Hillevi Norburg

13 april, 201413 april, 2014

24. Bysans!

Imorgon åker jag till Istanbul, äntligen! Som jag drömt om Bysans, Konstantinopel, Istanbul… För den som känner att separationen blir för svår, att den måste ha mig kvar i sina flöden, eller bara vill följa med på färden, kan jag med fördel följas på Instagram.

***

Den bysantinska konsten är sprungen ur den antika, likväl finns där vitala skillnader. Man ser ganska tydligt de orientaliska influenserna i den bysantinska, som på många sätt säkert uppfattas om mer färgstark än den antika. Detta är dock en sanning med modifikation då de via marmorstatyer vi idag associerar till när vi tänker på antiken ursprungligen var målade i starka färger. I verkligheten är alltså brottet mellan den klassiska konsten och den bysantinska mindre än vad man först kan ana, och kanske kan de färgstarka, bysantinska mosaikerna och målningarna fungera som en brygga när vi försöker korsa tidens ocean och nå fram till det grekiska sådant det såg ut under klassisk tid?

En skillnad är att den grekiska konsten i mångt och mycket var centrerad kring det kroppsliga. Grekerna avbildade gärna seniga, muskulösa, nakna kroppar. I en kristen kultur var detta närapå omöjligt och precis som i Västeuropa under medeltiden dröjde man hellre vid stiliserade porträtt som snarare representerade människors andliga kvalitéer. Till skillnad från i väst utvecklade man så småningom en betydligt med dynamisk konst med rörelse i målningarna som i våra ögon ibland kan tyckas närmast profana.

En annan stor skillnad är hur man förhöll sig till skulpturkonsten. Antikens konst är rik på skulpturer, den bysantinska närmast fattig. Det är dock inte så att bysantinarna var livrädda för statyer och höll dem för övernaturliga. Det förkom statyer också i Bysans och vissa av de uthuggna fresker som förekommer i kyrkorna, inte minst på pelare, är så djupt uthuggna att de i princip är tredimensionella. Likväl kan man se hur bysantinare försökt beveka de hedniska, antika skulpturerna, oskadliggöra dem så att säga, genom att rista in kors över ögon, mun och panna.

11 april, 2014

23. Om dandyismen

Beau Brummell putsade sina stövlar med champagne och det tog honom minst fem timmar att klä sig. Mellan 1793 och 1816, mer än tjugo år, var han den mäktigaste mannen i Englands salonger. Hans omdömen var lag i det galanta livet och hans inflytande visste inga gränser. Av hans förbindelser var den främsta hans vänskap med den blivande regenten, prinsen av Wales, som kunde tillbringa timmar med att betrakta vännen klä sig. Och ändå kan Brummells alla framgångar bara mäta sig med den fattigdom och galenskap i vilken han slutade sina dagar.

I Om dandyismen skriver 1800-talsdandyn Barbey d’Aurevilly (1808-1889) ingen biografi över Brummell utan en filosofisk traktat av anekdoter, jämförelser och liknelser hämtade ur och kring Brummells liv. Av fåfängans förtjusande last gör han en dygd. Med kirurgisk precision identifierar han vad som utmärker Dandyn – denna förfinade ytlighet, som till skillnad från vår självupptagna tids, är såväl intellektuell som subversiv.

10 april, 20149 april, 2014

22. Vad är väl en dandy, Barbey d’Aurevilly

Finns det då ingen regel för dandyn att följa? Trasor eller silke, går lika bra? Vi som hoppas på handfasta råd i form av slipsknutar och hattmodeller. Icke! Men ett råd, en regel kan jag ändå ge er: impertinens!* Den moderna stockholmdandyns hjälp bland de ångestframkallande stilvalen, den alltid like välklädde Christian Quaglia, uttrycker det så färgstark med ”han har lite av en ”fuck you”-mentalitet. Han är lite provocerande, vår dandy. Åh, den vestimentära diktaturen, så lyckligt att leva däri när dandyn är ensam suverän. Att alltid göra ett intryck utan att söka göra ett intryck, att alltid förvåna men aldrig förvånas.

(Ja, och när du läser texter från 1800-talet och förvånas att det talas kläder sida upp och sida ner. Du tror väl inte att det är för att du ska kunna skapa dig en bild i ditt huvud? En bok är mer än än film man präntat ner i text och som sedan bara ska vecklas ut och avkodas. Är det alltså så att du helt glömt hur man tolkar symbolerna, markörerna? När Balzac talar kravatter, då ger han dig nyckeln till figurens karaktär. Färg och snitt, åtbörder och mustascher – det talar lika mycket som mer intrigdrivande handlingar.

Men vad, du vill ha ett exempel? Nå, det blir inte Balzac, för honom har jag inte tillgänglig. Det blir Keyserling, min älskvärdaste älskling, alltid svår att få tag på antikvariaten, inte översatt sedan 20-talet. Men Hillevi, säger du, arbetar du inte med ett förlag, kan du inte göra något åt detta?! Jovisst, säger jag, visst, något av Keyserling, det kommer. Lyssna här:

Furstinnan var ännu en vacker kvinna, sådan hon satt där orörlig i sin vita pikédräkt med det mörka håret täckt av en svart spetsslöja. Det smala ansiktets brunhyllta blekhet hade nästan en matt bronsglans, dragen voro underbart lugna och regelbundna, och ur de stora, bruna ögonen blickade de byzantinska madonnornas tunga patos. De små händerna, tyngda av ringar, vilade trötta i famnen.

Känner du fantasins hästar rycka i sina tyglar. De där med de byzantinska madonnorna, bronset, glansen – ja, nu löper associationerna. Det där stycket, det säger allt om furstinnan, gör det inte?)

Den som först skriver denna dandyismens teori – som tolkar och formulerar – det är Jules Barbey d’Aurevilly. Och han är själv vad vi kallar dandy. Han har tagit intryck av Brummell – som han aldrig träffat – och ger sig i uppgift att förklara honom, dandyn. Barbey d’Aurevilly, vem är det, undrar du? En katolik med hedningens fantasi. Mest känd för sin novellsamling Les Diaboliques, på svenska De djävulska. (– Jaha, säger du, översättningen från 1957? Var inte den lite väl träig? – Jajaja, jag vet, tjata, säger jag, den kommer i nyöversättning, redan till hösten. Nej, inte jag som översatt, den oförliknelige Wraak.) Ja, sex noveller alltså och alla läste dem. Till och med Des Esseintes, där han satt i sitt slott. Men d’Aurevilly kommunicerar inte med sin skrivna konst, han gör det med sin klädsel. Han laddar den med koder, kan soignerar sig noga. Han kämpar, som de alla gör vid den där tiden, mot livsledan. Han uthärdar samtiden och längtar efter en tid som flytt.

Mest av allt älskar han sina handskar. De skyddar honom mot världen, är en tydlig gräns – så mycket tydligare än huden med alla sina nervändar som drar in den där världen i ens innersta! Förbindelserna med de andra ritualiseras av handsken. Han håller sig på avstånd, med handsken ropar han sitt: Noli me tangere. För dandyn är ingen kroppslig varelse, han är inte i köttet. Även om han kan vara omoralisk är han aldrig libertin, kvinnorna kan tråna och tråna, de kommer honom aldrig nära. Den där handen i sin handske: själva sinnebilden för dandyn. Den arbetar inte, uttrycker elegans, lyx och, framför allt, är den kall.

*Det var ett svårt ord? SAOB förklarar: förhållandet att vara impertinent, respektlöshet. näsvishet, oförskämdhet.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet), här (om demimonden och dandyn) och här (där Beau Brummell äntligen presenteras).

9 april, 20149 april, 2014

21. Vem är Beau Brummell?

Eftersom Om dandyismen väntas från komma från trycket i dagarna är det hög tid för oss att bekanta oss med dess huvudperson, den förste, den främste, dandyn av dem alla: George ”Beau” Brummell.

Låt mig citera ur mitt förord:

George Brummell föddes i London 1778. Familjen tillhörde medelklassen men fadern William Brummell hade ambitioner för sin son, och det var med dessa förväntningar George uppfostrades. Han sändes till det anrika Eton för att studera och det var här han först utmärkte sig med sitt eleganta sätt och klädsel vilket särskilde honom från hans kamrater. Efter detta anslöt sig Brummell till 10:e husarregementet som då anfördes av Prinsen av Wales. Den blivande regenten fascinerades av Brummells elegans. När regementet förflyttades till Manchester begärde Brummell avsked och utvecklade istället sin vänskap med, och inflytande över, prinsen av Wales. Precis som Barbey d’Aurevilly argumenterar vilade hela Brummells inflytande på hans perfekt eleganta klädsel och behagliga sätt – prinsen kunde tillbringa timmar i Brummells kammare med att se den berömde dandyn klä sig. Man får påminna sig om att även om Brummell hade ärvt en större summa efter sin far så mätte sig hans tillgångar på intet sätt med hans aristokratiska vänners. Att upprätthålla tillvaron som gentleman i Londons övre skikt var kostsamt. På frågan om vad en man behövde lägga på kläder under ett år skall han ha svarat ”runt 800 pund”, vilket i dagens penningvärde motsvarar strax över en miljon kronor. I de kretsar Brummell umgicks var också spelandet utbrett, vilket blev Brummells olycka. Större förmögenheter än hans spelades bort på Londons spelbord. Han föll också i onåd hos Prinsen av Wales – de omdömen han fällde över societeten och som i det han uttalade dem blev dess lag steg honom måhända åt huvudet och stunden kom då han, som trodde sig mäktigare än regenten själv, gick ett steg för långt och förargade Prinsen som inte förlät honom. 1816 tvingades han fly England på grund av sina skulder; kvällen innan resan över Kanalen bevistade han operan, lika magnifik som alltid.

Brummell tillbringar sedan sina sista år i Frankrike där han sjönk ned i fattigdom och så småningom också vansinne. Brummells liv består av det stoff man annars bygger romaner av. Han mejslade sitt livs konturer liksom i fint elfenben, fallet var ett faktum först när han lät sin fåfänga förbytas till högmod.

***

Vidare, den där enkelheten vi talat om tidigare, låt oss inte missförstå den. Hans levnadstecknare säger: “No perfumes, he used to say, but very fine linen, plenty of it, and country washing.” Och själv säger han: ”If John Bull [dagens svenska motsvarighet typ: Svenne Banan] turns around to look at you, you are not well dressed; but either too stiff, too tight, or too fashionable”. Men det är inte heller dagens estetiska afasi, det är inte de enkelhetens tyranni. Att Brummell bryter med ett modeideal, rokokons, överlastat, besått av spetsar och ornament: pudrade peruker, vitmålade nunor – det är inte av ideologi. Brummells glans kommer inifrån, han hade varit sublim också i knäbyxor, naturligtvis, kanske tillåter det osminkade ansiktet (istället för sminket och parfym tvättar han sig varje dag, varje dag!) det inre att stråla ut lite lättare. Men framför allt: Brummells garderob, utsökt i sin enkelhet är ändå billigare än en mera dyrbar och ornamenterad sådan, om den ska vara utsökt. Brummels storhet, att böja societeten efter sin vilja och triumferande tvinga den på knä, på mage. Här: nytvättat hår, ingen peruk. Här: ett par långbyxor. Här: en enkel svart frack. Här: tryck era läppar mot min champagnepolerade stövel. Här: jag sätter min klack på din hand, mylady, driver den som en borr i ditt kött och det är ingenting mot mina sylvassa ord. Klä honom i dyrbara tyger eller trasor, det som är Brummell är det oavhängigt. Det är inte fysisk skönhet, för speciellt vacker är han inte, Brummell (det är ingen Armfelt vi talar om här) med det rödlätta håret, det är det inre ljuset. Den klara bäcken. Det tränger ur hans porer och det manifesterar sig i var och en av hans åtbörder.

***

Jag kan också rekommendera filmen This charming man (ja, det syftar på Smiths-låten) om Brummell. Vilken tur att du kan se den i sin helhet på Youtube.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet) och här (om demimonden och dandyn).

5 april, 2014

20. Stockholm

Nå, det kan alltså vara så att vi – maken, katterna, jag – lämnar Uppsala i sommar för att bosätta oss i huvudstaden. Jag tänker mig ett annorlunda liv. Livfullare än det letargiska som förs här i universitetsstaden, där vi bor vid en skog. En skog som inte inspirerar till några större naturupplevelser utan en däst tillvaro; vattnet samlas stillastående i grunda gölar. Det har gjort mig gott att bo här, stormarna har lagt sig i mitt bröst, mörkret motats bort – kvar finns bara starkt solsken och friska vindar. Med tillförsikt ser jag på det nya, det som levs mer utanför hemmets väggar än innanför. Och jag ser kvällarna man ändå tillbringar hemma: läslamporna är tända, jag utsträckt med en filt över benen i soffan (en soffa jag redan sett ut), han i fåtöljen mitt emot, varsin bok, varsin spinnande katt i knäet. Utanför: kvällen som skymmer över takåsarna, stadens brus som mattas och kommer till ro. Kanske ett halvt urdrucket vinglas, kanske lite ost från den holländska ostaffären ett par kvarter bort. Min längtans mål har alltid varit staden. Nu, äntligen, jag hoppas.

27 mars, 2014

19. Söndag vid Hornstull

Så vidrigt. En råtta utsträckt på mage, liksom den somnat i ett språng, nästan söt. Små tassarna utsträckta framåt, baktassarna bakåt, mitt i korsningen, ja, som om den sov. Slumrade i vårsolen, barnvagnar och joggingklädda södermänniskor som passerar förbi, åldringar hand i hand, söndagsflanörer. Ljuset, reflexer i Mälarens vatten. Råttan. Och över den, så vidrigt, kråkorna, kajorna?, som rycker i dess lemmar, ryck, ryck, ryck, äter dess lilla gnagarkropp. Pickar. Drar köttet med sina ryckiga fågelrörelser. För stadsmänniskan helt utan intresse? Mitt i korsningen. Kråkorna över den lilla kroppen. Som en den sov. Något sött, nästan lyckligt över det lilla ansiktet, nosen, slutna ögonen. De vassa näbbarna i allt det där.

25 mars, 2014

18. En liten kommentar till det här med demimonder

kurtisane

Jag vill ju inte anklagas för att romantisera eller måla bilder av lyckliga horor. Jag är helt med på att strukturen, om vi ska slänga oss med sådana termer, är djupt orättvis (att jag sedan inte tror att en värld utan orättvisor är möjlig eller kanske ens önskvärd, är en annan sak). Däremot, och det är viktigt, ska vi inte göra misstaget att tala om nuet med dåets termer. Det är inga hjälplösa traffickingoffer vi talar om här – det är inte ens prostituerade! Ändå, ändå hör jag ett missbelåtet mummel stiga från borden i det vitlackerade 2014-års köken. Det kommer ur djupet av samma människor som idag avfärdar Strindberg, som de inte kan läsa, pga av förmodade misogyna åsikter.

Demimonde. Det är att födas som bondflicka; utanför Montpellier, i Manchester eller på ryska landsbygden; det kan vara (dock betydligt mer sällan) att salongernas instängda luft blivit för kvav; oavsett vad är målet Paris, och där kan den förslagna bli en av dessa kurtisaner som badar i mandelmjölk och champagne, glitter i ögonen som diamanterna männen strör över henne. Att det ska vara så laddat, när det är den kvinnliga kroppen som bjuds ut. Som om de, som mumlar vid de där köksborden, aldrig gjort detsamma. Naturligtvis sker byteshandeln även idag – det kan vara lyxartiklar, det kan vara en trofé: en man man bär som en fjäder i hatten, det kan vara, och kanske oftast är, för att köpa sig och själv bevisa, sin kärlek. Sexet där det ensamt är den enda behållningen finns naturligtvis – men blir ganska snabbt förhållandevis meningslöst, men å andra sidan helt ok. Att det å enda sidan kan vara så förbannat heligt med kroppens njutning, och vem man tillåter njuta den – helt ok om inget investeras alls, eller välja det värsta av beroenden, kärleksberoendet. Men en stunds njutning och sedan ett briljantarmband – då är du plötsligt förtryckt.

Invändningen blir nu att det handlar om makt – att demimonden alltid är i underläge, hon befinner sig i beroendeställning. Hennes uppehälle är beroende av männen, och det stämmer ju – till en början. De av 1800-talets kurtisaner som spelade sina kort rätt blev ekonomiskt oberoende, vissa gifte sig med någon av sina älskare. Någon av kärlek, men de flesta såg till att kombinera tillgivenhet med en titel. De blev, av egen kraft, prinsessor och furstinnor. Den värld som var stängd för dem var den offentliga maktens sfär – men informellt kunde de viska i de mäktiga öron som vilade sig på deras dunkuddar, med sin ekonomiska makt kunde de stödja politiker och publicister, visst hade de makt! Så den enda värld som var riktigt stängd, som de inte ens informellt eller efter äktenskap kunde få tillträde till, det var den ”ärbara kvinnans”. Det var de där köksborden på de vitlackerade stockholmsgolven, medelklassens ändlösa tebjudningar. Det är detta som är demimonden förvägrat. Ibland tänker jag att det är som att den moderna människan glömt att med frihet kommer otrygghet och vice versa, med trygghet ofrihet. Värt att beakta när vi är så upptagna med att vaddera vår tillvaro med så mycket trygghet. Och jag tänker: hellre diamanterna och friheten.

23 mars, 201422 mars, 2014

17. Dagar i solen förströr vi med Proust

Om hon älskade monsieur de Laléande därför att han var vacker eller kvick, skulle man för att förströ henne kunna finna en ännu kvickare eller mera tilldragande ung man. Om det vore hans godhet eller hans kärlek till henne som hade fäst henne vid honom, kunde kanske någon annan ha försökt älska henne med ännu större trohet. Men monsieur de Laléande var varken vacker eller intelligent. Han hade aldrig haft något tillfälle att visa henne om han var öm eller hård, flyktig eller trogen.

Det var alltså verkligen honom, som hon älskade, och inte de goda eller intagande egenskaper som man i lika hög grad kunde finna hos andra; det var just honom, som hon älskade trots hans många ofullkomligheter och trots hans obetydlighet. Hon var alltså dömd av ödet att älska honom.

22 mars, 201422 mars, 2014

16. Dandyer och demimonder

Den kvinnliga dandyn då, finns hon? Knappast, är det kanske lite tråkiga svaret. Betänk vad dandyn är, ett sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning. Att alltid överraska, att bara vara yta. Till världen förhåller han sig likgiltigt. Köttets frestelser intresserar honom inte, eller möjligen bara flyktigt. Det är något androgynt över honom, androgynt inte därför att han mindre manlig, utan därför att han är mindre mänsklig. Likväl bär han flera av de kvinnliga attributen: omsorgen av sin klädsel, vikten vid fysisk skönhet. Han behöver inte vara född vacker, han blir det genom att veta skönhetens värde – och dess pris. För att ställa sig bortom samhället, måste han agera emot dess lagar. Som man är han därför inte speciellt viril eller driftig.

När man idag talar om kvinnliga dandyer tenderar även den som nyanserat resonerat kring dandyismens filosofiska och estetiska överbyggnad när det kommer till männen, begränsar sig till att nämna dagens modeikoner. Den mest vulgära analysen är väl att den manlige dandyn är kvinnlig till sättet, alltså är kvinnan i manskläder, tänk Marlene Dietrich, dandy. Eller så tar man någon med inflytande i jetset-kretsar, tänk Paris Hilton. Eller, så tar man en kvinna som provocerar med sin klädsel och likväl är tongivande, tänk Lady Gaga eller Madonna. Det sista av dessa förhållningssätt är kanske minst vulgärt då det ändå tar till vara på något av dandyismens subversitet. Men man missar dessvärre dess intellektualitet, dess kyla och dess likgiltighet. En Lady Gaga eller en Madonna är i allra högsta grad engagerade i världen.

Nej, vi måste nog tänka på dandyn som en historisk företeelse, en människotyp som gått oss förlorad. Och i forna sekler är den kvinna som har alla hans egenskaper ingen dandy, utan demimonde. En demimonde, en av dessa stora horisontaler, är det namn vi ger en typ av kvinnor i 1800-talets Frankrike. Hon är mer än prostituerad, men mindre än en älskarinna. Mindre än en älskarinna därför att hennes kärlek (och kropp) är till salu, men mer än den prostituerade därför att hon väljer sina älskare (ur en skara mycket prominenta herrar). Liksom dandyn odlar hon sin kvickhet och excellerar i samtalskonst. Hon är inte nödvändigtvis speciellt vacker, hon är en kvinna man kan tala med och som gör intryck med sättet på vilket hon för sig.

Léonide was a modern Ninon de l’Enclos; witty, very intrigante, very ambitious, very good-natured, and very amusing and bonne fille. She was not beautiful, indeed hardly pretty, but she had a clever and pleasing face. Like the famous Ninon, … she brought la galanterie up to the level of fine art, and her admirers came from all sorts and conditions of men. [Om Léonide Leblanc, ”Mademoiselle Maximum”]

En del av hennes lockelse ligger också i att hon alltid kommer att behålla ett visst avstånd till sin älskare, hon blir inte förälskad – där är hon likgiltig. Hon är inte asexuell eller speciellt avmätt – men sen är ju det vad som förväntas av en kvinna i dessa tider. Precis som att dandyns motstånd ligger i hans androgyna hållning, gör demimondens det i och med att hon särar på benen och tillåter sig att vara en sexuell varelse. På detta sätt är de båda undantagsmänniskor, de erkänner samhällets lagar och seder men arbetar sedan emot dem.

La Paîva

Och vidare: detta att de nästan upplöser vad det vulgära sinnet vill ange som deras konstituerande attribut. De rör sig inte mot det överlastade utan mot den enkla och fulländade. Det upphäver klädernas inverkan tills de bara är klädda i dimmor och moln. Jämför följande två passager. Det första ur Barbey d’Aurevillys glasklara analys om dandyismen, det andra om andra kejsardömets kanske mest berömda demimonde, La Païva:

Det fanns en tid, kan ni föreställa er, då dandyer vurmade för luggslitna kläder. Detta skedde just under Brummells tid. De hade nått sin impertinens slut, de förmådde inte mer. De kom på denna idé, som var så dandysk (jag hittar inget annat ord för att beskriva det) att låta riva sönder sina kläder innan de tog på sig dem; hela tygets omfång, tills det inte var mer

än ett slags spets – ett moln. De ville gå i sina moln, dessa gudar! Förfarandet var mycket känsligt och mycket tidskrävande och för att utföra det begagnade man sig av en bit slipat glas. Nå, där är ett verkligt dandyskt faktum. Klädseln har inget med den att göra. Den är nästan inget alls.

She emerged from this vehicle, enveloped in a blue fox fur pelisse of inestimable price; beneath the pelisse she wore some flamboyant dress… No, I’m wrong, it wasn’t flamboyant; on the contrary, it seemed a mere nothing. She just wore lace, cashmere, diamonds on every finger, earrings worth twenty thousand livres apiece; in short, she showed a luxury, simplicity and taste… as if she ha been born in swaddling-clothes which were woven by the fairies. It was magical.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Dandyismen på Alastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet).

21 mars, 2014

15. TAPETERNA

Som läsaren märker har jag kanske inte helt felfritt lyckats med den där 1 inlägg om dagen 100 dagar i rad-utmaningen. Likväl tänker jag, ståndaktigt, inte ge upp utan fortsatta med mina 100 inlägg, dock kanske inte helt i rad. Den här veckan har Stasimon eftersatts då jag dels blåst lite liv i mitt sociala liv, dels både arbetat och varit hemskt förkyld. Vidare, sedan beslutet togs att lämna Uppsala för Stockholm är jag distraherad. I synnerhet när en budgivning pågår, och man kanske till och med leder denna budgivning. Omöjligt att hitta något att skriva ett blogginlägg om, för tankarna ÄR HELA TIDEN DÄR. Omöjligt att försjunka ner i Bloy, för jag tänker BARA PÅ TAPETER. Det är sant, jag lider av en sådan, hopplös, själsdisposition som genast flyttar in. Samma sak när jag reser, tilltalar platsen mig flyttar jag genast in (googlar fastighetsannonser och priser på orten, hittar något som är fint och inte orimligt dyrt, börjar googla tapeter och möbler osv.) I tanken har jag redan börjat göra den hjärtslitande, men ack så nödvändiga, rensningen i bokbeståndet. Och hela tiden den där nervositeten, det där pirret – för äntligen, ÄNTLIGEN, är jag på väg tillbaka till STADEN. Längtan barnet, tonåringen bar på över Ljungskiles granitklippor, på Göteborgs spårvagnar och stundom till och med med blicken fäst på Paris takåsar – på väg att uppfyllas. Inte samma febrighet som 2008, när jag var redo att dra av mig huden för att blödande kunna trycka mig mot stadens puls. Snarare den blygsamma yrseln efter ett glas champagne, värmen och glädjen som tillsammans sprider sig i kroppen. Och dessutom: att för första gången äga ett hem. Klä väggarna som man önskar, så ja, jag tänker på tapeter. Jag tänker bort det stockholmsvita och tänker påfågelsblått och medaljong. Jag läser om Mot strömmen och väljer inte enslingen Des Esseintes orange och läderbandsklädda väggar, utan vällustingen Des Esseintes rosa budoar:

Han var sedan länge expert på rena och klara, falska och flyktiga färgtoner. Förr, när han tog emot kvinnor i sitt hem, hade han ordnat en budoar med små snidade möbler av ljust japanskt kamferträ under att slags tälttak av rosafärgat indiskt siden, och i det konstlade ljus som siktades av tyget antog huden en milt rodnande färgton.

Detta rum, där speglarna liksom gav eko och väggarna i oändlighet speglade sig i varandra så att det bildades en hel svit av rosa budoarer, var vida berömt bland skökorna, som var förtjusta i att nakna sänka sig ner i detta ljumma, hudfärgade bad, parfymerat med en doft av mynta som utsöndrades från möblernas träslag.

”Artikelnummer: OV420-02. Hela tapeten ger ett slitet vackert vintagekänsla som påminner om gamla tapeter i Ceylon. Bakgrund (som påminner om ett slitet tyg) i dova beiga toner med mönster i främst dova rosa toner.”