I lock my door upon myself

Sömn brukar inte vara ett problem för mig, men den här veckan har varit riktigt illa. Att arbeta ett pass om kvällarna efter att vi lagt barnet fungerade två och en halv dag – men när jag jobbar sådär precis innan sänggåendet är det som att jag inte kan få stopp på hjärnan som spinner vidare alldeles på egen hand. Ett översättningsproblem, ett mejl jag måste skriva, en faktura som ska betalas, en bra idé för Alastor… runt, runt runt går det. Och sen vaknar barnet som håller på att få en tand, och fortsätter sedan att vakna en gång i timmen tills klockan är halv sex-sex och vi går upp. Onsdag orkade jag inte sitta hela passet, torsdag låg jag utspilld i soffan, besegrad och nedstämt och idag drack jag två glas champagne till maten och insåg att det därmed inte skulle bli något gjort ikväll heller. Kort sagt: det är inte lätt att ta hand om en aktiv ettåring på dagarna, försöka klämma in en halvtid kvalificerad översättning på kvällarna och någonstans däremellan sköta ett hushåll och driva ett förlag också.

Att jag haft svår att komma till ro om kvällarna (trots hudrutin och bön) är att Alastors nästa bok, biografin om Luisa Casati, förväntas komma från tryckeriet nästa vecka. Det är inte jag själv som översatt, men utgivningen är min idé och som jag har arbetat med den här boken! När det gäller dess utformning har jag inte sparat på kostnaderna, utan gjort den så vacker jag kunde tillåta mig utan att ruinera förlaget och mig själv. Nå, man har sett skisser och provtryck, men det är ändå ingenting mot den färdiga, tryckta boken. Nervositet och förväntan. Förhoppningsvis kan jag vid den här tiden nästa vecka andas ut lite och koncentrera mig på boksläppets praktikaliteter som att packa utskicken till prenumeranterna och skicka iväg rec ex. Så kan jag snart få ta av mig förläggarhatten som sitter så illa och återvända till mitt översättarbord, till Mallarmé och sökandet efter de rätta orden: låsa dörren om mig.

(Som målningen av Khnopff: stiga in i det symbolistiska landskapet, stänga sig för världen.)

Välkommen hem

På söndag för en vecka sedan kom jag hem efter att ha tillbringat två veckor i Sverige. Det var en på många sätt omtumlande resa där känslotopparna avlöste varandra oavbrutet och jag har kanske inte helt hämtat mig ännu. Därför tillbringade jag en stillsam vecka med två av tre katter nyopererade och samtliga i behov av uppmärksamhet och omtanke. Min make är bortrest, på konferens på andra sidan Atlanten men efter de två Sverige-veckornas intensiva samvaro var det nästan skönt att få landa i sig själv, hitta sin egen kärnpunkt igen. Man kan bli så splittrad av att spegla sig i andras blickar, som när man talar i telefon och hör sin egen röst något ögonblick efter man talat, vem är jag för dem, vem är jag för mig själv? Nå, med åldern spelar det där mindre roll. Man stelnar och blir fastare i konturerna, på gott och ont. Att flytta till ett annat land, det är också att på en gång härdas och smittas av den nya platsens seder. Jag skrev lite om det när jag var i Sverige, i ett kokett inlägg som jag sedan inte kunde med att lägga ut.

Jag har en hel samling inlägg som samlats på hög för att jag i publiceringsögonblicket äcklats av min röst, av själva handlingen att lägga upp dem för läsning. Det har delvis att göra med att Paulina 1880, min senaste översättning, släppts – vilket alltid gör mig lite mer skygg än vanligt. Paulina är lite speciell såtillvida att det är en mycket personlig utgivning för egen del. Jag kan fortfarande inte uttala mig om textens litterära kvalitéer, jag snubblade över texten för vad? två år sedan? och blev liksom besatt av den. Den lämnade mig ingen ro och som något slags exorcism blev lösningen att översätta den för att befria mig från den.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det var som hakade sig fast i mig. Det var något med dess ambivalens, att hur mycket jag än läste och översatte, hur jag än försökte gripa tag i den så gled den bort. De många rösternas, hennes egen: Paulinas, och berättarens som ibland reste sig från bladet och såg mig, läsaren rätt i ögonen. Det var känslan av att ständigt missa den egentligen berättelsen, som utspelade den sig i ögonvrån och så fort jag vände blicken mot den upplöstes den i tunn rök. Dagboksavsnittens uppbrutna stycken, en rytm som jag tyckte mig känna igen, en rytm som liksom låg min egen mycket nära. På en gång fullt begriplig på ett närmast intuitivt sätt, och samtidigt alldeles obegriplig som en dörr utan handtag.

Jag tror kanske inte att den komma hitta så många svenska läsare. Den utgör rentav ett udda inslag i Alastors utgivning. Men Alastors utgivning, vad är det om inte ett slags läsdagbok för vad är en översättning om inte en noggrann läsning. De som troget följer utgivningen, de har, ovetandes, getts nyckeln till mina intimaste rum. Om den sen inte blir recenserad, om den inte säljer slut – det betyder mindre. En del av mig önskar nästan att blir så, att den faller i glömska som en stilla monolit över mina läsvanor och därmed över mig som människa. Mina egna texter slår jag inte vakt om på samma sätt, där går rörelsen endast utåt (jag talar). Men översättningen, den här översättningen, där har något trätt in i mig (jag lyssnade), skrivit om mig och sedan har jag delat med mig av det som hänfört mig så. Att få mitt arbete recenserat, det kan göra mig glad eller ledsen. Men att få vad som i grund och botten är en djup upplevelse recenserad, det kan tillintetgöra en.

En anledning till att Paulina 1880 berörde mig så djupt beror naturligtvis på att tron är dess tema. För ett tag sedan var min mor med sambo på besök här i Lyon och vi företog då en liten utflykt som bland annat förde oss upp i bergen och nästan hela vägen upp till Kartusianernas stora kloster som St Bruno grundade i slutet av 1000-talet. Efter detta besök skrev jag ett långt inlägg som jag inte publicerade därför att det snart blev inaktuellt. För att sammanfatta det hela blev jag uttråkad på kartusianmuséet vilket via vissa omvägar ledde till en storslagen sekulär bekännelse och högmodig lovprisning, ja närmast ett apoteos, av mitt eget jag. Till mitt försvar får sägas att våren precis slagit ut i full blom och med den pionerna i parken och detta tillsammans med lite för mycket Walt Whitman-läsning berusade mig. Ett vackert dop, en ny roll som gudmor, några böcker, senare är jag tillbaka där jag började: i längtan och tvivlet.

Glimt från Italien och sedan reklam

DSCN2247

Eftersom det roar mig att skriva små reseskildringar, och eftersom detaljer annars bleknar i minnet, är jag i full färd med att nedskriva ett par inlägg om bröllopsresan i Sorrento – det dyker säkerligen upp här så småningom. (Om själva bröllopet tänker jag däremot inte skriva, där är detaljer ovidkommande och det betydelsefulla – känslorna och minnesbilderna – är mig allt för privata. I väntan på scenerier och äventyr från Neapelbukten tänkte jag ta tillfället i akt att skamlöst göra lite reklam för Alastors senaste bok: en nyutgåva Huysmans Mot strömmen i Elias Wraaks eminenta översättning. Också de som redan har den första utgåvan (den med det giftgröna omslaget och den liderligt uppfläkta orkidén) kan med gott samvete införskaffa sig denna nyutgåva, om inte annat så för att den, till skillnad från den förra, är vackert illustrerad. Bäst är såklart att ta steget fullt ut och prenumerera på utgivning, förutom glädjen att åtnjuta diverse ynnestar och erbjudanden, bidrar prenumeranten till förlagets, och i förlängningen således även min, fortlevnad.

mot-strommen

1,5 månad kvar…

bild

Jag vet inte om jag nämnt det på bloggen tidigare (alla dessa olika sociala medier – man minns ju inte vad man sagt var!) men jag gör ju seminariedebut på Bokmässan i år. Den som är på plats på fredagen och dessutom utrustat sig med seminariekort får hemskt gärna komma förbi och lyssna. Och kanske säga hej efteråt. Den som inte är där på fredagen, inte har något seminariekort eller planerar att äta lunch mellan ett och två kan istället komma förbi Alastor-montern för det där hej:et. Jag kommer finnas på plats under hela mässan och avser därtill trotsa de ökända bokmässegolvet och vägrar bära annat än högklackat. Annars blir den stora bokmässehändelsen för Alastors del att den nya Rimbaud-utgåvan (peppar, peppar) släpps. Det rör sig alltså om Rimbauds Samlade verk, från de första skolarbetena till de sista afrikabreven, översatta av den oförliknelige Elias Wraak. Det går rykten om absintmingel, men jag vet inget säkert…