Längta bort
Nå, så kanske vågar vi hoppas på våren också i den här gudsförgätna avkroken. Om mindre än två veckor far vi utomlands. Sverige tycks mig litet och grått, dagar som dessa. Detta Europas blindtarm som slokande och sorgsen pryder kartan. I tanken är jag redan nere på kontinenten. Jag äter moule et frites i restaurangen nära la Grande Place i Bryssel. Promenerar längs Paris boulevarder, i riktning mot Seine för att uppsöka boklådorna vid flodens banker. Inhandlade böcker bläddrar jag förstrött i på Thalys tillbaka till Bryssel. De läses mer ingående i den botaniska trädgården i Meise med en loj matematiker vid min sida. Vi åker till Brygge och ser på stadens svanar. Kanske gör vi en tur en calèche på stadens kullersten.
"Att leva är att höja sig, att försöka göra det bästa möjliga av sig själv."
I mig finns inga intressanta tankar just nu. Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen. Lillebror fyllde år och har flyttat hemifrån. Så åkte vi ifrån västkustsvåren till hagelstormande Uppsala. Min matematiker har till sist insjuknat i körtelfeber, jag pysslar om och gör te. Struntar med jämna mellanrum i mina föreläsningar trots att jag redan missat så mycket. Hoppar annat, träffar inte folk. Jag går i antikvariat, till bibliotek. Ligger hemma och läser 1800-talsromaner – inser att litteraturvetarens inställning till litteraturen kanske inte är min ändå. Lägger om livskursen åter en gång – den här gången får beslutet ligga fast.
***
I Uddevalla finns mitt favoritantikvariat. En av böckerna köper jag för att den är fransk och för de rader någon skrivit på titelbladet: Géraldy än en gång – i glädjen över att pennan går att laga. 3.3. -59. Boken är Paul Géraldys Mannen och kärleken där författaren enligt översättaren samlat all sin visdom rörande samspelet mellan man och kvinna. (Man får bland annat lära sig att:
”De verkliga kvinnorna är gjorda för att förföljas, försvara sig… och ge vika.” Bra att veta, liksom.) Boken roar mig, men fascinerar mig inte som de där orden skrivna i blått bläck. Vad betyder de? Vad är det för historia som ligger bakom? Och varför just i den här boken? Lite tar jag åt mig också, låter det bli ett meddelande till just mig: pennan går att laga!!Resa till Göteborg
Vintern som aldrig tar slut
Igår: snöfall igen. Våren som återigen började kännas som en möjlighet känns återigen hopplöst avlägsen. Utanför mitt stenhagenfönster är Uppsala ett sagolandskap. Höga granar inbäddade i vitt. Bilarna hörs knappt, alla ljud dämpas av snön. Och jag är förkyld igen, halsont och feber. Så jag stannar hemma, skjuter upp det allt mer nödvändiga sommarjobbssökandet. Tillbringar dagen försjunken i medeltidshistoria. Allt är så översiktligt skrivet. Jag lägger namn och årtal på minnet men att tränga ner i tiden, att spela upp den i mitt inre – det går inte. Så annorlunda det var på litteraturvetenskap och till och med idéhistorian. Jag minns när vi läste Romansen om rosen. Genom det allegoriska diktverket såg jag liksom världen ur den medeltida människan och för ett svindlande ögonblick snuddade mitt medvetande vid det medeltida tänkandet. När jag i idéhistorien läste om Pierre Abélard och hans Héloïse kunde jag se dem framför mig, jag andades och levde medeltiden genom deras tragiska öde. Och nu, när jag studerar själva historiaämnet känns det ändock som att historien aldrig varit mig så avlägsen som nu.
Flytt i maj
Jag är så evinnerligt trött på att flytta. Det senaste året har jag redan flyttat två gånger. Att packa ner sitt liv i lådor. Tiden det tar innan allt är på plats i det nya hemmet. Inbott blir det inte förrän efter ett eller två år. Då är alla möbler på rätt plats, man har hunnit skaffa alla de där småsakerna som gör hemmet trivsamt. Hursomhelst, i maj flyttar jag igen. Och den här gången planerar jag att bli kvar ett tag. För jag flyttar inte ifrån den här gången, jag flyttar till.
***
Annars: Vansinnigt trött. En av katterna tillbringade natten med att utan uppenbar orsak vråla ångestfyllt. När morgonen väl anlänt lugnade hon sig och somnade snällt på den varma plats i sängen matematikern lämnade efter sig sedan han åkt till sin morgonföreläsning. Själv släpade jag mig motvilligt ur sängen efter den obefintliga nattsömnen. Jag tänker mig att allt blir bättre när vi flyttat och det finns en dörr att stänga till sovrummet.
– Mrkgnao
Min kväll igår (typ)
Om Rossetti och wombats
Dante Gabriel Rossetti, en av det prerafaelitiska brödraskapets förgrundsfigurer är en av mina favoritpersoner. Lite lagom byronsk sådär, trés 1800-tal och utomordentligt stilig. Förutom sitt måleri skrev han också hyfsad poesi (dock inte i samma klass som systern Christina Rossetti).
I never reared a young wombat
To glad me with his pin-hole eye
But when he was most sweet and fat
And tail-less he was sure to die
När Rossettis hustru Elizabeth Siddal gick bort (hon tog en överdos laudanum efter att ha fått missfall) föll han i depression och utvecklade ett slags besatthet av exotiska djur i allmänhet, och wombaten i synnerhet. Han tillbringade timmar vid ”Wombats lair” på London Zoo och tvingade sina bekanta att möta honom där. Så småningom skaffade hans sig också husdjurswombats (som dock inte blev allt för långlivade i det engelska klimatet). I ett brev till brodern skrev han att ”The Wombat is a Joy, a Triumph, a Delight, a Madness!” vid den första wombatens ankomst.
Jag finner det så förunderligt att Rossetti skulle fastna för ett så klumpigt och nästan löjeväckande djur som wombaten. Från hans tavlor med sina gracila skönheter vore steget närmre till smidiga kattdjur eller kanske möjligen exotiska fåglar med färggranna fjäderskrudar, vad vet jag. Men ett tjockt, färglöst litet djur som wombaten? Det är en gåta!
***
Jag kan se honom i det stora huset, bara han och tjänstefolket kvar. Hustruns rum förblir stängt, den dörren skall inte öppnas mer. Och så anländer wombaten, vilken glädje! Det lilla djuret får sova på bordet vid middagsbjudningar. Det är alltid med honom. (Det sover säkert i hans säng om nätterna, vid fotändan kanske). Rossetti som sitter i sin fåtölj, stryker över wombatpälsen. Han sluter ögonen och lutar sig tillbaka. Överväldigas av ömhet för det klumpiga lilla djuret.
***
I never reared a young wombat
To glad me with his pin-hole eye
But when he was most sweet and fat
And tail-less he was sure to die
– D. G. Rossetti, 1869
P.R.B.
Dagens stora händelse är såklart att Nationalmuseums prerafaelitutställning öppnade idag. Nu sitter jag och ångrar att jag inte gick på vernissagen. Ibland känns det befriande att bo i periferin, andra gånger vansinnigt irriterande. (Eeh, ”periferin”? 40 minuters tågfärd från hufvudstaden kanske inte är periferin? Hur länge bodde jag egentligen i Stockholm?!! Typ ett halvår (innerstaden alltså, Storstockholm bodde jag ändå något år. Men Storstockholm är ju inte riktigt Stockholm)? Men äh. Jag är ju helt skadad. Stockholmsskadad.) Hursomhelst, läs Thereses fina artikel om prerafaeliterna här, utställningen pågår till slutet av maj så det finns tid också för oss som inte har lyckan att bo i hufvudstaden att planera in ett besök.
Påbörjad tanke utifrån roman om Bayeuxtapeten och John Ruskin
Idag vädrar jag och det hörs fågelkvitter från trädgården. Våren får hemskt gärna komma nu. Jag är trött på min vinterkappa, på mina vinterstövlar, på all vintersnö och vinterkyla. När jag var mindre tyckte jag om snön, tyckte om hela vintersårstiden. Numera längtar jag mest till våren. Det ser ut som om det blir flytt i maj. Och då (förutsatt att vi får näta in och kattsäkra balkongen) ska vi äta middag utomhus, fyra våningar upp. Solen som sjunker och dagens värme som dröjer sig kvar, precis så. Vi sitter kvar också när det blivit mörkt och vi ätit klart. Småpratar, dricker det sista vinet. Lycka i all anspråkslöshet är kanske den bästa lyckan.
***
Igår var jag tvungen att lämna tillbaka några olästa böcker till Uppsala Stadsbibliotek. I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att låna några nya med mig hem (vilket dock resulterade i viss axelsmärta, vem har sagt att läsande människor inte får någon träning?). Eftersom jag ogillar att låta det som lånats hem förbli oläst satte jag mig i min läsfåtölj och läste en utav nyförvärven. En tunn liten sak:
Att uppfinna sanningen av Marta Morazzoni. Jag lånade den då den stod i hyllan för historiska romaner och därtill handlade om estetikern John Ruskin. Ruskin är knappast min favorit bland 1800talsestetikerna, den uppmärksamme Stasimonläsaren vet att jag och mister Walter Pater har ett stadigt förhållande sedan kandidatuppsatsen i litteraturvetenskap. Nåväl! Ruskin duger dock gott han också.Boken berättar två parallella historier som får agera klangbotten åt varandra. Å ena sidan är det en drottning i en nordfransk stad som samlar trehundra brodöser att brodera det som skulle komma att bli Bayeuxtapeten. Vi får följa detta delvis genom brodösen Anne Elisabeth från Amiens ögon. Detta sker någon gång på 1000-talet. Den andra handlingen handlar om John Ruskin och den sista resa han gjorde till kontinenten. En resa som gick till Amiens. Det handlar om konsten, om livet och döden – men utan att det blir svulstigt. Morazzonis röst är lågmäld och det är vid detaljerna hon uppehåller sig. Mest handlar boken kanske om tiden och vad den gör mot människan och hennes skapelser. Och det är en ganska dyster bild som tecknas, där förfallet: kroppens, minnets, stadens understryks. Likväl fungerar då Bayeuxtapeten som en kontrast gentemot detta. Detta imponerande verk vars tillblivande är höljt i dunkel och som överlevt sina skapare. Till skillnad från människans grumliga minnesgångar förblir konsten oförändrad men också allomfattande. När Ruskin betraktar madonnan i katedralens sydportal innefattar hon alla picardiska kvinnor. Så som han uppfattar jungfrun uppfattar han sedan också det verkliga kvinnorna.
Ars longa, vita brevis, som det heter. Konsten är konstanten, det enda som består.
