Det är söndag och jag befinner mig åter på Västkusten hos pappa. Ute är det soligt och fint, i äppelträden hänger svartröda, lite skrumpna frukter som ingen plockat. Av någon anledning får de mig att tänka på radbanden som mormor har uppsatta på väggen. Samma färgskala kanske. Om nätterna ligger jag uppe och läser till småtimmarna och när jag väl släcker lyser månen så starkt och blått att jag inte kan somna. Det känns som om tiden inte rört vid mig, som om jag är fjorton och tjugoåtta på en och samma gång. Som om allt är detsamma, som om jag är densamma.
Málaga
Jag har varit på minisemester – första gången jag var i Spanien. Fördelen med att åka under hösten: inte för varmt och färre turister. Så, vin och tapas, churros och varm choklad, utflykter till moriska palats och fästningar, gatukatter och en öppen horisont, saltstänk, mojitos och sammetsnatt, katolicism, Picasso, af Klint och sedan mer tapas. Vi såg ingen kameleont i kameleontreservatet (dömt att misslyckas) men väl en mycket stor orm. Med hem fick jag med mig en elak förkylning som hållit mig sängbunden ett par dagar. I övrigt: korthårig för första gången på ett par år, lite trött. Försöker vänja mig vid att maken är hemma igen.
Hillevi Norburg 