Rödhaken och förruttnelsen

Idag gick jag i skogen – den vanliga rundan i Stadsskogen – och tänkte på hur absurt det ändå är att sist jag gick här, det vill säga i förrgår, var allt inbäddat i snö. Nu var det vår i luften, om än inte sol. Den här årstiden är ljuvlig: en annan atmosfär, grönfrisk och doftande, även om man inte ser fler tecken på den än någon knopp på träden. Det är som att naturens nyväckta liv, den som ännu pågår i det fördolda, anas i luften innan förändringen själv trätt i kraft. Färgskalan är en annan, ljuset som faller på samma grå bark, mörka mossa eller blanka, stillastående vattens blankt genomskinliga ytor får alltsammans att andas och lysa. Allt känns John Bauerskt och förtrollat.

Vidare slipper man sommarens, i synnerhet sensommarens, alla obehagliga insekter och otyg. Nu träffar man bara på de allra trevligaste av småkrypen. När jag promenerade in till stan förra veckan slog en fjäril inte bara en utan två gånger följe med mig och barnvagnen. Fladdrade ystert vid dess sida som om vi utgjorde en liten flock, eller kanske ett stim, fjärilen, vagnen och jag. På samma promenad såg jag också en stor och sund spindel utanför universitet. Morskt korsade den Engelska parkens gångväg i riktning mot den soliga kyrkogården. När de är i mitt hem inomhus, eller när de kryper över mig, tycker jag i regel mycket illa om spindlar – men såhär i solskenet fylldes jag av välvilja mot den lilla krabaten.

Idag såg jag emellertid inga sådana småkryp. Men dessvärre hade jag nu börjat tänka på de insekter som fyller mig med avsmak. På fästingarna som sprider sjukdomar och gör varje promenad genom högt gräs eller picknick invid ett buskage till en risksituation. På myggorna som kommer plåga den här skogens sankmarker till sommaren och hösten.

När jag läste konvertitkursen i Sankta Eugenia som förberedelse inför dopet brukade diakonen visa en Power Point-bild på en näpen rödhake som ett slags kreationistiskt argument och en uppmaning att omfamna Guds skapelse (som jag minns det i alla fall). Gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor, typ. Tyvärr har just den typ av argument framlagda på det viset aldrig haft önskad verkan på mig. Den söta rödhaken blir en tillrättalagd bild, jag tycker också att den är förtjusande. Men på håll och i rätt ljus, i vårljuset som denna dag, sjungande i ett träd på behörigt avstånd. Skärper man blicken och ser närmare på fågeln ser fjäderskruden lite matt och tilltufsad ut, den lilla kroppen är kanske full av sjukdom, inälvorna av mask. Ett sår eller ett ärr efter bataljer med sina artfränder i den eviga kampen om privilegiet att få reproducera sig. För att inte tala om att det är ett tacksamt utvalt objekt, när det finns så många andra hemska djur, eller rara djur som gör förfärliga saker mot varandra (här tänker jag alltid av någon anledning på delfiner som sodomiserar vararandra i lufthålen, den yttersta bilden för hur hemsk och djupt perverterad naturen kan vara). Jag tycker om naturen som idé och/eller på avstånd – på nära håll framstår den alltför ofta som fruktansvärd och frånstötande. Våren är grön och frisk, ett löfte om fruktsamhet, en ej ännu förverkligad idé. Om några månader ligger den jäsande och ruttnande och krälande i sensommarens kvalmiga hetta. Rödhaken har fallit till marken och är halvt stadd i förruttnelse, äcklig och stinkande av död.

Kanske måste man bara förlika sig med att något kan vara två saker på en och samma gång. Naturen kan vara den sköna skapelse som vittnar om Guds storhets rikedom, men fallen som den är bär den – också när den är som mest estetiskt tilltalande och liksom levande – alltid på ett löfte om förruttnelse och död inom sig.