Etikett: Arma Belgien

Publicerat den

13. Ledigt bunden? Obundet fri?

Att översätta poesi är det svåraste. Det är som det svåraste korsord du någonsin försökt dig på. Det är också det det som ger dig mest. Det är en närläsning utan genvägar. En läsning där du måste väga melodi mot bildspråk mot form. Denna avvägning är det svåraste av allt. Personligen är jag exempelvis dålig på att höra skillnad på betonad och obetonad – så när jag läser bunden form är antalet stavelser, om de är stigande eller inte fallande, mindre viktigt. För min make, matematiker skall tilläggas, upplevs en avvikelse från mönstret lika graverande som säg ett slutrim som saknas, vilket jag i min tur kan finna mer störande. Det finns ytterligare en svårighet – idag kan en strikt bunden form med slutrim och allt kanske kännas arkaisk, det som egentligen skall underlätta blir ett hinder för den moderne läsaren. När det kommer till den poesi jag intresserar mig för – föra sekelskiftets franska – upplever jag ibland att jag för att framkalla samma upplevelse av texten på svenska som på originalets franska hellre rör mig mot en metriskt bristfällig rytm. Men kanske är det så att det är lättare att göra avkall på melodin, på konnotationerna än på det enkelt verifierbara antalet stavelser och rim?

***

På franska upplever jag ofta den bundna formen som mer otvungen – språket är inte lika melodiskt som vårt nordiska. Den bästa dikten på vers är ju den som är fullkomligt otvungen, vars rytm faller sig fullkomlig naturlig. Flödande driver den läsaren med sig utan att man egentligen reflekterar över den eller börjar skandera. Därav fröjden att läsa exempelvis Stagnelius, som också utnyttjar svenskans melodiska kvaliteter till fullo. Och därför är också dikt i bunden form ofta överlägsen den fria versen. Den som skriver på vers ställs inför stramare ramar, han måste noggrannare väga sina ord. Ofta heter det att poeterna är de bästa översättarna, och det är fullkomlig sant. De har öra och öga för nyanser; de har framförallt förmågan att hitta orden och böja dem efter sin vilja. Faran för den översättande poeten ligger kanhända i att dämpa sin egen röst. Å andra sidan, vad är väl en poetröst annat än resultatet av lyhört lyssnande till andra? I mötet med ett annan författarskap, där det intimaste av möten är översättningen, smittas poeten genast av dikten han sysselsatt sig med. Läser du Mallarmé i Ekelöfs översättningen hör du naturligtvis Mallarmé sedd genom Ekelöfs ögon. Men: läs sedan Ekelöfs egen diktning och du kommer finna Mallarmé – en Mallarmé kanske uppbruten till sand och stoft, till atomer, men närvarande i den arkitektur som är Ekelöfs diktning. För visst är det väl så litteraturen fungerar, vi äter de gamla mästarnas kött; det är från dem vi får vår näring eller de inpräntas i vår dittills färglösa, oformliga estetiks dna.

***

Nu är ju jag ingen poet, men har likväl översatt lite poesi. Jag vill med ovanstående resonemang inte underminera min egen position som översättare – eller för den delen underkänna all poesi översatt av andra än poeter. Jag tänker att när det kommer till just poesiöversättning finns det fog för flera översättningar av samma dikt. Här rör det sig ju om en tolkning, eller ännu hellre: resultatet av en läsning. Det är att säga: på detta sätt uppfattar jag denna text. Med de olika tolkningarna kan vi bara röra oss runt själva dikten. Översättningen, kan bli själva nyckeln, en ingång (en av många), till dikten på sitt originalspråk.

***

Här följer två diktöversättningar. Det är från ungefär samma tid, runt 2011. Den första är i bunden form och ingår i min första publicerade översättning: Arma Belgien av Baudelaire. Den andra är ett utdrag ur en tolkning på fri (men om jag få säga det själv: ändå rytmisk) vers av Pierre Louÿs som varken är fullbordad eller utgiven. Louÿs-dikten är snarare resultatet av det haveri som var min masteruppsats i litteraturvetenskap där jag alltså för att fullfölja uppsatsskrivandet kände mig nödgad att först förstå texten. Vilket för mig betydde (betyder) översätta den.

***

Belgarna och Månen av Charles Baudelaire

Man aldrig har en ras så löjlig sett
som dessa belgare. Inför det sköna
de rullar ögonen och börjar stöna.
Allt som oss fröjdar lamslår deras ätt.

Ett vackert ord och ögat det blir grått
och matt som på den fisk man nyss har fräst
De skrattar högt när rörande dikt man läst
som för att visa hur de fullt förstått.

Som gasten, belgaren skyr allt vad ljuset heter;
Och stundom, under himlavalvets eter
det har jag sett, i plågor hålls han vaken

I vidrigheten som ägs av spyan och av dyn,
av pilsner och genever fylld, blicken upp mot skyn,
han skäller högt mot Månen, sittande på baken.

***

ur Pervigilium Mortis av Pierre Louÿs

Slå upp dina ögon mot mig, så ledsna och så ömma,
Speglar för min stjärna, upplysta fristäder,
Dina ögon mer högtidliga av att se sig dyrkade,
Tempel där tystnaden bär lyssnandets hemlighet

Vilken ö alstrade för oss strofer ur havet?
Våg där böljan rullar sig om dyningen på en våg,
Våra kvällars vågor ger upp andan mot världen
Och fyller oss igen med sitt hudfärgade vatten.

En fläkt av lycklig ö och sandelträ lyfter
Ditt hår, oräkneliga vingar, och undflyr oss
Från natten till rosen, vällukt, i natten,
Bortom ditt bröst, tvåfaldigt och rent, drömmarnas Delphi.

Tala. Din röst böjer sig med din mun. En gud
Viskar till den melankolins ord
Förhastade av att vara lika älskad som vacker
Och som i ivern känner avskeden skälva.

Din röst, det är en förlorad barndoms suck.
Det är din ömtålighet som darrar när den dör.
Det är ditt kött som, alltid stolt att blomstra,
Ständigt i skuggan, tror sig till hälften nedsänkt.

Publicerat den

Bokslut

Om man går tillbaka i tiden lite, ett år sisådär, kunde man läsa att jag inför 2012 önskade ”mer stillhet, ett mellanår att vila i” eftersom 2011 varit ”ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var…”. Nå, nu blev det ju inte riktigt så. 2012 blev ännu mer fullt: det blev bättre, bäst kanske – men också värst. När 2011 började med att katten hamnade på sjukhus var det i år mamma som blev dålig – och under några timmar blev jag tvungen att föreställa mig en tillvaro där hon kanske inte fanns. Nu gick det tack och lov inte så, men det är ändå kanske det plågsammaste jag genomlevt hittills. Jag tror att det var tur att jag hade så mycket att göra under våren, under året, chocken och den där föraningen jag kunnat vara utan bearbetades lite i taget, allteftersom – det är bättre så, tror jag, i alla fall för mig.

Nå, så medan jag försökte hantera det där färdigställde jag min första riktiga översättning: korrekturläste det sista och skrev klart mina 436 noter. Och i april kom den, min första lilla bok. Mitt namn i tryck, min bok i skyltfönstren. Och samtidigt hade jag på Drottningholm fått större ansvarsområden, och säsongen började tidigt med en förbluffande vacker utställning med kamelior. I och med att föreställningssäsongen drog igång fanns plötsligt inte mycket tid till annat. Undantaget: i juni blev katten dålig igen och efter ett par turer till veterinären, en snabb försämring och riktigt dåliga njurvärden fanns det inte något annat val än att låta henne få somna in. Och trots att sorgen och saknaden finns där är det ändå en sorg, en saknad, att försonas med. Ett långt liv, lyckliga minnen och framför allt ett slut innan lidandet tog vid.

I övrigt handlade min sommar mer än något annat om Drottningholms slottsteater. Gott så, men när vindarna började blåsa kyligare kom också längtan till arbetsrummets stillhet. En höst stillsammare än våren; översättande och årets enda resa utomlands, till mormor i Belgien. Under hösten lyckades jag också, äntligen(!), få klart ett romanmanus samt åka till Göteborg för att med mamma och bästa väninnan prova ut och därtill köpa brudklänning. Sista månaden har gått åt att få klart översättningen, fira matematikern som tog sin licentiatexamen och vara förkyld i princip hela tiden (strax innan nyår var jag nästan redo att friskförklara mig, men sedan dess har jag åkt på något nytt och är nu återigen i pappersnäsdukarnas våld).

Jag vet inte, men den här årsammanfattningen kanske låter något dyster, tråkigheter och en massa jobb, typ. Speciellt om man jämföra med förra och förrförra året som var späckat med resor, frieri och Parisboende.  Så är det emellertid inte jag upplever 2012, det känns, för första gången tror jag, att jag faktiskt kommit någonstans med mitt liv och att jag är helt tillfreds med livet i allmänhet och mig och min plats i det i synnerhet. Inför 2013 är jag nöjd med att fortsätta på den inslagna vägen – det vill säga få ut den här översättningen, få ut fler, våga skicka den där romanen till ett förlag, kanske skriva en till(?)… Ja, och sen blir jag ju faktiskt fru i augusti. Så 2013 blir nog inget mellanår det heller. Om jag ska göra någon förändring så är det väl att då och då kanske se till att träffa lite människor av kött och blod istället för att kategoriskt och systematiskt missköta alla vänskaper och bekantskaper (dvs: bara ägna mig åt arbetet, ni börjar få bilden klar för er?) samt komma igång med träningen igen då jag misstänker att vinterns förkylningar till större delen beror på ett dåligt immunförsvar till följd av allmänt slappt leverne (plus skulle vara kul att kunna välja också de snävaste klänningarna i garderoben när lusten faller på).

Publicerat den

Om Belgien

Det är egentligen lustigt att jag som är till hälften belgare, jag vars ögon fylls av tårar och ädla fosterlandskänslor när jag hör Brel sjunga Marieke eller Mon plat pays, i och med översättning av Arma Belgien plötsligt finner mig som i förtroende ta emot främlingars antipati mot mitt lilla land, att jag förväntas förklara Belgiens alla fel. Som om det i första hand var förkastelsen av Belgien som fått mig att intressera mig för verket, och inte att det var ett till svenska hittills oöversatt verk av Baudelaire. (Att jag hittade Pauvre Belgique från första början berodde faktiskt att jag av olika anledningar sysselsatte mig med 1860-talets Belgien och då upptäckte att poeten uppehållit sig i Bryssel under just den tid jag intresserade mig för. När jag sedan sökte mer upplysningar om denna två år långa vistelse upptäckte jag att den resulterat i ett oavslutat verk – ur vilket jag översatte en liten del för tidskriften Aorta och som jag nu haft glädjen att översätta i sin helhet för Alastor Press.) Synnerligen märkligt blir det när partierna om Belgiens kvinnor lyfts fram, texten i sig har jag inget problem med (även om upplevelsen att översätta var lite tudelad, känslan av: det är ju min mamma, min mormor, mina mostrar och kusiner du talar om Charles!) en annan sak är det när den moderne läsaren citerar orden jag klätt i svensk språkdräkt, underförstått: så är det!

Belgien är på många sätt ett märkligt land, inte minst politiskt. I en handbok för affärsman där olika länders särdrag listas och kommenteras för att överbrygga kulturskillnader och förbereda affärsmannen för möten och förhandlingar understryks att belgaren i första hans präglas av landets splittring. Att tala om en belgisk identitet blir således svårt, i första hand är han präglad av konflikt. Belgien som vi känner det blev en nation först 1830, det Belgien vi möter i Arma Belgien är således blott 30 år gammalt och den som intressera sig för landets historia och hur det blev som det blev har stort nöje av att läsa de artiklar Baudelaire klippt ut. Grunden läggs där för de konflikter vi ser än idag. Men framför allt handlar Arma Belgien inte om Belgien utan om poetens samtids alla brister, tacksamt exemplifierade i Belgien. Baudelaire understryker själv hur detta bara är en övning innan han kommer vända sig mot Frankrike. Missar man inte poängen lite om man idag läser Baudelaires ord och tillåter sig ett gott skratt på det moderna Belgiens bekostnad? Istället rekommenderar jag en läsning där man förvisso kan skratta åt Baudelaires oförsonliga attacker på de stackars belgarna, men med viss självkritik – i de skisser poeten håller upp, skönjer man inte vår egen samtids drag? Och svensken som skrattar åt lilleputtsnationen Belgien som tror sig störst i Europa, han bör kanske tänka efter en gång till.

 

Publicerat den

Sigtuna, festligheter och en recension

Sigtunastiftelsen – som ett italienskt munkkloster med utsikt över Mälaren och inte helt olikt Il Chiostro vid Lago Maggiores stränder.

I lördags besökte Matematikern och jag på Sigtunas litteraturfestival. Eftersom ingen av oss tidigare varit i Sigtuna blev det kanske mer ruinutforskningar (bilder kommer i senare inlägg) och promenerande vid strandpromenaden och i den lilla stadens medeltidskärna än aktivt deltagande i själva festivalen. (Är det inte ofta så för mig? Att inramningen lockar mer än innehållet?) När jag kommit över besvikelsen att det lokala franska caféet hade slut på éclairer och tröstätit en croissant lyssnade vi på ett föredrag av den alltid lika eleganta Dorotea Bromberg om hur man ska bära sig åt för att få sitt manus publicerat. Kontentan: det är inte alls omöjligt att få ett manus antaget bara det är bra. (Optimisten upprepar glatt: Inte alls omöjligt alltså! Alla andra röster svarar: Men hur vet man att det är bra? Svar: Det vet man inte.)

*

På kvällen gick vi sedan på bröllopsfest där vi drack färgglada drinkar och dansade inpå småtimmarna. När vi hand i hand gick hemåt längs Uppsalas nattomma gator och jag hade ont i fötterna av de höga klackarna, tog av dem, det var ändå redan maskor som gått i strumporna det gjorde inget att gå i strumplästen, håruppsättningen som släppt och föll nedåt nacken, då infann sig känslan att det ändå är skönt att lämna litteraturens elfenbenstorn för ett ögonblick eller två och göra ett gästspel i det verkliga livet.

*

Till sist: Eva Björnberg har skrivit om Arma Belgien på Dagensbok.com

Arma Belgien på Söderbokhandeln i Stockholm

Publicerat den

Arma Belgien

Ingen har väl inte missat att Arma Belgien nu finns till försäljning? Köp den direkt från förlaget, eller för den som föredrar det hos nätbokhandlarna som Adlibris och Bokus.

”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

I mitten av 1860-talet tillbringar poeten Charles Baudelaire två år i Bryssel. Där förfasas han över belgarna och deras land. Belgarna är dumma, de är tröga, de uppskattar inte skönhet, de härmar fransmännen, de kan inte le, de förtalar varandra, de är fula… Poeten påbörjar en hätsk pamflett som snart växer i omfång och han ger boken arbetsnamnet Arma Belgien.

Boken om Belgien fullbordades aldrig, men manuskriptet med Baudelaires anteckningar bevarades till eftervärlden att roas och kanske i nidporträttet av de arma belgarna känna igen några av sina egna drag.

Manuskriptet presenteras här för första gången i sin helhet på svenska. Ingår gör också diktsamlingen Amoenitates belgicæ som publicerades postumt och vars dikter var tänkta att ingå i Arma Belgien.