Urbi et orbi

Jag blev väldigt berörd av påvens välsignelse över staden (urbi) och världen (orbi) från den folktomma och regniga Petersplatsen. Av innebörden och innehållet – men också rent visuellt. En av just den katolska kyrkans lockelse har för mig alltid varit att den förmedlar tron på ett språk som inte bara är skriftspråkets. Vare sig det rört sig om liturgi eller kyrkorum finns här ett visuellt språk som skär än djupare än skrift och tal. Det går inte att artikulera, men det får hela mitt inre att resonera. Jag erfor en liknande känsla av bilderna av det utbrunna Notre-Dame där ett stort guldkors mirakulöst nog reste sig i ruinerna.

Påvens vita gestalt avtecknar sig måhända liten mot den väldiga kyrkan, ensam utan de vanliga folksamlingarna som annars samlas på torget. En liten och fåfäng gest som försöker betvinga farsoten och olyckan som nu drar över världen? Nej, raka motsatsen om ni frågar mig. Sällan har jag känt mig så drabbad av en handling. Den vita gestalten i mörkret, liksom guldkorset i askan, är en fyrbåk i stormen. Folk har en del åsikter om den här påven och den riktning han för kyrkan i – men i den här stunden blev det så tydligt hur ämbetet är mycket större än dess innehavare, än reservationer och trätoämnen. (Här skulle vi kanske kunna påminna de kritiska om att ”inte ens den vigde tjänarens synd kan vara ett hinder för nådens frukt” som det står i katekesen.) Liksom åsynen av korset, en liturgisk handling eller religiösa framställningar i konsten förmedlar fotografiet ovan en omskakande och hoppingivande sanning. Själen läser av tecknet på det ordlösa språket och skymtar det eviga ljuset.

Men med det sagt, orden är inte utan styrka. Efter att ha reflekterat över nödvändigheten att omfamna korset, att öppna oss för Gud och därmed för hoppet, i synnerhet i tider av motgång och svårighet, avslutade påven sin meditation såhär:

”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:40) Kära bröder och systrar, från denna plats som vittnar om Petrus klippfasta tro vill jag ikväll anförtro er alla till Herren, och be om Vår Frus förbön, de sjukas hälsa, havets stjärna under stormen. Från denna kolonnad som omfamnar Rom och hela världen, låt Guds välsignelse sänka sig över er som en tröstande omfamning. Herre, välsigna världen, ge våra kroppar hälsa och våra hjärtan tröst. Du ber oss att inte vara rädd. Men vår tro är svag och vi är fyllda av rädsla. Men du, Herre, kommer inte att övergiva oss i stormen. Säg åter: ”Var inte rädda” (Matt 28:5). Så skall vi, liksom Petrus, ”kasta alla våra bekymmer på honom, ty han sörjer för oss” (jmf. 1 Pet 5:7).

Throwback Thursday: 6 maj 2019

Under åren har jag skrivit ett antal inlägg som jag av olika anledningar inte publicerat på bloggen. Ibland har jag inte tyckt att de var färdiga, andra gånger att de inte höll måttet och vissa har i då i stunden känts alltför privata. Under vinjetten Throwback Thursday kommer jag att publicera dessa inlägg – jag tänker vara lite postmodern och inte respektera kronologin utan lägga upp dem huller om buller. Ibland med en kommentar, ibland utan.

Med dagens eskalerande corona-kurva och en samtid som känns allt mörkare tänkte jag bjuda på ett av de längsta och föra oss till Venedig med minnet av vår förlovningsresa. Det känns som att idag är en dag som kräver lite eskapism.

Venedig

Vädret var för dåligt för att vi skulle kunna landa i Venedig. Klaustrofobin, att inte kunna dra i nödbromsen och lämna fordonet. Efter en skakig tur på tjugo minuter kunde vi gå ner i Bologna istället. Det luktade regn och den där typiska, omisskännliga doften av italiensk väta. Och så fick vi se universitetsstaden med sina arkader också. Under valven fanns skydd för regnet och om man hade varit på det humöret hade man lekfullt kunnat säga något om att det var som att promenera i en dikt av Tomas Tranströmer. Lunch på en liten trattoria och sedan tåget mot nordöst, så mycket behagligare än flygbolagets chartrade bussar med oroliga, stressade svenskar. På bron ut mot Venedig hade regnet suddat ut alla konturer, omöjligt att avgöra var hav slutade och himmel tog vid. En disig Turner-värld i mjölkiga gråskalor målade i akvarell. Någon liten kobbe med några tuschstreck till träd. Som man var på väg ut i ett väldigt intet, in i målningen bortom det abstrakta landskapet. Till det vita arket och in i något slags ofödelsens tillstånd. Som ett Atlantis, som ett Lyonesse som reser sig ur havsskummet anade man plötsligt staden som en liten gråare skugga. En antydan till rött tegel, och så en bangård: vi var framme.

Att stiga ut ur tågstationen och hamna vid Canal Grande, inse att javisst, det är på riktigt. Där är kanalen och båtarna och gondolerna, det är på riktigt. (Och sedan, efter ett par dagar, börjar man tvivla, är den verkligen inte bara en fantasi, den här staden?) Hotellet låg på Lido, det var dit vi tog vaporetton, gick ner i dess buk, såg ingenting av staden. Den där första kvällen: vi korsade den långsmala ön, lämnade lagunen bakom oss och slogs av adriatiska havets salta vindar. Det finns ingenting så melankoliskt och underbart, ingenting så genuint europeiskt, som en kontinental badort off season. Övergivna stränder, stängda hotell där sekelskifteslyxen långsamt flagnar bort. Lager på lager av skratt och solstänk som bara accentuerar hur övergiven platsen är nu. Som att se på en människa som sover, känslan av en intimitet som man måste vara mycket varsam med, så sårbar som den sovande är.

Det var först dagen därpå, den första morgonen, när gardinerna drogs undan som man såg staden. Solkatter i vattnet och den sagolika siluetten. Sedan lades intrycken på varandra. Markusplatsen, en Bellini på Harry’s, promenader i trånga gränder, ett besök i en spetsbutik inrett som ett litet kapell, Rialto-bron, Markuskyrkan. Kyrkor jag inte minns namnet på, torg och gränder. Tipset jag fått innan vi for var att gå vilse, vi gick vilse. Vi gick fel och vi gick tillbaka, vi såg och vi lyssnade på kanalernas suckande. Vi dök ner i grändernas mörker och styrde mot kanalernas ljus.

En vecka var vi där och vi såg museerna: Bellinis madonnor på Accademia och all trompe l’oeil på Ca’Rezzonico, vi gick till Dogepalatset och det som en gång varit Luisa Casatis palats och idag är Peggy Guggenheim-museet. Det var ändå svårt att greppa det förflutna. Jag försökte se Luisa med sina tama leoparder på månskenspromenader runt Markusplatsen, se de överdådiga festerna i hennes palatsruin, den stora boaormen som ringlade i gräset eller låg om hennes midja, beströdd med bladguldspulver. Men detta att det är turister som strömmar i stadens blodomlopp… den kändes för mig som teaterkuliss. Som att symbolen tömts på mening, mumifierats. Jag var där, men fick ingen relation med staden eller dess historia.

Några stunder som glittrade till. En utflykt till Burano med ny hatt och äntligen lite behagligt väder. En värld av färgglada dockhus, men med tvättlinor och verklig tvätt på tork mellan husen. Ungdomar som åt glass vid en kiosk nere vid vattnet. Att dricka friskt och billigt vin i en trädgårdspaviljong på ön intill ett stenkast från en 800-tals kyrka med bysantinskt outgrundliga Madonnor mot guldmosaik. Ett plötsligt regn på Lido och en liten bar där vi serverades friterad och salt bläckfisk med ett glas rött trots att köket egentligen var stängt. Promenaden tillbaka till hotellet när solen kommit fram igen, längs en öde strandremsa och prunkande försommargrönska. Söndagsmässan som också var ett barndop, kyrkan full av släktingar och församlingsmedlemmar. Det var enkelt och lätt, folkligt och varmt – som det jag upplevde i Parma och Rapallo när jag började gå i mässan regelbundet den där italienska hösten 2017. En kyrka som fylldes av lovsång och tro, den djupa glädjen i att det nu är min kyrka. Fisken vi åt på Lido, vit och mjäll, och pastan i bläckfiskens bläck som färgade läppar och tunga alldeles svarta. Dagen då stormen rasade och vi stannade i vårt rum med en flaska vin, charkuterier, oliver och varsin bok.

Jag antecknar för min egen skull, innan ögonblicken bleknat och faller i glömska. Försöka hålla kvar smaken på tungan ett litet tag till, sluta ögonen och minnas känslan. Ljudet av mina mjuka skor mot regnvåt asfalt. Att hitta Lidos kyrkogårds murar och försöka hitta också dess portar. Komma till den nya delen och där klättrade den mer äventyrlige av oss upp på en stege och såg en hemlig, avstängd och övervuxen del. Ett varv runt kyrkogården ledde oss till den judiska begravningsplatsen och den äldre delen av kyrkogården med sina kors, monument och mausoleer – men ingen ingång till den dolda, övergivna. Vi klättrade upp på en låg mur och såg den, skeva gravstenar i högt gräs mellan träden. Lite närmre varandra nu eftersom en delad hemlighet, även om den är någon annans, alltid för samman.

En av kvällarna somnade jag redan vid åtta, och vaknade först vid åtta morgonen efter. Tolv timmars sömn, avslappnad och loj – spänningen och arbetet som släppte sitt grepp om mig. Och ändå var jag inte helt harmonisk denna vår förlovningsresa. Som ett nervöst drag vid munnen, en rynka mellan ögonbrynen som är lite för djup, ett leende som är lite för stelt. I den italienska solen blev ärrvävnaden tydlig. Det är lätt att älska, det är lätt att ge sig – men för mig svårt att våga tro att han alltid kommer vilja ta emot den gåvan. Att detta ”för alltid” är att lita på.

Men när jag blir skygg smeker han mig tills allt är stillhet och tillit i mig igen.

Rödhaken och förruttnelsen

Idag gick jag i skogen – den vanliga rundan i Stadsskogen – och tänkte på hur absurt det ändå är att sist jag gick här, det vill säga i förrgår, var allt inbäddat i snö. Nu var det vår i luften, om än inte sol. Den här årstiden är ljuvlig: en annan atmosfär, grönfrisk och doftande, även om man inte ser fler tecken på den än någon knopp på träden. Det är som att naturens nyväckta liv, den som ännu pågår i det fördolda, anas i luften innan förändringen själv trätt i kraft. Färgskalan är en annan, ljuset som faller på samma grå bark, mörka mossa eller blanka, stillastående vattens blankt genomskinliga ytor får alltsammans att andas och lysa. Allt känns John Bauerskt och förtrollat.

Vidare slipper man sommarens, i synnerhet sensommarens, alla obehagliga insekter och otyg. Nu träffar man bara på de allra trevligaste av småkrypen. När jag promenerade in till stan förra veckan slog en fjäril inte bara en utan två gånger följe med mig och barnvagnen. Fladdrade ystert vid dess sida som om vi utgjorde en liten flock, eller kanske ett stim, fjärilen, vagnen och jag. På samma promenad såg jag också en stor och sund spindel utanför universitet. Morskt korsade den Engelska parkens gångväg i riktning mot den soliga kyrkogården. När de är i mitt hem inomhus, eller när de kryper över mig, tycker jag i regel mycket illa om spindlar – men såhär i solskenet fylldes jag av välvilja mot den lilla krabaten.

Idag såg jag emellertid inga sådana småkryp. Men dessvärre hade jag nu börjat tänka på de insekter som fyller mig med avsmak. På fästingarna som sprider sjukdomar och gör varje promenad genom högt gräs eller picknick invid ett buskage till en risksituation. På myggorna som kommer plåga den här skogens sankmarker till sommaren och hösten.

När jag läste konvertitkursen i Sankta Eugenia som förberedelse inför dopet brukade diakonen visa en Power Point-bild på en näpen rödhake som ett slags kreationistiskt argument och en uppmaning att omfamna Guds skapelse (som jag minns det i alla fall). Gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor, typ. Tyvärr har just den typ av argument framlagda på det viset aldrig haft önskad verkan på mig. Den söta rödhaken blir en tillrättalagd bild, jag tycker också att den är förtjusande. Men på håll och i rätt ljus, i vårljuset som denna dag, sjungande i ett träd på behörigt avstånd. Skärper man blicken och ser närmare på fågeln ser fjäderskruden lite matt och tilltufsad ut, den lilla kroppen är kanske full av sjukdom, inälvorna av mask. Ett sår eller ett ärr efter bataljer med sina artfränder i den eviga kampen om privilegiet att få reproducera sig. För att inte tala om att det är ett tacksamt utvalt objekt, när det finns så många andra hemska djur, eller rara djur som gör förfärliga saker mot varandra (här tänker jag alltid av någon anledning på delfiner som sodomiserar vararandra i lufthålen, den yttersta bilden för hur hemsk och djupt perverterad naturen kan vara). Jag tycker om naturen som idé och/eller på avstånd – på nära håll framstår den alltför ofta som fruktansvärd och frånstötande. Våren är grön och frisk, ett löfte om fruktsamhet, en ej ännu förverkligad idé. Om några månader ligger den jäsande och ruttnande och krälande i sensommarens kvalmiga hetta. Rödhaken har fallit till marken och är halvt stadd i förruttnelse, äcklig och stinkande av död.

Kanske måste man bara förlika sig med att något kan vara två saker på en och samma gång. Naturen kan vara den sköna skapelse som vittnar om Guds storhets rikedom, men fallen som den är bär den – också när den är som mest estetiskt tilltalande och liksom levande – alltid på ett löfte om förruttnelse och död inom sig.