Ambition
På teatern har vi ett samarbete med landets största förlags konsthall. På kvarlämnade block bildar förtryckta bokstäver förlagets namn och de lyser sig fast på min näthinna, det flimrar för ögonen. Världarna som snuddar vid varandra. Mitt skyddade 1700-tal invaderas av ambitionens gröna tentakeldjur.
En obäddad säng
En svacka
Jag tror att jag är inne i något slags svacka just nu. Lite kanske det har att göra med att det varit en intensiv period på teatern. Desto mer med att jag fått klar en större text, vad man väl får kalla en roman. Som konsekvens tycker jag nu att ALLT jag formulerar och skriver är fullkomligt MENINGSLÖST och framför allt DÅLIGT. Alla tankar korkade och uppenbara. Inom mig en mångröstad kakafoni av inre kritiker som bistår mig med argument som förklarar alla texter och resonemang dödfödda eller i alla fall gravt handikappade. Även om det huvudsakligen inriktar sig på att slakta den stackars romanen är de inte allt för högdragna att ge sig i kast med andra genrer som översättningar, mejl eller blogginlägg. Därför har jag låtit bli att publicera ett antal skrivna inlägg. Problemet är bara att när du väl ställt frågan: varför publicera något som inte håller måttet? följer snart: varför publicera något överhuvudtaget? För när håller något egentligen måttet? Det kvalitetsanspråket är att sätta munkavle på sina tankar. Alltså, det här är ett anteckningsblock, en dagbok – jag måste påminna mig, ingen tvingas att läsa, åt den intresserade att vaska fram eventuella pärlor.
Anteckning från 9/8
Att arbetet invaderar mina tankar också i vilan. Att inte kunna stänga av – ständigt behov av antingen förströelse eller utmattning för att slippa tänka. Jo, det är betryckande detta att inte kunna prestera något av värde på de vita arken – för att jag tänker på annat.
Semesterminne: På café
13 augusti
Igår var min egentliga namnsdag, jag vägrar acceptera att den flyttats till någon gång i oktober. Min matematiker väckte mig med lime- och jordgubbscheesecake, praliner och hett te. Samt en liten smyckesask som visade sig innehålla charmanta örhängen med rosa stenar. I övrigt: en förkylning som börjar ge med sig, några lediga dagar den här veckan att vila upp sig under.
*
I den förtjusande boken Chic! Rådgifvare för Damer i alla toalettfrågor med särskild hänsyn till färgerna från 1892 som nyligen kommit min ägo läser man dock (på tal om ovan nämna örhängen alltså):
Emedan de flesta af våra älskvärda läsarinnor säkerligen kommit därhän, att de anse bruket af örringar allt för ociviliseradt, tro vi oss ej göra något orätt, då vi helt och hållet lämna dessa prydnader åt sitt öde.
”Den enda skillnaden mot förut var att mina til synes förryckta handlingar dikterades av vad det vanliga människoförnuftet kallar vanföreställningar.”
På gymnasiet valde jag till en liten kurs i filosofi och även om jag tidigare läst Sofies värld var det först då jag genom läsningen av Berkeley och Hume jag på riktigt insåg det där glappet som finns mellan jaget och omvärlden. Den klaustrofobiska känslan i att finna sig instängd i sig själv – alla information om yttervärlden förmedlad genom de förrädiska sinnesintrycken. Jag pratade om detta mina kurskamrater som inte läste kursen med mig – och mötte där ett väldigt motstånd över att ens överväga detta då det drivet till sin spets sätter frågetecken efter själva yttervärlden. Trots att vi alla växt upp med The Matrix och där accepterat premissen med de manipulerade intrycken. Skillnaden låg kanske i att det i filmen då erbjöds en möjlighet att vakna och finna sig i den ”verkliga” världen – förhållandet blev snarare mellan sömn och vaka. För mina klasskamrater fanns yttervärlden, punkt. Jag var själv aldrig solipsist, men fann det på en gång kittlande som oroande att fundera över vår perceptions begränsningar.
*
Nåväl, poängen är att vi är utelämnade åt våra sinnesintryck. De är den bro vi har till en yttervärld, till våra medmänniskor. Men då brofästena slits loss, då är man på en gång vilsen och instängd. När jag först läser Gerard de Nervals Aurélia lämnas jag till en början ganska oberörd, texten följer en drömmens logik och det är alltid bara måttligt roligt att höra någon återberätta sina drömmar. Det är när man påminner sig om att den som har galenskapen rusande i sitt blod har förlorat kontakten med själva verkligheten som det blir obehagligt på riktigt. Skrivet låter det plötsligt banalt, självklart har den galne tappat verklighetsförankringen – men stanna upp, fundera på vad det faktiskt innebär. Det blir det där med dröm och verklighet igen, man tänker sig att den galne är fast i en dröm. Men när en vaken minns sina drömmar gör han alltid det ur sitt vakna perspektiv – den galnes förvrängda värld är inte att jämföra med den vanliges drömvärld utan dennes faktiska verklighet. En stundom verkligt obehaglig verklighet. Lägg därutöver till växlingar mellan galenskap och klarhet; man måste tvivla på vad ens ögon sett, på det man upplevt. Om det inte vore för att det var galenskapen som fört en dit har jag svårt att se hur man skulle bevara sin mentala hälsa i en tillvaro där verkligheten sjunker undan som kvicksand.
Hillevi Norburg 