Bloy-dagboken: s. 57, 19 465 ord

Att översätta Bloy är som att få ett mycket trassligt nystan och försiktigt kamma ut det. När man väl förstått hur trådarna löper samman, vad meningen betyder och dess avancerade bild- och symbolspråk, gäller det att ta sin egen prydliga svenska och försöka trassla till ett svårforcerat nystan. Jag delar upp meningen i pusselbitar, reder ut dem en och en, passar in i meningen, i stycket i kapitlet etc. – ständigt redo att gå tillbaka och revidera, jag ställer upp de olika alternativen. Smakar på pusselbitarna för att se vilken som är den bästa. I dokumentet växer små staplar fram, spillmaterial – det ser nästan ut som dikter:

Krevera av ren munterhet
Skrattat om det inte var så sorgligt
Utan att skratta sig till döds skulle se,
se honom att.

Bloy-dagboken: s. 55, 18 777 ord

Har återupptagit arbetet. Vem skall ens läsa detta? Finns en läsare därute vars vansinne mäter sig med mitt som envisas med att försöka forcera texten. Jag försöker mala den till begriplighet och svenska; det är den som maler mig.

 

Än sen! det är en atom av hopp att väga upp ett berg av fasor! Endast religionen ger visshet om odödlighet, men till priset av ett möjligt helvete, fördärvet utan återvändo, det eviga monstret!

14. Bloy-dagboken, sid. 41

Ordlekar. De är översättarens verkliga mardröm. I värsta fall är de helt enkelt oöversättliga, arbetar man med en kommenterad utgåva kan man i alla fall skriva en liten not om den betydelse som gått förlorad. Idag handlade det om en intrikat lek med termer från heraldiken. Det här är ganska typiskt för Bloy, helt plötsligt leker han med termer från ett specialområde, det kan vara heraldik som nu, men också säg katolsk teologi eller 1880-talets idiomatiska uttryck. På franska betyder ”en abîme” eller ”mise en abîme” det som (om jag förstått saken rätt) kallas hjärtsköld eller hjärtvapen, det vill säga en liten, avgränsad sköld på den stora skölden. ”Abîme” betyder dock också ”avgrund”, jämför med engelskans ”abyss”. Nu är den här heraldiska bibetydelsen inte avgörande på något sätt, men det är en konnotation som ändå ger texten viss färg. I det här fallet hittar jag dessvärre ingen bra lösning, att smyga in någon sköld eller dylikt blir en mycket mer påtaglig markering än den franska textens mycket subtila allusion. Det är inte roligt, men ibland måste man göra dessa omöjliga val. Liksom i diktöversättningen här nedan måste man som översättare bestämma sig för om man vill behålla ordleken, eller bilden den frammanar.

12. Bloy-dagboken, sid. 39

Det är så fint att Bloy liknar sitt alter-ego Marchenoirs ENDE VÄN vid en ”lyckosam testikel” utan vilken Marchenoirs ”virila överlägsenhet förmodligen hade varit ofruktsam”.

11. Bloy-dagboken

blpy

Idag gick jag till kontoret och frilansplatsen jag hyr där för att komma igång med Bloy-översättningen på nytt. Det är en otacksam text att arbeta med såtillvida att den är mycket lång (400 sidor) och dessutom mycket svår – arbetet kryper fram, och det första utkast jag producerar är fullt av ord i rött som markerar osäkerheterna, det som måste arbetas om.

Jag har redan levt ett bra tag med denna text – en del texter hittar man tonen direkt, man ligger den nära själv. Så var det med Baudelaire, så var det med Gourmont. Med Bloy har det varit svårare, mitt temperament är honom fjärran. Långsamt invaderar den en, en bläckdroppe i ett vattenglas: svarta slöjor i det transparenta och sedan blir allt opakt och infärgat. Jag tänkte, för att det roar mig och för att det förhoppningsvis också kommer att motivera mig när arbetet känns särskilt tungt, att börja föra ett slags dagbok över detta arbete. (En idé som faktiskt föddes långt innan jag blev tvungen att fylla var dag med ett nytt inlägg, men som inte satts i verket bara.)

Det är en text som inbjuder till ett sådant företag. Som upphäver gränsen mellan dikt och liv. Det är inte dagens fadda autofiktion. Ingen barndom eller vuxenblivande som tuggas och idisslas igen och igen. Det är en eld så stark, en indignation över att den mänskliga tillvaron är en avgrund och så ovärdig: att människan i så mycket väljer det ovärdiga. Det är en eld med svarta lågor som förbränner allt det rör vid – ovänner, inbillade fiender och, framför allt, det egna jaget. Det enda vi, på våra lymfatiska och nordliga breddgrader, skulle kunna sägas ha som påminner om detta är möjligen Strindberg där också den personliga indignationen ibland används till bränsle för det skönlitterära verket.

Vi får se om denna dagbok kan ge mig något, jag hoppas det, och, i bästa fall, även er.