I mitt boktitelsformulär uppgav jag att november var min favoritmånad. Det är kanske inte helt sant; mörkret, vädret, höstrusket är allt annat än angenämt. Däremot är det en förtjusande liten bok av Flaubert som behandlar en kärlekshistoria. Av den minns jag dock mest hur föremålet för berättarens ömma känslor hade tunna svarta hår över överläppen, och att det tydligen fungerade som en riktig turn on för berättaren. Slutsats: kroppshårsfobin är en produkt av vår samtid – på 1800-talet skämdes man inte över en antydan till kvinnomustasch. Typ. Allt är ju som vi vet relativt och i det nittonde seklet hade män riktiga mustascher om Flaubert och Nietzsche här nedan. Då var ett par fjun på en kvinnoläpp nothing.
Flaubert!
Något såhär kanske? Mademoiselle Cleo de Merode (1874-1966) dansös och under en tid den belgiske kungens älskarinna.
Flaubert!
Och eftersom jag ändå spenderar kvällen försjunken i böcker och sekelgammalt damm, this is my idea of fun, har jag gjort mig besväret att faktiskt leta fram stycket ifråga. Såhär beskriver den tjugoåriga Flaubert sin mörkhåriga skönhet:
Den raka profillinjen började i hennes mittbenade hår, passerade mellan hennes stora ögonbryn, över örnnäsan med skälvande och vidgade näsborrar som på antika kaméer, skar mitt igenom hennes varma läpp, skuggad av blått dun, och sedan den fylliga halsen som var vit, rund!
Inte plockar hon ögonbrynen heller.
Något såhär kanske? Mademoiselle Cleo de Merode (1874-1966) dansös och under en tid den belgiske kungens älskarinna.Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Alors, il y a de l'espoir!
Indeed! 🙂
Ooo.. Skälvande och vidgande näsborrar..