentarsfältet heller. Jag tycker bloggen är ful. Min frisyr är också ful. Eller snarare har jag väl ingen frisyr. Bara massa hår och dåligt schampo så det blir alldeles trassligt.

Imorgon börjar kandidatkursen i litteraturvetenskap. Förmodligen kommer jag fördjupa mig i brittisk litteratur 1830-1930. 1800-tal är alltid mums – det är på alla sätt det bästa århundradet när det gäller litteratur. (Och konst, dock ej musik.) Det finns dock ett problem, de absolut bästa författarna och poeterna återfinns inte i Storbrittannien utan i (som alla redan gissat) Frankrike. Kanske är det lika bra att inte ge sig på sina mästare, de som liksom avväpnar en helt. I all fall när man ska försöka prestera en kyligt objektiv text, också känt som Vetenskap. Det är en anledning till att jag inte får ge mig på Oscar Wilde. Trots att det är, ja vad, sju år sedan(?) jag läste Dorian Grays porträtt första gången är jag fortfarande helt försvarslös inför den boken. Det är lite genant nästan, är man riktigt hardcore ska man ju inte ha Wilde som favoritförfattare – för ytligt, för lätt etc. Men likväl, det är en kärlek som vägrar dö. När jag läser Wilde (nämnda Dorian Gray, en del av poesin, essäerna och breven inte pjäserna och sagorna) går det rätt in i min hjärna, sugs upp och blir en del av mitt eget tänkande. Hela jag, min identitet är en produkt av Oscar Wildes texter. Mindre på senare tid, det erkänner jag. Kanske borde jag åtgärda den vilsenhet som anfäktat mig ett tag med en Wilde-essä? Kommer jag att bli lika påverkad som förr? Vill jag det?

Kanske skulle jag skriva om Wildes författarfrände, poeten John Gray:

Je pleure dans les coins; je n’ai plus goût à rien;
Oh! j’ai tant pleuré, Dimanche, en mon paroissien!

JULES LAFORGUE

Did we not, Darling, you and I,
Walk on the earth like other men?
Did we not walk and wonder why
They spat upon us so. And then

We lay us down among fresh earthy
Sweet flowers breaking overhead,
Sore needed rest for our frail girth,
For our frail hearts; a well-sought bed.

So Spring came, and spread daffodils;
Summer, and fluffy bees sang on;
The fluffy bee knows us, and fills
His house with sweet to think upon.

Deep in the dear dust, Dear, we dream,
Our melancholy is a thing
At last our own; and none esteem
How our black lips are blackening.

And none note how our poor eyes fall,
Nor how our cheeks are sunk and sere . . .
Dear, when you waken, will you call? . . .
Alas! we are not very near.

Publicerat den

Markoolio hela veckan

Upprepning och ångest hela veckan. Jag står och stampar på samma fläck, kommer inte loss. Ska jag beskriva känslan? Nej det är inte en kafka-mardröm. Det är markoolio hela veckan.

Så beskrivs den här veckans sinnestillstånd bäst. Jag kommer ingen vart med uppsatsen. Som borde varit klar idag för imorgon åker jag till västkusten och kommer hem två dagar innan den ska in. Hur, hur har jag lyckats försätta mig i den här situationen. Igen, liksom. Men värre än någonsin. Och allra helst vill jag ju skriva skönlitterärt. Men det får jag inte förrän jag är klar med uppsatsen. Som btw redan är typ sex sidor enkelt radavstånd. Det här blir ingen liten a-uppsats utan ett monster värdigt en kandidatkurs. Det är lugnt för handledaren sa dock att jag skriver 25 sidor istället för 12. Men varför, varför måste jag överprestera så jävligt? Och så blir det dåligt för att jag stressar mig igenom det så får jag ett härligt litet D (som i depression typ). Känslan är i sanning markoolio hela veckan. Som i Måndag hela veckan fast markoolio istället – för att öka ångestgraden. Förstår ni?

Tja, annars är det rätt bra. Hade en fantastisk nyårsafton, förutom att det kanske blev lite väl mycket champagne för min del. Det var Malm, det var jag och så var det champagneflaskan. Och Malm är nykterist. Men jag kom väldigt väl överens med champagneflaskan (jag , champagne och nyår är alltid en lyckad kombination). Och dessförinnan fick jag ju träffa min darling Affe som var på besök i sina hemtrakter från Göteborg. Pasta, promenad i nämnda hemtrakter, och massa konverserande blev en succé. Om det är något jag saknar från Göteborg är det i sanning henne. Jag kände mig nästan som en ny människa när jag satt på tåget från Uppsala och tjuvlyssnade på andra resenärers mobilsamtal den kvällen. I alla fall kände jag att jag fick ny energi. Och lite av det där självförtroendet som har en tendens att förfalla när ingen är där och renoverar lappades ihop. Den här hösten i Stockholm har bara varit sådär, får jag väl erkänna. Men jag ger Stockholm en till chans, i alla fall tills jag är klar med kursen. Får bara söka nya sammanhang lite mer aktivt än förra året. 2007 var nog de dåligt förvaltade möjligheternas år. Men jag kommer igen.

…

Vad trött jag är nu. Jag måste gå upp halv fem imorgonför tåget går vid sju. Det måste klassas som något slags självplågeri. Och jag som inte packat än. Jag har inga skor att ha på bröllopet. De får ju inte vara för kalla men samtidigt uppklätt festliga. Sådana har jag inga, tror jag. Får gå och rota litegrann i klädskrubben tror jag.

…

Jag ska döpa om den här bloggen till Förvirrade tankegångar. Det där med markoolio var ett internskämt. Det är lugnt om ni inte riktigt förstod det.

Publicerat den

En omöjlig dag

Idag är en sån där omöjlig dag. Innan midnatt ska ett ordentligt uppsats-pm vara inskickat och har jag börjat än? Nej. Det har varit en utmärkt dag att pröva nya recept, tvätta badrumsgolvet, planera den nya romanen, skriva ett par ord på den gamla, kolla på tv, sortera tvätt, göra äggröra, läsa en halv bok, prata med Malm, läsa bloggar… Allt utom att hålla på med uppsatsen alltså. Urk.

Grejen är den att jag skulle behöva läsa lite mer i litteraturen (vilket jag inte heller gjort idag) innan jag formulerar vare sig metod eller syfte . Något för jag säkert ihop, och sen får jag väl sitta med uppsatsen under julhelgen…

…

Hett julklappstips förresten:

(bild från amazon.com)
Publicerat den

Pannacotta och uppsats


Tack vare minimalt matintag de senaste dagarna och total fasta igår lyckades jag igår kväll klämma i mig en utsökt trerättersmiddag. Pappa var i stan och vi hittade en supermysig liten italiensk restaurang nära Odenplan. Först när den sista biten pannacotta slunkit ner kunde jag på allvar konstatera att jag var riktigt mätt. Underbart gott var det.

Under veckan har jag annars påbörjat mitt uppsatsarbete på allvar. Det har bland annat inneburit besök på helt nya bibliotek, vissa vars existens tidigare varit mig okända. Höjdpunkten var ändå Kungliga Biblioteket, detta kunskapens tempel. Blev lite besviken på inredningen. Vad hände med marmor och kristallkronor? Nu ska jag bara plocka upp några eftersläntare (fjärrlån) på UB på måndag som så har jag all litteratur jag behöver för att skriva min uppsats. Hoppas jag.