Jeanne, mon amour

Paris när hon är som vackrast hittar du inte vid de stora monumenten. Du är för van vid vyerna, har sett dem minst en miljon gånger på vykort, filmer, böcker, etcetera. De är för stora, de övermannar ditt stackars sinne och du kan inte njuta dem i deras monstruösa storhet. En detalj här och var möjligen, en harmonisk valvbåge, ett blankt fönster. Jag har en alldeles egen vy i den här staden. Den vackraste av dem alla, och jag ser den nästan varje dag.

*

Du går in mot Paris längs rue Patay, alldeles i 13e arrondissementets utkant. Det är morgon och vid de små serveringarna håller man på att ställa fram stolar och bord på trottoaren. Grönsakshandlaren har redan ställt fram sina grönsaker. Men tänk dig nu för all del inte detta som den pittoresk liten parisgata, vi är inte på rue Mouffetard, utan i utkanterna. Här är slitet och på gränsen till ruffigt. Husen är ömsom sekelskiftes, ömsom nybyggnationer i betong. Du går upp för den lätt sluttande backen och höjer blicken från asfalten. Där, rakt framför dig, som en hägring dyker hon upp. En kyrka, varken stor eller liten, men på vad som känns som ett väldigt avstånd. Gatan du går tillåter dig att se henne och för varje steg du tar ser du lite mer av henne. Hon är döpt efter jungfrun av Orleans; Jeanne d’Arc. Det är som ett fönster in i en svunnen tid. Eftersom kyrkan ligger på ett litet torg badar hon alltid i ett annat ljus än det som råder på gatorna mellan de höga husen. Det är som om det ligger ett ständigt dis över henne, som om hon är en teaterkuliss någon ställt upp vid gatans slut. Varje dag ser hon lite annorlunda ut, ibland skimrar hon i rosa, ibland i blått. Ibland har hon samma dystra blygrå färg som himlen över henne. Om du varit impressionist skulle du ha uppvaktat henne som Monet uppvaktade katedralen i Rouen. Men Jeanne är inte överväldigande som monsieur katedralen; hennes skönhet anspråkslös och förtjusande där hon kokett vänder dig ryggen vid gatans slut. Få är dem som lyfter blicken och skådar hennes skönhet. Hon är din alldeles privata älskarinna.

Demonduvan

När jag vaknade idag satt en väldig duva på den franska balkongens räcke utanför mitt fönster. Det var inte blott dess storlek som skilde den från sina artfränder utan även dess färgsättning. Den vanliga stadsduvans mjuka grå var hos detta exemplar mörkare; djupt stålgrå som gränsade till svart. Och dess ögon var, jag svär!, lysande röda. Till en början verkade den inte medveten om min närvaro utan blickade in i rummet ur olika vinklar med ryckiga fågelrörelser. Trots sin monstruösa uppenbarelse som minde om sändebud från det hinsides framförde den intet meddelande. Inga ”nevermore” ekade i mitt tomma sovrum. Till sist tycktes den upptäcka mig och fångade min blick. Hur lång tid jag fann mig fastlåst i denna blick vet jag inte. Min frihet vann jag vid en ofrivillig och kattlik rörelse som fick duvan att flyga bort.

Om ett par Chanelskor

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är vita med höga klackar och gjorda av finaste kalvskin. Längst fram är de svarta och de har tre remmar med lekfulla blomknäppen. På klappen finns två välkända c:n vända från varandra. Det är inte viktigt. Det måste inte synas att det är Chanelskor. Men det viktigt att det är Chanelskor.

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Jag vill inte ha dem som att jag är sugen på något till middag ikväll. Inte heller som att jag gärna skulle vilja flytta till Stockholm. Eller som jag vill ha kryddväxter på min balkong. Eller som att jag önskar att jag inte blev så blank i ansiktet framåt eftermiddagen. Det är en helt annan sorts vilja; en längtan, nästan ett behov. Jag tänker på de där skorna och det knyter sig i bröstet på mig.

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. Att inte ha råd, för det är ju vad det handlar om. Att inte ha möjligheten att kunna tillåta sig en omprioritering i finanserna gör mig gråtfärdig. Gråtfärdig som när jag står i en för trång hiss. Gråtfärdig som när man inser att låset till toalettdörren inte går att få upp. Jo, så är det. Det är klaustrofobi när den är som värst. Den fattiges ofrihet.

*

Då och då konfronteras jag med de här känslorna och jag tvingas att rannsaka mig. Jag har aldrig blivit uppfostrad att lägga vikt vid materiella statussymboler – min bror och jag uppmuntrades till andra värderingar. Ändå har vi båda, lillebror och jag, dragits till exklusiva kläder o dyl. Jag måste ställa mig frågan: den känsla av förtvivlan som Chanelskorna uppväcker i mig är inte resonlig. Man kommer bara så långt med resonemang om bättre kvalité och färre skoköp som dyrbara investeringar. Några tydliga svar kan jag inte ge, bara en vag tanke.

*

Jag antar att den som inte alltid haft det gott ställt kan reagera på två sätt. Antingen genom att hålla i de dyrbara pengarna. Samla dem på hög inför framtida olyckor. Att aldrig låta siffrorna gå i rött. Eller så reagerar man på motsatt vis, man spenderar dem i samma takt som man får in dem. När man väl kan passar man på. Att jag tillhör den senare kategorin förklarar kanske Chanelskorna.

*

Skor från Chanel är mer än ett par skor. Det är inte heller ett tomt, statusfyllt varumärke. Märket är inte till för världens ögon. Det är att unna sig omöjligheten och överskrida sin egen ekonomiska ram. Det ligger ett skimmer över namnet Chanel och detta skimmer har den magiska egenskap att det smittar av sig på ägarinnan. Det är inte märket, det är inte priset. Det är samma skillnad som den mellan att glida fram i en Jaguar eller en Volvo (om än av sportbilstyp).

*

Det finns ett par Chanelskor jag vill ha. De är en längtan, en dröm, en stilla galenskap.