Musée Rodin
Efter att ha gått vilse en stund hamnade vi av en slump framför Musée Rodin och då det var soligt och fint bestämde vi oss att gå in. Det var gratis för studenter under 25 så vi promenerade in. Vi gick först in i huset och tittade på byster, händer etc i olika material. Jag kände en viss besvikelse då jag trott jag skulle tycka bättre om Rodins statyer. Men jag fann dem, i brist på bättre ord, klumpiga. De påminde om de människor man ser i tavlor av Matisse. En speciell, stiliserad, kroppstyp som inte riktigt tilltalar mig. Jag föredrar slankare siluetter. Det var dock häftigt att se dessa muskulösa kroppar, förvrängda, häva sig upp ur marmorblocken. Och statyerna av Paolo och Francesca, den kändaste kallad Kyssen, var riktigt fina. Det fanns en spänning mellan de två kropparna av sten, återhållen passion som för ett ögonblick tillåts blossa upp och som vi vet, kommer att skänka de älskande en evighet i helvetet. I övrigt är verk såsom Tänkaen, Borgarna i Calais och Helvetesporten imponerande men inte drabbande som Kyssen. I övrigt var den stora behållningen också själva huset som museet låg i och parken omkring. Huset heter Hôtel Biron och är ett mycket elegant bostadshus från 1700-talet. Mycket nyklassicistiskt och huvudsakligen inrett i vitt med höga fönster och kolonner. Men inte så stort som offentliga byggnader tenderar att vara, mer en förtjusande liten villa. Och sedan en vackert komponerad trädgård. En park bakom murarna mitt i Paris. Det var som om vi inte längre var i staden, eller snarare som att man stigit in i en gömd liten värld.
Carnavalet #2
Franska revolutionen var rikligt representerad, och det var fullt av döda kroppar. Det är något speciellt med döda kroppar i måleriet, de äger ett slags mjukhet som skiljer sig så från de levande kropparna. Jag associerar denna mjukhet med den mjukhet en gurka äger som man glömt för länge längst ner i kylfacket. Skulle man så lite som peta på dem skulle de sjunka ihop och ur dessa döda kroppar rinna ruttna och jästa kroppsvätskor. Ser man på dessa tavlor riktigt känner man den sötaktiga och kväljande lukten av död. Jag tog, som synes, väldigt illa vid mig av dessa tavlor men känner ändå viss tillförsikt då jag inser att konst ändå kan ha den effekten på människosinnet, om än ett känsligt sinne.
Karusell
Om Carnavalet #1
Om Carnavalet kan sägas att det är gigantiskt. Dessutom är tavlorna inte speciellt luftigt hängda utan man har snarare valt att utnyttja utrymmet maximalt. Och då menar jag maximalt. Trapphusen är fulla av tavlor. Vi hittade till och med en liten servicegång som inte ledde någonstans med några ensamma landskapsmålningar. Detta får till följd att man bombarderas med intryck och det är fullkomligt omöjligt att ta till sig allt. Det är dessutom uppbyggt som en labyrint så man tappar helt uppfattning om vilken våning man är på och åt vilket håll man ska gå för att gå dit man vill. Utöver detta är det inte hängt så att man kan gå i kronologisk ordning. Man står framför en tavla av Napoleon och i nästa ögonblick är man i ett rum med stenstatyer och yxskärvor från gallisk tid. Med detta sagt är Carnavalet ändå fantastiskt. Man får bara gå dit flera gånger och bestämma sig för vad man tänker se, och inte spendera två timmar där som vi gjorde. Höjdpunkterna för mig var nog att se Prousts rum, ett rum iordningställt med hans tillhörigheter sådant det sett ut, en balsal från sekelskiftets New York (som tydligen hämtats hit) med fantastiska målade väggpaneler som gav en illusionen av att vara i ett märkligt och mörkt fantasilandskap, och sedan såklart: entrén till monsieur Fouquets butik i art nouveau-stil gjort av Alphonse Mucha. Jag har tidigare sett den på bilder (som den Mucha-fantast jag är) men det var något helt annat att stå där i verkligheten. Det var så att jag liksom tappade andan och ögonen tårades för det var så vackert. Låt mig förklara. Art nouveau är som bekant ett överflöd av organiska former, slingrande växter etc. Räta vinklar lyser med sin frånvaro. I en målning gör sig sådana dekorativa växtslingor såklart mycket bra, också ett foto av en sådan interiör lurar ögat och man associerar om än omedvetet till den tvådimensionella bildkonsten. Det går helt enkelt inte att återge intrycket ett sådant rum ger. Där alla former är mjuka, träet i möblerna härmar det verkliga träets och man får nästan intrycket av att ha att göra med levande snarare än döda föremål. Om jag ska göra en populärkultursreferens var det närmast som att ha somnat och vaknat i alvernas rike, typ Riverdell eller Lothlorien. Och när jag blott var ett litet flickebarn var drömmen inte att gå genom garderoben och hamna i Narnia utan att få leva i en plats som just Riverdell. Funktionalism existerar inte i art nouveau; det är framför allt dekorativt. Jag har aldrig sett något liknande, det är en utstuderad fantasi – en dröm.
Nattvy
Pauser
Jo jag vet, mer en månads frånvaro är för länge, i internetsammanhang är det rent oförlåtligt. Det ska vara en helst fler uppdateringar om dagen. Men det är ju denhära uppkopplingen ni vet, den är inte alls med på noterna. Och sen är det annat också.
Annat som att det är en rätt speciell upplevelse att sätta sitt liv on hold. Så är det kanske inte, så ska man kanske inte tänka. Kanske är livet ett mer ett ständigt flöde och Paris samma sak som Uppsala eller Stockholm. Men det känns inte så. Det känns som att mitt liv, mitt riktiga, finns kvar därhemma och när jag flyttar hem om några månader trycker jag på play och så börjar det igen, går framåt, obönhörligt. Men här, i Paris, är jag i en tidslucka där jag inte åldras där allt står still. Annorlunda hade det varit om jag packat mina väskor för gott, sagt so long Sverige vi mötas kanske någon gång igen. Ingen paus, bara att bygga upp ett nytt liv från grunden. Här bygger jag inte, jag tänker. På livet därhemma och på den jag blivit där. Distansen skärper blicken och valmöjligheterna breder ut sig. En masterexamen eller hoppa av? Hem till Stockholm eller ett Uppsala jag ännu inte riktigt hunnit lära känna? Tankar som fanns innan, men som nu skärps – invaderar sinnet. Och i dimman där framme; 25-årsåret som närmar sig med stormsteg. Att passera kvartsekelsgränsen, det är den egna dödligheten som andas en i nacken. Påminnelsen om att tiden går, går snabbare och snabbare. Och att ingen tid är sig lik.
Så tankar och försök till beslut. Studier också, en uppsats som vill bli skriven. En uppsats som tar nya riktningar varje gång jag jobbar med den. Jag har inte skickat något till handledaren ännu, först nu börjar den på allvar ta form. Jag trodde jag skulle skriva om ett helt författarskap. Det ser ut som om det bara blir en dikt. En dikt som rymmer hela författarskapet. Jag läser den en gång om dagen, lär mig den långsamt. Ser på allvar fram emot att sjunka mot dess djup och öppna dess dörrar.
Och det egna skrivandet. Men om det talar vi icke.
Att sväva i stenens mitt
En hel del av min parisiska tillvaro ägnas åt läsning. Läsning till uppsatsen men också och kanske främst: ren nöjesläsning. Efter den gångna terminens hetsiga tempo, allt skummande inför seminarier, känns den långsamma och onyttiga läsningen som ren lyx. Antikvariaten, bokhandlarna, bouquinisterna vid Seine är guldgruvor. Jag skulle kunna ruinera mig flera gånger om på bara bokinköp. Men hur var det Baudelaire sade: man klarar sig utan mat i veckor, utan poesi: aldrig!
**
Senast läste jag en förtjusande liten roman av Björn Larsson. Tidigare hade jag läst hans novellsamling Filologens dröm som jag uppskattat. Så när jag skulle välja något att ta med på färden från Pocketshop på Arlanda valde jag en av hans romaner, Drömmar vid havet. Eftersom jag är en oförbätterlig bovaristisk läsare och därutöver känsligt lagd rördes jag till tårar både en och två gånger.
**
Stycket här nedan fastnade särskilt. Inte för att det är remarkabelt mycket bättre än andra stycken i boken, utan för att jag fann dem tala till mig personligen och den uppgift jag står inför. Så långt från alla litteraturvetenskaplig praxis man bara kan komma är att dra fram sin egen personliga upplevelse. Att bryta ut ett stycke ur texten och sätta det i en helt annan kontext än ursprungstexten, att lägga det i det färgbad som är läsaren. Att förvränga innebörden till en annan, låta orden handla om något annat än det de handlar om i romanen. Inte för att tolkningen har stöd i den övriga texten, utan för att den har stöd i dig. Likväl.
**
(Som parantes kan nämnas att det knappast är ett ovanligt fenomen sett till den hela läsande befolkningen. För den enskilde läsaren är sådana ögonblick mer sällsynta. Om man inte som var vanligt under antiken och medeltiden slå upp en bok på måfå, Aeneiden eller Bibeln, och läsa en rad eller två som en profetia för dagen. Bästa exemplet i våra dagar är kanske horoskop som dock skiljer sig i det att de skrivs för detta ändamål.)
**
”Med en erfarenhet som Peter Sympsons var det vanligtvis inga större svårigheter att bortse ifrån ytan, att åtminstone för en stund göra sken av att den inte fanns, för att sedan låts sig sjunka mot stenens kärna. Men just med de klaraste och blankaste ädelstenarna, de vars slipning var så perfekt att man inte kunde upptäcka minsta orenhet ens med lupp, just de stenarna var också de i vilka det var svårast att sväva. Ögat hade inget stöd i stenens mitt, blicken mötte inget motstånd och det krävdes stor koncentration för att plötsligt inte bara se genomskinlighet.”
**
Och jag tänker att ja, precis så är det för mig just nu. Jag läser mitt uppsatsämnes juveler till dikter och faller igenom. Det finns inget fäste för blicken, inget att ta tag i. Det överväldigar och det kastar omkull den ovarsamme läsaren. Två saker kan jag göra. Jag kan släppa allt, kapitulera inför dikten. Sväva tyngdlös i dess mitt utan egna tankar, utan analys. Eller så behöver jag ett verktyg, något som kan precisera blicken – en utgångspunkt. Jag tänker mig att jag vill både och. Kapitulera men ändå registrera.
**
Nu när jag läser om utdraget och mitt eget resonemang slår det mig att man skulle kunna (Gud förbjude!) läsa det som att det perfekta kanske inte är att eftersträva. Att det behövs någon liten orenhet för att det ska bli intressant. Pas du tout! Inte alls! En sådan estetisk skulle jag inte skriva under på. Det är måhända svårt att hitta den punkt där man finner sig svävande i ädelstenens mitt, likväl är det den mest fullkomliga av upplevelser.
På tal om ett par skor i Diors skyltfönster
Jag tänker att det skulle vara så lätt att ruinera sig i den här staden. Det finns liksom ett Paris som den med modesta inkomster finner sig helt utesluten ifrån, man är ständigt trashanken på utsidan som tittar genom fönstren på spektakulära restauranger och butiker med blott drömmar om la belle vie.
Från biblioteket
Så. Uppkopplingen hemma är helt sjukt dyr och ärligt talat har jag inte haft några ord de senaste dagarna. Det är mycket intryck, för mycket att sortera. Att bara gå längs en till synes föga anmärkningsvärd gata är att registrera människor, detaljer i arkitekturen, se i skyltfönster, läsa cafémenyer. Det är oändligt avlägset de saltvattenvidder och granklädda fjäll jag växte upp vid. De senaste två dagarna har jag inte lämnat lägenheten. Jag har stannat där med mina intryck och försökt reda ut dem lite. Jag har speglat staden jag nu sakta lär känna med Rupert Everetts upplevelse av densamma i hans självbiografi. Vid något tillfälle kanske stannat upp och tänkt att jo, livet kunde vara sämre.
I övrigt: I lördags beslöt vi oss för att promenera in till staden. Vi kom dock inte längre in än till Jardin des Plantes då vi av en händelse snubblade över en loppmarknad som tog oss mycken tid att botanisera oss fram igenom. Vi köpte dock inget annat än ett litet kort från 1920 som enligt baksidan var ett minne från en konfirmation.
Det här är min första dag ensam i Paris, matematikern är på sitt institut. Eftersom det regnar och är lite kallt ska jag nog ta métron in till stadskärnan och gå lite i de stora varuhusen.
