Det är söndag och jag befinner mig åter på Västkusten hos pappa. Ute är det soligt och fint, i äppelträden hänger svartröda, lite skrumpna frukter som ingen plockat. Av någon anledning får de mig att tänka på radbanden som mormor har uppsatta på väggen. Samma färgskala kanske. Om nätterna ligger jag uppe och läser till småtimmarna och när jag väl släcker lyser månen så starkt och blått att jag inte kan somna. Det känns som om tiden inte rört vid mig, som om jag är fjorton och tjugoåtta på en och samma gång. Som om allt är detsamma, som om jag är densamma.
Litteratur & elegans. Konst & dekadens.
Hillevi Norburg 