Alltså. Jag gillar inte riktigt det här att beskäras ner till något lättbegripligt. Att klassificera, tilldelas epitet. Men om jag nu måste välja och om man får välja. Ja, då skulle jag vilja vara krinolin. Fonetiskt fint: hårt och mjukt på samma gång. Intim, men distanserande. Långt ifrån funktionell. Dold men ändå döljande. Från en svunnen tid. Lätt att romantisera men lite obekväm.
…
Eller så skulle jag nöja mig med att vara senterande – i schopenhauersk mening.
Upptäck mer från Hillevi Norburg
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
