Chaos is a ladder

Jag tror ju som bekant med detta att vara generös. Att tänkande föder mer tänkande, att man kan skumma av intellektets ymniga bägare och låta skummet bli till blogg och skummet till mer seriös verksamhet. Detta underbara att inte tala (bra tankar kommer sällan till mig i stunden, andra människor, även närmaste av vänner, gör min tanke nervös och orolig), men ändå vända sig till någon och ibland få ett gnistrande svar. Förr i tiden var det brev, numera vet jag inte riktigt vad det är (Twitter?) – jag håller fast vid min lilla blogg liksom jag gjort i snart tio år. I denna mina skriveriers lekhage har det då och då uppstått ett resonemang värt att bevara, en formulering att leta sig in i någon annan text och framför allt: bekantskaperna jag gjort genom bloggen! Allt det vackra i mitt liv kan liksom härledas tillbaka till detta mitt anspråkslösa internetgrubblande. Ge upp det, gå vidare? Det ligger inte i min natur, jag utvecklas mycket lite – blir snarare det jag redan är, det jag alltid varit, lite mer, lite djupare. Kanske hade jag önskat annorlunda, men har förlikat mig med att det så det är. Jag är som jag är.

***

Nå, den senaste tiden har varit… ska vi säga omtumlande? Från att ha haft tre-fyra olika jobb (lite beroende på hur man räknar) varav ett tog allt för mycket av min sinnesfrid, rann till sist bägaren över. Så: sammanbrott, uppbrott – ja, uppsägning, och till slut lättnad. Ett av brödjobben struket, i det andra ett uppehåll till hösten. En mager sommar väntar, men en sommar i frihet. I oredan och osäkerheten kan avgrunden vänta, men också rörelsen uppåt. Våga riskera fallet och vinn kanske höjden och den tunna luften. Så jag tillbringar tiden på kontoret, arbetar så intensivt jag kan. Ger arbetet den näring det behöver – promenader, nöjesläsning, andra små njutningar. Och jag letar uppdrag, försöker bredda verksamheten så att den här tillvaron kan få fortgå, ostörd. Översättningar (av icke-sekelskiftes, mer kommersiell karaktär), språkgranskningsuppdrag, artiklar.

***

Det kräver sin tid, så kanske frånvaron fortsätter. Till dess tänkte jag skamlöst tipsa om lite skriverier som kan sysselsätta er så länge. En del är gammalt, men jag har nog inte tipsat om det tidigare (och har jag det ser jag ingen skada i att upprepa mig). Här kan ni till exempel läsa min understreckare om Renée Viven. Och på den utmärkta Tidskriften Stadens hemsida ligger numera nummer 5 uppe där man kan läsa min novell Delila. Den som tycker detta är alltför anspråkslöst hittar här en hel roman av Jean Echenoz där jag översatt ett och ett halvt kapitel.

***

Till sist: I början av april höll jag ett litet föredrag om dandyismen och hittade då följande lilla dikt av den oförliknelige dandyn Robert de Montesquiou (bättre dandy än diktare, av detta att döma) som jag nu måste delge er:

J’aime le jade
Couleur des yeux d’Hérodiade
Et l’améthyste,
Couleur du sang de Jean-Baptiste

(”Jag älskar jade/Färgen av Hérodiades ögon/Och ametist/Färgen av Johannes Döparens blod” – på franska rimmar det! I all sin enkelhet alla symbolismens attribut: urholkade och vulgärt förstådda. Jag måste skriva mer om denna dikt, den vill så gärna vara symbolism att den misslyckas: symbolen reducerad till tom symbolik!)

Blev Napoleon mördad av en tapet?

1-toxicgreenroom

Oscar Wildes berömda kamp mot den fula tapeten i det parisiska hotellrummet (this wallpaper will be the death of me – one of us will have to go) känner ni kanske till – men kan det vara så att den franske ex-kejsaren Napoleon de facto blev mördad av en tapet? Efter nederlaget i Waterloo förvisades Bonaparte till ön Sankt Helena och Longwood House där han levde i sex år. När han dog 1821 (samma år som Baudelaire föddes!) klippte ett antal personer av några av kejsarens lockar. Dessa behölls sedan inom familjen och några generationer senare, under 1960- och 1990-talen testades dessa lockar utförligt och man fann då höga halter av arsenik. (Arsenik bryts, som ni vet, inte ned.) Dessa höga halter kan också förklarar varför kejsarens kvarlevor var märkvärdigt intakta då de fördes tillbaka till Frankrike 20 år efter hans död. Vissa menade att konspiratörer förgiftat den forne kejsaren, men en annan teori baserar sig på det faktum att det i Longwood House, närmare bestämt i Napoleons eget rum där han sedermera dog, fanns en grön (Napoelons favoritfärg) tapet. Man testade senare en bit av denna tapet som engelsk dam haft i sin ägo och fann då spår av färgen som går under namnet Scheele’s Green. denna färg uppfanns 1775 av Carl Wilhelm Scheele (som f ö verkade i Stralsund som på den tiden var svenskt) och den användes flitigt på bland annat tapeter. Färgens gröna pigment skapades av en synnerligen hälsovådlig blandning av kopparjoner och arsenik. Färgen var heller inte så beständig som man kunde önska och mörknade med tiden och i reaktionen med svavel. Den bleknar dock inte bort helt varför vi på äldre tapeter kan se de gröna tonerna emedan resten helt bleknat bort. I Sankt Helenas varma och fuktiga klimat fanns också goda förutsättningar för att en s k Gosio gas som länge ansågs mycket giftigt men som senare studier visar inte är fullt så hälsovådligt som man trott. Vidare har man testat tidigare lockar (från 1805, 1814, 1816, 1817) och där hittat ungefär samma halter arsenik. I jämförelsen med andra samtida, som kejsarinnan Josephine eller Napoleons söner ligger halterna på ungefär samma nivå. Det verkar således som att det varken rör sig om någon förgiftning, eller att just den sista gröna tapeten i Longwood House skulle visat sig vara fatal. Däremot uppvisade de alla bevisligen farligt höga halter arsenik, detta av att ha vistats inte i en enstaka, specifik miljö med arsenikfärg, utan att ha utsatts för denna påverkan under en hel livstid och en mängd olika interiörer och föremål målade i grönt. Vidare dog Napoleon förmodligen av magcancer, och att utsättas för höga halter arsenik har bevisats öka risken för just denna cancerform. Den gröna tapeten i Longwood House är således bara en av många tapeter som spelade en roll i kejsarens frånfälle.

arsenic

Två ting äro vita; oskuld och arsenik. Det var naturligtvis inte bara Napoleon och hans nära som utsattes för farliga halter arsenik. Hela 1800-talets övre klasser var mer eller mindre arsenikförgiftade. (Det är lätt att småle över detta, att de inte visste bättre! Där går de i sina salonger och inandas arseniken som sakta förgiftar deras kroppar. Inte nog med det, i (mer eller mindre) små doser betraktas det som hälsosamt, en universalkur rentav som kan bota allt från malaria till astma och hudproblem. Det är nog inte helt otroligt att framtidens människor kommer häpna över de kemikalier, bekämpningsmedel och E-nummer vi bekymmerslöst tuggar i oss dagligen. Svårt att se bjälken i det egna ögat och allt det där…) Över lunch berättade i dag en tapetkunnig väninna att det på ett gods i mittersta England finns ett sublimt vackert rum med gröna tapeter som idag är igenbommat för att det helt enkelt är alltför hälsovådligt att vistas där. Jag kom osökt att tänka på Jean Lorrains hjälte Monsieur de Phocas där titelpersonen är på jakt efter en särskild ”regard vert”. Såhär beskriver Kristoffer Leandoer gestalten de Phocas i sin utmärkta översikt Slut – symbolisterna vid tidens ände:

I första kapitlet får berättaren, Jean Lorrain själv, besök av en monsieur de Phocas som han igenkänner som den kände miljonären, samlaren och excentrikern hertigen av Fréneuse. Denne tillkännager sin avsikt att lämna Europa och anförtror Lorrain sin dagbok, som berättar om hur Fréneuse maniska intresse för gränsen mellan död och liv leder till hans undergång. Detta intresse börjar som en passion för masker och för en särskild blick, som Fréneuse så småningom inser inte är någon annan blick än den människan har i dödsögonblicket – är han, den utsökte konstkännaren och samlaren av ädelstenar, i själva verket ett monster, en lustmördare i vardande?

Ni är med? Leandoer nämner inte den gröna färgen, men tänker in den i ovanstående citat. Lägg kanske också bilden av poetissan Renée Vivien 1908, när hon i London sträcker ut sig på sin kanapé med en bukett violer på bröstet och tömmer en flaska laudanum i ett försök att ta sitt eget liv. Vi minns Albines blomsterdöd i Zolas roman för att inte tala om de engelska pre-rafaeltiska, drunknade skönheterna (Ofelia, The Lady of Shalott). Låt oss lägga samman och summera: en esteticering av döden. Döden som sista skönhetsuttryck – oavsett det aktiva (här manliga), lustmordet; eller det passiva (här kvinnliga) självmordet. Till detta kommer: den förrädiska färgen grönt. Kanske kan vi också lägga till en inneboende konflikt – den perverst lustbetonade döden: den gröna, och på samma gång den rena och renande, sublimt upphöjda döden: den vita (två ting äro vita; oskuld och arsenik). Precis som det förseglade rummet på en gång är grönt (tapeten) som vitt (arseniken). Jag tänker mig nu att detta rum, någonstans i mellersta England, på ett okänt gods, detta förseglade livsfarliga rum rymmer en skönhetsupplevelse som inte är av denna värld. Denna tapet, i sig utsökt, blir så mycket mer sublim emedan den inte kan betraktas utan risk för den egna hälsan. En dagens de Fréneuse eller Vivien skulle snart behärskas av tanken på detta rum, de skulle leta upp det och väl där skulle de förälska sig i dess sällsamma skönhet och långsam tyna bort, förgiftade av tapetens gröna blick.

1. Blogg 100 och Sapfo 1900

Jag tänkte att jag skulle ge detta en chans. Ett inlägg om dagen i hundra dagar – jo, det ska nog gå. Ett sätt att komma igång igen, om inte annat. (Bara att publicera de halvskrivna inlägg som ligger på datorn, om dandyer och annat, vore ju nåt. Eller att hitta rutinen igen, att regelbundet skriva och då skriva klart.) När man inte formulerar sig för sig själv, eller någon annan, nöjer man sig ibland med att låta resonemangen vara underförstådda, man har en känsla för dem, inte mer… Och när man då tar fram dem märker man dess luckor, de bleknar snabbare, man har glömt.

***

Som när jag tidigare idag ska säga något om varför jag gillar Renée Vivien – minns att, men inte inte helt hur eller varför. Det finns en känsla, men inga ord att klä den i och resonemanget blir bara halvt. Jag säger: Renée Vivien – en dödslängtan i paritet med Novalis, avsmaken för män, homosexualiteten. Jag säger: hon är som en man. Glömmer det viktigaste: konsten först. Hennes ointresse för livet, henne längtan till den rena poesin (att jmfr med Mallarmés), ett författarskap som släcker ut människan och där döden och poesin blir ett och samma. Jag säger inte: hon förkroppsligar den sene Nietzsches dionysiska princip; hon river sig i trasor och lägger dem som virke på elden. Hennes skapande är en kall eld. Därför är hon överlägsen så många andra kvinnliga författare från den tiden, i första hand är hon inte kvinna, inte ens människa, hon är ett kärl att fyllas med poesi. Hon är hänsynslös i sitt skapande, hon är en Byron, en rockstjärna. Och det är sällan, tycks det mig, att man finner kvinnliga konstnärskap som är fria på det viset.

Mitt sapfiska sekelskifte

”Men behagligare än allt annat är på natten
en plats endast vi känner till och
som drar oss genom skogen:en buske
med gåtfulla rosor.

Ty inget är gudomligt på jorden såsom
rosornas parfym på natten. Hur
kommer det sig att jag i min ensamhet
aldrig berusades av dem?”
– ur Louÿs Bilitis sånger

Det vore lögn att säga att det började med Pierre Louÿs – jag har alltid närt ett brinnande intresse för de som 1. vägrar nöja sig med korten livet gett dem, de beslutar sig för att spränga gränserna som deras kön, sociala ställning etc. stakat ut för dem. Bland dem finner man kurtisaner, poeter, bögar, ambitiösa strebrar etcetera dvs George Sand och Julien Sorel, Madame de Pompadour och Napoleon. Samt 2. storslagna och tragiska livsöden – och här nämner jag bara Oscar Wilde. Så det börjar inte med Louÿs – men det är i arbetet med masteruppsatsen om honom jag på allvar uppmärksammar den sapfiska kärleken som motiv i fin de siècle-litteraturen.

bilitis

Det antika arvet har alltid varit närvarande i den västerländska kulturtraditionen, och under 1800-talet blir det om än ännu mer markant. Om inte annat sker i och med romantikerna en förskjutning från det latinska till det grekiska. Och med det grekiska får man också poetissan Sapfo – fin de siécle-litteraturen är full av allusioner på den grekiska poetissan (Alphonse Daudet kallar till och med en av sina romaner för Sapfo). Därför känns det inte alls märkligt att i Louÿs författarskap möta det hellenistiska och sapfiska i skön förening. Vi ska inte glömma att en av hans första publikationer var en översättning av den grekiske epigramdiktaren Meleagros verk. Louÿs genombrott blev bluffen Bilitis sånger som han utgav för att vara ett nyupptäckt manuskript från antiken skrivet av grekisk poetissa samtida med Sapfo. Diktverket berättar historien om den grekiska kurtisanen – hennes barndom, hennes amorösa äventyr, inte minst med väninnan Mnasidika, hennes liv som kurtisan och till sist hennes gravmonument. För att göra illusionen fullständig lät Louÿs även vissa av dikterna vara ”förlorade” och saknas i ”översättningen”. För Louÿs är den lesbiska kärleken den vackraste – därför att den kvinnliga kroppen är vida överlägsen den manliga, man ska inte missta Louÿs för något slags gay-aktivist, kärlek mellan män är därför fullkomligt poänglös för Louÿs, det handlar snarare om en personlig erotisk-estetisk preferens.

Genom Louÿs biografi blev jag också bekant med det parisiska sekelskiftets lesbiska kretsar. En annan typ av halvvärld som existerar parallellt med den gängse (litteratur)historieskrivningens. En värld där berömda kurtisaner tar sig älskarinnor och i dem kan finna en kärlek och en njutning som inte är kopplad till försörjningen eller intrikata makthierarkier. Älskarinnan är nöje och avkoppling.

renevivienauxchats

Här möter jag också Renée Vivien för första gången, namnet var mig känt sedan tidigare – men det är i en biografi över Gourmonts amazon-väninna Natalie Clifford Barney som mitt intresse riktigt väcks för poeten. Vivien föddes som Pauline Tarn i London 1877. Efter hennes faders tidiga död och en i stort mycket olycklig barndom emigrerade hon till Frankrike vid 21 års ålder, där hon sedan skulle förbli livet ut. engelska Wikipedia skriver:

In Paris, Vivien’s dress and lifestyle were as notorious among the bohemian set as was her verse. She lived lavishly, as an open lesbian, and carried on a well-known affair with American heiress and writer Natalie Clifford Barney. She also harbored a lifelong obsession with her closest childhood friend and neighbor, Violet Shillito – a relationship that remained unconsummated. In 1900 Vivien abandoned this chaste love, when the great romance with Natalie Barney ensued. The following year Shillito died of typhoid fever, a tragedy from which Vivien, guilt-ridden, would never fully recover.

Faktum är att det är något som fascinerar mig så med Renée Vivien att jag skulle vilja skriva en roman inspirerad av hennes person och levnadsöde. Det är alltid lite vanskligt att dela med sig av det man skrivit, det ofärdiga och opublicerade, men var ska man klä av sin skapande själ naken om inte på sin blogg? Romanen skulle låta såhär:

Hon satt i trädgården med en bok oläst och uppslagen i knät. Betraktade de violetta pionerna som vällustigt bjöd henne sina svällande läppar. En längtan efter det rena och det vita. Efter kyskhet och klara tankar – fingertopparna som letade sig över klänningslivets spets mot korset som vilade i halsgropen.

Den andra rörde sig bland bladen, ljusa håret utslaget och svallande. Vid den synen: tankar kvicka och glittrande som salamandrar, de sprang genom hennes hjärna för att sedan lägga sig i märkliga mönster – svarta glänsande kropparna som blev ord, blev verser på den solbelysta häll som var hon. Vad gjorde det då om det rena blandades med känslan av att dras nedåt, mot sitt innersta och ut i köttet – om hennes ödlor bara väcktes av hetta och brännande länder?

Den andras tal rann som en porlande bäck i hennes trädgård. Klar och grund – hon doppade sina händer, strök fukten över ögonlocken.

vivien

Ja, det är något med Renée Vivien som fångar mig. Det tragiska livsödet, jovisst, men jag tror att det som fascinerar mig främst är att Vivien i första hand är poet. Kärlekshistorierna, missbruket etc är liksom underställt detta. Det är något, ursäkta uttrycket, men liksom okvinnligt över hennes öde. Tänk henne som en ung manlig poet och du får en Baudelaire, en Novalis. Därför irriterar det mig något när man talar om hennes motvilja mot att äta som ett typiskt kvinnligt bantande, när även det är något hon snarare har gemensamt med sina diktarfränder: ni hittar detta stränga förhållandet till mat hos exempelvis Kafka (”inget är mer närande än en skiva citron”), Rilke, Nietzsche, Wittgenstein, Virginia Woolf och vår egen Vilhelm Ekelund för att nämna några. Jag jag drar mig till minnes Karin Johannissons Melankoliska rum. Där står att läsa:

Det är alltså det anorektiska snarare än det glupska förhållandet till mat som kommer att prägla det moderna melankoliska jaget och samtidigt en modern konstnärsidentitet. […] Lord Byron ansåg att ätande och skapande inte hörde ihop. Han avskydde fett som han förknippade med dumhet och tröghet. Han svälte sig metodiskt för att hålla hjärnan klar. Han var fixerad vid tarmfunktionen och tog ständigt laxermedel. Han kunde livnära sig på kex och vatten i dagar och rörde inget animaliskt. Han drack ättika, ett beprövat anorektiskt knep.

(Man associerar kanske inte i första hand ett mycket smalt ideal med la belle époque utan tänker snarare på kurviga kurtisaner. Hårt snörda i korsetter kanske, men i övrigt ganska fylliga. Men också under 1800-talet fanns en extrem smalhetskult som ledde till att kvinnor utvecklade svår anorexi. Den omåttligt populära kejsarinnan Elizabeth av Österrike, kallad Sissi, var den kanske mest berömda av tidens anorektiker. Genom att ålägga sig stränga regler gällande mat (hon åt endast ägg, vissa mejeriprodukter och köttsky) och motion vidhöll hon ett midjemått på bara 40 centimeter. Hon vägde sig tre gånger om dagen och såg noga till att inte överskrida 50 kilo. Detta fick givetvis svåra följder för hennes hälsa och hon blev sängliggande och invalidiserad långa perioder. Enligt en tes i Bram Dijkstras bok Idols of Perversity, som undersöker hur kvinnor avbildas i 1800-talskonsten, möjliggjorde dock detta att Sissi kunde leva upp till ett annat ideal som florerade – den rena kvinnan, ”för god för denna värld”, som i mötet med den korrumperande världen inte kan göra annat än gå under. Dijkstra skriver: Throughout the second half of the nineteenth century, parents, sisters, daughtes, and loving friends were kept busy on canvases everywhere, anxiously nursing wan, hollow-eyes beauties who were on the verge of death. For many a Victorian husband his wife’s physical weakness came to be evidience to the world and to God of her physical and mental purity […])

Viviens anorexi har mindre med den manliga blicken att göra – även om idéer om ”renhet” finns där – och mer med självutplåning att göra. Viviens diet bestod inte av kokta ägg och köttsky – utan stora mängder alkohol och drogerna eter och kloral – kanske en kopp buljong då och då (som hon dock genast spydde upp). När hon dog, 32 år gammal, vägde hon knappt 30 kilo. Att inte äta blev en motståndshandling, ett försök att befria sig från det köttsliga och uppgå i det rena – i dikt och evighet. Som Suzanne Rodriguez påpekar i sin biografi över Natalie Clifford Barney var den förra intresserad av livet och Vivien ”was drawn to death”. Denna dragning blev mer markant sedan väninnan Violet gått bort.

Renée_Vivien_1

I Viviens egna verk är döden, skapandet och skönheten intimt förbundna. Den kanske mest centrala dikotomin den mellan det timliga och det eviga. Kontemplera till exempel följande passage (tagen ur en översättning som är under arbete, hav överseende) där Vivien i en av sina prosadikter använder sig av legenden om Törnrosa och ger sagan en något makaber vändning. I Viviens tappning är prinsessan död sedan hundra år tillbaka, men hennes skönhet (här hennes hår) lever än:

Sedan han trängt in i mausoleet, ryggade han tillbaka; förskräckt och hänförd. Ty den Dödas hårsvall strömmade liksom ett underbart månljus och lyste upp gravens mörker med sitt skimmer av kristall och silver. Hennes kalla blonda toner bestod av kvällens alla blå, av nattens alla gröna, av stjärnornas alla overkligt gyllene. Och hårsvallet svepte in skelettet med ett fint nät liksom de tunna spindeltrådarna sträckas över daggen… Genom tiderna hade det odödliga Hårsvallet överlevt jungfrun vars lycka och stolthet det en gång varit.

Viviens blick är alltid riktad uppåt, mot stjärnorna och månen, eller mot det bortomvärdsliga och eviga, mot en gravsten eller havshorisonten. Hennes poesis tydligt lesbiska anslag vann henne smeknamnet Sapfo 1900, och visst är det passande – och liksom den antika poetissan störtar hon mot sin undergång, inte mot döden från en Lefkasklippa utan ständigt, livet igenom. Såhär skriver väninnan Colette:

Hon blir allt svagare, vägrar fortfarande att äta. I hungerns ocellerade bländsyner, i dess norrsken, tror hon sig se det katolska helvetets lågor. […] Hon bär på mer än en hemlighet, och under sin violetta slöja bär Renée Vivien, poeten – med kragen beströdd av månstenar, beryller, akvamariner och andra glada anemiker – det oblyga barnet, den omåttliga lilla flickan […].