Idag gick jag till kontoret och frilansplatsen jag hyr där för att komma igång med Bloy-översättningen på nytt. Det är en otacksam text att arbeta med såtillvida att den är mycket lång (400 sidor) och dessutom mycket svår – arbetet kryper fram, och det första utkast jag producerar är fullt av ord i rött som markerar osäkerheterna, det som måste arbetas om.
Jag har redan levt ett bra tag med denna text – en del texter hittar man tonen direkt, man ligger den nära själv. Så var det med Baudelaire, så var det med Gourmont. Med Bloy har det varit svårare, mitt temperament är honom fjärran. Långsamt invaderar den en, en bläckdroppe i ett vattenglas: svarta slöjor i det transparenta och sedan blir allt opakt och infärgat. Jag tänkte, för att det roar mig och för att det förhoppningsvis också kommer att motivera mig när arbetet känns särskilt tungt, att börja föra ett slags dagbok över detta arbete. (En idé som faktiskt föddes långt innan jag blev tvungen att fylla var dag med ett nytt inlägg, men som inte satts i verket bara.)
Det är en text som inbjuder till ett sådant företag. Som upphäver gränsen mellan dikt och liv. Det är inte dagens fadda autofiktion. Ingen barndom eller vuxenblivande som tuggas och idisslas igen och igen. Det är en eld så stark, en indignation över att den mänskliga tillvaron är en avgrund och så ovärdig: att människan i så mycket väljer det ovärdiga. Det är en eld med svarta lågor som förbränner allt det rör vid – ovänner, inbillade fiender och, framför allt, det egna jaget. Det enda vi, på våra lymfatiska och nordliga breddgrader, skulle kunna sägas ha som påminner om detta är möjligen Strindberg där också den personliga indignationen ibland används till bränsle för det skönlitterära verket.
Vi får se om denna dagbok kan ge mig något, jag hoppas det, och, i bästa fall, även er.
Hillevi Norburg 