Eftermiddagen tillbringades med underbara Linnea på ett café. Å vad jag kommer sakna henne och alla andra som står mig nära när vi flyttar upp till Stockholm. Trots att det är typ mindre än en månad kvar tills vi flyttar känns det inte som om jag riktigt förstått det än. Å andra sidan har jag hela sommaren att vänja mig. Lyckligtvis har jag ju ett par bekanta i Stockholm också som jag kan tillbringa mer tid med nu.
Den senaste tiden har det varit lite tungt med skrivandet (surprise, surprise). Lite ”åh-gud-vad-jag-suger-tvivel” och ”alla-är-så-bra-och-jag-är-dålig-ångest”. Lyckligtvis vet jag numera hur sådant svårmod bäst kureras. Jag läste en dålig bok och ”fan, jag kan ju bättre än så”. Och sedan, för att väcka den där lusten igen, läste jag en artikel om Stendhals första bok Armance. När det gäller Stendhal brukar man lyfta fram Kartusianklostret i Parma och ännu mer Rött och svart. Den senare har jag läst och älskat. Kartusianklostret har jag faktiskt inte läst (jag erkänner, jag erkänner) mest för att jag när jag skulle läsa den blev besviken på att den utspelade sig i Italien (dah, liksom) och inte mitt favoritland Frankrike. Ytligt? javisst. Sen har det inte blivit av. Men. Det jag ville bekänna var min kärlek till förstlingsverket Armance.
Nu var det länge sedan jag läste Armance men handlingen går ungefär såhär: Octave är en ung ädling som bär på en mörk hemlighet. Vad denna hemlighet är avslöjas aldrig för läsaren. Han är av en introspektiv natur och analyserar oavbrutet sig själv. Octave förälskar sig i sin kusin Armance, men låter sig inte avslöja den för henne eller ge sig hän då han ser sig som ett monster. När han såras i en duell och tror sig vara nära döden kan han äntligen bekänna sin kärlek för kusinen. Nu dör han dock inte och känner sig tvingad att gifta sig med Armance vilket han gör. Han lämnar henne dock för en resa till Grekland där han tar sitt liv.
Stendhal målar skickligt upp en bild av sin samtid i Armance, något som han sedan skulle fortsätta med i sina senare verk. Stilen är dock betydligt stramare än i senare romaner. Stendhal skrev hela Armance på 31 dagar, efteråt gick han inte inte tillbaka, ändrade knappt någonting i manuskriptet. Stendhal på många sätt en som låg för tidigt i tiden för sitt eget bästa. Han skrev med insikt i människors psyken och hade dessa till sina undersökningsobjekt långt innan realisterna och naturalisterna. Och som sådan undersökning är Armance förträfflig. Den skildrar en tid och den skildrar en människas inre och yttre kamp. Hemligheten som genom romanen antyds är Octaves impotens. Stendhal intresserar sig inte för dess orsaker utan snarare för följderna. Octave är till skillnaden från Rött och svarts Julien Sorel av aristokratisk börd, och även ädel. Han lever i enlighet med sina ideal, det är det som i slutet leder honom till döden. Också Julien dör som bekant, mer på grund av sina ideal – som inte är speciellt nobla.
Hm, här känner jag att det finns mer att hämta. En jämförelse mellan dessa två hjältar. Det var dock år sedan jag läste dessa romaner, jag tror jag måste läsa om dem. Och Kartusianklostret, såklart. Men det räcker att påminnas om dessa verk för att jag själv skall känns den där lusten. Lusten att väva historier värdiga Stendhal. Han hann ju bara skriva tre romaner och en ofullbordad – världen behöver fler.
…
Ja, okej. Jag är inte Stendhal. Men satsar man på att nå stjärnorna kanske man når trädtopparna i alla fall.
Hillevi Norburg 