Antikens Rom var en ditintills ojämförlig metropol. Möjligen gick dess like på den tiden att finna i Asien men i Europa skulle det dröja till 1800-talets storstäder som Paris och London. En stad av sådan magnitud krävde givetvis en avancerad infrastruktur för att garantera invånarnas välmående och hälsa. Från bergstrakterna runt Rom kom akvedukter med friskt vatten. Få var dem som hade vatten i hemmet, man gick vanligtvis till närmsta fontän och hämtade vattnet. De mer välborna skickade en slav eller köpte vatten av någon av de många vattenbärarna som stod för hemleveranser. I de samtida satirskrifterna utmålas vattenförsäljaren som ett föga statusgivande arbete och som en tröst för uttråkade hemmafruar – vi kan kanske dra en parallell till dagens rörmokare som får spela en liknande roll i scenarier av dylik ekivok art. Hursomhelst, vattnet och annat hushållsavfall var också tvungna att lämna huset. Man hade inga vattenklosetter och hällde helt sonika ut avskrädet på gatan utanför huset. Där löpte vattenrännor som skulle föra bort vatten när det regnade eller när fontäner och floden svämmade över. På det viset sköljdes också skräpet bort och ner i Roms kloaker.
Roms kloaksystem var intrikat och byggdes ut väsentligt under den romerske kejsaren Augustus. Ytterst få hushåll var dock kopplade till detta kloaksystem. Avsaknaden av vattenlås skulle ha tillåtit de föga angenäma odörerna att stiga upp i huset. Dessutom var dessa gaser direkt hälsovådliga. Det underhållsarbete som utfördes nere i kloakerna var nästan uteslutande förbehållet kriminella då man riskerade att kvävas. Liksom senare i de viktorianska London fanns också problemet med den kraftigt explosiva metangasen som bildades. Det kunde därför hända sig att våldsamma explosioner uppstod. Ett annat problem förbundet med att ha en direkt anslutning till kloakerna var att man kunde få ovälkomna gäster. Det vanligaste var råttor men det berättas även om mer exotiska visiter. Aelan skriver i sin skrift Om djur att en fiskhandlare fått ett nattligt besök av en opportunistisk bläckfisk som lyckats ta sig upp och ätit upp handlarens lager av konserverad fisk.
Hillevi Norburg 