Yes! Äntligen en dag med hård disciplin då jag faktiskt lyckas i mitt uppsåt. Idag har jag varit ute och joggat i stadsskogen (och skrämt en stackars svampplockare som inte väntade sig en springande människa ute i blåbärssnåren), jag har översatt lite (den intellektuella motsvarigheten till joggandet, man håller uppe sin förmåga och språkkänslighet), varefter jag flitigt suttit vid mitt skrivbord med uppsatsen.
Om Askungens toffel
Ibland tänker jag att jag borde dela med mig av den kuriosa jag stöter på i mitt myckna läsande. Trots att det ibland kan tyckas banalt och fullständigt ointressant för omvärlden men jag resonerar som så att 1. om jag inte kände till det finns det säkerligen minst en till människa som inte heller känner till det och 2. om jag fann det underhållande eller intressant finns det säkerligen minst en till som också skulle finna det underhållande och intressant.
Scarlett Johansson som Askungen
En sådan liten historia är den om Askungens sko. I den välkända Disney-filmen får vi veta att den för historien så centrala skon är gjorde utav glas. Detta bygger dock på en missuppfattning. Sagan om Askungen har i olika versioner varit i omlopp sedan antiken (den förklädda flickan av folket, jakten på en skos/sandals/toffels ägarinna) men får sin moderna form i Charles Perraults saga från 1697 och det är också här glasskon introduceras. Kanske är toffeln av glas ett bättre sagoattribut då skor av glas aldrig varit i bruk. Ursprungligen var dock sagan betydligt närmare verkligheten då skon ifråga var gjord utav ett pälsverk. På fjorton- och femtonhundratalet var det i Frankrike endast adeln som tilläts bära päls (jmfr med hermelinernas roll på de adliga vapnen). Att bära pälsverk som överträffade den egna rangen var belagt med stränga straff. Vissa synnerligen sällsynta skinn var endast reserverade kungar, hertigar och herrar med synnerligen höga ämbeten. Ett sådant skinn var gråverket, den kejserliga sobeln. Man skiljde då på större och mindre gråverk. Ordet för gråverk är i franskan vair. Detta ord var då Perraults Askungen-saga började tryckas nästan ur bruk så toffeln som ursprungligen varit av mindre gråverk (menu vair) blev nu gjord utav glas (verre).
Scarlett Johansson som Askungen
En svart tröja
De senaste veckorna har jag vid ett flertal tillfällen gett mig ut att botanisera i de klädbutiker Uppsala har att erbjuda. Uppdraget tycktes enkelt: en svart tröja. Stickad, gärna V-ringad, inte för lång (dvs till midjan, inte höfterna och beyond), inga konstiga ärmar, inte för löst stickad så den blir genomskinlig, och i en inte alltför dålig kvalitet då i synnerhet svarta plagg som blivit urtvättade ser rent bedrövliga ut. Denna tröja skulle jag ha över kjolar och klänningar för att helt enkelt inte frysa ihjäl i den höstkyla som nu råder på denna alltför nordliga breddgrad.
Det har dock visat sig stört omöjligt att finna denna enkla, svarta tröja. Jag vet inte hur många butiker jag gått i – inga svarta tröjor som uppfyller ovanstående kriterier. Jag vädjar nu till läsarskaran: vet någon var man kan finna en sådan tröja?!
***
Mer om mode: Drömde jag eller läste jag någonstans att Diors The New Look är tillbaka? Längre kjolar och markerad midja (tack Mad Men!) etc. Är det något vi kommer få se i butikerna snart? I hope so.
Inte bara för glädjen att klä sig i sålunda snitt utan för att låta det stackars ögat vila när man lämnar hemmet. Häromdagen satt jag vid Stora Torget och väntade på bussen som skulle ta mig hem. Jag kunde inte undgå den i många fall kroppsliga misär som oberört flanerade förbi. Det är helt enkelt inte alla förunnat att ha en fysik som passar i struprörsjeans. Det finns veck och översvällande ingen annan människa skall behöva tvingas se. Och det krävs rätt mycket för att man skall lyckas ha en knappt befintlig kjol som precis täcker rumpan eller för all del : endast strumpbyxor. Man får acceptera att alla inte kan ha alla sorts kläder. Så mycket bättre om vi får återse de förlåtande långa kjolarna utan att dessa för den skull känns tantiga… utan sexiga och klassiskt eleganta.
Underhållande
Bilden kommer härifrån.
Valåret 2010
Jag gick av bussen vid Stora Torget och fann mig mitt i en folkmassa som lyssnade till Göran Hägglund i egen hög person som talade om och till verklighetens folk. Jag fortsatte mot det mindre Forumtorget där jag passerade en talare från Feministiskt Initiativ som stod omringad av rosa ballonger och några åhörare. Vid gågatans slut stod en sorgsen clown och vevade ett gammalt positiv med ett ensamt litet barn som enda publik. Av dessa alternativ känns clownen som det rimligaste. På fullaste allvar.
Att fylla ett kvartssekel
Några hastiga anteckningar för minnet:
Igår var min födelsedag och fyllde till slut de där fruktade 25. I det grå morgonljuset väcktes jag av en sjungande matematiker och nyfikna katter. Jag fick rosa passionscheesecake och te på sängen. Därefter: presenter. Choklad från favoriten Michel Cluizel och en bok om smycken. Och såklart ett verkligt smycke också. En antik ring från 1940-talet som min matematiker inhandlat i Paris sedan vi passerat den i ett skyltfönster i Maraiskvarteren.
Förmiddagen tillbringade jag fortfarande nedbäddad med Therese Bohmans fina debut Den druknade (halva läsekretsen läser säkert Thereses blogg och känner redan till boken ifråga; ni andra: ut och köp! Och när ni gjort det: hem och läs! Recensera den? Moi? Jag skriver som bekant sällan recensioner och inte skall man väl recensera sina vänner heller? Däremot: kanske en liten fundering kring poetiskt mod och skillnaden mellan symboler och metaforer.) Därefter gjorde jag mig i ordning för dagen och valde en svart sammetsklänning trots att det nog är très hösten 2009. Om jag skulle bekymra mig för vad som är rätt just nu skulle jag förmodligen inte våga mig utanför dörren alternativt klä mig i prydliga blusar och anspråkslösa jeans – och tänk vad tråkigt det skulle vara ändå. Alltså: svart sammet och pärlor samt den nya ringen. Därefter tillbringade jag dryga två och en halv timma hos frisören som jag gav den enkla uppmaningen: Brigitte Bardot. Matematikern skjutsade mig sedan till Stockholm där jag gick på min första litterära releasefest allt medan födelsedags-sms ramlade in. Efter att lyckönskad Therese som förtjänar alla de fina recensioner och uppmärksamhet hon fått, fortsatte jag mot Gamla Stan.
Utanför riksdagen mötte min matematiker mig och vi gick bort till Le Rouge där vi bokat bord av de enkla anledningar att restaurangen 1. heter Le rouge och 2. har en inredning som går helt i röd sammet, très Moulin Rouge samt 3. att de serverar den utmärkta (belgiska national-)rätten Moules Frites. Musslorna smakade mycket men var ganska små. Pommes fritesen utmärkta och vitlöksmajonnäsen också. Jag fick champagne (som nog ändå får betraktas som den förnämsta av måltidsdrycker) och matematikern som skulle köra oss hem fick nöja sig med mineralvatten.
Imorgon är det dags för den till födelsedagen hörande festen nere på Västkusten. Om den blir hälften så lyckad som gårdagen är jag nöjd.
Disciplin
Nu anas ett stråk av kyla i luften, ett stilla löfte om den annalkande hösten. Den här sommaren är slut nu. För mig rann den bort i ett roligt men ändlöst sommarjobbande i Gustav III:s 1700-tal. Men tiden, orken – den fanns inte för annat. Nu börjar hösten och med den terminen och allvaret. Den här hösten är jag om möjligt än mer upptagen än förra. Det är mindre kurser men fler projekt utöver det. Hur jag skall klara det? För första gången i mitt liv skall jag arbeta upp en benhård arbetsdisciplin. Jag hade något av ett embryo till denna disciplin i Paris och nu tänker jag låta den blomstra i neonatalt tillstånd. 25-årsåret skall bli det mest produktiva hittills, hoppas jag och lovar mig (och er). Det blir en väldig mängd skrivande och läsande; litterärt och vetenskapligt. Det blir förhoppningsvis en del översättande. Det blir löpning ute i Stadsskogens spår då medvetandet bäst arbetar om kroppen är välfungerande och tränad (jag är hellre en osund själ i en sund kropp än motsatsen, always). Utöver detta blir det också en resa till Rom med två veckors fältstudier i den eviga staden. Och jag när något slags stilla förhoppning att trots arbetsbördan finna tid att ge mig ut i universitetsstaden och göra nya bekantskaper samt underhålla de befintliga. Alltså: disciplin.
Zohra
Den kvällen tog han hennes händer i sina. Han slickade dem rent från öknens sand och hon lät honom göra det. ”Zohra”, suckade han. ”Zohra”. Och Zohra lät honom slicka och sucka. Trots att hon i hans ögon inte kunde se sin spegelbild.
Och världsanden red förbi…
På den tiden var en enda man levande i Europa. Alla andra hade endast ett mål: att andas den luft han andats ut. Varje år skänkte Frankrike denne man trehundratusen ynglingar; det var tributen åt Caesar, och hade han inte hela skocken efter sig, kunde han inte följa sin lyckas stjärna. De utgjorde den betäckning han behövde för att kunna dra genom världen och till slut hamna under en tårpil i en liten dal på en fjärran, enslig ö.
[—]
Men en dag då den odödlige kejsaren stod på en höjd och betraktade sju nationer som försökte mörda varann, och ännu inte visste om han skulle bli herre över hela världen eller bara över halva, flög Azraël förbi, lät vingspetsen snudda vid honom och störtade honom i havet. Vid braket av hans fall steg de döende makthavarna upp från sina sotsängar, de kungliga spindlarna sträckte fram sina krökta klor, rev sönder Europa och sömmade sig narrdräkter av Caesars purpur.
ur Bekännelser av ett seklets barn av Alfred de Musset
Snillefoster?
Ehuru mitt pressade arbetsschema inte tillåter mig att hänge mig åt skrivandets enkla nöje har jag dock kunnat ägna mig åt en närbesläktad syssla; läsandet. Pendlaren är allt för trött för att stimulera de egna hjärnknölarna men väl fullt i stånd till att passivt tillägna sig andras arbeten. På den dagliga färd som inbegriper buss, tåg, pendeltåg och sedan buss igen har jag sålunda hunnit läsa en ansenlig mängd böcker. Den senaste i raden en liten volym av Alphonse Daudet som jag härom dagen införskaffade på det förträffliga antikvariatet Röda Rummet här i Uppsala. Som parentes kan också nämnas att jag på mina räder ner i boklådor, i såväl Frankrike som Sverige, stött på en väldig mängd böcker av Daudet till de absolut lägsta priserna. Varför denne författares böcker går så billigt vet jag inte men tacksamt bygger jag mitt Daudet-bibliotek. Detta senaste verk är en anspråkslös liten volym vid namn Rose och Ninette. Protagonisten, den olycklige Régis de Fagan beskriver själv sitt liv som ”pappa Goriot skiljer sig”, vilket fångar intrigen alldeles utmärkt. Men det är inte härvidlag jag tänkte uppehålla mig. Översättningen från 1892 är kryddad med fantastiska uttryck som dessvärre fallit bort från det dagliga bruket. Ett sådant, som jag trots googlingar och slående i uppslagsböcker inte riktigt lyckas få grepp om är ”snillefoster”. Bonniers svenska ordbok förklarar det som ”ironiskt en ”genial” idé.”Jag vänder mig nu till min belästa läsarskara att förklara följande meningsväxling. Protagonisten träffar en bekant som han inte sett på länge varvid den senare utbrister:
”F-n regera mig, är det inte de Fagan! Hur står det till, putte lilla, hur står det till, gamla snillefoster? Tänk, att vi träffas här! Det var då kolossalt!”
Till saken hör måhända att de Fagan är författare.
