Min största glädje just nu är att den orkidé som vi fått utav matematikerns högstadiefröken (säger man ens så nuförtiden? vad annars? lärarinna?) överlevt 1. katterna 2. sedvanlig vanskötsel. Orkidéer har aldrig varit mina favoritblommor men det har visat sig att de är de enda blommor/växter som mina katter lämnar i fred.
***
Faktum är att jag inte kan betrakta orkidén utan att
dra mig till minnes Huysmans beskrivning i Mot strömmen:Den påminde om en träsko, om en liten skål över vilken en människotunga var uppvikt, med senan undertill spänd, så som man kan se den på illustrationerna i böcker som behandlar åkommor i halsen och munnen; två små jujuberöda vingar, som tycktes lånade från ett barns leksaksmölla, fulländade den groteska uppsättningen under tungan, färgad som drägg och skiffer, samt ett glänsande etui vars innertyg dreglade ett visköst klister.
***
Visst var det i ett avsnitt av Morden i Midsomer som mordgåtan kretsade kring ovanliga orkidéer en gång? Det var en gul blomma som hette eller såg ut som en toffel och var hemskt ovanlig. I kategorin ”yrken som tilltalar mig men som dessvärre inte finns längre eller av annan anledning är mig ouppnåeliga” hittar man just orkidéjägare. Tänk att färdas jorden runt i jakt på sällsynta blomster. Jag ser mig i sällskap med infödingstolken talandes med lokalbefolkningen i bortglömda avkrokar. Visst har de sett den blomma jag beskriver, den växer längst in i djungeln/högst upp på berget/bara i spindelinfekterade grottor. Varvid en halsbrytande färd mot den åtråvärda blomman väntar för att den så småningom skall finna sin väg till världsmarknaden och inbringa mig stora rikedomar. Trots min växande förmögenhet ger jag dock inte upp mitt våghalsiga yrke, det är inte pengarna som lockar utan jakten själv..
Hillevi Norburg 