Throwback Thursday: 6 maj 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Med dagens eskalerande corona-kurva och en samtid som känns allt mörkare tänkte jag bjuda på ett av de längsta och föra oss till Venedig med minnet av vår förlovningsresa. Det känns som att idag är en dag som kräver lite eskapism.

Venedig

Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna landa i Venedig. Klaustrofobin, att inte kunna dra i nödbromsen och lämna fordonet. Efter en skakig tur på tjugo minuter kunde vi gå ner i Bologna istället. Det luktade regn och den där typiska, omisskännliga doften av italiensk väta. Och så fick vi se universitetsstaden med sina arkader också. Under valven fanns skydd för regnet och om man hade varit på det humöret hade man lekfullt kunnat säga något om att det var som att promenera i en dikt av Tomas Tranströmer. Lunch på en liten trattoria och sedan tåget mot nordöst, så mycket behagligare än flygbolagets chartrade bussar med oroliga, stressade svenskar. På bron ut mot Venedig hade regnet suddat ut alla konturer, omöjligt att avgöra var hav slutade och himmel tog vid. En disig Turner-värld i mjölkiga gråskalor målade i akvarell. Någon liten kobbe med några tuschstreck till träd. Som man var på väg ut i ett väldigt intet, in i målningen bortom det abstrakta landskapet. Till det vita arket och in i något slags ofödelsens tillstånd. Som ett Atlantis, som ett Lyonesse som reser sig ur havsskummet anade man plötsligt staden som en liten gråare skugga. En antydan till rött tegel, och så en bangård: vi var framme.

Att stiga ut ur tågstationen och hamna vid Canal Grande, inse att javisst, det är på riktigt. Där är kanalen och båtarna och gondolerna, det är på riktigt. (Och sedan, efter ett par dagar, börjar man tvivla, är den verkligen inte bara en fantasi, den här staden?) Hotellet låg på Lido, det var dit vi tog vaporetton, gick ner i dess buk, såg ingenting av staden. Den där första kvällen: vi korsade den långsmala ön, lämnade lagunen bakom oss och slogs av adriatiska havets salta vindar. Det finns ingenting så melankoliskt och underbart, ingenting så genuint europeiskt, som en kontinental badort off season. Övergivna stränder, stängda hotell där sekelskifteslyxen långsamt flagnar bort. Lager på lager av skratt och solstänk som bara accentuerar hur övergiven platsen är nu. Som att se på en människa som sover, känslan av en intimitet som man måste vara mycket varsam med, så sårbar som den sovande är.

Det var först dagen därpå, den första morgonen, när gardinerna drogs undan som man såg staden. Solkatter i vattnet och den sagolika siluetten. Sedan lades intrycken på varandra. Markusplatsen, en Bellini på Harry’s, promenader i trånga gränder, ett besök i en spetsbutik inrett som ett litet kapell, Rialto-bron, Markuskyrkan. Kyrkor jag inte minns namnet på, torg och gränder. Tipset jag fått innan vi for var att gå vilse, vi gick vilse. Vi gick fel och vi gick tillbaka, vi såg och vi lyssnade på kanalernas suckande. Vi dök ner i grändernas mörker och styrde mot kanalernas ljus.

En vecka var vi där och vi såg museerna: Bellinis madonnor på Accademia och all trompe l’oeil på Ca’Rezzonico, vi gick till Dogepalatset och det som en gång varit Luisa Casatis palats och idag är Peggy Guggenheim-museet. Det var ändå svårt att greppa det förflutna. Jag försökte se Luisa med sina tama leoparder på månskenspromenader runt Markusplatsen, se de överdådiga festerna i hennes palatsruin, den stora boaormen som ringlade i gräset eller låg om hennes midja, beströdd med bladguldspulver. Men detta att det är turister som strömmar i stadens blodomlopp… den kändes för mig som teaterkuliss. Som att symbolen tömts på mening, mumifierats. Jag var där, men fick ingen relation med staden eller dess historia.

Några stunder som glittrade till. En utflykt till Burano med ny hatt och äntligen lite behagligt väder. En värld av färgglada dockhus, men med tvättlinor och verklig tvätt på tork mellan husen. Ungdomar som åt glass vid en kiosk nere vid vattnet. Att dricka friskt och billigt vin i en trädgårdspaviljong på ön intill ett stenkast från en 800-tals kyrka med bysantinskt outgrundliga Madonnor mot guldmosaik. Ett plötsligt regn på Lido och en liten bar där vi serverades friterad och salt bläckfisk med ett glas rött trots att köket egentligen var stängt. Promenaden tillbaka till hotellet när solen kommit fram igen, längs en öde strandremsa och prunkande försommargrönska. Söndagsmässan som också var ett barndop, kyrkan full av släktingar och församlingsmedlemmar. Det var enkelt och lätt, folkligt och varmt – som det jag upplevde i Parma och Rapallo när jag började gå i mässan regelbundet den där italienska hösten 2017. En kyrka som fylldes av lovsång och tro, den djupa glädjen i att det nu är min kyrka. Fisken vi åt på Lido, vit och mjäll, och pastan i bläckfiskens bläck som färgade läppar och tunga alldeles svarta. Dagen då stormen rasade och vi stannade i vårt rum med en flaska vin, charkuterier, oliver och varsin bok.

Jag antecknar för min egen skull, innan ögonblicken bleknat och faller i glömska. Försöka hålla kvar smaken på tungan ett litet tag till, sluta ögonen och minnas känslan. Ljudet av mina mjuka skor mot regnvåt asfalt. Att hitta Lidos kyrkogårds murar och försöka hitta också dess portar. Komma till den nya delen och där klättrade den mer äventyrlige av oss upp på en stege och såg en hemlig, avstängd och övervuxen del. Ett varv runt kyrkogården ledde oss till den judiska begravningsplatsen och den äldre delen av kyrkogården med sina kors, monument och mausoleer – men ingen ingång till den dolda, övergivna. Vi klättrade upp på en låg mur och såg den, skeva gravstenar i högt gräs mellan träden. Lite närmre varandra nu eftersom en delad hemlighet, även om den är någon annans, alltid för samman.

En av kvällarna somnade jag redan vid åtta, och vaknade först vid åtta morgonen efter. Tolv timmars sömn, avslappnad och loj – spänningen och arbetet som släppte sitt grepp om mig. Och ändå var jag inte helt harmonisk denna vår förlovningsresa. Som ett nervöst drag vid munnen, en rynka mellan ögonbrynen som är lite för djup, ett leende som är lite för stelt. I den italienska solen blev ärrvävnaden tydlig. Det är lätt att älska, det är lätt att ge sig – men för mig svårt att våga tro att han alltid kommer vilja ta emot den gåvan. Att detta ”för alltid” är att lita på.

Men när jag blir skygg smeker han mig tills allt är stillhet och tillit i mig igen.