Det finns en så kallad enkät som cirkulerar på olika bokbloggar. Trettio frågor, en om dagen i en månad. Din favoritbok (Wildes Dorian Grays porträtt), favoritkaraktär (Mallarmés Hérodiade) en bok som inte trodde du skulle tycka om men sedan ändå tyckte om (Joyces Ulysses). Jag blir för rastlös av sådant, tycker ännu sämre om att läsa enkäter än att skriva svaren. Favoritserier? Jag har inte läst serier sedan min fantasyperiod (Robin Hobbs Farseer-trilogi). En annan fråga: en bok som gör mig ledsen, och det slår mig: när grät jag senast över en bok. Det är ett tag sedan, inte så konstigt – jag har (ironiskt nog) inte hunnit läsa så mycket sedan jag började med min master i litteraturvetenskap. Dessutom är mitt läsminne dåligt – de försvinner in i mitt inre bibliotek som saknar katalogkort. Det är en av anledningarna till att jag slutat låna böcker på det verkliga biblioteket, jag behöver den fysiska volymen med sina hundöron, anteckningar och instuckna lappar för att minnas läsningen av dem. Jag söker vidare i minnet. Minns tårar jag försökt dölja på tåg, spårvagnar, tunnelbana. Men vilka var böckerna?*
Jag minns särskilt:
Någon gång i början av 2007 fikade jag med den då nydebuterade Martina Lowden. Efteråt gick vi till en uppläsning i den göteborgska dessvärre nu nedlagda bokhandeln Vänder sig om. Vi pratar om någon bok, och jag bekänner mina tårar. Jag minns blickarna, den distinkta känslan av faux pas. Den unga svenska litteraturen förhåller sig mer ironiskt distanserad till litteraturen och språkets alla möjligheter och omöjligheter, var det inte så? Jag däremot, erkände min svaghet, min oreflekterade läsning av… vilken bok det nu var.
Rekonstruktionen av det fyra år gamla samtalet lyckades. Det var bröderna Goncourts dagböcker vi talade om. Den specifika passagen början av den andra svenska volymen där Édmond beskriver broderns Jules bortgång. Att hela sitt liv levt nära varandra, i ett slags symbios, till att bli den som lämnats kvar med frågan: varför inte jag? Hur kan man göra annat än gråta?