Arbetsflit

Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.

*

Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:

Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.

Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.

*

Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.

murger

Gott nytt år!

rosa

Årets sista dag och inför 2014 önskar jag mig i första hand bättre hälsa bland familjemedlemmar, husdjur, vänner, internetbekantingar etcetera. För egen del planerar jag att bli vad jag är menad att vara: det vill säga produktiv. I korthet: översätta, läsa, skriva mer. (Motionera mer, jo, det är sant!) När det kommer till översättning vet vi redan att 2014 kommer bjuda på läckerheter: dandyism, Léon Bloy och kanske en biblisk prinsessa…

Gott nytt år, kära läsare!

Den erotiserande blicken

Att dagens samhälle skulle vara överdrivet sexualiserat, det är givetvis en missuppfattning. Som om nakna reklamkroppar eller tygminimalistiskt mode skulle verka sexualiserande. Tvärtom, det vänjer blicken vid det avklädda och har en urladdande effekt. Vill man å andra sidan sexualisera, eller erotisera, samhället bör man istället sträva efter att ladda objekten ifråga. Viktorianer som dånar över ett alltför kurvigt bordsben är måhända överdrivet, men det är sant att det samhälle som söker undertrycka sexualiteten kommer ånga av just sex. Så vi gör således helt rätt i att exponera oss för kroppar, likaså exponera den egna kroppen. Detta förutsatt att vi accepterar premissen att ett avsexualiserat samhälle är att eftersträva. (Och nej, 1800-talet är givetvis inte en oproblematisk tid att önska tillbaka. Men kan vi verkligen inte föreställa oss fria människor med lika medborgerliga rättigheter i samhälle och näringsliv etc. som ändå förmår vända sin erotiserande, objektifierande blickar emot varandra?) Det vore mera rättvist om även kvinnan kunde bada barbröstad i den kommunala simhallen, för vad är väl ett bröst? Vad mycket mer okomplicerat det vore om ungdomarna inte behövde stångas mot förväntningar på sin könstillhörighet, om de kunde leva livet lyckligt och motståndslöst. Så förfärligt tråkigt det rättvisaste, mest okomplicerade av samhällen är. Skyl era kroppar och erotisera mera, säger jag.

Och att den enda blicken som kan verka erotiserande är den heterosexuelle mannen och att då endast inför ett objekt av motsatt kön… – jag revolterar mot denna tanke. Att ett sexualiserat samhälle och kultur med nödvändighet är mannens vinst och kvinnans förlust – hur sexistiskt är inte det?

wenzel

Vidare har jag upptäckt att ett vanligt motiv i det egna skrivandet är denna erotiserande blick. (Här gör jag alltså den eventuelle framtida litteraturvetaren en tjänst.) Riktat, inte utåt, utan mot den egna kroppen. En sexualitet som inte ställs i någon annans tjänst. Som vackra underkläder man bär utan avsikten att någon någonsin skall få glädjen att betrakta dem. Men är ett självtillräckligt sexuellt objekt. Exempelvis här, i den refuserade romanen:

Som en modern Marie–Antoinette lämnade hon nu köket för sovrummet. Utan sneakers, det är givet. Istället femton centimeter klack, puderrosa, från Miu Miu. De passade väl till de underkläder hon i övrigt var klädd i. Mjuk siden som smekningar över den bleka huden, negligén låg kvar på fåtöljen. Den hade hon tagit av sig inför helfigursspegeln som stod lutad mot väggen tidigare, till hennes tillfredsställelse anade man revbenen under huden utan att hon såg mager eller sjuklig ut.  Hon njöt av ljudet när skorna lämnade små spår den korta sträckan över vardagsrummets parkett. Nynnade lite högre på en fransk schlagervisa. Tog en av pralinerna och rös av den mjuka nougaten som lade sig över hennes tunga, klädde hennes gom. I sovrummet ställde hon först försiktigt ned fatet och lät sig sedan falla ned i den obäddade sängen. Där låg hon sedan helt stilla en stund och lyssnade till sina egna andetag. Såg brösten häva sig, anade bröstvårtorna som styvnat i kylan under det mjuka tyget. Såg upp i taket, på sprickan som löpte ut från lampans fäste. Blundade med ansiktet vänt emot ljuset och betraktade ögonlockens röda, illuminerade insidor. Det var varmt och rött och överallt dansade små ljusfläckar i olika färger. Tänkte att här fanns en hel värld som bara hon hade tillgång till. Men en värld där hon var ensam, ett kungarike utan invånare, bara dansande ljus.

 hair

Detta, har jag märkt, kan provocera samtida av båda kön. Båda har svårt att acceptera avsaknaden av mottagare – båda förutsätter att det finns en implicit (manlig) blick. Som om den egna medvetenheten inte vore nog. En sådan människa, en som är sig själv tillräcklig, använder den inte den andre som spegel? Den åtrådda objektifieras eller erotiseras inte av den åtråendes blick, det har hon redan gjort själv, hans reaktion är bara ännu en manifestation av det hon redan upplever. Han får henne att känna hur åtrådd hon är. Men, och det är det viktiga, hon framträder inte som sexuellt objekt inför honom utan inför sig själv.

Eller början på den här novellen. En av mina happy few, dessa trogna läsare som jag utsätter för mitt skrivande fann sig, till sin egen förvåning, till en början förvånad av min lättjefulla hjältinna. Vem går väl runt och bara njuter av sin egen sinnlighet? Och vidare: vem är nöjd och självtillräcklig? Vilken kvinna ser väl på sin mage, sina armar utan att tänka kroppsnojor och viktnedgång? Därefter: en insikt i det subversiva att faktiskt känna sig nöjd, att låta blicken rinna över låren och känna laddningen. Skyla dem, inte för att du skäms, utan för att du väljer själv när du vill spegla den, laddningen, i någons blick. Den erotiska självobjektifieringen som befrielsehandling?

Att dagarna är så lika varandra här; att de liksom smälter i solgasset tills man inte längre vet var den ena slutat och den andra tagit vid. Över tillvaron doften av varmt damm och bougainvilleornas skuggor. Denna dag? En dag som alla andra. Ännu är det bara juni, den riktigt outhärdliga värmen har inte kommit över dem. Likväl håller hon sig under det skyddande parasollet. Nöjer sig med att låta reflexer från vatten och sand bränna hennes nordiskt känsliga hy. Sträcker sig efter vattenflaskan när hettan blir för påträngande, lägger sjalen över mage och ben om någon väloljad blick skulle fastna på hennes blottade kropp. Men för det mesta är hon ensam, kring Medelhavet kommer industrisemestern senare, när man flyr inlandet för den lilla svalka havsbrisen förmår erbjuda. Några andra turister är det inte att tala om – varför välja en halvt insomnad badort när man har Toscanas alla skatter att välja på? Florentinsk konst eller besök på de böljande kullarnas vingårdar. Men henne lockar det inte, hon som har andra skäl att sträcka ut sig under Italiens sol. Djupt i hennes inre, liksom vilande inbäddad i hennes kött vänder sig den där känslan, byter sida och lägger sig tillrätta. Hon blinkar, smakar sältan som samlats över läpparna, daggen som tränger upp ur porerna. Och som så ofta sträcker hon sig efter telefonen som ligger skyddad under ett modemagasins glatta blad. Ingenting. Hon bläddrar förstrött förbi några nyhetssidor, som om omvärlden fortfarande angick henne.

När hon tröttnat på stranden och den öppna horisonten hon för övrigt ännu har svårt att helt vänja sig vid, samlar hon ihop sina saker och klär om i sin badhytt. Dagarna vid havet odlar hon sin förkärlek för långa klänningar i svalt siden som mot huden bara antyder klädnaden. Känslan av en nakenhet bara dold under en fladdrande silkesomfamning gör henne diskret rusig och hon låter sina fötter sjunka i den varma sanden. Hennes tår gräver sig ned djupt, till det svala. När de kommer upp igen: naglarna som glasskärvor havet spolat i land.

IMG_0601Författarinnan försöker, efter bästa förmåga, leva som hon lär.

Mörkret

2013 lider mot sitt slut – det har varit ett år av stundtals bländande ljus. Det har varit giftermål och den där lilla volymen Gourmont, för första gången på svenska – arbete som var mer kärlekshandling än arbete. Men om glädje och lycka är svårt att tala.

Avrundningen, de tre höstmånaderna har varit en hel del mörker. Det har varit förkylningar som inte gett med sig, personer i den direkta eller mer avlägsna omgivningen som blivit sjuka – med det kommer molande oro och dov sorg. Vilket i sin tur lett till att mindre än önskat blivit gjort – hjälplöst ser jag de planerade projekten vissna inför mina ögon.

Och jag vill också säga något om pengar – trots att det tar emot (om pengar talar man icke, man reser sina fasader och målar vinnande leenden) – för när man inga har (eller i alla fall, komplicerande få) försvinner insikten därom inte; det är ett tankekluster som aldrig helt vädras ut. Det är en visshet som ligger värkande i magtrakten och ibland reser sig upp genom kroppen för att översvämma tankarna. Då pressar jag handflatorna mot skrivbordet och släpper bokstäverna som förlorat sin mening med blicken; jag vänder mig än en gång i sängen och tankarna börjar mala. Jag måste intala mig att den bästa grund jag kan lägga för den ovissa framtiden är att fortsätta. Att lägga orden i ordning, att mödan nu kommer betala sig sedan. Att det blir bättre, att jag kan göra det bättre – så länge jag inte ger efter för letargi och hopplöshet.

Ställer det i relation till de nära som inte har hälsan – men det är svårt att då glädjas eller känna tacksamhet över att man själv mår förhållandevis bra. Istället: våg av maktlöshet. Om det fanns ett sätt för mig att ta deras sjukdom, göra den till min och dem friska därmed – jag skulle inte tveka ett ögonblick. Läser denna höst Huysmans En Route och ställs inför tanken att helgon och klostrens bröder och systrar drabbas samt utsätter sig för svåra umbäranden för att andra ska skonas. Det är den kristna tanken, givetvis, den korsfäste som dör på korset för våra synders skull, som med sitt blod tvättar oss rena från arvsynden – är det inte så? Men vad säger det dig ”för dina synders skull…” Huysmans gör tanken konkret – lidandet såväl som förskonandet. Det är en tilltalande tanke… Omöjlig, givetvis, för mig som inte kan tro. Som fostrats alltför rationell och tvivlande. Och i slutändan också en godhet för allmän, gå i kloster och lida för främlingars hälsa? En sådan fromhet skulle jag aldrig kunna uppbåda. Det är mina käras smärta jag vill bära, ingen annans; det är dem jag vill rädda, ingen annan.

Återstår: att lägga av sig den tyngande kappa oro och besvikelse vävt om ens axlar.  Skaka av sig refuseringar, stipendieavslag och fortsätta gå ändå; fast i tron att vägen leder någonvart.

Lidelsen?

apollochariotredon

Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling.  Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.

Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.

Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.

Söndag

Det är söndag och jag befinner mig åter på Västkusten hos pappa. Ute är det soligt och fint, i äppelträden hänger svartröda, lite skrumpna frukter som ingen plockat. Av någon anledning får de mig att tänka på radbanden som mormor har uppsatta på väggen. Samma färgskala kanske. Om nätterna ligger jag uppe och läser till småtimmarna och när jag väl släcker lyser månen så starkt och blått att jag inte kan somna. Det känns som om tiden inte rört vid mig, som om jag är fjorton och tjugoåtta på en och samma gång. Som om allt är detsamma, som om jag är densamma.

Málaga

bild(2)

Jag har varit på minisemester – första gången jag var i Spanien. Fördelen med att åka under hösten: inte för varmt och färre turister. Så, vin och tapas, churros och varm choklad, utflykter till moriska palats och fästningar, gatukatter och en öppen horisont, saltstänk, mojitos och sammetsnatt, katolicism, Picasso, af Klint och sedan mer tapas. Vi såg ingen kameleont i kameleontreservatet (dömt att misslyckas) men väl en mycket stor orm. Med hem fick jag med mig en elak förkylning som hållit mig sängbunden ett par dagar. I övrigt: korthårig för första gången på ett par år, lite trött. Försöker vänja mig vid att maken är hemma igen.

En estetiserad tillvaro

lorrain

Med jämna mellanrum framförs kritik (det skrivs en krönika, någon tar ton vid middagsbordet) mot sociala medier (tänk Instagram, tänk livsstilsbloggar) och den tillrättalagda tillvaro som presenteras där. Sedernas förfall, jämrar man sig. Den moderna människans tunga ok att leva behöva i en så förljugen värld.

Till att börja med hur modern är egentligen problematiken? Jag tänker exempelvis på 1700-talets brevkultur där brev på intet sätt var en privat angelägenhet – givetvis påverkade det självförståelse hos såväl avsändare som mottagare. Om du vet att ditt brev skall läsas upp i salongen kommer du att framställa dig på det sätt du skulle önska uppfattas i nämnda sällskap. Vidare, instagramfiltrets motsvarighet hette på 1700-talet Claude-spegeln, döpt efter landskapsmålaren Claude Lorrain. Det var en liten spegel du bar i fickan och själva spegelglaset kunde vara klart men oftare sotat eller färgat i rosa, grönt eller blått. När man på sina vandringar i naturen stötte på ett särskilt vackert landskap vände man det ryggen och betraktade de sedan genom spegeln, vilket skulle förhöja upplevelsen, och få landskapet att framträda tydligare ”liksom vore det en tavla”. (Lorrain lär inte själv ha använt sig av Claude-spegeln, utan den döptes så i hans ära och för att de landskap som framträdde i glaset påminde om hans populära målningar.)

Men låt oss, för att gardera oss, erkänna att det finns ett problem med ett samhälle som inte tillåter svaghet och strävar efter plana ut alla ojämnheter. Men är det häri kritiken ligger? Nej, snarare är det själva lögnen man vänder sig emot. Att visa upp tillvarons fulare sidor är att vara ärligare. En premiss som utan vidare godtas – likaså att ärligt alltid är bättre (hellre hård sanning än skön lögn). Även om det nu skulle stämma, (jag skriver ”även om”, läsaren behöver inte gå många inlägg tillbaka för att se vad jag och vännen Oscar tycker om lögn kontra sanning), så är faran alltså att vi ges ett ideal omöjligt att leva upp till vilket är skadligt eftersom det skulle ställas oss inför våra tillkortakommanden. Vilket gör oss olyckliga. Det verkligt olyckliga häri är snarare den moderna människans absoluta oförmåga att hantera sina tillkortakommanden. Att se någon presentera en tillvaro försätter oss i fullkomlig vanmakt, det är den moderna olidligt! Hon vill inte veta att hon skulle kunna bli något bättre, hon vill bara ha bekräftelsen att hon i sin nuvarande form är fullkomlig. Vi duger faktiskt oduschade, obildade och osminkade i våra mysdressar. Lättja, säger jag.

Men i någon mening är detta det naturliga – om vi med ordet naturligt menar att skrapa bort all form av civilisation. (Det kan dock argumenteras för att civilisering ligger i människans natur, annars skulle hon inte så ihärdigt sträva efter den. Föds vi med ett skönhetssinne och intellekt är det naturligaste väl att utnyttja dem?) Hur kan en sådan tillvaro vara att föredra? Naturtillståndet tycks mig eländigt, själva naturen utan nåd och grym (och faktiskt lite äcklig). Naturen är förruttnelse och lidande; om vi med lite färg kan sminka över och glömma det jäsande köttet inunder – varför låta bli?

Vidare, visa mig den betraktare som inte förstår att den tillvaro som presenteras i ovan nämnda medier är tillrättalagd. Det är ett slags narrativ som presenteras, en liten berättelse vars komponenter är utsnitt ur ett verkligt liv. Detta kan inspirera betraktaren att själv se över sin tillvaro och skapa sig ett narrativ med den egna tillvaron som tegel och murbruk. Det som sker är ett slags ändring i perspektivet. Man är sitt vanliga subjekt i sin tillvaro, men man tar också steget tillbaka, ser in i tittskåpet och bedömer tillvaron utifrån hur de faller sig i den större komposition man önskar måla upp. Inte bara påverkar detta urvalet, vad man väljer att presentera, snart påverkas också själva innehållet. Man väljer situationer och scenerier att försätta sig i utifrån hur de passar i bilden. Min erfarenhet är: man gör mer, och man vågar mer.

Det man ska ge kritikerna är kanske är att det kan bli destruktivt om man kröner omvärlden till allsmäktig smakdomare. Det handlar om att själv se sig utifrån, man är på en gång den bedömande och den bedömde. Det är ett slutet system, det är att egenhändigt estetisera sin person och tillvaro.

Varumärket?

Ibland tänker jag alltså att det är en plikt att ställa sin person i böckernas tjänst. Två anledningar: Mellan liv och dikt finns inga vattentäta skott. Det du känner till av omständigheterna kring ett verk (biografiska detaljer om författare, tiden det skrevs under etc. etc.) kommer färga hur du upplever verket i fråga. Ligger det då inte i konstnärens intresse att använda sig även av dessa verktyg för att fullborda sitt verk, upplevelsen av detsamma? Är de inte att betrakta som element som måste läggas till rätta och tillhör således, om än i dess periferi, verket? Vill man förbli sitt verk troget, är det inte rentav nödvändigt?

(Detta trams om att vara ”sann” mot sig själv, eller ”ärlig” i sitt samröre med världen. För det första: som om det fanns en kärna huggen i sten. För det andra: ”lögnen” är inte sällan långt sannare än verkligheten. Och Oscar säger: ”Den enda sorts lögn som är fullständigt oklanderlig är lögn för lögnens egen skull, och som jag redan påpekat är det högsta stadiet inom detta område lögnen inom konsten.”)

Likväl vill man inte att dessa verkets omständigheter ska överskugga verket. En alltför färgstark personlighet, en alltför tydlig röst lägger sig i vägen. Hellre några enstaka penseldrag, ett slags stämning – alltid fattigare än verket självt. En klangbotten ur vilken verkets melodi kan växa sig stark. Konsekvens. Ett namn som förbinder texterna och får dem att tala med varandra, att färga av sig på varandra.

Så om jag nu skulle bygga mitt namn till ett, för att tala i samtidstermer, varumärke… Vilka drag skulle jag då vilja måla? Om man till exempel måste begränsa sig till ett enda begrepp, ett ord? Jag skulle kunna tänka mig… demonisk. Min (olyckliga?) könstillhörighet till trots: kulturhistorien är full av demoniska män men desto färre kvinnor. Men för er, och för världens spruckna spegel, klär jag mig så gärna i Salomes slöjor, tar upp Delilas sax och borstar ut Liliths lockar. Vidare: fattar pennan och slår upp mina böcker.

DSCN1879 - version 2Demonisk?

Hillevi Norburg

Litteratur & elegans. Konst & dekadens.

Hoppa till innehåll ↓