Författare: Hillevi

Publicerat den

Kort om uppehåll och mumier


1.

Det är så svårt att ta upp tråden igen efter en lång frånvaro som denna. Som att plötsligt inse att aj, det ha nog gått en månad för länge för att det skall vara fullt möjligt att svara på ett sedan länge mottaget brev. Varje ord känns plötsligt så viktigt, så laddat. Som alla ord gör efter en lång tystnat till skillnad från de som yttras i ett stilla flöde och vars mening drunknar i ordfloden. Istället: kistans lock öppnas. Den förtorkade mumien uppenbaras. Allas blickar hänger vid de spruckna läpparna redo att kasta sig fram för att sina händer fånga upp de ord som kan tänkas falla mot kryptans golv.

2.

Det var ett kraftfullt och dramatiskt bildspråk. Sedan en tid tillbaka är jag mycket intresserad av just mumier. Tidigare har de för mig blott varit slitna inslag i halvtaffliga äventyrsfilmer och romaner. Men sedan jag i Louvrens salar plötsligt fann mig blickande ner på en mumie, ett flera tusen år gammalt, balsamerat lik – har ett stilla intresse flammat upp. En mumie, förstår jag nu, inrymmer flera av de element som upptar mig allra mest; sedan länge försvunna civilisationer, uppror emot förgänglighetens natur (eller om det är naturens förgänglighet) samt försöket att greppa den omöjliga tanke som döden och ordet aldrig innebär. Och de där stela fingrarna, de stela fingrarna. Spåren av vätska vid halsen, vätskan vid halsen.

3.

Men ja, bildspråket. Förutom mumieintresset kan som anledning framläggas att jag för ett par dagar sedan av en i det här sammanhanget oväsentlig anledning, tittade igenom gamla anteckningsböcker. Där fann jag i vad som liknar en passage till en ännu oskriven roman eller möjligen en lika oskriven essä, en mening som jag sedan dess kontemplerat och försökt utvärdera. Romantikens teser är gravkammare täckta utav pretentiösa hieroglyfer. Menade jag det när jag skrev det eller var det blott tänkt att läggas i en fiktiv romankaraktärs mun? Jag vet inte och försöker därför snarare avgöra om den 1. betyder något och 2. huruvida detta något är att betrakta som sant eller ej.

Om inte annat så är i alla fall tystnaden att betrakta som bruten.

Kattmumie

Publicerat den

Oordning och hemvändande

Jag längtar hem och jag vill stanna kvar. Om mindre än en vecka är jag tillbaka i Uppsala. Det finns ingen ordning i det här hemmet längre. Jag känner mig stympad utan mina böcker och tillhörigheter.* Oron bor i mitt sinne. Det är en uppsats som inte är klar, inte ens halvt. En uppkommande tentamen som man borde förbereda sig inför. Det är oklara framtidsplaner. Det hopplösa i att längta till Stockholms innerstad utan för den skull känna sig förmögen att göra avkall på sitt behov av yta och generöst med kvadratmeter. Det är att det finns så många museer att besöka. Så många böcker att hitta. Så många skor att prova. Etcetera.

*Jag tror jag har skrivit om det tidigare. Detta att jag fäster mig vid ting. Föremål som blir mina fasta punkter. Högt värderade gamla trotjänare som minnesbärare och trygghetsgivare. Och närmast mitt hjärta är mina böcker. Jag finner det oerhört svårt att exempelvis låna ut mina böcker – tanken att de inte står på sin hylla, att de kanske aldrig återvänder, är fullständigt outhärdlig. Därför är det minst sagt jobbigt då alla som besökt oss här i Paris fått agera litteraturkurirer hem till Sverige. De är med andra ord utspridda över Sverigekartan, mina stackars volymer. Jag vill samla ihop dem och ställa dem på sina platser i bokhyllan (även om jag misstänker det numera saknas en hyllmeter eller två för att alla skall få plats). Jag har träffat ett flertal individer som uttryckt lättnad över att göra sig av med sin boksamling – bara spara det väsentligaste. En ny frihet inställer sig. Jag har träffat människor som talar om böckerna som en cancer som sprider sig i hemmet. Det börjar i vardagsrummets välstädade bokhylla för att sakta men säkert sprida sig till rum efter rum. Till sist har man böcker från källare till vind. Böckers förmåga att ackumulera sig i läsarens hem tänker jag inte debattera – det är närmast att betrakta som en sanning. Men att värja sig emot sjukdomen, att mista det högt värderade böckerna – aldrig! Patologisk bibliofili på gränsen till bibliomani, kanske, någon bot existerar inte.

Publicerat den

Har jag blivit dummare?

Under min vistelse här i Paris ha jag återupptagit arbetet med en roman jag påbörjade i höstas hemma i Uppsala men som under den omänskliga arbetsbördan studierna innebar inte hann färdigställa. Jag har väl en tredjedel råmanus klart i dagsläget. Då jag besökt hemlandet och min mor och hennes sambo sedan varit besök lades arbetet på is under ett par veckor. I dagarna har jag ägnat mig åt att städa min hårddisk, inte minst få ordning i mina virtuella research-anteckningar och skriva in dem i dokument ordnade efter eror och teman. Exempelvis har jag numera ett textdokument med alla detaljer om tåglinjer mellan Frankrike och Belgien under andra hälften av 1800-talet. Jag har också samlat på mig ett väldigt bildarkiv som jag dock inte städade utan blott separerade från mina privata fotografier. (Nödvändigheten att skaffa en extern hårddisk och göra någon form av back-up känns mer och mer brådskande. Om datorn kraschar, hur många timmars arbete kommer inte gå förlorade?) Under detta städande snubblade jag också över andra textdokument, fragment till framtida romaner. Små texttablåer och diktrader som fått samla damm ett par år. Insikten kom omedelbart och utan nåd. Det brukar sägas att man idealiserar sina tidigare skriverier, det man upplevde som gudabenådat i tonårsåren är några år sedan mest pinsamt. Döm då om den förfäran som kom över mig när jag såg att dessa fragment, skrivna när jag var runt tjugo, är så mycket bättre än det jag arbetat ihop idag när jag närmar mig tjugofem. Det är inte blott stilen som degenererat, även om det är det som först slår ögat, utan även innehållet. Det är förtjusande små filosofiska resonemang, när producerade jag sist en filosofisk tanke? Det är referenser och subtila allusioner till författare och verk jag idag nästan måste slå upp för att kunna förstå och ta till mig. Har jag slutit mig kring mig själv? Var finns glädjen i att läsa de gamla mästarna och skamlöst väva in deras visdomar i mina texter? Har jag glömt dem alla?

Publicerat den

Jeanne, mon amour

Paris när hon är som vackrast hittar du inte vid de stora monumenten. Du är för van vid vyerna, har sett dem minst en miljon gånger på vykort, filmer, böcker, etcetera. De är för stora, de övermannar ditt stackars sinne och du kan inte njuta dem i deras monstruösa storhet. En detalj här och var möjligen, en harmonisk valvbåge, ett blankt fönster. Jag har en alldeles egen vy i den här staden. Den vackraste av dem alla, och jag ser den nästan varje dag.

*

Du går in mot Paris längs rue Patay, alldeles i 13e arrondissementets utkant. Det är morgon och vid de små serveringarna håller man på att ställa fram stolar och bord på trottoaren. Grönsakshandlaren har redan ställt fram sina grönsaker. Men tänk dig nu för all del inte detta som den pittoresk liten parisgata, vi är inte på rue Mouffetard, utan i utkanterna. Här är slitet och på gränsen till ruffigt. Husen är ömsom sekelskiftes, ömsom nybyggnationer i betong. Du går upp för den lätt sluttande backen och höjer blicken från asfalten. Där, rakt framför dig, som en hägring dyker hon upp. En kyrka, varken stor eller liten, men på vad som känns som ett väldigt avstånd. Gatan du går tillåter dig att se henne och för varje steg du tar ser du lite mer av henne. Hon är döpt efter jungfrun av Orleans; Jeanne d’Arc. Det är som ett fönster in i en svunnen tid. Eftersom kyrkan ligger på ett litet torg badar hon alltid i ett annat ljus än det som råder på gatorna mellan de höga husen. Det är som om det ligger ett ständigt dis över henne, som om hon är en teaterkuliss någon ställt upp vid gatans slut. Varje dag ser hon lite annorlunda ut, ibland skimrar hon i rosa, ibland i blått. Ibland har hon samma dystra blygrå färg som himlen över henne. Om du varit impressionist skulle du ha uppvaktat henne som Monet uppvaktade katedralen i Rouen. Men Jeanne är inte överväldigande som monsieur katedralen; hennes skönhet anspråkslös och förtjusande där hon kokett vänder dig ryggen vid gatans slut. Få är dem som lyfter blicken och skådar hennes skönhet. Hon är din alldeles privata älskarinna.

Publicerat den

Demonduvan

När jag vaknade idag satt en väldig duva på den franska balkongens räcke utanför mitt fönster. Det var inte blott dess storlek som skilde den från sina artfränder utan även dess färgsättning. Den vanliga stadsduvans mjuka grå var hos detta exemplar mörkare; djupt stålgrå som gränsade till svart. Och dess ögon var, jag svär!, lysande röda. Till en början verkade den inte medveten om min närvaro utan blickade in i rummet ur olika vinklar med ryckiga fågelrörelser. Trots sin monstruösa uppenbarelse som minde om sändebud från det hinsides framförde den intet meddelande. Inga ”nevermore” ekade i mitt tomma sovrum. Till sist tycktes den upptäcka mig och fångade min blick. Hur lång tid jag fann mig fastlåst i denna blick vet jag inte. Min frihet vann jag vid en ofrivillig och kattlik rörelse som fick duvan att flyga bort.