Författare: Hillevi

Publicerat den

Mitt grymma öde – om sanning, skönhet och Händel

mittgrymmaöde

Ibland händer det att man läser eller får höra om en bok som tycks skriven enkom för just dig. Som om någon författare semestrat ett tag i ditt huvud, gått genom salongerna och studerat interiören för att sedan skriva en roman som skulle passa perfekt i inredningen. Dylika förväntningar leder allt som oftast till gruvlig besvikelse, något är inte som man hoppats eller – trots goda föresatser är det helt enkelt illa skrivet. Nå, när romanen å andra sida lever upp till nämnda förväntningar, då är lyckan absolut.

Just sådana förväntningar blossade upp i och med upplysningen om att Carl-Michael Edenborg skrev på en bok om Händel. Edenborg känner vi till från Vertigo förlag vars utgivning förser oss med litteratur ”på avgrundens rand”. Just den här läsaren kanske är mindre intresserad av de politiska texter eller skräck, men desto mer av erotiska klassiker och poesi. Edenborg översätter också själv och är att tacka för att exempelvis vår gamle vän Pierre Louÿs finns i uppdaterad översättning (som den trogne läsaren minns var ämnet för min havererade masteruppsats en dikt av denne Louÿs). Och om Händel kan sägas att när det kommer till estetiska upplevelser är barockmusik för mig svårslaget och bland barockkompositioner Händels de främsta. Alltså: förväntningar.

Och till en början ligger de som ett hinder mellan mig och text. Eller snarare, jag blir mycket medveten om att det är en text jag läser. En text skriven om den för mig ganska tydliga personan Edenborg. Jag ser, inte det texten berättar, utan författaren som knapprar på tangentbordet och vässar sina pennor. Rösten inte Händels utan Edenborgs. Aldrig har detta hänt mig tidigare och jag drabbas av outsäglig irritation. Alltså läser jag om första styckena tills bilden av författaren och skrivbordet bleknar bort och orden ringer sanna: ”Jag var Händel. Jag är ingen. Det här är min berättelse om odödlighet och skönhet.” Jag sjunker ned i sena 1600-talet, tidiga 1700-talet, och där blir jag kvar.

Som läsare är jag således närvarande, och denna närvaro torde vara ett riktmärke på god litteratur. Detta tror jag uppstår när stil, intrig, bildspråk – med andra ord: romanens alla element, samverkar. Jag vill också tillägga att Edenborg har ett sätt att fräscha upp metaforer och liknelser som annars kunde känts slitna. Istället liknas den rädda modern som ett djur inte inför slaktaren utan slaktkroken. En liten, till synes föga betydelsefull skillnad, men som ändock gör hela skillnaden och får texten att ringa ny och framför all SANN, alltså texten lägger sig inte i vägen för läsaren. Jag tänker mig att texten fungerar som ett eget universum och för att läsaren ska acceptera texten måste allt som skildras vara SANT. Texten blir sann i enlighet med vetenskapsteorins koherensteori (en snabb titt på wikipedia påminner om att denna har sin grund i Leibniz utsagor vilket är lite lustigt då denne också förekommer i Mitt grymma öde. För en gammal idéhistoriker som denna som därtill inte är helt sympatiskt inställde till den tyske filosofen, en biverkning av att fostrats av Voltaire, leder passager som dem nedan till stor munterhet. Leibniz talar och vi får alltså Bachs kompositioner jämförda med monadteorin:

– Bachs verk är en musikalisk översättning av min universalfilosofi. Hans kompositioner byggs upp av monader till andliga gestalter som skänker människan hennes rätta plats i det andligt-materiella kosmos, där allting motsvarar allting annat. Mannen Bach har förstått varats matematiska väsen.

Lite längre ned ursäktar Leibniz sig och Händel svarar:

– Jag tror att damerna längtar efter min konversation.

– Jag tror damerna längtar efter er. Och ni efter dem. Ta alla era små kosmiska spermier och gör dem lyckliga.

Det är inte enda tillfället i romanen som lite idéhistoria och tidens filosofier letar sig in. Det är befriande att en text vågar ställa lite krav på en läsare. Eller, krav är kanske fel ord. Man kan med mycket nöja läsa romanen utan att intressera sig för tiden filosofer. Är de inte de bästa av texter, de som verkar på olika nivåer och erbjuder olika läsarter. Som inbjuder till fortbildning. Det är något hånfullt över åsikten att texter måste vara tillgängliga på en gång, för alla (exempelvis ungdomar, arbetare, invandrare och andra med mer begränsade förståndsgåvor än medelklassmänniskan). Som om dessa kunskaper inte finns att tillägna sig. Hade jag läst den här boken för säg tio år sedan, innan åren på universitetet och i lärda böckers sällskap, hade en sådan text sporrat mig att gå vidare och förstå idéerna som flimrar förbi. Ja, den tiden är inte förbi. Jag erkänner en väldig lust att fördjupa mig i barockens affektlära, det vill säga ”klangens inverkan på det mänskliga psyket”, något jag i princip ännu inte vet något om. Ännu en av romanens förtjänster alltså.)

Nå, så för att återkomma till koherensteorin (som ju faktiskt antyds i Leibniz uttalande om Bach) så menar jag alltså att en text ter sig trovärdig för läsaren då alla dess delar är i harmoni med varandra. Så länge det verkar i enlighet med det system författaren ställt upp kan vadsomhelst hållas för sant. Och här ligger kanske Mitt grymma ödes största förtjänst, det är sällan man har nöjet att läsa något som är… ja, koherent. Och detta i en historisk roman där utmaningen kanske är än större. Jag tror mig minnas att Horace Engdahl i sin avhandling Den romantiska texten i Lidner-kapitlet talar om ”infärgning” (tror mig minnas alltså, det var länge jag läste detta och inget är väl mer förrädiskt n minnet…) och med detta menade den ”färg” en text erhåller genom dess olika element. Jag minns att jag tänkte mig att det kunde liknas vid ett slags tidsepokens zeitgeist. Och om det är något Mitt grymma öde gör så är det just att genomsyras av ett slags barockens tidsanda. Språket är svulstigt, ornamenterat utan att vara sirligt. Det är mörkt och blodigt, döden allnärvarande. I en historisk roman är fångandet av en sådan tidsanda det kanske viktigaste elementet, hur ska man annars motivera valet att använda sig, säg av barockens tunga färger? Och när det lyckas, högst njutbart att läsa.

I sådana texter, i andra också, men kanske främst i dessa som utspelar i sig i historisk tid krävs också att man för att skapa närvaro måste förankra verket i det tingliga. Mitt grymma öde rör sig mellan idéer, den skapande människans villkor och svårigheter men också det högst kroppsliga, mat som förtärs, kroppars utsöndringar. Såväl känslan av den egna kroppen (Händels tilltagande fetma) som känslan av andras kroppar, och andras i den egna (genom samtycke eller inte) beskrivs ingående. Det blir aldrig för vackert och tillrättalagt i Mitt grymma öde, stundtals är scenerierna som målas upp rent ut sagt vidriga – och det är genom dessa svängningar som de sublimaste, skulle jag säga, av skönhetsupplevelser uppstår. Precis som den ger uttryck för inte helt självklara filosofiska resonemang men utan att fastna i det cerebrala och med mycket kroppslighet att väga upp det med vägs skönheten upp med grymheten. Man tröttnar på karaktärer som är alltför goda (något man inte behöver oroa sig för med det här Händelporträttet) och man tröttnar på skönhet som bara är skön.

I en tid där litteratur gärna ska baseras på verkligheten, där romanetiketten kan diskuteras och vi har till hakan med True story-berättelser och självbiografiska romaner (exempelvis årets augustpristagare är det verkligen en roman?), gör Edenborg motsatt rörelse. Han utgår från ett liv om vilket mycket lite är känt, bygger historiskt riktiga ramar och låter sig sedan drömma.

Till sist, och jag skriver detta ”till sist” med visst beklagande eftersom det finns hur mycket som helt att skriva om den här boken, om rysningen som estetisk måttstock, om olika rysningar (njutning/smärta/skönhet), om övergreppen på Händel och deras relation till uppfattningen om musiken som ett övergrepp på lyssnaren, om bildspråket exempelvis de upprepade stavarna och inte minst skulle man kunna säga en hel del om kastration och impotens, men jag stannar här och överlåter åt framtida litteraturvetare att gräva djupare. Alltså, till sist, måste jag väl säga något om hur detta påverkar min bild av Händel, och kanske främst hur det påverkar upplevelsen av Händels musik. Jag tror jag läste någonstans att boken ändrat någons sätt att lyssna till Händel. I mitt fall är det inte så. Jag tror mig förstå vad som intresserat Edenborg, vad som väckt frågor om vem? hur? och varför? Det finns något i Händels musik som är sårigt, något djupt smärtfyllt. Samtidigt som det är så plågsamt vackert. När jag lyssnar på Händel finns inget utrymme för annat än musiken i mig – jag töms på allt. När jag försökt förklara det kan jag bara likna till det vid att jag i mitt inre bara har en spegelblank yta, som vid någon synnerligen smärtsam och skön ton krusas helt lätt – av en rysning, måhända.

Publicerat den

Julklappstips

Om man fortfarande får önska något av tomten… Judith Schalansky växte upp i DDR och genom kartorna tilläts hon resa, om än bara i tanken. Och när man tänker efter, är det inte det förnämligaste av resande? Vidare: en bok som belönats med utmärkelsen ”2009 års vackraste tyska bok” – väcker det inte lusten att öppna de blekblå pärmarna och med fingret följa kartstreckens skarpa konturer…?

Bläddra i boken kan du göra här.

Publicerat den

Nätterna

Om nätterna ligger jag och vrider, vänder mig. Skissar planer, strategier, vägar ut; vakendrömmer nya projekt att ta sig an. Lyckas inte lura mig till sömn; målar tunna ögonlockens blå inför morgondagen. Och så när jag slutligen sovit ett par timmar, vaknar svettig från oroliga drömmar i urvattnat, grått morgonljus. Sköljer i kallt vatten kropp och sinne fria från nattligt högmod, nattlig oro. Vid skrivbordet darrar handen när den sträcker sig efter arbetet. Skriker tyst mot gula blad och vita ark: – Jag finns inte här, jag finns inte här, jag finns inte här.

Publicerat den

”På fritiden läser eleverna ofta digitala och känslomässiga texter medan de i skolan läser klassiska och skriftspråkliga texter.”

Här läser Bernur (det är ett tag sedan nu, jag såg ett inslag där det talades om sociala medier och nu minns jag inte den exakta ordlydelsen, men poängen var att vissa saker kunde vara intressanta att lyfta upp inte direkt utan efter en längre tid, exemplet som gavs var en hel vecka, tänk er kära läsare, en HEL vecka!) en rapport skolinspektionen. Jag låter  läsaren själv ta del av de inte alltför upplyftande citaten, men vill också göra en liten kommentar. Sedan jag läste nämnda inlägg har jag noterat att det här och var på internätets stora väv finns diverse ”klassbloggar” där antingen eleverna förväntas delta eller där lärare rapporterar från klassrumsgolvet (ibland även med bilder). Förutom att jag alltid tyckt att det är lite bakvänt att lära eleverna det de redan tillgodogör sig privat, framför allt är det en tråkig inställning till unga människors förmåga att ta till sig saker som ligger utanför den direkta bekvämlighetssfären – så kan jag inte hjälpa att tycka att det är lite märkligt att man istället för att diskutera det djupt problematiska i att leva sitt liv på nätet, synligt för alla som kan hantera en sökmotor, helt till synes oreflekterat publicera skolarbetet på nätet. Man undrar hur frivillig närvaron på den gemensamma bloggen är för den enskilda eleven, samt om dagisbarnens föräldrar tillfrågats innan deras bilder publiceras… Inget av detta är lösenordsskyddat utan ligger uppe helt synligt (annars hade jag inte kunnat hitta det, eller hur?) Jag får känslan av att vuxenvärlden i det här fallet nästan snubblar över sig själv för att visa sig hipp och modern, försöker tillgodogöra sig en värld den inte helt förstår. En värld som eleverna i sin tur kanske är mer bekanta med, men som de i egenskap av barn inte riktigt kan förutse konsekvenserna av. Det som väl lagts upp på internet blir kvar där, och därför kanske man ska tänka både en och två gånger innan man lägger upp något. En insikt som är svår att ha när man går i sjuan, men som man som vuxen borde ha i beaktande.

*

Det finns liksom ständigt ett slags dubbel retorik här, man talar om att respektera ”elevernas egna kompetenser” men genom att göra så diskvalificerar man dem från att kunna tillägna sig något utöver det. Ibland undrar jag om man helt enkelt inte ser värdet i det? Eleverna läser bloggar, låt oss lära dem att göra det bättre och kanske på ett kritiskt sätt. Eleverna läser inte Dostojevskij, varför i hela friden ska vi lära dem det?

*

Till sist, och här måste jag tala utifrån erfarenheter, så undrar jag om det inta kan sägas finnas olika bekräftelsesystem i skolan. Det finns det som uppstår i elevgruppen och det finns det som lärarna upprätthåller. Förenklat sett, du kan vara populär bland kompisarna eller du kan vara bra på att plugga (läsaren kan här gissa vilken kategori undertecknad tillhörde) och båda skänker eleven bekräftelse. Att närma undervisningen till elevernas egna kompetenser, är det inte delvis att underminera det här andra bekräftelsesystemet? Sociala medier är just sociala, och under de där tonårsåren måste jag erkänna att det inte var något jag hade högsta betyg i. Men det gjorde ingenting (eller i alla fall: det gjorde lite mindre), för jag fick alltid högsta betyg på mina uppsatser om Dostojevskij.

Publicerat den

Höjdpunkterna definierar livet…?

Det är när jag vid åsynen av den nya tandborsten inte bara känner en viss uppspelthet utan dessutom sticker ut huvudet från badrummet för att på fullt allvar ropa till S. som sitter och läser i vardagsrummet: ”Kul med nya tandborstar!” som jag inser att jag definitivt, definitivt behöver komma ut lite mer.

Publicerat den

The Woman in Black

På flygplatsen inser jag panikartat att boken i handbagaget inte kommer att räcka.  Overksamhet i flygplanets begränsade utrymme leder inte sällan till en mild klaustrofobi hos mig så jag stannar till vid första bästa pocketshop där Susan Hills The Woman in Black inhandlas av enkla anledningen att jag just läst om den på en bokblogg. Det och att formatet lockade, den räckte exakt väntetid vid gate + flygtid = klar när vi gick in för landning vid Zaventem ovan det upplysta och glittrande Belgien.

Det är inte första gången jag läste om The Woman in Black när jag läste det där inlägget på bokbloggen, det är en titel som brukar återkomma i sådana sammanhang. Och framför allt brukar bokbloggarna med emfas understryka hur läskig den här boken är. Det var kanske olyckligt att gå in med förväntningen att blir riktigt skrämd bortom alla sans och reson. Jämfört med annat jag läst infann sig inte den där totala obehagskänslan, det där riktigt skrämmande. Om jag inte hade haft de allt för högt uppskruvade förväntningarna hade jag säkerligen inte känt det där stygnet av besvikelse. Eller besvikelse, ordet är för starkt, snarare: känslan av att: ”det här var ju inte så farligt” tillsammans med väntan på de verkligt skrämmande passagerna. (Man skulle kunna argumentera att bästa förutsättningarna för den här sortens läsning kanske inte är en dånande flygkabin, utan snarare en mörk höstkväll, en varm filt och en kopp te samt en ordentlig höststorm utanför fönstren, förslagsvis i ensamhet utan maka/make/förälder att söka trygghet hos?)

*

(Läsaren vill veta vad som skrämmer mig när en gammal hederlig spökhistoria uppenbarligen inte gör det? Tja. Det jag först kommer att tänka på är faktiskt Dennis Lehanes Patient 67, jag kan fortfarande se de där flytande vedbitarna, sedan: insikten när sammanhangen uppenbaras. Det kanske bevisar att vad som berör, skakar om, oroar är något slumpartad. Beror på boken, men också din dagsform. Den där Patient 67 (som jag förstår var en bok som ”alla” läste ett tag) rubbade mig totalt, och det var bilden av de där snurrande vedbitarna som gjorde det.)

*

Nå, så The Woman in Black var kanske inte en bok som skrämde mig eller fyllde mig med obehag. Däremot fann jag den mycket stämningsfull och framför allt vacker. Och jag lärde mig ett nytt favoritord: estuary (estuarium på svenska). Wikipedia förtydligar:

”Ett estuarium är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten till bräckt vatten, så att det bildas en salinitetsgradient: varierande grad av bräckt vatten. […] Estuariet är en randzon, som ställer stora krav på djur och växter, då dessa måste tåla stora variationer i saliniteten. Estuarier återfinns oftast där floder och andra vattendrag mynnar ut i havet. På sådana ställen karakteriseras estuarierna även av varierande vattennivåer på grund av tidvatten eller vindar, vilket ställer ytterligare krav på estuariernas organismer.”

 *

 Det jag i första hand tar med mig från boken är miljöskildringarna och färgskalan om man kan tala om en sådan. Det vattniga och urblekta, som ett fotografi med för mättade toner. Det finns en lätthet i allt, en konsekvens i bilderna – dimman är fuktig och flyktig. Allt är fuktigt och salt – kargt och vackert. Detta blir så mycket tydligare när de står i kontrast mot den osunda miljön i London:

It was a yellow fog, a filthy, evil-smelling fog, a fog that choked and blinded, smeared and stained. […] Sounds were deadened, shapes blurred. It was a fog that had come three days before, and did not seem inclined to go away and it had, I suppose, the quality of all such fogs – it was menacing and sinister, disguising the familiar world and confusing the people in it…[.]

Ja, det råder ju knappast någon tvekan om att det är spökhistoria vi befinner oss i, redan här, innan vi ens kommit iväg från London känns stämningen minst sagt hotfull, men det blir så mycket intressantare när hemskheterna som sker ställs mot – inte Londons gula och ohälsosamma dimma, inte heller vindpinade och regniga hedar, inte ett viktorianskt kråkslott – utan mot estuariet med sällsamma skönhet. Lyssna här bara:

But, gradually, soil gave way to rough grass and I began to see dykes and ditches filled with water, and then we were approaching the marshes themselves. They lay silent, still and shining under the November sky, and they seemed to stretch in every direction, as far as I could see, and to merge without a break into the waters of the estuary, and the line of the horizon.

My head reeles at the sheer and startling beauty, the wide, bare openness of it. The sense of space, the vastness of the sky above and on either side made my heart race. I would have travelled a thousand miles to see this. I had never imagined such a place.

Slutsatsen: du kanske, liksom mig, inte finner The Woman in Black är kanske inte fullt så skrämmande som bokbloggarna menar, men alldeles oavsett detta väl värd att läsa.

Publicerat den

Vällustdöden

”Ja! Men jag har smakat alla köttets njutningar. Begriper du det, din dåre! Det återstod mig bara att försöka veta om det i förgiftningens plågor, om det i en kvinnas dödsångest som blandades med min egen dödsångest fanns någon möjlig extas!.. Den är ohygglig! Märker du det? som du ser! Jag dör i vällustraseri, i smärtans ursinne… jag kan inte mer… ack!…”

Med ett långdraget skri som bröt sig fram ur brösthålans djup, föll den fasansfulla furien död över sitt offers lik.

I somras läste jag Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn. När jag sedan hittade hans Gamiani (utgiven i förlaget Vertigos serie Erotiska klassiker) på bokmässan tycktes det på något sätt lämpligt att fortsätta Musset-läsningen. När jag så kommer till slutscenen (citerad här ovan) väcker det ett slumrande minne, har jag inte läst något som avslutas på liknande sätt? Och som dessutom är skrivet under samma tid (Gamiani utkom 1833)? Den senare frågan är intressant såtillvida att just romantiken inte är en speciellt erotiskt orienterad epok, som Carl-Michael Edenborg skriver i sitt efterord till Gamiani:

Romantiken är en av de svagaste pornografiska perioderna i litteraturen. Trots epokens besatthet av känslan, kärleken och erotiken tycks den sexuella handlingen för dem romantiska sensibiliteten ha framstått som något omöjligt, något som skulle ligga utanför. […] men i allmänhet hölls könsdelarnas lek på armslängds avstånd, medan de stora författarna i upplysningens tidevarv tvärtom hade älskat det fräcka skämtet.

En snabb rekapitulation bland romantikens författargärningar låter mig inte annat instämma i bilden som här tecknas av epoken (vidare, hade de funnits fler pornografiska verk av kvalité hade Edenborg säkerligen hittat dem och inte omöjligen gett ut dem vid det här laget). Om man ska spekulera i orsakerna härtill skulle jag nog dels understryka romantikens högtidliga och i viss mån cerebrala karaktär, under 1700-talet kunde filosofin liera sig med det pornografiska och texterna uttrycka förbjudna tankar av alla sorter. I den romantiska rörelsen blir idealet snarare en syntes mellan filosofi, vetenskap och poesi. Även om naturen, det naiva, primitiva och framförallt det intuitiva spelar en central roll inom romantiken finns också tanken om att människan kan höja sig själv, vända sig från det jordiska mot det himmelska (i sann, nyplatonsk anda). Naturen och de jordiska blir då kanske främst intressant som möjliga analogier för det själsliga. Coleridge liknar naturen vid en bok, redo att tydas och läsas. Det mänskliga medvetandet är en kompass och för henne kan tillvarons essens uppenbaras inte minst i det att hon är en skapande varelse, vilket ger henne insikter i det gudomliga självt.

Nå, så närmare efterforskningar visar dock att boken jag tänker på, La Diligence de Lyon, utgavs så sent som 1882, men av den franska romantikens centralfigur Victor Hugos sekreterare, cykelentusiasten Richard Lesclide, varför jag sammankopplade verket med den romantiska rörelsen. (Jag måste också erkänna att jag blir nyfiken på hans Voyage autour de ma maîtresse som utkom 1851). Även om Lesclide inte är en fullfjädrad romantiker kan det ändå vara av intresse att titta närmare på verket. För i likhet med romantikerna, och trots att det är en roman om jakten på en specifik sexställning, förekommer förvånande få erotiska situationer (inte bara färre men därtill betydligt beskedligare än det man finner i Gamiani).

I La Diligence de Lyon stöter den engelske lorden Algerton på en berusad kvinna som ber honom om några franc, själv mycket berusad, vägrar han och knuffar ned henne i rännstenen. Desperat erbjuder kvinnan då att för 100 franc ge honom en ”diligens från Lyon”. Lorden vägrar och lämnar kvinnan på gatan. När han nyktrat till dagen efter blir han dock nyfiken på vad denna ”diligens från Lyon” kan innebära – tillsammans med berättaren ger han sig av på en resa från gator till bordeller i Paris och Schweiz, men ingen tycks känna till, eller kanske vill kännas vid, ”diligensen”…

[…] hertiginna; lorden är ett barn, jag skulle säga nästan en galning, och ni ensam kan ge honom förnuftet åter…

Gemensamt för lorden och grevinnan Gamianis Fanny är att deras naivitet understryks. De dras ofrivilligt mot dem som blir deras öde. I Fannys fall har hennes ungdoms oskuldsfullhet korrumperats, ”förgäves försökte hon bekämpa begäret, men härigenom blev det bara ännu starkare”. Den mondäne lord Algerton blir genom sin fixa idé reducerat till ett barn, hans handlingar är inte längre förnuftsstyrda, och han får våldsamma vredesutbrott när han gång på gång förnekas det han söker.

Till slut finner han ändå åter kvinnan som visar sig vara hertiginna och ungdomsvän till berättaren. Hon lovar att inviga Algerton i ”diligensens mysterium”, men ber berättaren att gå. Denne återvänder senare under kvällen till hertiginnans hus och finner både henne och lorden döda:

I en madrasserad sal, planerad som en teater eller som en kemists kammare, och möblerad med märkliga föremål, urskilde vi – på kuddar i oordning, bleka, orörliga och som slagna av blixten – utsträckta och medvetslösa, lord Algerton och hertiginnan Sylvie… […] En läkare framträdde; man beredde honom plats; han skakade på huvudet.

                      – Döda, sade han.

Vari diligensens hemlighet bestod får läsare sålunda aldrig veta. Sylvie antyder dess faror för berättaren i ett tidigare samtal: ”vet ni vad ni ber om? Är ni säker på att den hemlighet ni roar er med inte kräver mitt blod, min själ?” Vidare tycks det röra sig om ett alkemistiskt mysterium, Sylvie nämner att köttet behandlar sig med såväl magnetism som elektricitet och galvanism. När berättaren anländer till huset den ödesdigra kvällen är allt till en början tillbommat, men så hörs ett högt oväsen, några fönster öppnas, gatan översvämmas av klart ljus och berättaren känner utdunstningar av den balsamiska doft han kände i våningen när han besökte den tidigare under dagen.

I Gamiani är det tydligt utskrivet att det är gift grevinnan ger sin väninna och tar själv. Mysteriet hon vill invigas i är den njutning dödsångesten kan tänkas ge henne. I La Diligence de Lyon är det oklart om döden är en förutsättning för eller konsekvens av njutningen. Om inte annat vore det intressant att undersöka motivet vidare i 1800-talslitteraturen.

(Utdragen ur Gamiani är tagna ur C-M Edenborgs nämnda översättning, de ur La Diligence de Lyon är mina egna.)