Onsdag 10 januari

För ett år sedan satt jag i en trädgård, den var halvt vanvårdad och så mycket älskligare just därför. Smyckad av färgglatt kakel på bänkar, pelare och fontäner där stillastående vatten var grumligt och mörkt grönt av alger och smuts. Jag behövde inte ha kappan, att ta strumpbyxor hade varit ett misstag, jag svettades i mina skor och solen lyste på mitt ansikte.

I Uppsala har de senaste dagarnas lite mildare väder fått den gnistrande snön att falla från trädens grenar och det känns inte längre som att vandra genom ett Narnia när jag korsar skogen för att hämta eller lämna på förskolan. Ändå har jag samma tunna klänning som i Menton, för pälsen håller värmen effektivt. Förra året hann jag inte byta från kappan till den innan vi åkte söderut. Vinter innan, då var jag först gravid och sen nyförlöst – jag använde den knappt. Och året innan dess? Nej, jag använde inte pälsen mycket då heller. Det var en mildare vinter, och jag hade fortfarande en hel del mammakilon efter den första graviditeten. Nu har jag lyckats tappa några av de där kilona, jag kan ha pälsen utan problem. Men jag känner den tydligt över höfterna, höfter som är förändrade av två graviditeter. Det där lilla skavet, den där närvaron, det är medvetenhet om mina barns existens i varje steg.


I vanlig ordning har jag två böcker igång parallellt. En läser jag på papper: för den väljer jag kvalitetslitteratur som lämpar sig för läsning, och som klarar av att läsas sporadiskt. Det vill säga: när jag får en stund över, när barnen och arbetet ger mig en stunds ro. Den andra lyssnar jag på. Det vill säga: när jag förflyttar mig från en punkt till en annan (hämtar på förskola, går med paket till posten etc), när jag gör saker med händerna (diskar, städar etc) och där väljer jag något mer lättsamt som klarar min stundom splittrade uppmärksamhet. Jag lyssnar således mer än jag läser – det är av nödvändighet, en anpassning till livet sådant det ser ut just nu. Att välja en bok blir ingen stor investering, på några dagar eller någon vecka har jag lyssnat klart. Det har gett mig en ny, avslappnad relation till litteraturen som jag tror i grund och botten är av godo.


Boken jag läser just nu är Ett spöke i strupen av Doireann Ní Ghríofa. Jag är nästan halvvägs och tycker hittills mycket om den. Jag märker att jag försöker stjäla små lässtunder för att kunna läsa vidare, i den mån det är möjligt. Jag ska inte sticka under stol med att finns en stor portion igenkänning i min läsning. En skrivande kvinna mitt i småbarnsåren som också översätter, som blir närmast besatt av en dikt från 1700-talet och dess författarinna och försöker överbrygga sekelgapet? Byt 1700-tal mot sekelskifte och det låter kanske som någon ni känner? Men jag var oförberedd på bokens inledning som handlar om en graviditets problematiska slutskede, på skildringen från neonatalavdelningen. Just det, kom jag på mig själv med att tänka samtidigt som halsen blev torr och ögonen brände av tårar som aldrig gråtits ut helt färdigt. Just det, där har ju jag också varit. Jag har också suttit med främmande föräldrar i ett fikarum som tycks ligga bortom tid och rum, på en avdelning där nyfött liv och död möts. Jag har också till slut fått lämna sjukhuset med ett barn som lever och är friskt men med minnet av de där dagarna som en sjal av mörker över axlarna. När jag läste passagen i Ett spöke i strupen insåg jag att det faktiskt gått ganska länge sedan jag tänkte på de där dagarna. Jag fylldes av överväldigande förundran och tacksamhet, det fanns en tid när jag trodde att jag skulle tänka på det jämt och ständigt. Att jag, varje gång jag betraktade min son, skulle se skuggan av hans första dagar i livet. Det hade varit orättvist mot honom, vilken nåd den läkande glömskan är.


Vidare, och lite lättsammare: boken jag lyssnar på just nu är Gruppen av Sigge Eklund. Förutom att vara en insiktsfull skildring av det speciella rus en (kvinnlig?) plötslig viktnedgång kan innebära tänker jag att den är som en mer handlingsdriven Eden av Isabelle Ståhl (med mer Tom Ripley och mindre avförtrollning, typ)? Kanske kan framtida litteraturstudenters C-uppsatser reda ut och göra jämförelsen.

Lämna en kommentar