Och sedan sade jag: Det är en väg, hela min barndomstid blev kvar på en liten lantlig grusväg, kantad av häckar och träd. Jag blev fängslad av skuggorna, ja, det jag tänker på är skuggorna som träden kastade på vägen, de gjorde så starkt intryck på mig att jag undvek att trampa på dem, jag gick omvägar, övertygad om att de var trädens andar, att de var trädens språk.Ur Den röda soffan av Michèle Lesbre
Skor och Vitterhet!
Om jag någonsin lät trycka upp ett eget Ex Libris (och det ska jag väl) då skulle det stå så. Fast jag skulle låta matematikern översätta till latin först. På tal om skor ska jag strax ge mig in till stan för besöka en skobutik eller två. Sommartid och stundande Italienresa fodrar sandaler, tycker jag. Lediga dagar tillbringas helst så, i antikvariat och butiker.
Helt ledig är jag dock inte då jag fortfarande kämpar med terminens sista hemtenta. Ämnet jag valt att fylla mina åtta sidor är den störste av de störste: Mallarmé. Detta trots löften om att aldrig, aldrig ge mig på denne gigant. Jag kompromissar och skriver om en dikt som inte återfinns bland de personliga favoriterna, Un coup de dés… Men ändock, det är svårt att närma sig ett tänkande så briljant. Man kapitulerar kastar av sig alla de kritiska verktygen. Jag märker det i mallarméforskarnas analyser, mer än hälften är bara rena citat. Mästaren lämnas absolut tolkningsföreträde, i hans universum är hans ord lag – vi, stackars kritiker, har inget att sätta emot. Det är vad som fascinerar mig allra mest med Mallarmé – antingen är man kvar på utsidan. Förmår inte förstå, förmår inte tränga in i dikten. Men så hittar man handtaget, trycker ned handtaget och stiger in i det mallarméska rummet. Man väntar vid skrivbordet där ingen ptyx vilar, man dröjer vid den frusna sjön där svanen frusit fast, man vänder blicken uppåt och möts av den stjärnbeströdda stjärnhimlen. Men distans kan man inte få. Man är antingen utanför eller inne. Just så.
Och jag vill kapitulera – jag vill bli invaderad och erövrad av den andres, diktarens, medvetande. Upplåta min hjärnas vindlingar åt någon annan för ett ögonblick. Därför, har jag märkt under mina mångåriga litteraturstudier, är jag i grunden ingen litteraturvetare. Men desto bättre, inbillar jag mig, som översättare. När jag översätter är det för mig inte intellektuellt arbete, men fullkomligt intuitivt.
Annars var matematikern och jag en hårsmån från att lägga ett bud och försöka köpa oss ett hus. Allt för mycket renoveringsarbeten fick oss att till slut att avstå. Ett hus? Vi som för några månader sedan drömde om stadsliv och storstadspuls. Icke mer! Nu drömmer vi om en liten trädgård, burspråk och utrymme för skor och böcker.
Från anslagstavlan: Kattdjur
Honey is under the monster’s lips;
And Mishka follows into her lair,
dragged in the net of her yellow hair,
Knowing all things when honey drips
On his tongue like rain, the song of the hipsOf the honey-child, and of each twin mound.
Mishka! there screamed a far bird-note,
Deep in the sky, when round his throat
The triple coil of her hair she wound.
And stroked his limbs with a humming sound.Ur John Grays dikt Mishka
*
Hans smidigt starka steg, den mjuka gången,
där han sitt trånga, snåla kretslopp går,
är krafters dans omkring en mitt, där fången
en halvt bedövad, väldig vilja står.Ur Rainer Maria Rilkes dikt Pantern (i Johannes Edfelts översättning)
*
Tror man ej
att starka tassar känner svedan?
Tror man ej att jaguaren har hjärta?
Ack den har
fader moder henne ungar.
Ödemarken är stor
kall är höstens vind
i jaguarens mage bor
ensamhet förtvivlan.
Jaguaren kan kyssa en blomma.
Den har tårar;
sentimentalitet.Ur Elmer Diktonius dikt Jaguaren
Plantorna i mitt liv
När vi flyttade till den här lägenheten för lite mer än två år sedan gladdes vi båda åt vår balkong. Drömmen om en kruka eller två med lite kryddväxter och blommor föddes redan då – men det är först nu vi satt planen i verket. Nu står de där – tomatplantan i sin svarta kruka bredvid katternas matsmältningshjälpande gräs i den låga vita. I balkonglådan lavendel och smultron – så småningom skall de få sällskap av timjan och basilika som dessvärre var slut.
Förutom glädjen över den fint inredda balkongen (som numera erbjuder dynor till stolarna så det är dessutom bekvämt att sitta där) är det inte med viss oro jag betraktar mina plantor. Trots välvillig personal som nog såg till att vi fick med oss rätt saker hem inser jag mina begränsningar rörande plantor och allt som höra dem till. Visste ni, käre läsare, exempelvis att det inte finns en sorts jord att plantera i, utan en mängd varianter varav ingen heter ”kryddväxtjord” men väl ”pelargonjord” och dylikt. Jag tänker på min orkidé…
*
Länge hade den mått dåligt, orkidén. Jag har redan skrivit om den här, jag vet, men dess öde hemsöker mig. Den där sista mjukt lila blomman jag så gärna ville rädda. Den såg skrumpen ut, rädd att den snart skulle falla av som resten av blommorna gjort dessförinnan, vattnade jag orkidén. Någonstans ur blommans inre, långt där nere bland rötternas mystiska grenverk, kom ett ljud så hjärtskärande och förtvivlat. Som när man tvingar upp ett gammalt skåps dörrar, som när man trampar på kattens svans – gällt och högt lät det. Det varade knappt, det var över innan jag hunnit förstå vad som hänt, att orkidén utstött ett sista dödsskri – i tystnaden som följde föll den sista blomman…
*
Bland orkidéns dödsorsaker kunde vi efteråt konstatera övervattning. Däremot var orkidén till synes fullständigt ointressant för katterna, även Sirrus som annars är mycket förtjust i att knapra på växter. Kanske var det därför inte så klokt att placera tomatplantan på balkongens golv, men jag fruktar att den blir för tung för räcket när det sedan växer sig stor. Oddsen att den skall göra det kanske minskas nämnvärt av placeringen men under de tjugofyra timmar den har befunnit sig i hemmet har endast ett blad tuggats sönder av en entusiastisk Sirrus.
*
Nåväl, trots att jag måste vakta plantorna och att de förmodligen kommer dö i min vård innan de hunnit bära frukt, tänker jag njuta till fullo av den inredda balkongen. Det är en enkel lycka att sitta i solen och äta sin kvällsvard, igår: sallad med mango, mozzarella och varm sparris och ett glas välförtjänt rödvin. Utsikten: tomatblad, lavendel och timida smultronplantor.
La Belle Dame sans Merci
La Belle Dame sans Merci av John Keats
O what can ail thee, knight at arms,
Alone and palely loitering?
The sedge has wither’d from the lake,
And no birds sing.O What can ail thee, knight at arms,
So haggard and so woe-begone?
The squirrel’s granary is full,
And the harvest’s done.I see a lily on thy brow
With anguish moist and fever dew,
And on thy cheeks a fading rose
Fast withereth too.I met a lady in the meads,
Full beautiful, a fairy’s child;
Her hair was long, her foot was light,
And her eyes were wild.I made a garland for her head,
And bracelets too, and fragrant zone;
She look’d at me as she did love,
And made sweet moan.I set her on my pacing steed,
And nothing else saw all day long,
For sidelong would she bend, and sing
A fairy’s song.She found me roots of relish sweet,
And honey wild, and manna dew,
And sure in language strange she said—
I love thee true.She took me to her elfin grot,
And there she wept, and sigh’d full sore,
And there I shut her wild wild eyes
With kisses four.And there she lulled me asleep,
And there I dream’d—Ah! woe betide!
The latest dream I ever dream’d
On the cold hill’s side.I saw pale kings, and princes too,
Pale warriors, death pale were they all;
They cried—”La belle dame sans merci
Hath thee in thrall!”I saw their starv’d lips in the gloam
With horrid warning gaped wide,
And I awoke and found me here
On the cold hill’s side.And this is why I sojourn here,
Alone and palely loitering,
Though the sedge is wither’d from the lake,
And no birds sing.
*
En fråga, kära läsare, vet någon av er om det finns någon bra Keats-översättning till svenska (överhuvudtaget, men i synnerhet den här dikten)?
À bientôt! #2
Glad påsk, kära läsare! Nu: påskägg i Belgien, vi ses nästa vecka!
Sista chansen
Och för att spinna vidare ytterligare ett steg på blommor och förgänglighet. Att vidga sin värld med blom- och djurnamn förutsätter att det finns några blommor och djur att kunna namnet på. För det av er som missat den måste jag bara tipsa om om serien Sista chansen att se som går på SVT1 på söndagarna klockan 19 (de tre första avsnitten finns att hitta på SVT Play, även om du inte brukar se program på datorn är det här verkligen värt att göra ett undantag för).
För 20 år sedan åkte författaren Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen-Adams, ja!) med naturfotografen Mark Carwardine på en resa jorden runt där de sökte upp olika utrotningshotade djur. Tanken var att göra om resan och se om djuren fanns kvar, nu 20 år senare – dessvärre hann Adams gå bort för ett par år sedan och istället är den hans vän, den ojämförlige Stephen Fry som är Carwardines resesällskap. Fry är som alltid fantastiskt underhållande, och Carwardines engagemang och stora kunnande är rörande.
Jag har alltid känt mycket starkt för djur och växter, det gör mig fullständigt förtvivlad vid tanken att fantastiska djur och växter försvinner på grund av människan eller andra omständigheter. Men när människan är boven känns det så mycket värre och framför allt onödigt. I första programmet när vi får träffa en liten, pruttande manatunge smälter hjärtat. och brister när entusiasterna som tar hand om den förklarar att det finns spår på dess kropp som förmodligen betyder att tjuvjägare bundit fast ungen. När den lille sedan ropat på mamman kunde tjuvskyttarna döda mamman för köttets skull och lillen lämnades åt sitt öde. Manater, eller sjökor som de också kallas, som är det fredligaste djur man kan tänka sig.
Saken är den att redan det faktum att vissa fantasidjur inte existerar upprört mig sedan barnsben, mer då och mindre nu – men visst hade världen varit roligare om vi haft enhörningar, gripar, drakar eller varför inte dinosaurier. I mångt och mycket är det litteraturens och filmens fel. Jag minns boken Dinotopia som på ett mycket realistiskt vis tecknade ett samhälle med dinosaurier och människor i samexistens. Och en del av upprördheten när djur dödad av tjuvskyttar – då blir jag 6 år gammal inombords och det är BAMBIS MAMMA SOM DÖR. Men allra ledsnast blir jag när jag tänker att framtidens människor, bara någon eller några generationer bort kommer betrakta och kanske sörja de djur jag tagit för givet. I min värld finns det torsk i haven (det finns fisk överhuvudtaget!), tigrar i Indien och en multitud av groddjur. Att tänka att dessa skulle bli lika mytiska som dronten, ja, det skär verkligen i mig. Till den grad att jag ibland tänker att jorden skulle klara sig utan människor helt och hållet, detta trots att den mänskliga artens fortlevnad är den enda möjligheten för att de kulturella minnen i litteraturen, som jag talar om i nedanstående inlägg, skall leva vidare. Till och med det är jag beredd att offra! Då skulle fingerdjuren och manaterna kanske gå under ändå – men de skulle ha en betydligt större chans att klara sig.
"Aldrig mer"
Och om man tänker vidare på det här med läsning. Det finns fler anledningar till läsning och i det här fallet också skrivande. Jag tänker det lite som böcker (främsta?) existensberättigande. Ett par gånger har jag ställts inför det fasansfulla i vad ”aldrig mer” innebär. Jag tänker ofta på ett stycke i Igelkottens elegans av Muriel Barbery:
För första gången i mitt liv insåg jag vad ordet aldrig betydde. Och det är fruktansvärt. Man säger det hundra gånger om dagen men man vet inte vad man säger förrän man står inför ett äkta ”aldrig mer”. När allt kommer omkring inbillar man sig alltid att man har kontroll över det som händer; ingenting tycks oåterkalleligt. […] Men när någon man älskar dör… då lovar jag att man förstår vad det betyder och det gör väldigt, väldigt ont.
Sällan kan jag skriva under på något så helhjärtat just som detta stycke. Precis så är det, först när man upplevt livet lämna en närstående drabbar den där innebörden en med full kraft. Jag finner tanken på att en människa i ena stunden finns där för att i nästa vara borta, fullständigt outhärdlig. Denna mycket påtagliga medvetenhet om tingens förgänglighet präglar också min uppfattning om annat, exempelvis djurpälsar och vissna löv. Då erbjuder litteraturen en fåfäng men likväl befintlig räddning. Jag tänker mig det som en proustsk ambition, att genom skrivakten uppväcka det förflutna och bevara det. Litteraturen är full av ekon från platser, människor, stämningar som annars skulle ha gått oss förlorade. Det finner jag obeskrivligt trösterikt. Det är också ett av skälen till att jag ställer mig tveksam till e-böcker och dylikt. Tekniken tycks mig bräcklig, å ena sidan uppdateras den ständigt – gamla disketter är idag värdelösa och informationen på dem snudd på förlorad. Det fysiska föremålet ”bok” tycks mig en säkrare garant för verkets fortlevnad.
En större värld
Apropå det med att vidga sin värld med litteratur. Jag tänker på ett Babel för några veckor sedan. Kerstin Ekman var inbjuden för att tala om sin nya essäbok Se blomman som handlar om just blommor. Men det som fastnar tydligast är minnet av programledaren Eva Beckman som inte för allt i världen kan förstå meningen med att lära sig blomstrens namn. Jag minns inte Ekmans svar, men jag tror det har med differentiering att göra. Det är i vilket poängen jag vill göra. Istället för att stå inför en anonym massa av ”blommor” eller ”träd”, kan de genom sina namn framträda som individer. Istället för ”gula blommor” ser jag ”smörblommor”, ”fibblor” och ”maskrosor” – visst gör det världen lite större, visst skärps framför allt blicken?
Den främmande litteraturen
Jo, det var så att jag tänkte lite på det här med läsning. Det slog på mig på en servering när vi satt tysta och lät tanken vandra: tidigare intresserade jag mig mest av allt för, vad ska vi kalla dem… de eviga frågorna? Det som förbinder oss stackars sublunära människovarelser över stora avstånd och genom alla tider. Sedan dess har en förskjutning skett – nu är det snarare det utmärkande som fångar mitt intresse. Det som är min personliga erfarenhet mest främmande och avlägset – jag närmar mig det främmande för att få min värld att växa.
Det är klart att båda dessa sett att läsa och söka i texterna alltid båda är närvarande, men visst utrymme för att lägga tyngden på det ena eller det andra existerar ändå.
*
För mig är det tydligaste exemplet antika litteraturen, i synnerhet den grekiska. När jag som brådmoget barn tog mig an grekerna gjorde jag det för att bringa ordning i världen jag själv mötte varje dag. De tusenåriga orden var intressanta när de ägde giltighet också för mig. Det är kanske talande att de snarare var filosoferna än poeterna och dramatikerna som jag tog till mig – med hjälp av Sokrates och Aristoteles kunde jag bygga min förståelse för min verklighet och en estetik (under hela tonåren höll jag hårdare på klassicistiska regler än en Racine-epigon på 1600-talet) för de texter jag ville läsa och skriva.
Nu på senare år var det i samband med läsningen av en annan filosof, Nietzsche, som jag på allvar åter konfronterades med grekerna. För att förstå Nietzsches användning av antika tankegångar och begrepp var det nödvändigt att gå tillbaka till källorna. Och Friedrich understryker: ”[…] de kan för oss inte vara vad romarna är. Man lär inte av grekerna – deras sätt är för främmande, det är också för flytande för att verka imperativiskt, ”klassiskt”. Vem har någonsin lärt sig skriva av en grek! Vem har någonsin lärt sig det utan romarna!…” (Jag ska inte ge mig på att reda ut vad Nietzsche menar och hur det är förenligt med han uppskattning av grekiska fenomen.) Jag tycker om tanken på romarna som en brygga tillbaka till grekerna. Jag tänker på en kurs där vi läste tre Phedror, Racines berömda, Senecas lite förbisedda, och Euripides ursprungliga. För varje hopp bakåt över seklerna blir det landskapet mer främmande och exotiskt. Man måste givetvis inte förstå ödesbegreppet eller gudarnas roll i den grekiska världsbilden för att kunna läsa Hippolytos, det är fördelen med klassiker, de kan överträda sin tids begränsningar. Men för den i vilken det bor en upptäcktsresande på jakt efter nya världar är det grekiska ett lockande men ack, så svårtillgängligt landskap.
