Det har gått ett år sedan jag publicerade något på den här bloggen – blickar man tillbaka över de trehundrasextiofem dagar som förlöpt sedan dess svindlar tanken. Såväl den stora världen som det lilla, privata livet är förändrade i grunden. Därute härjar farsoten, härinne finns ett nytt hem, en ny make, ett litet barn.
Barnet. Det var mitt livs medelpunkt långt innan det lämnade mitt moderliv med en liten nysning och ett joller trädde in i de föddas värld. Sakta bleknade allt det som en gång tett sig så viktigt och centralt i tillvaron. Sedan jag höll det där hungriga lilla miraklet mot mitt bröst har det gått två månader. Jag har vant mig vid min nya roll, vi har lärt känna varandra. Jag bottnar lite i allt detta nya och kan i ögonblick lyfta blicken från hans perfekta lilla ansikte.
För med den nyfunna säkerheten, med barnets allt längre och förutsägbara sömncykler, har något annat vaknat i mig. Jag längtar efter att skriva och tänka. Låta en textvärld breda ut sig parallellt med det stilla liv som rullas upp i vardagen. Mest av allt vill jag nog hitta en röst igen, använda språkmusklerna som länge legat vilande.
Dels tror jag att barnet, den nya maken, det nya hemmet – alltihop inbjuder till en rannsakan och omprövning av prioriteringar. Har man fastnat i gamla hjulspår väcks man i en sådan brytningstid upp ur något som omärkligt blivit vana snarare än val. Dels blev jag så förankrad i kroppen sommaren 2017: för varje kilo jag förlorade, varje måltid jag bytte mot ett glas vatten och ett salladsblad försköts jag lite närmare den fysiska verkligheten och i den mån jag levde i tanken var det förälskat inför min egen bild i en spegel. Denna nya kropp, som genomgått en graviditet och en förlossning, manar till besinning. Dess tröghet och kvardröjande smärttillstånd öppnar för tankar och själsliv.
Så jag lägger en ny grund för tiden som kommer, låter dessa månader av föräldraledighet bli återfödelse också för mig. Träna och tukta den nya moderskroppen till tillfredsställande form och funktion. Öva en röst som blivit hes av att inte användas och fingrar över tangentbordet ringrostiga av försummelse.
Jag börjar med att återuppta den här dagboken.
Hillevi Norburg 